Jag kan ju inte gå på julledigt utan att lägga in ett inlägg för er att smälta under julen...
Jag har laddat för en ny vända till de mörka skogarna under den här veckan. Imorgon vid lunchtid blir det att hämta ut hyrbilen igen och så får vi se om vi kan åka förbi "Bullerbyvägskälet" utan att den bilen också går sönder. Om det klarar sig blir det fyra dagar i skogen med släkten innan vi beger oss hem igen på annandagen.
Jag handlade 90% av julklapparna under måndagen och tisdagen. Jag som alltid brukar vara ute i god tid fick nu göra allt på en gång. Jag blev färdig, men jag känner mig inte riktigt nöjd för två personer får inget "kul". Det blev mest "grejer", och jag VILL ge något kul. Men å andra sidan måste man inse att man inte kan överträffa sig själv varje år. Så syrran om du läser detta, beklagar att du inte får något roligt. Du får ta fram den inramade bilden på Tiffany Persson som du fick förra året och låtsas att den är ny. Hon fick ju faktiskt en mindre revival genom Itzacks Julevangelium så hon är ju lika mycket i ropet i år också.
Tyvärr har jag inte råkat på Tiffany under min julhandling. Med tanke på att jag bor nära Staffanstorp så vore det ju inte helt omöjligt. Det närmaste jag kom var en gubbe som liknade Christer Ulfbåge, som körde runt i en bil på Mobila-parkeringen. Annars har det som sagt varit tomt på kändisar.
Min julhandling gick alltså hyfsat bra, och jag slog in alla klapparna i tisdagskväll medan jag kollade på Carolas Julkonsert på DVD. Trevligt. Sen var konserten slut och jag började med ett Sex-and-the-city-maraton istället. Juligt värre. Det har en störande inverkan på min sambo för hans SATC-citat har ökat med 300%.
Mina julklappar ligger exakt 50cm från mig. De är fyra stycken. Jag vill öppna dem NU!! Ett av paketen är zebrarandigt. Jag undrar vilken intelligent marketing-nisse som kom på att deras julkartonger skulle vara ZEBRARANDIGA? Det är ju eh.. "juligt". Sambon har redan fått sin julklapp (ny dator) så jag får inte köpa paket till honom :( Men eftersom jag tycker att det var orättvist att han dels skulle få en så bra julklapp i förskott och jag dessutom skulle straffas med att inte få handla till honom så köpte jag en symbolisk grej i alla fall. Det är ingenting han någonsin har önskat sig så det lär bli en överraskning haha!
Idag har jag städat, diskat, tvättat, handlat mat och nu sitter jag här halvdöd och mör i hela kroppen. Jag måste packa och ta mig igenom biltvätten/duschen innan jag lägger mig, men så fastnade jag här istället. Det är sådant som kallas ställtid.
Nu är det dags för det stora julbadet och att lära in årets nya julsång. Jag försöker lära mig en ny jullåt till varje år och egentligen har jag redan fyllt årets kvot men jag har hittat en hysteriskt rolig låt: "Grandma got run over by a raindeer"
Och så till sist en man som verkligen ger julstämning. Jag gillar speciellt hur han matchar sitt hårband med ljusen. Vilken romantiker. Så med detta vill The Rockin Arab och jag bara säga
"från oss alla, till er alla, en riktigt God Jul!"
torsdag, december 21, 2006
måndag, december 18, 2006
Psykbryt och biljävlar
Jag ska nu berätta, kort, om den resa vi företog oss för att komma till den 2:a julkonserten. Den första åkte jag nämligen tåg till, ensam. Nu till den andra skulle både sambo och katt följa med, och vi skulle ta bilen upp. Det var .... nja, skojigt skulle jag nog inte säga.
1. Vi packar hela dagen.
2. Vi äter lunch för att spara pengar och inte behöva stanna vid McDonalds på vägen ut ur stan.
3. Vi kör fram bilen, packar in alla väskor + katt i bilen. Klockan är nu 18:30. Vi har en fyra timmars resa framför oss men det gör inget. Bilen har använts reguljärt den senaste tiden så vi vet att den är hel och fin. Vi har sovit ut och är inte trötta. Vi har ätit en stadig lunch så vi kommer inte att vara svultna genast då vi ger oss iväg. Allt är bra. Vi stannar till och tankar bilen full och sedan kör vi.
Det är då det börjar.
5. Efter 3,5 mils körning bryter jag ihop och gråter för att livet stinker, för att det är så jävla uselt med pengar och för att jag inte har ett jobb som jag vågar berätta om för folk. Jag tar mig samman. Men jag kan säga att jag känner mig rätt skör, och jag säger till sambon att det ska bli skönt med en trevlig helg med familjen, och att det nog är precis vad jag behöver, och nu ska vi fokusera på att vara glada.
6. Exakt 1 minut efter att jag torkat tårarna så upplyser mig sambon om att vi måste stanna för att bilen känns konstig och det luktar brännt från bilen.
7. Vi stannar 4,5 mil hemifrån (på exakt samma ställe där vi stannade i sommras för att bilen gått sönder, och alla gånger där vi har stannat där innan dess, för att bilen gått sönder) och går ur bilen. Vänster framdäck är skållhett. Bilen är trasig. Vi måste åka hem. Vi kan inte åka. Jag ger upp, rycker på axlarna och gör mitt bästa för att inte lägg mig på marken och skrika. Vi kramas och sätter oss i bilen och hoppas att vi ska ta oss hem. Vi glädjer oss över vår 500-lapp som nu ligger i tanken på en bil vi inte kan använda...
8. När klockan är 20:00 är vi åter hemma. Vi bär upp allt i lägenheten och letar efter en ny parkering till bilen (villket är som lotto när det gäller vårt område...).
9. Jag inser att jag måste ringa och berätta att vi inte kommer och att de måste fixa allt utan mig på julkonserten, trots att jag sköter ungefär 3000 st saker.
10. Jag ringer min far. Förklarar kort läget, lyckas låta bli att gråta.
11. Ringer min syster, bölar som en stucken gris i luren. Känner mig patetisk. Ber syrran ringa mamma, jag orkar inte.
12. Sätter på kaffe, gråter lite till.
13. Sambon kommer hem (efter att parkerat bilen). Vi dricker kaffe medan jag snörvlar.
14. Vi andas lite och inställer oss på en kväll hemma.
15. Får ett telefonsamtal. Släktingar ber oss att ta hyrbil. Jag gråter lite till av tacksamhet.
16. Vi ringer Statoil och bokar en bil. De har 1 kvar. Klockan är nu 20:30 och de stänger uthyrningen om en timme.
17. Vi tar en taxi till Statoil.
18. Vi ska hämta ut bilen. Statoilkillen är ny och trasslar med bokningssystemet. Det tar tid. Vi får en bil efter 30 minuter. På väg ut till hyrbilen ringer jag syrran och berättar att vi är på väg igen. "Nu vet ni hur Christer Fuglesang känner sig, ni får ladda om lika många gånger." säger hon. Vi skrattar.
19. Vi åker hem. Packar hela bilen igen. Bär ner katten, igen. Han är sur nu.
20. Vi åker. Klockan är nu 21:45. När vi passerar vårt "vi måste kolla bilen ställe" sjunger jag på "Nu vill jag hava falukorv på denna sköna dag" så högt jag kan i bilen.
21. Vi kör cirka 40 mil. Det regnar frenetiskt i 30 mil.
22. Vi kommer fram till "Vår" ort vid klockan 01:00 ca.
23. Två minuter innan vi når stugan, reser sig katten som sovit i flera timmar i mitt knä. Sen spyr han ymningt, rakt ut i hyrbilen. Minst hälften kommer över mig.
24. Vi stannar bilen så fort vi kan och försöker att torka bort allt så att inte hyrbilen ska skadas (vi minns alla en stund den halvliten coca-cola som råkade spillas i hyrbilen vi åkte med i sommras. Vi spiller aldrig något öht i vår egen bil.)
25. Vi kommer fram till stugan och bär in. Klockan 01:15 skurar jag ur hyrbilen med Yes och hett vatten.
26. Jag duschar länge och försöker att inte tänka på hur äckligt det var att tvingas fånga kattspyor i handen för att vi inte skulle få betala dryga böter för att hyrbilen måste saneras.
27. Vi har en trevlig helg.
28. Vi lastar bilen och åker hem.
29. Vi lastar ur bilen och bär upp katten.
30. Vi åker till Statoil för att lämna igen bilen.
31. 200 meter från vårt hus börjar hyrbilen låta konstigt. Motorfel-lampan tänds och det är omöjligt att köra på tomgång, bilen vill hela tiden dö. Vi vågar inte stanna bilen och starta om, för risken finns ju att den inte startar igen... Vi kör med en klump i halsen (hjärtat tror jag minsann det var) hela vägen till Statoil. Det har aldrig varit så många rödljus...
32. Vi kommer in på Statoil. Tack Gode Gud vi tog oss hit!
33. Vi startar om bilen. Den fungerar utan problem.
34. Vi lämnar in bilen.
35. Vi får vänta i 35 minuter medan Statoilpersonal strular. Deras datasystem ligger nere och de kan inte slå upp vår bokning. NIssen som lämnade ut bilen har inte satt in kopian på kontraktet i den pärm somär till för sådana här tillfällen. När vi ska betala så fungerar inte mitt kort, för de har ingen kontakt med banken, pga datastrulet. Till slut löser de problemet.
36. Vi åker hem och frågar oss varför bilar hatar oss. Funderar på vilka rysligheter som ska drabba oss nästa helg då vi åter igen packar in oss i en hyrbil och reser samma sträcka. Förmodligen kommer alla hjul att trilla av, vi får 5000kr i böter för nedskräpning (hjulen) och ett fylle spyr över mig när vi tankar. Till att börja med. Jag återkommer med uppdatering om detta drama efter jul.
*Författarens anmärkning: Vill bara påtala att mitt ymniga bölande under punkt 7-15 inte berodde på att jag är 4 år och bryter ihop för en inställd resa, utanför att jag redan var nedbruten (se punkt6) och helt enkelt väldigt trött på allt strul. Ibland suger bra livet helt enkelt.
*Författarens anmärkning 2: Helgen var mycket trevlig, konserterna gick jättebra. Och jag är inte redo för psykakuten, även om det låter så i denna blogg ;)
1. Vi packar hela dagen.
2. Vi äter lunch för att spara pengar och inte behöva stanna vid McDonalds på vägen ut ur stan.
3. Vi kör fram bilen, packar in alla väskor + katt i bilen. Klockan är nu 18:30. Vi har en fyra timmars resa framför oss men det gör inget. Bilen har använts reguljärt den senaste tiden så vi vet att den är hel och fin. Vi har sovit ut och är inte trötta. Vi har ätit en stadig lunch så vi kommer inte att vara svultna genast då vi ger oss iväg. Allt är bra. Vi stannar till och tankar bilen full och sedan kör vi.
Det är då det börjar.
5. Efter 3,5 mils körning bryter jag ihop och gråter för att livet stinker, för att det är så jävla uselt med pengar och för att jag inte har ett jobb som jag vågar berätta om för folk. Jag tar mig samman. Men jag kan säga att jag känner mig rätt skör, och jag säger till sambon att det ska bli skönt med en trevlig helg med familjen, och att det nog är precis vad jag behöver, och nu ska vi fokusera på att vara glada.
6. Exakt 1 minut efter att jag torkat tårarna så upplyser mig sambon om att vi måste stanna för att bilen känns konstig och det luktar brännt från bilen.
7. Vi stannar 4,5 mil hemifrån (på exakt samma ställe där vi stannade i sommras för att bilen gått sönder, och alla gånger där vi har stannat där innan dess, för att bilen gått sönder) och går ur bilen. Vänster framdäck är skållhett. Bilen är trasig. Vi måste åka hem. Vi kan inte åka. Jag ger upp, rycker på axlarna och gör mitt bästa för att inte lägg mig på marken och skrika. Vi kramas och sätter oss i bilen och hoppas att vi ska ta oss hem. Vi glädjer oss över vår 500-lapp som nu ligger i tanken på en bil vi inte kan använda...
8. När klockan är 20:00 är vi åter hemma. Vi bär upp allt i lägenheten och letar efter en ny parkering till bilen (villket är som lotto när det gäller vårt område...).
9. Jag inser att jag måste ringa och berätta att vi inte kommer och att de måste fixa allt utan mig på julkonserten, trots att jag sköter ungefär 3000 st saker.
10. Jag ringer min far. Förklarar kort läget, lyckas låta bli att gråta.
11. Ringer min syster, bölar som en stucken gris i luren. Känner mig patetisk. Ber syrran ringa mamma, jag orkar inte.
12. Sätter på kaffe, gråter lite till.
13. Sambon kommer hem (efter att parkerat bilen). Vi dricker kaffe medan jag snörvlar.
14. Vi andas lite och inställer oss på en kväll hemma.
15. Får ett telefonsamtal. Släktingar ber oss att ta hyrbil. Jag gråter lite till av tacksamhet.
16. Vi ringer Statoil och bokar en bil. De har 1 kvar. Klockan är nu 20:30 och de stänger uthyrningen om en timme.
17. Vi tar en taxi till Statoil.
18. Vi ska hämta ut bilen. Statoilkillen är ny och trasslar med bokningssystemet. Det tar tid. Vi får en bil efter 30 minuter. På väg ut till hyrbilen ringer jag syrran och berättar att vi är på väg igen. "Nu vet ni hur Christer Fuglesang känner sig, ni får ladda om lika många gånger." säger hon. Vi skrattar.
19. Vi åker hem. Packar hela bilen igen. Bär ner katten, igen. Han är sur nu.
20. Vi åker. Klockan är nu 21:45. När vi passerar vårt "vi måste kolla bilen ställe" sjunger jag på "Nu vill jag hava falukorv på denna sköna dag" så högt jag kan i bilen.
21. Vi kör cirka 40 mil. Det regnar frenetiskt i 30 mil.
22. Vi kommer fram till "Vår" ort vid klockan 01:00 ca.
23. Två minuter innan vi når stugan, reser sig katten som sovit i flera timmar i mitt knä. Sen spyr han ymningt, rakt ut i hyrbilen. Minst hälften kommer över mig.
24. Vi stannar bilen så fort vi kan och försöker att torka bort allt så att inte hyrbilen ska skadas (vi minns alla en stund den halvliten coca-cola som råkade spillas i hyrbilen vi åkte med i sommras. Vi spiller aldrig något öht i vår egen bil.)
25. Vi kommer fram till stugan och bär in. Klockan 01:15 skurar jag ur hyrbilen med Yes och hett vatten.
26. Jag duschar länge och försöker att inte tänka på hur äckligt det var att tvingas fånga kattspyor i handen för att vi inte skulle få betala dryga böter för att hyrbilen måste saneras.
27. Vi har en trevlig helg.
28. Vi lastar bilen och åker hem.
29. Vi lastar ur bilen och bär upp katten.
30. Vi åker till Statoil för att lämna igen bilen.
31. 200 meter från vårt hus börjar hyrbilen låta konstigt. Motorfel-lampan tänds och det är omöjligt att köra på tomgång, bilen vill hela tiden dö. Vi vågar inte stanna bilen och starta om, för risken finns ju att den inte startar igen... Vi kör med en klump i halsen (hjärtat tror jag minsann det var) hela vägen till Statoil. Det har aldrig varit så många rödljus...
32. Vi kommer in på Statoil. Tack Gode Gud vi tog oss hit!
33. Vi startar om bilen. Den fungerar utan problem.
34. Vi lämnar in bilen.
35. Vi får vänta i 35 minuter medan Statoilpersonal strular. Deras datasystem ligger nere och de kan inte slå upp vår bokning. NIssen som lämnade ut bilen har inte satt in kopian på kontraktet i den pärm somär till för sådana här tillfällen. När vi ska betala så fungerar inte mitt kort, för de har ingen kontakt med banken, pga datastrulet. Till slut löser de problemet.
36. Vi åker hem och frågar oss varför bilar hatar oss. Funderar på vilka rysligheter som ska drabba oss nästa helg då vi åter igen packar in oss i en hyrbil och reser samma sträcka. Förmodligen kommer alla hjul att trilla av, vi får 5000kr i böter för nedskräpning (hjulen) och ett fylle spyr över mig när vi tankar. Till att börja med. Jag återkommer med uppdatering om detta drama efter jul.
*Författarens anmärkning: Vill bara påtala att mitt ymniga bölande under punkt 7-15 inte berodde på att jag är 4 år och bryter ihop för en inställd resa, utanför att jag redan var nedbruten (se punkt6) och helt enkelt väldigt trött på allt strul. Ibland suger bra livet helt enkelt.
*Författarens anmärkning 2: Helgen var mycket trevlig, konserterna gick jättebra. Och jag är inte redo för psykakuten, även om det låter så i denna blogg ;)
söndag, november 26, 2006
Julstök
"Snart är det jul igen, och snart är det jul igen och julen gör att alla stressar
Snart är det jul igen, och snart är det jul igen och julen gör att alla stressar
Nej, det var inte sant
nej det var inte sant
för det gör inte de på Aftonbladet
Nej, det var inte sant
nej det var inte sant
för det gör inte de på Aftonbladet!"
Nästa helg är det första advent och startskottet går. Folk stressar benen av sig och huvudet ramlar ner i dopp-i grytan och på juldagen finns det bara blöta fläckar kvar av halva svenska befolkningen. Men inte på tidningen Aftonbladet. För där har man motat Olle i grind! Jajamensan!
På Aftonbladet har de nämligen kläckt följande lilla lista för en stressfri jul:
Städningen är lika avancerad/obefintlig som övriga året. Jag tröstar mig med att vi varken har råttor eller enris på golvet, och kunde folk fira jul i det förr så ska jag inte klaga på lite skit i hörnen.
Julkort har jag efter mycket om och men gett upp helt och hållet. Det finns datorer, så jag skickar jul-mejl istället.
Julklapparna har jag påbörjat, men är lågt ifrån färdig med, men det är å andra sidan bara kul.
Nej, det är inte dessa saker som stressar mig under julen. Jag har helt andra stressfaktorer. Som att jag måste bli både smal och kunna sjunga vackert den 1 december. För då ska jag nämligen stå framför en publik i ett litet rött fodral och sjunga så det står härliga till. Och därimellan ska jag läsa verser, flytta mikrofoner och bara se allmänt snygg ut. Jag vet inte hur det ska gå till. Men på fredag är det julkonsert och jag ska medverka. Dessutom förväntas jul kunna sångtexterna (och eftersom jag svär över alla som inte kan dem så måste jag dessutom vara bäst på det). Jag har inte minne som när jag var liten, jag säger bara det. Då kunde jag lära mig 2 nya sånger på en halvtimme och sen satt texten för alltid. Nu tar det.. tja ÅR innan de sitter, om de alls gör det. Jag har inte sjungit officiellt (utanför min dusch) på ett år, och jag har gått upp i vikt istället för ner under hösten. DET stressar mig. Och när jag klarat av det här på fredag så är detbara en vecka tills jag ska göra om hela skiten igen.
Men kul är det, och det är tur det. För varje år sliter jag mitt hår och undrar varför jag gör det här. Och varje gång säger jag "aldrig mer". Men så blir det sommar, och jag blir nostalgisk och minns hur otroligt kul det är de där kvällarna i december när vi samlas allihop. Hur glada och roliga alla är, hur mycket julstämning det ger mig, och hur det pirrar i magen att återigen få ställa sig på en scen och säga "Nu kör vi". Och sen bara braka rakt in i det, utan skyddsnät, trots att genrepet (som alltid) var minst sagt kaotiska.
Men det löser sig alltid, oavsett. Förra året blev det el-avbrott mitt under konserten, och varken mikrofoner eller musiken fungerade. Det enda lyset i kyrkan var de brinnande ljusen, och där satt 150 personer i publiken och väntade på att bli underhållna. Vi hade inte planerat att stömmen skulle gå, av förklarliga skäl. Så där och då fick vi börja improvisera, och det gick bra. Vi körde un-plugged, några helt andra låtar som vi inte övat, och efter 10 minuter kom stömmen tillbaka.
Så om du vet hur man tappar 5 kilo på 5 dagar utan att svälta sig, och hur man får Jill Johnssons röst på mindre än en vecka, och hur man får fotografiskt minne och en mindre utbildning i El-hantering, så vänd er till mig. Jag ser fram emot att bli av med min julstress.
Snart är det jul igen, och snart är det jul igen och julen gör att alla stressar
Nej, det var inte sant
nej det var inte sant
för det gör inte de på Aftonbladet
Nej, det var inte sant
nej det var inte sant
för det gör inte de på Aftonbladet!"
Nästa helg är det första advent och startskottet går. Folk stressar benen av sig och huvudet ramlar ner i dopp-i grytan och på juldagen finns det bara blöta fläckar kvar av halva svenska befolkningen. Men inte på tidningen Aftonbladet. För där har man motat Olle i grind! Jajamensan!
På Aftonbladet har de nämligen kläckt följande lilla lista för en stressfri jul:
Men jag tycker att det är en pyttig lista, så jag kompletterar med Mamselamsens jullista:Tips för att överleva julen:Börja i tid.
- INTE putsa fönster.Hos oss gör vi 1 skinka. Den tilllagas i ugnen, och befrias från all panering eftersom ingen av oss gillar det. Thats it! Sen köper vi bröd, köttbullar, senap och rödbetssallad färdigt och lever gott på skinkmackor. Underlättar ju absolut att vi firar jul hos mina föräldrar som gör alla julbord åt oss..
- INTE städa alla skåp i köket
- INTE putsa mässing och koppar
- INTE städa alla garderober
- INTE laga en massa julmat, bara för att man ska.
- INTE göra rent kristallkronor.
- INTE duscha alla blommor.
- INTE diska kristallglasen.
- INTE göra egna julgrupper och kransar.
- INTE stå i sista stund med köttbullar och Jansson och annat som absolut måste tillagas. (Det finns ju frys)
- INTE skicka lassvis med julkort. (Det blir bara till de allra närmaste)
- INTE göra egna isterband.
- INTE ....... De finns så mycket som jag INTE kommer att göra.
Städningen är lika avancerad/obefintlig som övriga året. Jag tröstar mig med att vi varken har råttor eller enris på golvet, och kunde folk fira jul i det förr så ska jag inte klaga på lite skit i hörnen.
Julkort har jag efter mycket om och men gett upp helt och hållet. Det finns datorer, så jag skickar jul-mejl istället.
Julklapparna har jag påbörjat, men är lågt ifrån färdig med, men det är å andra sidan bara kul.
Nej, det är inte dessa saker som stressar mig under julen. Jag har helt andra stressfaktorer. Som att jag måste bli både smal och kunna sjunga vackert den 1 december. För då ska jag nämligen stå framför en publik i ett litet rött fodral och sjunga så det står härliga till. Och därimellan ska jag läsa verser, flytta mikrofoner och bara se allmänt snygg ut. Jag vet inte hur det ska gå till. Men på fredag är det julkonsert och jag ska medverka. Dessutom förväntas jul kunna sångtexterna (och eftersom jag svär över alla som inte kan dem så måste jag dessutom vara bäst på det). Jag har inte minne som när jag var liten, jag säger bara det. Då kunde jag lära mig 2 nya sånger på en halvtimme och sen satt texten för alltid. Nu tar det.. tja ÅR innan de sitter, om de alls gör det. Jag har inte sjungit officiellt (utanför min dusch) på ett år, och jag har gått upp i vikt istället för ner under hösten. DET stressar mig. Och när jag klarat av det här på fredag så är detbara en vecka tills jag ska göra om hela skiten igen.
Men kul är det, och det är tur det. För varje år sliter jag mitt hår och undrar varför jag gör det här. Och varje gång säger jag "aldrig mer". Men så blir det sommar, och jag blir nostalgisk och minns hur otroligt kul det är de där kvällarna i december när vi samlas allihop. Hur glada och roliga alla är, hur mycket julstämning det ger mig, och hur det pirrar i magen att återigen få ställa sig på en scen och säga "Nu kör vi". Och sen bara braka rakt in i det, utan skyddsnät, trots att genrepet (som alltid) var minst sagt kaotiska.
Men det löser sig alltid, oavsett. Förra året blev det el-avbrott mitt under konserten, och varken mikrofoner eller musiken fungerade. Det enda lyset i kyrkan var de brinnande ljusen, och där satt 150 personer i publiken och väntade på att bli underhållna. Vi hade inte planerat att stömmen skulle gå, av förklarliga skäl. Så där och då fick vi börja improvisera, och det gick bra. Vi körde un-plugged, några helt andra låtar som vi inte övat, och efter 10 minuter kom stömmen tillbaka.
Så om du vet hur man tappar 5 kilo på 5 dagar utan att svälta sig, och hur man får Jill Johnssons röst på mindre än en vecka, och hur man får fotografiskt minne och en mindre utbildning i El-hantering, så vänd er till mig. Jag ser fram emot att bli av med min julstress.
söndag, november 19, 2006
Where have all the anvils gone?
En helg går så fort. Livet går så fort.
Jag har faktiskt skrivit ett blogginlägg, för bara några veckor sedan. Men blogger raderade det och då blev jag 3 år och jättesur, och tappade lusten att skriva. Men här är jag nu, men mössan i handen och foten skrapandes i marken, och ber om ursäkt för att jag varit borta så länge. Sorry. Jag ska bättra mig.
Jag såg en film idag: "Djävulen bär Prada". Den var hyfsad, klart sevärd, men gav inga jätteskratt direkt. Tyvärr hade jag lite problem med den, eftersom det var en sån där film där det var tydligt vem man skulle sympatisera med, och jag kände precis tvärt om.. Det blir ofta så har jag märkt, att jag inte alls håller med, utan tycker att alla i filmen är taskiga mot fel person. Undrar om det är mig det är fel på?
Pratade med syrran idag. Hon hade sett Gilmore Girls för första gången (eller sett och sett, hon hade småbarnsföräldrar-sett den, dvs sett korta glimtar innan hon somnade om i soffan... ;) ).
GG är min absoluta favoritserie. Jag älskar de snabba replikerna, den intelligenta dialogen, att allt är gulligt och de skruvade men kärleksfulla karaktärerna. Syrran däremot, gillade den INTE. Hon avskydde den och tyckte att Lorelai var störig och dryg.
Efter att jag försvarat Lauren Grahams karaktär i 20 minuter så skrattade jag åt mig själv istället. Sen fick jag dagens komplimang, när syrran sa att hon tyckte att jag var lik Lorelai (nej, inte på det negativa sättet, min syster är snäll och trevlig!). YEY!!! Haha, jag är så töntig, men det var det bästa hon skulle kunna säga. För jo, jag vill faktiskt vara Lorelai. Jag tycker däremot att jag är mera Rory (läser extremt mycket, gör alltid avancerade listor över allt i mitt liv, är snäll på gränsen till mesig och är långt ifrån en "party girl"). Så jag antar att jag gillar GG där att seriens huvudpersoner är mig, eller mitt smått schizofrena jag. Uppenbarligen är jag mera Lorelai än jag visste!
Nu väntar jag bara på att jag ska få se ut som Lauren Graham också, så är jag nöjd... Min egen buttra men ack så älskvärda Luke Danes har jag redan.
Tack syrran! :D
måndag, oktober 09, 2006
Dejt-najt
Om du inte förstod vad jag menade med rubriken så oroa dig inte. För det första är den skriven på särdeles dålig engelska, och för det andra är date-night inget särskilt utbrett begrepp i Sverige. Kanske mest för att vi fortfarande inte "dejtar" så mycket i den bemärkelsen..
Nå, begreppet date-night kommer från en idé (givetvis amerikansk) om att par, för att bevara glädjen och kärleken i förhållandet, bör instifta en särskild kväll då de fortsätter att dejta, trots att de redan är gifta. Idén är förvisso god, det är kul att komma ut och göra saker ihop, men det är så svårt att få till det!
Som ett exempel, det hänger 4 (!) biocheckar på vår kyl. De har hängt där sedan januari tror jag. Vi har alltså hur mycket möjliget som helst att komma iväg och gå på bio. Men vi ids inte.
Bio låter trevligt i teorin. En bra film, sköna biofotöljer, hålla handen i biomörkret, äta popcorn och godis och kanske avsluta kvällen med en kaffe nånstans medan man diskuterar filmen och ser varandra djupt i ögonen.
I verkligheten är det dock inte så trevligt. För det första är man dödstrött när helgen kommer och vill bara sova. Men för den goda sakens skull så putsar man till sig och rycker upp sig, för att faktiskt kunna säga att man kom utanför lägenheten den här helgen. Först en titt i bioprogrammet. Allt svårmodigt och kulturellt som tex Almodovar går bort. Alla svenska komedier *ha!* går bort. Svenska filmer är sällan roliga (skrattar du åt skitfilmer som Hundtricket är det lika bra att du slutar läsa här, du kommer ändå inte att förstå..) och skådespelarinsatserna är usla, snällt sagt. Det enda som är lönt att gå på bio för är storslagna äventyr och actionfilmer, sådana som gör sig bäst på en stor bioduk.
Så ni väljer en film. Beställer biljetter. Gör er iordning och hoppar i taxin. Sen kommer det där som man förtränger mellan varje biobesök: Människor. Det finns människor på bion. Och inte trevliga, sunda människor, som de som ni brukar umgås med. Nej då. Här finns "vanliga människor". Dvs underbara typer som
* låter mobilen vara på trots förbud, och gärna pratar i den under filmen.
* idioter som inte förstår handlingen och pratar högt.
* käcka tonårsgäng som slåss med varandra och kastar popcorn på folk.
* paret som inte fattat hur ute det är att ha sex på en fullsatt bio (äckel!!)
* föräldrar som tar med sina barn som egentligen är för små, så att de antingen skriker och gråter för att de är rädda, eller pratar högt heeela tiden.
* människor som stinker vitlök eller bara vanlig ingrodd svett.
* människor som... tja ni fattar...
Kort sagt: det luktar illa på bio, människor är i vägen och du får inte ens en stol med eget armstöd!! Vem FAN kom på att folk som inte känner varandra skulle DELA armstöd under en hel film?? Biofotöljerna är dessutom inte speciellt sköna. Det är ofta kladdigt på golvet för att någon sparkat iväg en läsk och numera är inte reklamen kul utan en 20 minuters lång minifilm från JC. Inte ens ljud och bild kan längre slå det man har hemma.. När vi slutligen tagit oss igenom en hel film så är den ofta så dålig att vi irriterat oss på handlingen (eller den bristande handlingen) de senaste 2 timmarna och bara önskat att vi valt "Finding Nemo" istället.
Varje gång vi pratar om att gå på bio tar det ungefär 30 sekunder. Sedan minns vi att hemma har vi gott kaffe som vi har råd att dricka hur mycket som helst av, hur mycket popcorn vi vill och en toalett som är lättåtkomlig. Det finns en skön soffa som man sitter bra i och vill man pausa filmen för att göra mera kaffe så går det bra. Dessutom är vi ensamma och slipper alla människor. Så date-night slutar där den börjar: i Soffan. Tur för vår del att vi lyckats hitta kärleken trots biobesöken..
Nå, begreppet date-night kommer från en idé (givetvis amerikansk) om att par, för att bevara glädjen och kärleken i förhållandet, bör instifta en särskild kväll då de fortsätter att dejta, trots att de redan är gifta. Idén är förvisso god, det är kul att komma ut och göra saker ihop, men det är så svårt att få till det!
Som ett exempel, det hänger 4 (!) biocheckar på vår kyl. De har hängt där sedan januari tror jag. Vi har alltså hur mycket möjliget som helst att komma iväg och gå på bio. Men vi ids inte.
Bio låter trevligt i teorin. En bra film, sköna biofotöljer, hålla handen i biomörkret, äta popcorn och godis och kanske avsluta kvällen med en kaffe nånstans medan man diskuterar filmen och ser varandra djupt i ögonen.
I verkligheten är det dock inte så trevligt. För det första är man dödstrött när helgen kommer och vill bara sova. Men för den goda sakens skull så putsar man till sig och rycker upp sig, för att faktiskt kunna säga att man kom utanför lägenheten den här helgen. Först en titt i bioprogrammet. Allt svårmodigt och kulturellt som tex Almodovar går bort. Alla svenska komedier *ha!* går bort. Svenska filmer är sällan roliga (skrattar du åt skitfilmer som Hundtricket är det lika bra att du slutar läsa här, du kommer ändå inte att förstå..) och skådespelarinsatserna är usla, snällt sagt. Det enda som är lönt att gå på bio för är storslagna äventyr och actionfilmer, sådana som gör sig bäst på en stor bioduk.
Så ni väljer en film. Beställer biljetter. Gör er iordning och hoppar i taxin. Sen kommer det där som man förtränger mellan varje biobesök: Människor. Det finns människor på bion. Och inte trevliga, sunda människor, som de som ni brukar umgås med. Nej då. Här finns "vanliga människor". Dvs underbara typer som
* låter mobilen vara på trots förbud, och gärna pratar i den under filmen.
* idioter som inte förstår handlingen och pratar högt.
* käcka tonårsgäng som slåss med varandra och kastar popcorn på folk.
* paret som inte fattat hur ute det är att ha sex på en fullsatt bio (äckel!!)
* föräldrar som tar med sina barn som egentligen är för små, så att de antingen skriker och gråter för att de är rädda, eller pratar högt heeela tiden.
* människor som stinker vitlök eller bara vanlig ingrodd svett.
* människor som... tja ni fattar...
Kort sagt: det luktar illa på bio, människor är i vägen och du får inte ens en stol med eget armstöd!! Vem FAN kom på att folk som inte känner varandra skulle DELA armstöd under en hel film?? Biofotöljerna är dessutom inte speciellt sköna. Det är ofta kladdigt på golvet för att någon sparkat iväg en läsk och numera är inte reklamen kul utan en 20 minuters lång minifilm från JC. Inte ens ljud och bild kan längre slå det man har hemma.. När vi slutligen tagit oss igenom en hel film så är den ofta så dålig att vi irriterat oss på handlingen (eller den bristande handlingen) de senaste 2 timmarna och bara önskat att vi valt "Finding Nemo" istället.
Varje gång vi pratar om att gå på bio tar det ungefär 30 sekunder. Sedan minns vi att hemma har vi gott kaffe som vi har råd att dricka hur mycket som helst av, hur mycket popcorn vi vill och en toalett som är lättåtkomlig. Det finns en skön soffa som man sitter bra i och vill man pausa filmen för att göra mera kaffe så går det bra. Dessutom är vi ensamma och slipper alla människor. Så date-night slutar där den börjar: i Soffan. Tur för vår del att vi lyckats hitta kärleken trots biobesöken..
torsdag, oktober 05, 2006
Lite blandat
Eftersom jag är en patetisk människa som älskar utmaningar och frågor men aldrig får några så får jag ta åt mig uppmaningar där jag hittar dem istället. Den här kommer från Skolfröken.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"skall tala med någon som inte är från byn, så hon lät bli." Hämtat från en utmärkt roligt och småtrevlig bok: "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist.
Det var en hård fajt mellan den och Hofstens "Örlogsfartyg", men Potensgivarna var någon milimeter närmare.
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En av våra svarta bokhyllor (där jag hämtade boken för övrigt.)
Gilmore Girls. Såg det senaste avsnittet i natt.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
15.55 (rätt svar 15:47). Skönt då har jag lite extra tid innan jag ska till jobbet igen..
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Klicket från sambons tangentbord och mus, samt en bordsfläkt.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För två timmar sedan, kom från ett hjärndött möte med der Arbeitsformedlung (på hemmabyggd tyska..). Ett par meningslösa timmar av mitt liv som jag aldrig får igen. Men det lät inte som att de kommer att tvinga på mig en "söka-jobb-kurs" just nu iaf. Jag tror snart att jag är den enda i Sverige som sluppit det..
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Skolfrökens blogg.
8. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Ingen aning, det var rätt lugnt i natt faktiskt.
10. När skrattade du senast?
Tror det var igår på jobbet när sambon skickade mig en jobbanons för zombiejägare.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Sex oljemålningar. Fem av dem har min mamma gjort och den sista är målad av nån som jag inte vet vem det är. Sen sitter det en Gallerix-kopia av en Monet-tavla med näckrosor över soffan.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Ser konstiga människor varje dag. En av fördelarna med att bo i stan :)
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Kul med annorlunda frågor.
14. Vilken var den senaste film du såg?
"The breakup" med Jennifer Aniston. Gillade den inte, blev ledsen av den.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Hus, bil, nya datorer, presenter, chokladtårta, kläder och en massa onödigt.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Folk och folk... Jag har en tatuering, det vet jag inte hur många som vet. Det är en varg som sitter på min höft.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Tvinga människor att sluta utöva sin religion på sina barn. Förbjud könsstympning på både pojkar och flickor!!!
18. Tycker du om att dansa?
Bara när jag är vaken.
19. George Bush?
Har en avlägsen släkting som är väldigt lik honom till utseendet. Vet inte vem det är mest synd om..
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Kan jag väl inte svara på här!!! Så fort vi hittat ett fint namn så föds det barn i bekantskapskretsen som börjar prata om det namnet. Emelie var på tapeten ett tag, men det fick gärna vår fina lilla guddotter ta istället. Noah var också något jag lobbade mycket för, men sambon tyckte att det var ett tjejnamn.
Dagens namn är dock hemliga..
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Helst inte.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Och här har vi vår kaffebar...
24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Alla som läser får gärna svara!
tisdag, oktober 03, 2006
Jazzbacill?
Tack snälla Doktor Edberg för ordinationen av djupa andetag och ett stort mått "Skit i det!".
Tack underbara (Sjuk) -syster för att du talade om att jag är normal!
Tack snälla sjukhuskoordinator Berenike för att du redde ut prioriteringarna åt mig (jag är viktigast)!
Tack alla tre, ni är guld värda. Det är inte alla som har ett eget sjukhus ;)
När jag var liten var jag också inne i sjukhussvängen ett tag, då under mitt alterego Doktor Samberg. Jag var fyra-fem år och hade fått en doktorsvagn i vit plast med tillhörande läkemedel och instrument. Så fort någon i min familj intog ryggläge efter en jobbig dag (eller bara la sig ner för att vila) dröjde det inte länge förrän det skramlade till i hallen och in kom DOKTOR SAMBERG!!! Doktorsvagnen var på hjul, såg ut ungefär som en sån där som läkarna har operationsinstrumenten på, och skramlade betänkligt när man drog den i ilfart över alla trösklar och hallmattor. Jag gav ju iaf min stackars familj möjlighet att fly...
Dr Samberg undersökte de stackars sjuklingarna, ställde diagnos och ordinerade medicin, oklart vad. Jag tror mest han muttrade lite, och berättade om sitt privatliv. Att han hade egen praktik och bodde under grannens växthus. Idag ställer jag mig lite frågande till varför ingen av sjuklingarna reagerade på att den lilla 4åringen då och då förvandlades till en 40 årig bister manlig läkare, som brukade ta emot patienter under ett växthus. För min del låter han ganska skrämmande...
Jag mår bättre nu för övrigt. Jag lydde era råd så gott jag kunde och nu känns livet lite enklare. Jag mår så pass bra att jag har kommit på att jag nog inte vill vara utbränd. Jag vill vara drabbad av något trevligare. Något som botas med kaffe, musik och snygga män eller så. Möjligtvis choklad också. Känner ni till någon sådan sjukdom/åkomma? Kom för all del ihåg att ett av symtomen måste tvunget vara att man ser jättesnygg ut hela tiden!
Det bästa jag kommit fram till så här långt är Jazzbacillen.
*Dags för dagens sing-a-long*
Mitt huvud surrar av toner, säg vad kan ha hänt?
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Det svänger runt och det gungar så jag blir konfys.
Omkring mig allt blir upp-och-ner, Vad är allt detta för nys?
Jag gick till doktorn och skildra vad som hänt så här:
Jag är en stillsam figur som ej ens varit kär
Men jag är nu som en köttbit på en glödhet grill
Jag visslar jämnt, slår takten på allt Och jag kan inte va still!
Jag sa: Jag kanske fått hispan eller kanske fnatt?
Men farbror doktorn tog prover och sen sa han att:
Det där är bara en envis men ganska snäll bacill...
Jag skriver ut ett lätt recept så håller den sig nog still.
Jag gick till pillerkontoret, visade min lapp
Men apotekarn han log och gav min kind en klapp
Tyvärr så säljer vi inte alls nånting sånt här!
Gå bort till nästa hus och försök, där finns en skivaffär...
Med möda läste jag det som som doktorn skrivit ner
Att jag fått jazzen i blodet och behövde mer
Det var så enkelt men doktorn hade träffat rätt
Då blev jag arg för det han fått för nått som var så lätt
Den medicin skivaffären gett mig var perfekt
Jag fick min jazzhunger stillad och min swingtörst släckt
Istället åkte jag på en ny och praktfull nit
Jag intogs av en ny bacill, blev kär i en expedit..
Mitt huvud surrar av toner, som mig himlen sänt
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Jag blir så frisk av baciller om de är så här
Den bästa sjukan är nog ändå det där att plötsligt bli kär!
Tack underbara (Sjuk) -syster för att du talade om att jag är normal!
Tack snälla sjukhuskoordinator Berenike för att du redde ut prioriteringarna åt mig (jag är viktigast)!
Tack alla tre, ni är guld värda. Det är inte alla som har ett eget sjukhus ;)
När jag var liten var jag också inne i sjukhussvängen ett tag, då under mitt alterego Doktor Samberg. Jag var fyra-fem år och hade fått en doktorsvagn i vit plast med tillhörande läkemedel och instrument. Så fort någon i min familj intog ryggläge efter en jobbig dag (eller bara la sig ner för att vila) dröjde det inte länge förrän det skramlade till i hallen och in kom DOKTOR SAMBERG!!! Doktorsvagnen var på hjul, såg ut ungefär som en sån där som läkarna har operationsinstrumenten på, och skramlade betänkligt när man drog den i ilfart över alla trösklar och hallmattor. Jag gav ju iaf min stackars familj möjlighet att fly...
Dr Samberg undersökte de stackars sjuklingarna, ställde diagnos och ordinerade medicin, oklart vad. Jag tror mest han muttrade lite, och berättade om sitt privatliv. Att han hade egen praktik och bodde under grannens växthus. Idag ställer jag mig lite frågande till varför ingen av sjuklingarna reagerade på att den lilla 4åringen då och då förvandlades till en 40 årig bister manlig läkare, som brukade ta emot patienter under ett växthus. För min del låter han ganska skrämmande...
Jag mår bättre nu för övrigt. Jag lydde era råd så gott jag kunde och nu känns livet lite enklare. Jag mår så pass bra att jag har kommit på att jag nog inte vill vara utbränd. Jag vill vara drabbad av något trevligare. Något som botas med kaffe, musik och snygga män eller så. Möjligtvis choklad också. Känner ni till någon sådan sjukdom/åkomma? Kom för all del ihåg att ett av symtomen måste tvunget vara att man ser jättesnygg ut hela tiden!
Det bästa jag kommit fram till så här långt är Jazzbacillen.
*Dags för dagens sing-a-long*
Mitt huvud surrar av toner, säg vad kan ha hänt?
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Det svänger runt och det gungar så jag blir konfys.
Omkring mig allt blir upp-och-ner, Vad är allt detta för nys?
Jag gick till doktorn och skildra vad som hänt så här:
Jag är en stillsam figur som ej ens varit kär
Men jag är nu som en köttbit på en glödhet grill
Jag visslar jämnt, slår takten på allt Och jag kan inte va still!
Jag sa: Jag kanske fått hispan eller kanske fnatt?
Men farbror doktorn tog prover och sen sa han att:
Det där är bara en envis men ganska snäll bacill...
Jag skriver ut ett lätt recept så håller den sig nog still.
Jag gick till pillerkontoret, visade min lapp
Men apotekarn han log och gav min kind en klapp
Tyvärr så säljer vi inte alls nånting sånt här!
Gå bort till nästa hus och försök, där finns en skivaffär...
Med möda läste jag det som som doktorn skrivit ner
Att jag fått jazzen i blodet och behövde mer
Det var så enkelt men doktorn hade träffat rätt
Då blev jag arg för det han fått för nått som var så lätt
Den medicin skivaffären gett mig var perfekt
Jag fick min jazzhunger stillad och min swingtörst släckt
Istället åkte jag på en ny och praktfull nit
Jag intogs av en ny bacill, blev kär i en expedit..
Mitt huvud surrar av toner, som mig himlen sänt
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Jag blir så frisk av baciller om de är så här
Den bästa sjukan är nog ändå det där att plötsligt bli kär!
söndag, oktober 01, 2006
Vilse i pannkakan
Jag har saknat er. Jag har saknat bloggen. Men det har legat en djungel mellan mig och bloggen, och det hade behövs ett större antal machete än vad jag har armar för att ta sig fram till den. Rättare sagt, jag har inte orkat. För mycket på en gång.
Det är inte så att jag inte har bloggat alls sedan den andra veckan i september, det har jag, mycket. Jag har bara inte lyckats skriva ner det.
Jag har bloggat om hur förbannad jag är över Steve Irwins död, över att han och andra "äventyrare" hyllas som om de vore vettiga människor, när de tvärtom är (eller Var) stora skithögar! Steve Irwins två barn får växa upp utan en pappa. Det spelar ingen roll hur mycket dottern hjärntvättas och intalas att "pappa var en hjälte", när hon behöver honom i framtiden är han ändå inte där. För att han ville leka, för att hans kickar var viktigare än hans barn. Han övergav dem frivilligt, och en dag kommer hon att se det. "Pappa gjorde vad han älskade" my ass. Har man skaffat barn är man skyldig dem att överleva. Man är skyldig dem att inte slösa bort sitt liv, och beröva dem sin förälder. Det finns inget annat sätt att se på saken. Steve Irwin var en egoistisk snorunge som berövade sitt barn det viktigaste i hennes liv, en förälder.
Jag har bloggat om valet, om valbevakningen och resultatet. Tyvärr kom det inte ändå hit och tja.. det kommer att finnas gott om kommentarer för de närmaste åren iaf.
Jag har bloggat om besöket från min pappa och hans sambo, som var här föra helgen. Vi tog en prommenad på bomässan, kollade på Turning Torso, fikade i massor, shoppade och åt en jättegod middag på Jeansens. Vi lyckades till och med äta i 2 timmar och 45 minuter. När jag och sambon är ute och käkar lyckas vi som bäst dra ut på en trerätters+ kaffe i 1,10. Vi är snabbätare, vilket är positivt i vissa scenarion, men när man vill ha en lång och trevlig utekväll tenderar det att lämna oss med stora luckor i slutet av kvällen. Helgen var oerhört trevlig och rolig, även om det inte gav så mycket tid att vila efter arbetveckan. Praktiskt taget ingen tid alls.
Därav mitt nästa ämne. Jag fick stress-symtom den här veckan och klarade inte av att vara kvar på jobbet. Jag fick blixtrande huvudvärk, extrem puls, kallsvettades, blev yr och mådde illa. Jag försökte att slå bort det men det gick helt enkelt inte att jobba. Det var bara att gå hem. Den här helgen försöker jag tråka min kropp och själ tillbaka till välmående med maraton-tittande på "Hells Kitchen". Det funkar ganska bra. Ingen överraskning: Jag måste lugna ner mig och dra ner på alla åtaganden. Men det går inte när jag i praktiken jobbar heltid men samtidigt måste fäkta mig fri från arbetsförmedlingen, hindra hemmet från att falla ihop och tusen andra projekt. Enda lösningen är att allt får gå åt skogen, jag kan inte hålla flera bollar i luften, och de bollar jag skulle vilja hålla i luften (som denna blogg) får stå åt sidan, vilket gör situationen värre. Eftersom man måste få göra saker man gillar för att må bra.
Just nu känns det som att allt bara blir pannkaka och att jag inte rer ut nånting. Jag måste lära mig att jag inte klarar det som "vanliga människor" klarar av, dvs att göra flera saker samtidigt, men det gör ont för jag vill. KÄnner mig mest förbannat misslyckad just nu. Misslyckad, med extrem puls.
Det är inte så att jag inte har bloggat alls sedan den andra veckan i september, det har jag, mycket. Jag har bara inte lyckats skriva ner det.
Jag har bloggat om hur förbannad jag är över Steve Irwins död, över att han och andra "äventyrare" hyllas som om de vore vettiga människor, när de tvärtom är (eller Var) stora skithögar! Steve Irwins två barn får växa upp utan en pappa. Det spelar ingen roll hur mycket dottern hjärntvättas och intalas att "pappa var en hjälte", när hon behöver honom i framtiden är han ändå inte där. För att han ville leka, för att hans kickar var viktigare än hans barn. Han övergav dem frivilligt, och en dag kommer hon att se det. "Pappa gjorde vad han älskade" my ass. Har man skaffat barn är man skyldig dem att överleva. Man är skyldig dem att inte slösa bort sitt liv, och beröva dem sin förälder. Det finns inget annat sätt att se på saken. Steve Irwin var en egoistisk snorunge som berövade sitt barn det viktigaste i hennes liv, en förälder.
Jag har bloggat om valet, om valbevakningen och resultatet. Tyvärr kom det inte ändå hit och tja.. det kommer att finnas gott om kommentarer för de närmaste åren iaf.
Jag har bloggat om besöket från min pappa och hans sambo, som var här föra helgen. Vi tog en prommenad på bomässan, kollade på Turning Torso, fikade i massor, shoppade och åt en jättegod middag på Jeansens. Vi lyckades till och med äta i 2 timmar och 45 minuter. När jag och sambon är ute och käkar lyckas vi som bäst dra ut på en trerätters+ kaffe i 1,10. Vi är snabbätare, vilket är positivt i vissa scenarion, men när man vill ha en lång och trevlig utekväll tenderar det att lämna oss med stora luckor i slutet av kvällen. Helgen var oerhört trevlig och rolig, även om det inte gav så mycket tid att vila efter arbetveckan. Praktiskt taget ingen tid alls.
Därav mitt nästa ämne. Jag fick stress-symtom den här veckan och klarade inte av att vara kvar på jobbet. Jag fick blixtrande huvudvärk, extrem puls, kallsvettades, blev yr och mådde illa. Jag försökte att slå bort det men det gick helt enkelt inte att jobba. Det var bara att gå hem. Den här helgen försöker jag tråka min kropp och själ tillbaka till välmående med maraton-tittande på "Hells Kitchen". Det funkar ganska bra. Ingen överraskning: Jag måste lugna ner mig och dra ner på alla åtaganden. Men det går inte när jag i praktiken jobbar heltid men samtidigt måste fäkta mig fri från arbetsförmedlingen, hindra hemmet från att falla ihop och tusen andra projekt. Enda lösningen är att allt får gå åt skogen, jag kan inte hålla flera bollar i luften, och de bollar jag skulle vilja hålla i luften (som denna blogg) får stå åt sidan, vilket gör situationen värre. Eftersom man måste få göra saker man gillar för att må bra.
Just nu känns det som att allt bara blir pannkaka och att jag inte rer ut nånting. Jag måste lära mig att jag inte klarar det som "vanliga människor" klarar av, dvs att göra flera saker samtidigt, men det gör ont för jag vill. KÄnner mig mest förbannat misslyckad just nu. Misslyckad, med extrem puls.
söndag, september 03, 2006
Soundtrack of our lives
För att spinna vidare på det förra inlägget, det är märkligt vilken stor betydelse som musik spelar i våra liv. Vi omger oss gärna med musik. För att ladda, för att koppla av, för att göra av med aggressioner, för att komma i stämning. Det känns tomt utan musik helt enkelt.
Sambon brukar säga att det är fusk att de i filmerna har så mycket lättare för att skapa romantik och stämning. Riktiga män har varken tillgång till ett passande spundtrack som spelas i bakgrunden när de spontant får för sig att göra något fint, och livet tonar inte ut sådär vackert och klipper över till nästa dag (efter att alla hunnit vakna och borsta tänderna). Män och kvinnor i verkligheten får försöka att vara romantiska utan specialeffekter..
Så, istället skapar vi vårt eget soundtrack. Mp3 spelare är utmärkta för det, att kunna ha musik man gillar spelandes i lurarna medan man åker till jobbet och tittar ut lite sådär svårmodigt genom bussens fönster.
Idag är det en riktig söndag. Höstluften är hög och klar. Jag målar naglarna med mitt älskade OPI-nagellack med det romantiska namnet "Lincoln Park after dark" som har samma färg som klarbären i min barndoms trädgård. Jag har strecksett på de första tio avsnitten av Gilmore Girls och druckit kaffe i mängder. Köket är äntligen fyllt av mat igen, och det går till och med att ta sig en näve jordnötter när man tar sig en tur till kaffebryggaren.
Till min underbara söndag har jag skapat mitt eget soundtrack, och nu kan du också lyssna på det. Det finns på min egen radiostation här till höger, "Cee Corner Radio". Bara tryck på länken och lyssna. Sen när du fått nog av min radio så kan du skapa ditt eget soundtrack.
Varför ska bara filmvärlden ha bakgrundsmusik?!
Sambon brukar säga att det är fusk att de i filmerna har så mycket lättare för att skapa romantik och stämning. Riktiga män har varken tillgång till ett passande spundtrack som spelas i bakgrunden när de spontant får för sig att göra något fint, och livet tonar inte ut sådär vackert och klipper över till nästa dag (efter att alla hunnit vakna och borsta tänderna). Män och kvinnor i verkligheten får försöka att vara romantiska utan specialeffekter..
Så, istället skapar vi vårt eget soundtrack. Mp3 spelare är utmärkta för det, att kunna ha musik man gillar spelandes i lurarna medan man åker till jobbet och tittar ut lite sådär svårmodigt genom bussens fönster.
Idag är det en riktig söndag. Höstluften är hög och klar. Jag målar naglarna med mitt älskade OPI-nagellack med det romantiska namnet "Lincoln Park after dark" som har samma färg som klarbären i min barndoms trädgård. Jag har strecksett på de första tio avsnitten av Gilmore Girls och druckit kaffe i mängder. Köket är äntligen fyllt av mat igen, och det går till och med att ta sig en näve jordnötter när man tar sig en tur till kaffebryggaren.
Till min underbara söndag har jag skapat mitt eget soundtrack, och nu kan du också lyssna på det. Det finns på min egen radiostation här till höger, "Cee Corner Radio". Bara tryck på länken och lyssna. Sen när du fått nog av min radio så kan du skapa ditt eget soundtrack.
Varför ska bara filmvärlden ha bakgrundsmusik?!
tisdag, augusti 29, 2006
Rysnings-memory
Det finns få saker som är så viktigt som musik. Som är så underbart, rogivande och väcker minnen som musik. De bästa låtarna är de låtar som ger dig rysningar, varje gång du hör dem. Du bokstavligen känner hur håren i nacken och på armarna reser sig och du vill aldrig att låten ska ta slut. Jag har ett par sådana, och jag tänkte dela med mig av några av dem..
The Power of love - Laura Branigan
Låten har spelats in så många gånger av ett otal artister, men det finns ingen som sjunger den som Laura. Jag och min syster brukade lyssna till den här och jämföra med Jennifer Rush:s original, och Laura var alltid den solklara vinnaren. Hennes röst är så underbar, och när hon höjer ännu en gång blir man förvånad för man kan inte tro att hon faktiskt hade mer att ge. Vi lyssnade på den här min syster och jag, sent om nätterna i hennes rum. Och så satt vi tysta där, andäktigt lyssnande, och utbytte menande blickar när Laura tog sats. Det var fina ögonblick.
The Power of love - Laura Branigan
Låten har spelats in så många gånger av ett otal artister, men det finns ingen som sjunger den som Laura. Jag och min syster brukade lyssna till den här och jämföra med Jennifer Rush:s original, och Laura var alltid den solklara vinnaren. Hennes röst är så underbar, och när hon höjer ännu en gång blir man förvånad för man kan inte tro att hon faktiskt hade mer att ge. Vi lyssnade på den här min syster och jag, sent om nätterna i hennes rum. Och så satt vi tysta där, andäktigt lyssnande, och utbytte menande blickar när Laura tog sats. Det var fina ögonblick.
Even though there may be times
It seems I'm far away
Never wonder where I am
'Cause I am always by your side
Anthem - Tommy Körberg
Första gången jag hörde den här var när jag var med mamma och
pappa till konserthuset för att lyssna på
Tommy Körberg, som var ute och turnerade med en mycket lågmäld
show. Det var bara han på scenen, han sjöng en massa och pratade
väldigt mycket mellan låtarna. Just det
mellanpratet kommer jag ihåg så pass väl att jag återgav det
för V häromdagen. Tommy pratade om hur
det var att vara ung och kär, att inte bry sig om någonting...
men när telefonen ringer så skuttar
man högt i luften och skriker "Till mig, till mig!". Och ja,
Tommy Körberg skuttade på scenen, ungefär
som en blandning mellan små grodorna och Farbror Frej...
Men Anthem, som han också sjöng den dagen, har etsat sig fast
i mitt minne, och jag har knappast
några illusioner om att vara originell på den punkten.
Låten ger mig rysningar, och när jag hör någon
annan försöka sjunga den officiellt så blir jag nästan arg.
Den är fridlyst för mig. Jag har fortfarande
inte sett Chess (och jag gråter blod vid tanken på vad jag missat)
men låten spelar jag om och om igen.
Jag har dessutom hittat ännu en människa som känner likadant
som jag för den här låten: V.
Vi brukar prata om den. Men inte sjunga. Det är Tommys låt.
Dessutom passar den på något
underligt sätt ihop med Vs favoritfilm: Braveheart.
How can I leave her? Where would I start?
Let man´s pretty nations tear themselves apart.
My land´s only borders lie around my heart.
The Phantom of the Opera - (Andrew Lloyd Webber)
Jag var 11 år gammal och fick gå på "Fantomen", även denna gång med
mamma och pappa. Det var det vackraste jag någonsin sett. Vi satt
nere i salongen, ganska långt fram, och när
den stora ljuskronan som hängde mitt i salongen lossnade och flög
ner mot scenen där den slutligen
landade så hukade vi oss i bänkraden. Lite senare, när båten
lade ut, alla ljusen tändes och Fantomen och Christine färdades
genom ett hav av rök och ljus till tonerna av Mikael Samuelssons
sång "Nattens musik" så ville jag att det aldrig skulle ta slut.
Vi köpte cd:n från föreställningen
och jag spelade den om och om igen, jag har den fortfarande.
Oavsett om det är Mikael Samuelssons eller Gerard Butler så är
operetten oerhört vacker. Det är
svårt att plocka ut en enda låt, för jag ryser genom hela
föreställningen (och sedemera genom hela
filmen, se den!). Men ska jag välja bara 1, så blir det
"Past the point of no return". När jag hör den
så behöver jag bara sluta ögonen så är jag tillbaka
där i teatersalongen, med röken, ljuskronan och
pirr i magen...
Past the point
of no return -
no going back now:
our passion-play
has now, at last,
begun ...
Past all thought
of right and wrong -
one final question:
how long should we
two wait, before
we're one ... ?
When will the blood
begin to race,
the sleeping bud
burst into bloom?
When will the flames,
at last, consume us ... ?
Min älskling har ett hjärta av snö - Lars Winnerbäck
Jag hade förkastat Lars Winnerbäck ganska lätt. Jag hade nämligen
bara hört halva "Humlegården" och den är ju knappast något att
glädja sig åt. Men svärmor M tipsade mig om att lyssna på Lasse,
och då var jag tvungen att ge honom en chans till.
Och där var den, låten jag letat efter! Låten som ger upprättelse
till alla grönögda flickor som aldrig verkar få några kärlekssånger
skrivna till sig... När munspelet kör igång i början, så ryser jag.
Jag är svag för munspel, och jag är
svag för en bra låt.
Det är väldigt olika sånger allihop, jag vet. Men det som binder
dem gemensamt tror jag, är att man alltid återkommer till
människorna man tycker om, när man lyssnar
på låtarna man älskar. Då bär man alltid med sig dem
på något sätt..
Och darling, känn dig inte bortglömd. Jag vet att vi inte
har någon "egen låt" som andra par har, men jag kan å
andra sidan lyssna på vilken låt som helst.
Jag tänker på dig ändå..
lördag, augusti 26, 2006
Politisk vilde
Valet är över oss, och för en gångs skull så är jag inte galen av inre slitningar. De där slitningarna som gör att man håller på att bli vansinnig, för att det inte finns något vettigt att rösta på. För rösta ska man. Jag är en högljudd förespråkare för att man ska använda sin rösträtt, strunt samma vad ni röstar på bara ni röstar! Rösta hellre blankt om ni känner att ni inte vill stödja något parti, men låt dem inte sitta där dagen efter valet, och skylla siffrorna på att folk inte bryr sig. För visst bryr ni er! Det måste i ju göra?!
Jag skulle kunna kalla mig själv för en "politisk vilde". I alla fall i den meningen att jag ofta blir vilt och heligt förbannad/engagerad av politik och dessutom tyvärr inte lyckas komma till ro med ett parti. Varje gång jag känner att jag nog bestämt mig för var jag har min ståndpunkt så gör just DET partiet ett utspel i media som gör mig fullkomligt vansinnig, och beslutar mig för att jag absolut inte kan stödja dem. Så vild är jag. Men inte i år.
Jag har nämligen funnit ett sätt att slippa välja mellan pest och kolera, mellan ett parti som låtsas att arbetslösheten inte finns och ett parti som skyller arbetslösheten på de arbetslösas ovilja att arbeta. Så sent som för några veckor sedan satt jag i soffan framför tv:n och skrek:
- Ja kom igen, motivera mig då för fan! Motivera mig så jag får ett jobb! (eftersom det enligt högern bara är min motivation som fattas... ). Men, inte längre. Jag har nämligen bestämt mig.
Jag VET vad jag ska rösta på. Och eftersom jag har belsutat mig redan, för ett parti som inte står och lovar dumheter eller pekar ut mig som en idiot, så kan jag numera lugnt luta mig tillbaka och följa valdebatten utan att bli förbannad. Jag slipper slita mitt hår och kasta saker mot tv:n, för jag har redan bestämt mig. För Piratpartiet.
Japp vänner, jag ska rösta på partiet med snyggast logga, och den mest tydliga politiken. Det räcker med en halvtimme på deras site för att veta exakt vad jag röstar på, inga hemligheter, inget mygel. Så kan de tungsittande riksdagspartierna få göra upp vid sidan om, låt dem bråka, låt dem bli besvärade av Linda Rosing och låt dem lukta på bebisar och göra sig till för att övertyga folk om att de faktiskt kommer att göra livet bättre för er. Håll till godo.
En sak har jag kvar att göra. Jag har lovat mig själv att kolla igenom Fi:s partiprogram också, men jag misstänker att de, förutom den rent feministiska inriktningen, kommer att ha en politisk inriktning som inte tilltalar mig. Men jag ska kolla i alla fall, även om Schyman verkligen inte är min favorit.
Men för övrigt så tänker jag sitta där i tv-soffan med en kopp kaffe och bara lyssna på dumheterna, och för en gångs skull bara delta i den politiska debatten utan att få nervösa utslag av beslutsångest. och på valdagen ska jag resa mig från sofflocket och ge min röst till ett parti som förtjänar den, inte minst för att de ännu inte gjort bort sig.
Tycker du att jag är dum? Tycker du att jag har fel? Tycker du att jag borde tänka om och att det faktiskt FINNS ett parti som för en vettig politik och som kan åstakomma något efter valet? För all del, tala om det för mig. Min kommentatorfunktion är öppen. I övrigt så hävisar jag till den lilla katten som sparkar lika hårt åt alla håll på en gång. Han begriper vad det handlar om. En bättre politisk analys har jag inte sett på länge, den är i alla fall underhållande.
Go Kungen.
Jag skulle kunna kalla mig själv för en "politisk vilde". I alla fall i den meningen att jag ofta blir vilt och heligt förbannad/engagerad av politik och dessutom tyvärr inte lyckas komma till ro med ett parti. Varje gång jag känner att jag nog bestämt mig för var jag har min ståndpunkt så gör just DET partiet ett utspel i media som gör mig fullkomligt vansinnig, och beslutar mig för att jag absolut inte kan stödja dem. Så vild är jag. Men inte i år.
Jag har nämligen funnit ett sätt att slippa välja mellan pest och kolera, mellan ett parti som låtsas att arbetslösheten inte finns och ett parti som skyller arbetslösheten på de arbetslösas ovilja att arbeta. Så sent som för några veckor sedan satt jag i soffan framför tv:n och skrek:
- Ja kom igen, motivera mig då för fan! Motivera mig så jag får ett jobb! (eftersom det enligt högern bara är min motivation som fattas... ). Men, inte längre. Jag har nämligen bestämt mig.
Jag VET vad jag ska rösta på. Och eftersom jag har belsutat mig redan, för ett parti som inte står och lovar dumheter eller pekar ut mig som en idiot, så kan jag numera lugnt luta mig tillbaka och följa valdebatten utan att bli förbannad. Jag slipper slita mitt hår och kasta saker mot tv:n, för jag har redan bestämt mig. För Piratpartiet.
Japp vänner, jag ska rösta på partiet med snyggast logga, och den mest tydliga politiken. Det räcker med en halvtimme på deras site för att veta exakt vad jag röstar på, inga hemligheter, inget mygel. Så kan de tungsittande riksdagspartierna få göra upp vid sidan om, låt dem bråka, låt dem bli besvärade av Linda Rosing och låt dem lukta på bebisar och göra sig till för att övertyga folk om att de faktiskt kommer att göra livet bättre för er. Håll till godo.
En sak har jag kvar att göra. Jag har lovat mig själv att kolla igenom Fi:s partiprogram också, men jag misstänker att de, förutom den rent feministiska inriktningen, kommer att ha en politisk inriktning som inte tilltalar mig. Men jag ska kolla i alla fall, även om Schyman verkligen inte är min favorit.
Men för övrigt så tänker jag sitta där i tv-soffan med en kopp kaffe och bara lyssna på dumheterna, och för en gångs skull bara delta i den politiska debatten utan att få nervösa utslag av beslutsångest. och på valdagen ska jag resa mig från sofflocket och ge min röst till ett parti som förtjänar den, inte minst för att de ännu inte gjort bort sig.
Tycker du att jag är dum? Tycker du att jag har fel? Tycker du att jag borde tänka om och att det faktiskt FINNS ett parti som för en vettig politik och som kan åstakomma något efter valet? För all del, tala om det för mig. Min kommentatorfunktion är öppen. I övrigt så hävisar jag till den lilla katten som sparkar lika hårt åt alla håll på en gång. Han begriper vad det handlar om. En bättre politisk analys har jag inte sett på länge, den är i alla fall underhållande.
Go Kungen.
söndag, augusti 20, 2006
They´re not human
Nu ska jag out-a oss. (Nej det är inte så att vi är galna kexmissbrukare, swingers eller samlar på katter. Det räcker med en katt.) Vi bor i Malmö.
Avslöjandet kanske inte var så extremt häftigt. Du kanske inte ens insåg vad det var som var själva avslöjandet, men så är det. Jag behövde berätta det, för strax ska jag berätta om min och darlings kväll på Malmö-festivalen.
Vårt förhållande består av en Spara och en Slösa, två morgontrötta personer, två personer som båda växt upp som småsyskon samt en gammal hårdrockare och en lite äldre synthare (hur allt detta är fördelat mellan oss får ni gissa själva). Läser man den här listan så är det smått otroligt att vi hållit ihop i hela åtta år. Jag antar att det beror på att krigen mellan hårdrockare och synthare avstannat lite sedan 80-talet. Vi brottas bara över saken någon gång om året.. ;)
Nåja, igår kväll skulle vi slå två flugor med en smäll (det engelska uttrycket, To kill two birds with one stone låter så mordiskt i jämförelse..) och dessutom ha en trevlig kväll och dricka lite öl. Malmöfestivalen bjöd på en helkväll på Mölleplatsen, med The Poodles, 101, S.P.O.C.K. och Frontline Assembly. Jag var dessutom sugen på att lyssna på Alice in Videoland och Tiger Lou. En helkväll med andra ord.
Darling jobbade sent, och efter att vi slängt i oss middagen insåg vi att vi ändå skulle missa det mesta av de två första banden och tog det därför lugnt lite längre än vi planerat. Jag tog fram ett par skor med rejäla klackar så att jag skulle få en chans att se något över alla huvuden, och fullbordade krigsmålningen innan vi gav oss iväg.
I busskön hittade vi två små söta tonårsbrudar som var förvirrade och inte visste vart de skulle. Eftersom jag är desperat hjälpsam ibland så var jag tvungen att hjälpa dem så att de skulle hitta till Mölleplatsen, och de blev glada. De tjattrade sedan på hela bussresan, som bara tonåringar kan göra (den minsta tjejen hade den absolut pipigaste och gällaste rösten jag hört på flera år). Jag hade glömt att tjejer kan låta så, efter ett tag var jag förundrade över att de ens hann andras mellan alla sina utläggningar om exakt hur hon borde beskriva sitt KK-förhållande med X för sina vänner. ("Man kan ju inte säga att vi är ihop... och man kan inte säga att vi inte är det för då tror de att det är fritt fram liksom, och vi är ju inte vänner, men vi är ju inte mer än vänner heller, bla bla bla") Till slut satt hela bussen och småskrattade åt dem. Man riktigt såg hur hela bussen satt och sneglade åt deras håll och gjorde sitt bästa för att inte skratta sig fördärvade..
När vi kom fram till vår hållplats vimsade de av bussen och försvann i en rasande fart.
Jag hade på förhand sagt till sambon att vi troligen skulle behöva trängas med en hel del barnfamiljer detta år, eftersom Poodles spelade tidigt på kvällen, och efter årets melodifestival så vore det konstigt om det inte var fullt av småbarnfamiljer där för att barnen skulle få se på Poodles. Vi hinner inte mer än komma in på festivalområdet innan vi möter en avlägsen bekant småbarnsfamilj på väg hem (för nu var ju Poodles slut). Jag kvävde ett stort skratt och ursäktade oss snabbt. Stackars Pudlarna som blivit nedvärderade till ett Hits-for-kidz-band..
Ölen smakade gott, vi såg en hel del människor med galna utstyrslar, bland annat en herre med en militärkeps/hatt som storleksmässigt hade kunnat ha flera katter boende i den (observera min Alice i underlandet-referens). Alice in Videoland lät ungefär som Gwen Stefanis rockigare låtar, mycket bra. Tiger Lou jämförde sambon med Håkan Hellström (jo det fanns stora likheter i vissa låtar) men i andra var det mera åt kent. Båda banden var väl värda att lyssna mera på.
S.P.O.C.K. som spelar gladsynt med texter enbart om rymden var kul att se på scenen, och de hade lysande mellansnack (sällsynt). Jag slets hela konserten mellan att det var rolig musik, men att jag ändå inte kan fatta att någon lyssnar på det här på allvar. I slutänden måste jag ändå komma fram till att
1) Det är riktig musik, men riktiga melodislingor, som är välgjort
2) Texterna är välskrivna och handlar om något, och varför ska det bara duga att skriva om svårmod eller kärlek?
3) de är bra på det de gör
4) De som lyssnar på Busshunter och Amy Diamond inte har rätt att öppna munnen i den här frågan.
Efter ett kom vi hemstapplandes och kastade oss över kylskåpets middagsrester (wookat till sambon, kalla pannkakor med sylt till mig) som vi avnjöt med levande ljus vid köksbordet (bara det en bedrift för att vara oss). Sen stapplades det i säng.
Det var en mycket bra kväll, och till och med ölen smakade gott. De enda två saker som var negativa är att jag skadade ryggen när en dum jävel tog sats från andra sidan tältet och knuffade in en brud i mig under S.P.O.K. konserten. Varför kan folk inte försöka döda varandra iaf någon meter ifrån mig? Nu fick jag ett kravallstaket i ryggen och en svullen rygg till följd av det. Det har dock lagt sig idag, så nu är jag bara lite öm.. Det andra var att jag idag vaknade upp mer bakfull än jag varit på flera år, med HUVUDVÄRK! Det händer aldrig! Efter en dusch och lite frukost insåg jag att det knappast kunde bero på min enda öl igår, utan var ett resultat av att jag glömt dricka kaffe igår. Jag får alltid ont i huvudet dag 2 utan kaffe. Men det var ju lätt åtgärdat och nu mår jag mycket bättre!
Malmöfestivalen är helt fantastisk, måtte de aldrig lägga ner den!!
Avslöjandet kanske inte var så extremt häftigt. Du kanske inte ens insåg vad det var som var själva avslöjandet, men så är det. Jag behövde berätta det, för strax ska jag berätta om min och darlings kväll på Malmö-festivalen.
Vårt förhållande består av en Spara och en Slösa, två morgontrötta personer, två personer som båda växt upp som småsyskon samt en gammal hårdrockare och en lite äldre synthare (hur allt detta är fördelat mellan oss får ni gissa själva). Läser man den här listan så är det smått otroligt att vi hållit ihop i hela åtta år. Jag antar att det beror på att krigen mellan hårdrockare och synthare avstannat lite sedan 80-talet. Vi brottas bara över saken någon gång om året.. ;)
Nåja, igår kväll skulle vi slå två flugor med en smäll (det engelska uttrycket, To kill two birds with one stone låter så mordiskt i jämförelse..) och dessutom ha en trevlig kväll och dricka lite öl. Malmöfestivalen bjöd på en helkväll på Mölleplatsen, med The Poodles, 101, S.P.O.C.K. och Frontline Assembly. Jag var dessutom sugen på att lyssna på Alice in Videoland och Tiger Lou. En helkväll med andra ord.
Darling jobbade sent, och efter att vi slängt i oss middagen insåg vi att vi ändå skulle missa det mesta av de två första banden och tog det därför lugnt lite längre än vi planerat. Jag tog fram ett par skor med rejäla klackar så att jag skulle få en chans att se något över alla huvuden, och fullbordade krigsmålningen innan vi gav oss iväg.
I busskön hittade vi två små söta tonårsbrudar som var förvirrade och inte visste vart de skulle. Eftersom jag är desperat hjälpsam ibland så var jag tvungen att hjälpa dem så att de skulle hitta till Mölleplatsen, och de blev glada. De tjattrade sedan på hela bussresan, som bara tonåringar kan göra (den minsta tjejen hade den absolut pipigaste och gällaste rösten jag hört på flera år). Jag hade glömt att tjejer kan låta så, efter ett tag var jag förundrade över att de ens hann andras mellan alla sina utläggningar om exakt hur hon borde beskriva sitt KK-förhållande med X för sina vänner. ("Man kan ju inte säga att vi är ihop... och man kan inte säga att vi inte är det för då tror de att det är fritt fram liksom, och vi är ju inte vänner, men vi är ju inte mer än vänner heller, bla bla bla") Till slut satt hela bussen och småskrattade åt dem. Man riktigt såg hur hela bussen satt och sneglade åt deras håll och gjorde sitt bästa för att inte skratta sig fördärvade..
När vi kom fram till vår hållplats vimsade de av bussen och försvann i en rasande fart.
Jag hade på förhand sagt till sambon att vi troligen skulle behöva trängas med en hel del barnfamiljer detta år, eftersom Poodles spelade tidigt på kvällen, och efter årets melodifestival så vore det konstigt om det inte var fullt av småbarnfamiljer där för att barnen skulle få se på Poodles. Vi hinner inte mer än komma in på festivalområdet innan vi möter en avlägsen bekant småbarnsfamilj på väg hem (för nu var ju Poodles slut). Jag kvävde ett stort skratt och ursäktade oss snabbt. Stackars Pudlarna som blivit nedvärderade till ett Hits-for-kidz-band..
Ölen smakade gott, vi såg en hel del människor med galna utstyrslar, bland annat en herre med en militärkeps/hatt som storleksmässigt hade kunnat ha flera katter boende i den (observera min Alice i underlandet-referens). Alice in Videoland lät ungefär som Gwen Stefanis rockigare låtar, mycket bra. Tiger Lou jämförde sambon med Håkan Hellström (jo det fanns stora likheter i vissa låtar) men i andra var det mera åt kent. Båda banden var väl värda att lyssna mera på.
S.P.O.C.K. som spelar gladsynt med texter enbart om rymden var kul att se på scenen, och de hade lysande mellansnack (sällsynt). Jag slets hela konserten mellan att det var rolig musik, men att jag ändå inte kan fatta att någon lyssnar på det här på allvar. I slutänden måste jag ändå komma fram till att
1) Det är riktig musik, men riktiga melodislingor, som är välgjort
2) Texterna är välskrivna och handlar om något, och varför ska det bara duga att skriva om svårmod eller kärlek?
3) de är bra på det de gör
4) De som lyssnar på Busshunter och Amy Diamond inte har rätt att öppna munnen i den här frågan.
Efter ett kom vi hemstapplandes och kastade oss över kylskåpets middagsrester (wookat till sambon, kalla pannkakor med sylt till mig) som vi avnjöt med levande ljus vid köksbordet (bara det en bedrift för att vara oss). Sen stapplades det i säng.
Det var en mycket bra kväll, och till och med ölen smakade gott. De enda två saker som var negativa är att jag skadade ryggen när en dum jävel tog sats från andra sidan tältet och knuffade in en brud i mig under S.P.O.K. konserten. Varför kan folk inte försöka döda varandra iaf någon meter ifrån mig? Nu fick jag ett kravallstaket i ryggen och en svullen rygg till följd av det. Det har dock lagt sig idag, så nu är jag bara lite öm.. Det andra var att jag idag vaknade upp mer bakfull än jag varit på flera år, med HUVUDVÄRK! Det händer aldrig! Efter en dusch och lite frukost insåg jag att det knappast kunde bero på min enda öl igår, utan var ett resultat av att jag glömt dricka kaffe igår. Jag får alltid ont i huvudet dag 2 utan kaffe. Men det var ju lätt åtgärdat och nu mår jag mycket bättre!
Malmöfestivalen är helt fantastisk, måtte de aldrig lägga ner den!!
onsdag, augusti 16, 2006
Bokmal
Jag älskar att svara på frågor. Tyvärr får jag göra det alltför sällan. När jag hittade den här frågeleken blev jag givetvis eld och lågor eftersom jag är en riktig bokmal. Så jag bad sött att få den av The Pale Green Woman, så att jag skulle slippa vänta på att få besvara den. Ibland får man helt enkelt vara framfusig ;)
1. En bok som förändrat mitt liv
Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Gav mig ett rått uppvaknande och fick mig att inse att jag knappast var så jämställd som jag trodde, och att jag hade fel i att dagens generation inte behövde mer jämställdhet... Har du sådana illusioner så rekommenderar jag dig att läsa den.
2. En bok jag läser mer än en gång
Massor, jag älskar att läsa om böcker. Man glömmer ju detaljerna även om man minns de stora dragen. De flesta goda böcker tål att läsas om. Alla Jan Guillous böcker (Både Hamiltonserien, Arn-serien och Tjuvarnas marknad) , Jane Eyre av Charlotte Brönte, Pride and prejudice av Jane Austen och Harry Potter (hela serien) av J K Rowling.
3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
Då gäller det ju att ta en tjock bok... "Sagan om ringen" lär nog räcka ett tag.
4. En bok som fick mig att skratta
Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. De första kapitlen är nog de roligaste som skrivits.
5. En bok som fick mig att gråta
När jag läste Jane Eyre så grät jag så jag skakade. Sambon kom in från ett annat rum och frågade vad det var som hänt.
6. En bok jag önskar hade skrivits
Tja jag hade inte haft något emot ett par hundra böcker till av Jane Austen...
7. En bok som inte borde skrivits
"Pojken som kallades Det." Visst är det en hemsk historia, men boken är så illa skriven att jag inte blir berörd ett dugg. Jag har ingen förståelse för böcker som bara går ut på att beskriva hur hemskt någon haft det, och förlaget/författaren kan inte ens lägga tid på att göra den välskriven.
8. En bok jag just nu läser
Har igång alldeles för många samtidigt. Sagan om ringen, Anna Karenina, Hamilton-serien av Guillou, Rödluvan av Unni Lindell och Potensgivarna av Karin brunk Holmqvist.
9. En bok jag tänkt läsa
Madam Terror av Guillou. Den ligger på posten och väntar på mig just nu. Därefter har jag tänkt att jag ska läsa så mycket som möjligt, resten av mitt liv. Tex Brev av Jane Austen.
Jag tycker att Filifjonkan ska svara!
Sen är jag ganska nyfiken på vad en Skolfröken läser..
(och alla andra som vill)
tisdag, augusti 15, 2006
Spännande saker
Inatt drömde jag att jag skrev en skräckis/thriller/deckare, som jag samtidigt medverkade i. Mycket konstigt (och inte minst väldigt läskigt). Sen drömde jag att jag vakade och hittade katten sovandes ovanpå en kvarlämnad pizza i vårt kylskåp. Men han hade klonat sig, för han låg på två hyllor samtidigt. Jag blev mycket orolig att han frysit hjäl, men det var ingen fara. Han blev glad att se mig.
Men det var inte det jag skulle berätta om.
I vårt kök bor det en sympatisk kran. Jag vet inte vad han heter, men sympatisk är han, och blank. Tillhandahåller både varmt och kallt vatten (även om det brukar ta lång tid att få fram det kalla vattnet). Här om dagen hade han skrivit en lapp, kranen.
Lappen var gul med röd text och placerad på blandaren i köket. Troligen är han lite blyg, eftersom han skriver lappar istället för att tilltala mig direkt, men artig konversation är inte att förkasta.
Det händer sådana saker i vårt hem då och då. En dag kom jag hem och såg att "Någon" lagt kulörta pilar på golvet (med hjälp av neonfärgade sugrör) som ledde från hallen in till sovrummet. Inne i sovrummet stod vår gröna vattenkanna på golvet, och sedan fortsatte pilarna till blommorna i fönstret.
Jag misstänker att jag ska uppfatta det som en pik för att jag sällan *host* vattnar blommorna, vilket i och för sig är sant. Men kunde inte blommorna bara skrivit en lapp istället??
Men det var inte det jag skulle berätta om.
I vårt kök bor det en sympatisk kran. Jag vet inte vad han heter, men sympatisk är han, och blank. Tillhandahåller både varmt och kallt vatten (även om det brukar ta lång tid att få fram det kalla vattnet). Här om dagen hade han skrivit en lapp, kranen.
Hej. Jag är hushållets kran.
Om man vrider mig till vänster
så droppar jag inte! Bra va?!
/Kranen
Lappen var gul med röd text och placerad på blandaren i köket. Troligen är han lite blyg, eftersom han skriver lappar istället för att tilltala mig direkt, men artig konversation är inte att förkasta.
Det händer sådana saker i vårt hem då och då. En dag kom jag hem och såg att "Någon" lagt kulörta pilar på golvet (med hjälp av neonfärgade sugrör) som ledde från hallen in till sovrummet. Inne i sovrummet stod vår gröna vattenkanna på golvet, och sedan fortsatte pilarna till blommorna i fönstret.
Jag misstänker att jag ska uppfatta det som en pik för att jag sällan *host* vattnar blommorna, vilket i och för sig är sant. Men kunde inte blommorna bara skrivit en lapp istället??
lördag, augusti 12, 2006
Till Teresa
Läste just ett underbart blogginlägg av Teresa på Liv, leverne etc. Tyvärr har hon ingen kommentatorfunktion och ingen mejladress, men jag försöker såhär och hoppas att hon läser. Jag blev nämligen så ivrig så här på natten, när jag läste om den eskimå-älskande dottern...
Härmed ger jag dig en ny eskimå-sång!!! Visserligen är den en smula mordisk och har sina tragiska stunder, men den är alldeles underbar. Min syster lärde mig den när jag var liten, då sjöng hon den till vers-melodin från "Flickorna i småland". Häromdagen hörde jag på Magnus Härenstams sommarprat i P1, och då visade det sig att han också sjungit den, men till en annan melodi. Går ni in där kan ni höra Sveriges radios gosskör (inklusive Magnus) sjunga denna fina visa. Men jag kommer alltid att sjunga den på mitt sätt:
here we go...
ESKIMÅ-VISAN
Det var en gång en eskimå
vars namn om jag minns rätt
var Eskil Eskimårtensson,
eskvajer rätt och slätt.
Till yrket eskimålare
med långt och svajigt hår,
han älskade en eskimö
som nyss fyllt nitton år.
Och Fröken Eskimonika
hon bodde med sin mor
på klippan Eskimåseskär
dit målarn ofta for.
En stormig eskimånskensnatt
en våg kajaken tog,
och Eskil Eskimårtensson
han drunknade och dog.
Och fröken Eskimonika
som uppå stranden stod
hon drog sitt eskimordredskap
och föll uti sitt blod.
Och eskimånen sken så klar
när paret döden njöt,
och eskimodern svimmade
och eskimopsen tjöt
Sjung och var glada!! (Andra galna barnvisor delar man givetvis med sig av i kommentarerna!)
Härmed ger jag dig en ny eskimå-sång!!! Visserligen är den en smula mordisk och har sina tragiska stunder, men den är alldeles underbar. Min syster lärde mig den när jag var liten, då sjöng hon den till vers-melodin från "Flickorna i småland". Häromdagen hörde jag på Magnus Härenstams sommarprat i P1, och då visade det sig att han också sjungit den, men till en annan melodi. Går ni in där kan ni höra Sveriges radios gosskör (inklusive Magnus) sjunga denna fina visa. Men jag kommer alltid att sjunga den på mitt sätt:
here we go...
ESKIMÅ-VISAN
Det var en gång en eskimå
vars namn om jag minns rätt
var Eskil Eskimårtensson,
eskvajer rätt och slätt.
Till yrket eskimålare
med långt och svajigt hår,
han älskade en eskimö
som nyss fyllt nitton år.
Och Fröken Eskimonika
hon bodde med sin mor
på klippan Eskimåseskär
dit målarn ofta for.
En stormig eskimånskensnatt
en våg kajaken tog,
och Eskil Eskimårtensson
han drunknade och dog.
Och fröken Eskimonika
som uppå stranden stod
hon drog sitt eskimordredskap
och föll uti sitt blod.
Och eskimånen sken så klar
när paret döden njöt,
och eskimodern svimmade
och eskimopsen tjöt
Sjung och var glada!! (Andra galna barnvisor delar man givetvis med sig av i kommentarerna!)
lördag, augusti 05, 2006
Sommarplågan
Nu ska vi tala en stund om sommarplågor, och för en gång skull ska jag inte tjafsa om hur mycket jag avskyr värmen. Idag ska vi prata om sommarlåtar *sägs med läskig spökröst*.
Varför måste vi få hjärndöda låtar varje år, bara för att det är sommar? Sitter bolagen och tjuvhåller på de här musikaliska rivningskåkarna för att rea ut dem när folks hjärnor har kokat sönder av sommarvärmen? Tänker de att folk som är fulla under semestern inte klarar av att lyssna på texter? Och varför tror alla att de kan sjunga?
Jag spelar i och för sig också in låtar och sjunger offentligt en gång om året, men jag tar inte betalt av folk för att höra på det och jag har aldrig påstått att jag gör det bra. Men jag lovar att jag sjunger bättre än Paris Hilton, och att jag skriver bättre texter än Bussjägaren.
Låtar som aldrig borde fått skapas, och som det inte är okej att gilla:
1. Allt med Basshunter. Allt. Utan undantag.
2. Paris Hiltons sexstön i leopardbikini, till en reggaelåt av lägsta standard. Inte ens 1985 hade den här varit bra.
3. Hej Monika. Nej, musik blir inte bra bara för att den framförs av någon som inte kan sjunga eller för att låten är entonig. Den är inte ironisk, Nick skrattar åt er när ni betalar honom pengar för skiten!
4. Zlatanlåten. Det är ett barn som sjunger. Om Zlatan. På skånska. Och de kunde inte ens hitta ett rim på svenska. Herregud människor, en låt blir inte automatiskt bra bara för att ett barn sjunger. Ni är ju så lättlurade att det är tragiskt.
5. Amy Diamonds peddo-pop. Har ni lyssnat vad barmet sjunger? Har ni läst texten till "What´s in it for me". Hon är ett barn!
6. Alla former av data-animerade djur som sjunger. Oavsett om det är grodor, myggor, krokodiler eller flodhäster. Finns den som ringsignal innan den finns som låt så kan du ju ta det som en ledtråd...
Snälla människor, det finns riktig musik så det räcker åt er också. Lyssna på den, som ni gör resten av året.
Varför måste vi få hjärndöda låtar varje år, bara för att det är sommar? Sitter bolagen och tjuvhåller på de här musikaliska rivningskåkarna för att rea ut dem när folks hjärnor har kokat sönder av sommarvärmen? Tänker de att folk som är fulla under semestern inte klarar av att lyssna på texter? Och varför tror alla att de kan sjunga?
Jag spelar i och för sig också in låtar och sjunger offentligt en gång om året, men jag tar inte betalt av folk för att höra på det och jag har aldrig påstått att jag gör det bra. Men jag lovar att jag sjunger bättre än Paris Hilton, och att jag skriver bättre texter än Bussjägaren.
Låtar som aldrig borde fått skapas, och som det inte är okej att gilla:
1. Allt med Basshunter. Allt. Utan undantag.
2. Paris Hiltons sexstön i leopardbikini, till en reggaelåt av lägsta standard. Inte ens 1985 hade den här varit bra.
3. Hej Monika. Nej, musik blir inte bra bara för att den framförs av någon som inte kan sjunga eller för att låten är entonig. Den är inte ironisk, Nick skrattar åt er när ni betalar honom pengar för skiten!
4. Zlatanlåten. Det är ett barn som sjunger. Om Zlatan. På skånska. Och de kunde inte ens hitta ett rim på svenska. Herregud människor, en låt blir inte automatiskt bra bara för att ett barn sjunger. Ni är ju så lättlurade att det är tragiskt.
5. Amy Diamonds peddo-pop. Har ni lyssnat vad barmet sjunger? Har ni läst texten till "What´s in it for me". Hon är ett barn!
6. Alla former av data-animerade djur som sjunger. Oavsett om det är grodor, myggor, krokodiler eller flodhäster. Finns den som ringsignal innan den finns som låt så kan du ju ta det som en ledtråd...
Snälla människor, det finns riktig musik så det räcker åt er också. Lyssna på den, som ni gör resten av året.
onsdag, augusti 02, 2006
Underbara stunder
Det finns stunder i livet som är ren njutning. Just nu är en sådan.
Regnet smattrar utanför, regnet som jag väntat på i flera månader när solen har stekt och hånat mig. Regnet smattrar mot taket, det åskar i fjärran. Jag älskar ruskväder.
Ella Fitzgerald sjönger för mig på mp3 spelaren, mjuka sköna toner som tar mig tillbaka till tider jag är för ung för att ha upplevt.
Klockan är sent, jag är lycklig och snart ska jag och darling ta varsin nattmacka innan vi sover i vårt (äntligen!) svala sovrum.
Just nu finns det inget i världen som är fel.
Regnet smattrar utanför, regnet som jag väntat på i flera månader när solen har stekt och hånat mig. Regnet smattrar mot taket, det åskar i fjärran. Jag älskar ruskväder.
Ella Fitzgerald sjönger för mig på mp3 spelaren, mjuka sköna toner som tar mig tillbaka till tider jag är för ung för att ha upplevt.
Klockan är sent, jag är lycklig och snart ska jag och darling ta varsin nattmacka innan vi sover i vårt (äntligen!) svala sovrum.
Just nu finns det inget i världen som är fel.
torsdag, juli 20, 2006
Ni skrämmer mig
Just det, svenska folket, Fifa, världen: Ni skrämmer skiten ur mig!
Ni är inte kloka, inte någonstans. Varför? Jo jag ska förklara.
Jag arbetar med barn från och till, under en period som kurator/socialpedagog på en skola. Som alla som arbetat med barn vet är en av de saker som man ständigt får ägna sig åt att lära ungarna att hålla sams, och var gränserna går för hur man ska bete sig. Alla ungar bråkar, många ungar säger taskiga saker, några ungar slåss. Det är inget som vi vuxna kan acceptera, för samhället accepterar inte det, och det vore taskigt av oss att lura i ungarna att de är okej att slå på folk som irriterar dig och sedan bara rycka på axlarna när grabben blir över 15 och åker i fängelse för att han viftat med nävarna.
En sak jag upptäckte under min tid där, är att många barn och ungdomar har oerhört svårt att skilja på begreppen självförsvar och hämnd. Vi jobbade mycket med det, och det behövdes. För enligt barnen idag var det försvar att slå en kvart på någon som sagt att du är dum (eller för all del pratat om din mamma). Och innan ni nu börjar sucka över dagens ungdom kan ni ta en stund och filosofera över var barnen kan ha fått den här idén ifrån. En ledtråd, det är INTE tv/dataspel. Det är andra vuxna.
Bara så att det är klart och tydligt för alla ska vi reda ut begreppen lite innan vi går vidare:
Självförsvar:
Att med minsta möjliga våld freda sig från en attack/våld från en annan person. Alltså _kan_ du gå därifrån så är det inte självförsvar att slå tillbaka för att någon slog dig. Därmot om någon sitter på dig och slår dig får du slå tillbaka så att du kan ta dig loss. Om du sedan stannar kvar och forsätter slå på den som överföll dig, för att du är förbannad så är det...
Hämnd:
Att slå på någon för att ge igen, för att man är arg, trots att du har möjlighet att gå därifrån istället. Att slå på någon som säger taskiga saker är alltid hämnd, aldrig självförsvar. Försvara sig mot ord för man göra med andra ord.
Hänger ni med? Det är det här vi vill lära våra barn, att det inte är okej att slåss, utom i nödfall. I min enfald trodde jag att vuxenvärlden skulle vara överens om detta, att vi inte ska slåss bara för att vi känner för det, utan lämna hämnden till staten istället (eller rektorn eller forbollsdomaren om så är). Men så fel jag hade.
För någon vecka sedan sa en pojke elaka saker till någon annan pojke på skolgården. Det är givetvis inte okej, det tycker ingen. Men pojke nummer två hade kort stubin och istället för att gå därifrån, ignorera, skrika tillbaka eller annat vettigt valde han att SKALLA pojken. Och världen jublar! För pojken som retades heter Materazzi, och pojken som tog till våld heter Zidane.
Zidane gjorde sin sista match, han har varit med länge. Han _vet_ att psykningar på plan är en del av spelet, för att få motståndaren att fokusera på dem istället för på bollen. Det är så i många sporter, det är klassiskt. Det är inte snyggt, det är inte Fair Play, men ärligt talat, ska inte ett fotbollsproffs kunna ha lite is i magen, när han vet att han bara blir trackad för att han _ska_ bli galen?
På Aftonbladets sida har folket röstat fram att Zidanes straff (tre dagars samhällstjänst på fotbollsklubbens ungdomsdel och böter) är för hårt (37%) och att Materazzis straff (två matchers avstängning och böter) är för milt (55%). Jag är fullt och fast FÖR att spelare ska låta bli korkade kommentarer och spela schysst,det är inte det. Men det Aftonbladets läsare säger är att det är Zidane som det är mest synd om, och att han gjorde rätt, och det är det som gör mig vansinnig och mörkrädd om vartannat.
Är det såhär vi ska ha det? Vill ni det? Är ni samma människor som tittar lite förstående på killen som misshandlar sin fru, för att "hon provocerade mig"? För det är ju det Zidane är! Han är Börje som tycker att det är okej att spöa frun för att hon sa att han skulle ta upp strumporna från golvet. Han är Kent som tar ett par öl på krogen och sedan spöar killen i baren för att han "tittade på honom på ett respektlöst sätt". Han är Dagny som slår sina barn för att de sa att "mamma är dum" när de inte fick godis. Ska ni applådera dem också??
Menar ni på fullaste allvar att det ska vara okej att ta till nävarna för att någon säger något dumt? Ja det menar ni. Och ni är idioter.
Ni är inte kloka, inte någonstans. Varför? Jo jag ska förklara.
Jag arbetar med barn från och till, under en period som kurator/socialpedagog på en skola. Som alla som arbetat med barn vet är en av de saker som man ständigt får ägna sig åt att lära ungarna att hålla sams, och var gränserna går för hur man ska bete sig. Alla ungar bråkar, många ungar säger taskiga saker, några ungar slåss. Det är inget som vi vuxna kan acceptera, för samhället accepterar inte det, och det vore taskigt av oss att lura i ungarna att de är okej att slå på folk som irriterar dig och sedan bara rycka på axlarna när grabben blir över 15 och åker i fängelse för att han viftat med nävarna.
En sak jag upptäckte under min tid där, är att många barn och ungdomar har oerhört svårt att skilja på begreppen självförsvar och hämnd. Vi jobbade mycket med det, och det behövdes. För enligt barnen idag var det försvar att slå en kvart på någon som sagt att du är dum (eller för all del pratat om din mamma). Och innan ni nu börjar sucka över dagens ungdom kan ni ta en stund och filosofera över var barnen kan ha fått den här idén ifrån. En ledtråd, det är INTE tv/dataspel. Det är andra vuxna.
Bara så att det är klart och tydligt för alla ska vi reda ut begreppen lite innan vi går vidare:
Självförsvar:
Att med minsta möjliga våld freda sig från en attack/våld från en annan person. Alltså _kan_ du gå därifrån så är det inte självförsvar att slå tillbaka för att någon slog dig. Därmot om någon sitter på dig och slår dig får du slå tillbaka så att du kan ta dig loss. Om du sedan stannar kvar och forsätter slå på den som överföll dig, för att du är förbannad så är det...
Hämnd:
Att slå på någon för att ge igen, för att man är arg, trots att du har möjlighet att gå därifrån istället. Att slå på någon som säger taskiga saker är alltid hämnd, aldrig självförsvar. Försvara sig mot ord för man göra med andra ord.
Hänger ni med? Det är det här vi vill lära våra barn, att det inte är okej att slåss, utom i nödfall. I min enfald trodde jag att vuxenvärlden skulle vara överens om detta, att vi inte ska slåss bara för att vi känner för det, utan lämna hämnden till staten istället (eller rektorn eller forbollsdomaren om så är). Men så fel jag hade.
För någon vecka sedan sa en pojke elaka saker till någon annan pojke på skolgården. Det är givetvis inte okej, det tycker ingen. Men pojke nummer två hade kort stubin och istället för att gå därifrån, ignorera, skrika tillbaka eller annat vettigt valde han att SKALLA pojken. Och världen jublar! För pojken som retades heter Materazzi, och pojken som tog till våld heter Zidane.
Zidane gjorde sin sista match, han har varit med länge. Han _vet_ att psykningar på plan är en del av spelet, för att få motståndaren att fokusera på dem istället för på bollen. Det är så i många sporter, det är klassiskt. Det är inte snyggt, det är inte Fair Play, men ärligt talat, ska inte ett fotbollsproffs kunna ha lite is i magen, när han vet att han bara blir trackad för att han _ska_ bli galen?
På Aftonbladets sida har folket röstat fram att Zidanes straff (tre dagars samhällstjänst på fotbollsklubbens ungdomsdel och böter) är för hårt (37%) och att Materazzis straff (två matchers avstängning och böter) är för milt (55%). Jag är fullt och fast FÖR att spelare ska låta bli korkade kommentarer och spela schysst,det är inte det. Men det Aftonbladets läsare säger är att det är Zidane som det är mest synd om, och att han gjorde rätt, och det är det som gör mig vansinnig och mörkrädd om vartannat.
Är det såhär vi ska ha det? Vill ni det? Är ni samma människor som tittar lite förstående på killen som misshandlar sin fru, för att "hon provocerade mig"? För det är ju det Zidane är! Han är Börje som tycker att det är okej att spöa frun för att hon sa att han skulle ta upp strumporna från golvet. Han är Kent som tar ett par öl på krogen och sedan spöar killen i baren för att han "tittade på honom på ett respektlöst sätt". Han är Dagny som slår sina barn för att de sa att "mamma är dum" när de inte fick godis. Ska ni applådera dem också??
Menar ni på fullaste allvar att det ska vara okej att ta till nävarna för att någon säger något dumt? Ja det menar ni. Och ni är idioter.
torsdag, juli 13, 2006
Bloggutmaning
Fick en bloggutmaning från "En liten tant" eller rättare sagt, jag tog mig den. Så här kommer det!
Fem saker i min frys
* Fryst persilja (till tonfisk och bacon-pastan!)
* Iskuber (en orange mjuk gummi-iskubsbricka från Ikea som gör + av isen)
* Massor av nötfärs
* Bacon
* På senare tiden en del glassbils glass (Jag föredrar mormors blandning, sambon vill ha äcklig smarties-glass)
Fem saker i min klädkammare/garderob
*Tvättkorgen
* Strykbräda
* Dammsugare
* Min vackra vinterhatt
* Massa skor, kläder och väskor
Fem saker i min bil
* McDonaldsskräp
* Rattkrycka
* Solglasögon
* Putsduk för bilens insida från senaste Guldtvätten vi köpt på Statoil
* Gamla parkeringskvitton
Fem saker i min handväska
* Solglasögon
* Plånbok
* Penna
* Inköpslista
* Nycklar till jobbet
Fem saker i min frys
* Fryst persilja (till tonfisk och bacon-pastan!)
* Iskuber (en orange mjuk gummi-iskubsbricka från Ikea som gör + av isen)
* Massor av nötfärs
* Bacon
* På senare tiden en del glassbils glass (Jag föredrar mormors blandning, sambon vill ha äcklig smarties-glass)
Fem saker i min klädkammare/garderob
*Tvättkorgen
* Strykbräda
* Dammsugare
* Min vackra vinterhatt
* Massa skor, kläder och väskor
Fem saker i min bil
* McDonaldsskräp
* Rattkrycka
* Solglasögon
* Putsduk för bilens insida från senaste Guldtvätten vi köpt på Statoil
* Gamla parkeringskvitton
Fem saker i min handväska
* Solglasögon
* Plånbok
* Penna
* Inköpslista
* Nycklar till jobbet
lördag, juli 08, 2006
Sagostund
När jag var liten berättade mina föräldrar sagor för mig, sådär som föräldrar gör. Det var fint tycker jag.
Nu tänker jag inte på de där sagorna som de läste ur "Min skattkammare" eller andra böcker som "Mias dammsugare" och "Oskar äter grus" (båda fullkomligt autentiska namn). Det var bättre på den gamla goda tiden. Numera heter barnböckerna "Bajsboken" och annat trams.
Jag syftar inte heller på när mamma för 300:e gången fick berätta om sin barndom för mig som godnattsaga (med högpunkter som när hon slängde sin basker i utedasset för att den var så ful, eller när hon hade körskola på gården, eller när hon lekte affär och slog in alla mormors saxar, knivar och annat i tidningspapper och la i vedhögen så att mormor fick "hitta" dem igen när hon skulle tömma aska ur spisen).
Det här handlar inte heller om min pappas godnattsagor om "Smutte Älg" och alla hans vänner i skogen som uppstod ur någon vild panik när jag var sjuk, alla sagoböcker var försvunna och mamma gick i strejk av trötthet och tvingade honom att vara lite kreativ istället. Jag kan säga att kreativiteten tog slut efter det, all hans fantasi och sagoambitioner tog slut efter att han skapat detta fina lilla land med karaktärer som Orvar Orre, Tjalle Tjäder och Smutte Älg. Någon dag ska jag skriva ner dem och bli rik. Disney är ju ständigt på jakt efter ett gäng djur som bor i skogen...
De sagor jag skulle komma till är de där som alla föräldrar intalar sina barn, om de mest märkliga ting. Ibland för att roa dem och göra deras värld lite mera magisk, någon gång för att få utlopp för sin ilska och cynism, men i de allra allra flesta fall för att slippa tjat och få lite lugn och ro. Känner ni igen det?
Mina föräldrar berättade för mig om ett troll som bodde i ån som flöt förbi precis bakom vårt hus. Trollet hette Trullimull och var direktimporterat från pappas kusins familj som begagnat sig av Trullimull med stor framgång. Jag var desvärre inte lika inponerad/vettskrämd som min syssling var. Jag suckade mest över tilltaget att försöka slå i mig sådant och struntade snällt i att gå nära vattnet i alla fall.
Sagor jag däremot trodde på var att just vår telefon inte klarade av att ringa in till Godmorgon Sveriges barntävling (det var något fel på den, oklart vad) samt att just MIN brandvarnare som satt i mitt rum var lite trasig och hyperkänslig och skulle gå igång om jag så mycket som tände ett litet värmeljus vid jul. Nu var väl inte min brandvarnare känsligare än andra. Det påpekade också min far när jag 10 år senare frågade om det inte var dags att laga den där brandvarnaren snart. Pappa såg mest frågande ut. Sedan när jag förklarat vad jag menade och hur jag fått den idén såg han irriterande glad ut. Kan ha berott på att han fnissade hejdlöst...
Andra föräldrar berättar vackert om maskar i snön, myror på diverse spännande ställen och upphöjer tomten till allenarådande hela året. En av dagens bästa sagor stötte jag däremot på sajten tjuvlyssnat.se och jag lånar den därifrån:
Nu tänker jag inte på de där sagorna som de läste ur "Min skattkammare" eller andra böcker som "Mias dammsugare" och "Oskar äter grus" (båda fullkomligt autentiska namn). Det var bättre på den gamla goda tiden. Numera heter barnböckerna "Bajsboken" och annat trams.
Jag syftar inte heller på när mamma för 300:e gången fick berätta om sin barndom för mig som godnattsaga (med högpunkter som när hon slängde sin basker i utedasset för att den var så ful, eller när hon hade körskola på gården, eller när hon lekte affär och slog in alla mormors saxar, knivar och annat i tidningspapper och la i vedhögen så att mormor fick "hitta" dem igen när hon skulle tömma aska ur spisen).
Det här handlar inte heller om min pappas godnattsagor om "Smutte Älg" och alla hans vänner i skogen som uppstod ur någon vild panik när jag var sjuk, alla sagoböcker var försvunna och mamma gick i strejk av trötthet och tvingade honom att vara lite kreativ istället. Jag kan säga att kreativiteten tog slut efter det, all hans fantasi och sagoambitioner tog slut efter att han skapat detta fina lilla land med karaktärer som Orvar Orre, Tjalle Tjäder och Smutte Älg. Någon dag ska jag skriva ner dem och bli rik. Disney är ju ständigt på jakt efter ett gäng djur som bor i skogen...
De sagor jag skulle komma till är de där som alla föräldrar intalar sina barn, om de mest märkliga ting. Ibland för att roa dem och göra deras värld lite mera magisk, någon gång för att få utlopp för sin ilska och cynism, men i de allra allra flesta fall för att slippa tjat och få lite lugn och ro. Känner ni igen det?
Mina föräldrar berättade för mig om ett troll som bodde i ån som flöt förbi precis bakom vårt hus. Trollet hette Trullimull och var direktimporterat från pappas kusins familj som begagnat sig av Trullimull med stor framgång. Jag var desvärre inte lika inponerad/vettskrämd som min syssling var. Jag suckade mest över tilltaget att försöka slå i mig sådant och struntade snällt i att gå nära vattnet i alla fall.
Sagor jag däremot trodde på var att just vår telefon inte klarade av att ringa in till Godmorgon Sveriges barntävling (det var något fel på den, oklart vad) samt att just MIN brandvarnare som satt i mitt rum var lite trasig och hyperkänslig och skulle gå igång om jag så mycket som tände ett litet värmeljus vid jul. Nu var väl inte min brandvarnare känsligare än andra. Det påpekade också min far när jag 10 år senare frågade om det inte var dags att laga den där brandvarnaren snart. Pappa såg mest frågande ut. Sedan när jag förklarat vad jag menade och hur jag fått den idén såg han irriterande glad ut. Kan ha berott på att han fnissade hejdlöst...
Andra föräldrar berättar vackert om maskar i snön, myror på diverse spännande ställen och upphöjer tomten till allenarådande hela året. En av dagens bästa sagor stötte jag däremot på sajten tjuvlyssnat.se och jag lånar den därifrån:
En gång för länge sen fanns det ett företag, med en alldeles egen tidsräkning..
Röda linjen, Midsommarkransen
(Skyltarna har visat "Mörby Centrum 1 min" en lång stund).
Ett litet barn: Pappa, det har stått en minut på skylten JÄTTELÄNGE, men det kommer inget tåg?!
Pappan (hukar sig ner till barnets huvud och säger med sagoberättarröst): Du förstår, det där är ingen vanlig minut, det är en SL-minut, och den kan vara huuur lång som helst...
Barnet:Jahaa... Ok!
fredag, juli 07, 2006
Jag vet att jag inte är den första som säger det, men faktum kvarstår: Den här värmen tar kol på mig. Eller gör kol av mig skit samma. Alldeles för varmt är det i alla fall.
Köpte glass från glassbilen igår, en lite kartong med 12 glassar i. De gick åt som glass i solsken, och idag finns det bara tre kvar.Men vad gör man inte för att stå ut.
Jag försöker skriva på min uppsats, men hjärnan smälter bort, det går helt enkelt inte att tänka när det är så här varmt. Och när det är varmt blir man irriterad, till exempel på att det ser ut hemma. Så idag städade jag lägenheten i en ilsken frenesi, trots att svetten försökte dränka mig, eller i alla fall övertlaa mig att lägga av. Ni ser : värmeslag!
Jag hatar värme. Jag avskyr den svenska sommaren och jag vill ha en ny istid. Och våga inte säga att man inte får klaga på värmen för då placerar jag virus i din dator.
Det är varmt. Jag vill dö.
Köpte glass från glassbilen igår, en lite kartong med 12 glassar i. De gick åt som glass i solsken, och idag finns det bara tre kvar.Men vad gör man inte för att stå ut.
Jag försöker skriva på min uppsats, men hjärnan smälter bort, det går helt enkelt inte att tänka när det är så här varmt. Och när det är varmt blir man irriterad, till exempel på att det ser ut hemma. Så idag städade jag lägenheten i en ilsken frenesi, trots att svetten försökte dränka mig, eller i alla fall övertlaa mig att lägga av. Ni ser : värmeslag!
Jag hatar värme. Jag avskyr den svenska sommaren och jag vill ha en ny istid. Och våga inte säga att man inte får klaga på värmen för då placerar jag virus i din dator.
Det är varmt. Jag vill dö.
torsdag, juni 29, 2006
Vuxen-lekar
När jag var liten var vi ofta på släktkalas. Jag har en väldigt liten släkt, men vi kompenserar detta genom att ses väldigt ofta. Vi firade jul, nyår, påsk, födelsedagar, midsommar, kräftskiva och namnsdagar ihop och det är bara att börja räkna så ser ni snart att min släkt var tvugna att vara väldigt pratsamma för att ha samtalsämnen till alla dessa sammankomster.
Men som så många andra vuxna löste mina föräldrar och släktingar detta mycket fiffigt. Svaret heter: Vuxen-lekar.
Nej, det är INTE den typen av lekar du tänker på.
Det finns framför allt två typer av vuxenlekar som alltid fungerar att fördriva tiden med vid sammankomster då du egentligen inte har så mycket att säga. Jag och mina kusiner blev snabbt bra på att identifiera de olika lekarna, och tävlade ofta om vilken vi trodde de vuxna skulle leka först. Vi visste nämligen att de var tvugna att klara av båda två innan det kunde bli tal om efterrätten. Det är sådant man får roa sig med vid barnbordet. Jag kan tillägga att de vuxna inte verkade särskilt roade av vår klarsynthet...
Lek 1: Vem är sjukast?
Leken går ut på: att varje person runt bordet berättar allt som är fel på honom/henne, rent fysiskt. (Mental hälsa får man däremot inte tala om, det ger distinkta minuspoäng i sällskapslivet. Tänk själv efter hur ofta du svarar ärligt på frågan: Hur är det med dig då? Du säger "Jo tack." om du så sitter fast med handen i en galen iller, eller har gråtit hela natten.)
Så leker man: Person 1 berättar om sina krämpor, och lämnar sedan över till någon annan runt bordet som intygar att denne har det precis likadant, fast snäppet värre. Det gäller alltså att hitta en egen krämpa som matchar den förres, samt höja insatsen en aning. Så går man runt bordet (någon speciell turordning behöver man inte ta hänsyn till men det är trevligt om den som är äldst får vinna.) För varje omgång höjer man insatsen, kastar in fler mediciner i leken, och avslöjar värre och värre detaljer om allt hemskt man drabbats av, tills någon slutligen uttrumfar alla andra.
Vill man höja svårighetsgrader lägger man även till hur många piller och mediciner var och en runt bordet tar.
Vinner: Gör den som är förefaller sjukast men ser friskast ut.
Lek 2: Vem bor var?
Även känd som grann-bingo i somliga kretsar.
Leken går ut på: att redogöra för hela gator, stadsdelar eller till och med valda delar av närliggande byar, och komma överens om vem som bor var och helst också alla husens tidigare ägare och inneboenden.
Så leker man: Person 1 börjar med att berätta om någon bekant som gjort något. (Det spelar ingen roll vad personen gjort, det är ointressant för leken. Det räcker med att Nisse var i affären och köpte strumpor för att han ska kunna utgöra en bra början på leken.)
Person 2 tar då initiativet och frågar person 1 om var det var som Nisse bodde nu igen? Var det inte i det blå huset bredvid konditoriet (annan lämplig plats)? Person 1 (eller någon annan runt bordet) bekräftar eller förkastar nu Nisses förslagna bostad och förklarar hur det ligger till.
Det gäller nu för deltagarna att spinna vidare på Nisse. Kanske har han en syster, exfru eller ett barnbarn som bor någonstans, som man kan redogöra för? I annat fall går man direkt på Nisses granne och reder ut vem som bor bredvid Nisse, och vem som tidigare bodde i hans hus. Om man dessutom kan kalla Nisses granne för något lokalt vedertaget namn som "Nisse i svängen" eller "Kolboda-Kalle" (fast grannen heter Hans) så får man bonuspoäng.
Glöm förresten inte att alla personer som nämns måste vara någons pojk (inte son), doter (inte dotter) eller liknande.
För extra svårighetsgrad slänger man in speciella ortsnamn som Sibbölehult och lokala smeknamn på stadsdelar som Minkfarmen, eller andra namn som man måste vara lokalt bebodd sedan fyra generationer för att känna till. När man får slut på privatpersoner kan man dessutom som en extra bonus gå igenom byn/stadens alla affärslokaler och reda ut vad som legat där innan, ända tillbaka till forntiden.
Vinner: gör den som är äldst och samlar flest poäng genom att kalla folk för saker du aldrig trodde kunde vara annat än förolämpningar.
...
Idag spelade jag "Vem bor var- affärs/restaurang-versionen" på jobbet. Eftersom jag inte är infödd Malmöit förlorade jag givetvis, men jag hängde iaf med. Det är väl om något ett tecken på att man bott in sig någnstans, att man kan börja prata om hur det såg ut där förr. Eller så kan man helt enkelt se det som ett tecken på att jag inte sitter vid barnbordet längre. Jag är vuxen nu och får leka vuxenlekar. Det värsta är att det faktiskt är rätt så trivsamt.
Men som så många andra vuxna löste mina föräldrar och släktingar detta mycket fiffigt. Svaret heter: Vuxen-lekar.
Nej, det är INTE den typen av lekar du tänker på.
Det finns framför allt två typer av vuxenlekar som alltid fungerar att fördriva tiden med vid sammankomster då du egentligen inte har så mycket att säga. Jag och mina kusiner blev snabbt bra på att identifiera de olika lekarna, och tävlade ofta om vilken vi trodde de vuxna skulle leka först. Vi visste nämligen att de var tvugna att klara av båda två innan det kunde bli tal om efterrätten. Det är sådant man får roa sig med vid barnbordet. Jag kan tillägga att de vuxna inte verkade särskilt roade av vår klarsynthet...
Lek 1: Vem är sjukast?
Leken går ut på: att varje person runt bordet berättar allt som är fel på honom/henne, rent fysiskt. (Mental hälsa får man däremot inte tala om, det ger distinkta minuspoäng i sällskapslivet. Tänk själv efter hur ofta du svarar ärligt på frågan: Hur är det med dig då? Du säger "Jo tack." om du så sitter fast med handen i en galen iller, eller har gråtit hela natten.)
Så leker man: Person 1 berättar om sina krämpor, och lämnar sedan över till någon annan runt bordet som intygar att denne har det precis likadant, fast snäppet värre. Det gäller alltså att hitta en egen krämpa som matchar den förres, samt höja insatsen en aning. Så går man runt bordet (någon speciell turordning behöver man inte ta hänsyn till men det är trevligt om den som är äldst får vinna.) För varje omgång höjer man insatsen, kastar in fler mediciner i leken, och avslöjar värre och värre detaljer om allt hemskt man drabbats av, tills någon slutligen uttrumfar alla andra.
Vill man höja svårighetsgrader lägger man även till hur många piller och mediciner var och en runt bordet tar.
Vinner: Gör den som är förefaller sjukast men ser friskast ut.
Lek 2: Vem bor var?
Även känd som grann-bingo i somliga kretsar.
Leken går ut på: att redogöra för hela gator, stadsdelar eller till och med valda delar av närliggande byar, och komma överens om vem som bor var och helst också alla husens tidigare ägare och inneboenden.
Så leker man: Person 1 börjar med att berätta om någon bekant som gjort något. (Det spelar ingen roll vad personen gjort, det är ointressant för leken. Det räcker med att Nisse var i affären och köpte strumpor för att han ska kunna utgöra en bra början på leken.)
Person 2 tar då initiativet och frågar person 1 om var det var som Nisse bodde nu igen? Var det inte i det blå huset bredvid konditoriet (annan lämplig plats)? Person 1 (eller någon annan runt bordet) bekräftar eller förkastar nu Nisses förslagna bostad och förklarar hur det ligger till.
Det gäller nu för deltagarna att spinna vidare på Nisse. Kanske har han en syster, exfru eller ett barnbarn som bor någonstans, som man kan redogöra för? I annat fall går man direkt på Nisses granne och reder ut vem som bor bredvid Nisse, och vem som tidigare bodde i hans hus. Om man dessutom kan kalla Nisses granne för något lokalt vedertaget namn som "Nisse i svängen" eller "Kolboda-Kalle" (fast grannen heter Hans) så får man bonuspoäng.
Glöm förresten inte att alla personer som nämns måste vara någons pojk (inte son), doter (inte dotter) eller liknande.
För extra svårighetsgrad slänger man in speciella ortsnamn som Sibbölehult och lokala smeknamn på stadsdelar som Minkfarmen, eller andra namn som man måste vara lokalt bebodd sedan fyra generationer för att känna till. När man får slut på privatpersoner kan man dessutom som en extra bonus gå igenom byn/stadens alla affärslokaler och reda ut vad som legat där innan, ända tillbaka till forntiden.
Vinner: gör den som är äldst och samlar flest poäng genom att kalla folk för saker du aldrig trodde kunde vara annat än förolämpningar.
...
Idag spelade jag "Vem bor var- affärs/restaurang-versionen" på jobbet. Eftersom jag inte är infödd Malmöit förlorade jag givetvis, men jag hängde iaf med. Det är väl om något ett tecken på att man bott in sig någnstans, att man kan börja prata om hur det såg ut där förr. Eller så kan man helt enkelt se det som ett tecken på att jag inte sitter vid barnbordet längre. Jag är vuxen nu och får leka vuxenlekar. Det värsta är att det faktiskt är rätt så trivsamt.
tisdag, maj 16, 2006
Söker fortfarande...
* Är du över 18 år?
* Är du gift eller sambo?
* Tycker du att det är svårt att få ekonomin att gå ihop?
* Är du eller din partner arbetslös?
* Har du en mejladress?
Om du svarat JA på alla frågorna och dessutom har en stund över, så har jag ett förslag:
Du kan delta i min forskningsstudie om kärlek, arbetslöshet och ekonomi!
Du är helt anonym, och du besvarar en kortare enkät samt 10-15 följdfrågor via mejl, när du har tid.
Läs mera om studien HÄR och mejla mig på
HSO02058@stud.mah.se
om du kan tänka dig att delta, eller vill veta mer!
* Är du gift eller sambo?
* Tycker du att det är svårt att få ekonomin att gå ihop?
* Är du eller din partner arbetslös?
* Har du en mejladress?
Om du svarat JA på alla frågorna och dessutom har en stund över, så har jag ett förslag:
Du kan delta i min forskningsstudie om kärlek, arbetslöshet och ekonomi!
Du är helt anonym, och du besvarar en kortare enkät samt 10-15 följdfrågor via mejl, när du har tid.
Läs mera om studien HÄR och mejla mig på
HSO02058@stud.mah.se
om du kan tänka dig att delta, eller vill veta mer!
Städning är förknippat med livsfara
Städning är av ondo, det har jag alltid misstänkt. Nu har jag beviset.
Jag skulle vara duktig och rengöra filtret till spisfläkten häromkvällen.Jag slängde ner det i diskhon med massor av varmvatten och fettlösande Yes. Tror ni att det tålde det? Nejdå. Hela filtret (som är gjort i skumgummi, ett inte så vattenkänsligt material) smulades sönder när jag försökte sköja det lite senare. Det fanns inte en chans att lägga tillabaka de pyttesmå bitarna i filterhållaren. Vi fick leva utan filter (och matlagningsmöjligheter) i ungefär ett dygn tills jag hann handla ett nytt filter.
Man tycker ju att städningens tråkpotential skulle räcka i sig, men nej då. Ska man dammsuga så råkar man dra för hårt i slangen så att hela dammsugaren rullar in i hälen på dig. Ska du gå ut med sopor så kan du ge dig på att påsen gått sönder och du får "sopvatten" över halva benet. För att inte tala om när man väljer att gå ut med pappersåtervinningen, för då är det alltid någon nisse som varit före och fyllt hela tunnan med ovikta kartonger så att du får skärskador av att försöka trycka ihop dem.
Det finns otaliga sätt att råka illa ut på under städning. Jag har lyckats välta ut ett halvt spann mopp-vatten i hallen för att jag var för ivrig när jag skulle pressa ur vattnet (ja jag ser ironin). Jag kan lova att ett halvt spann vatten är aldrig så mycket som när det ligger på ditt golv.
Att putsa fönster är svårt. Inte bara därför att det är svårt att inte få dem randiga, eller att komma åt ordentligt. Det är minst lika svårt att låta bli att ramla ut, samt att lura iväg sambon så att man får putsa dem alls. Han försöker oftast övertala mig att jag minst måste ha 2 fötter i golvet om jag ska få putsa, och eftersom min längd inte är så inponerande skulle det bara räcka till halva fönstret..
Med tanke på den uppenbara livsfara man utsätter sig för när man städar är det kanske inte så mycket att stå efter. Varför sätter vi inte på en kanna kaffe och bjuder in "änglatofflorna" istället??
Jag skulle vara duktig och rengöra filtret till spisfläkten häromkvällen.Jag slängde ner det i diskhon med massor av varmvatten och fettlösande Yes. Tror ni att det tålde det? Nejdå. Hela filtret (som är gjort i skumgummi, ett inte så vattenkänsligt material) smulades sönder när jag försökte sköja det lite senare. Det fanns inte en chans att lägga tillabaka de pyttesmå bitarna i filterhållaren. Vi fick leva utan filter (och matlagningsmöjligheter) i ungefär ett dygn tills jag hann handla ett nytt filter.
Man tycker ju att städningens tråkpotential skulle räcka i sig, men nej då. Ska man dammsuga så råkar man dra för hårt i slangen så att hela dammsugaren rullar in i hälen på dig. Ska du gå ut med sopor så kan du ge dig på att påsen gått sönder och du får "sopvatten" över halva benet. För att inte tala om när man väljer att gå ut med pappersåtervinningen, för då är det alltid någon nisse som varit före och fyllt hela tunnan med ovikta kartonger så att du får skärskador av att försöka trycka ihop dem.
Det finns otaliga sätt att råka illa ut på under städning. Jag har lyckats välta ut ett halvt spann mopp-vatten i hallen för att jag var för ivrig när jag skulle pressa ur vattnet (ja jag ser ironin). Jag kan lova att ett halvt spann vatten är aldrig så mycket som när det ligger på ditt golv.
Att putsa fönster är svårt. Inte bara därför att det är svårt att inte få dem randiga, eller att komma åt ordentligt. Det är minst lika svårt att låta bli att ramla ut, samt att lura iväg sambon så att man får putsa dem alls. Han försöker oftast övertala mig att jag minst måste ha 2 fötter i golvet om jag ska få putsa, och eftersom min längd inte är så inponerande skulle det bara räcka till halva fönstret..
Med tanke på den uppenbara livsfara man utsätter sig för när man städar är det kanske inte så mycket att stå efter. Varför sätter vi inte på en kanna kaffe och bjuder in "änglatofflorna" istället??
lördag, maj 13, 2006
Om du har lust...
* Är du över 18 år?
* Är du gift eller sambo?
* Tycker du att det är svårt att få ekonomin att gå ihop?
* Är du eller din partner arbetslös?
* Har du en mejladress?
Om du svarat JA på alla frågorna och dessutom har en stund över, så har jag ett förslag:
Du kan delta i min forskningsstudie om kärlek, arbetslöshet och ekonomi!
Du är helt anonym, och du besvarar en kortare enkät samt 10-15 följdfrågor via mejl, när du har tid.
Läs mera om studien HÄR och mejla mig på
HSO02058@stud.mah.se
om du kan tänka dig att delta, eller vill veta mer!
* Är du gift eller sambo?
* Tycker du att det är svårt att få ekonomin att gå ihop?
* Är du eller din partner arbetslös?
* Har du en mejladress?
Om du svarat JA på alla frågorna och dessutom har en stund över, så har jag ett förslag:
Du kan delta i min forskningsstudie om kärlek, arbetslöshet och ekonomi!
Du är helt anonym, och du besvarar en kortare enkät samt 10-15 följdfrågor via mejl, när du har tid.
Läs mera om studien HÄR och mejla mig på
HSO02058@stud.mah.se
om du kan tänka dig att delta, eller vill veta mer!
Arbetsrotation i programfabriken
Satt och kollade på hockey igår (iofs bara en mycket liten stund men iaf) och det slog mig hur mycket man tar för givet i tv-världen. Som till exempel att vissa program ska ha en viss inramning, och att programledare ska ha en speciell roll beroende på vilket program han är i. Då är det tur att tv inte tillämpar arbetsrotation. Eller?
-----------------------------------------
Att. Juttan
Ref. Arbetsmiljölagen
Från Cee
FÖRSLAG TILL ARBETSROTATION
1. Ishockeysändningen är på väg att börja. Tv-publiken har bänkat sig för matchen mot Slovakien. In kliver Mat-Tina.
- Heeej! Nu är det dags för den här matchen mellan Sveriges pågar och Slovakiens söner, och det är ju jättekul. Vi har varit nere i omklädningsrummet och känt på den muustiga doften, men jag kan ju inte påstå att det luktade så jättegott. Däremot kabanozen de sålde på parkeringen, DET är ju jättegott!
Jaha där blåser de igång matchen! Ojojoj, nu är det någon som kört in i någon annan! Vore det inte bättre om pågarna hade förkläden, så att de inte sölar ner dem med bloood å iiis å sånt gojs som kan ligga på isen... Det är nog bäst jag springer ner med det.
Matchen är ju inte slut än på några timmar, men det är ju resultatet vi alla väntar på, så vi hoppar över till Thomas istället. Så för att spara lite tid, så kan jag ju säga att Bengt-Åke lovat att det här ska bli en läggmatch, och sluta med 4-1 till Slovakien. Över till dig Thomas!
2. *Entonig orgelmusik hörs* Kameran panorerar över ett kök. I mitten av köket står Håkan Södergren och Åke Unger. Båda ser förvirrade ut.
- Jaha, nu är vi här ifrån SVTs stora hall och mitt i den har de byggt upp en kök och här står vi. Eller vad säger du Håkan?
- Ja just det. Det är verkligen inget drag alls här, för vi är helt ensamma med kameramannen. Vi ska laga mat eller vad säger du Åke?
- Just det Håkan. Fru Nilsson har varit ute och köpt ingredienserna till den här tjälknölen som vi ska göra idag, och hon blev ordentligt varm när hon bar hem kassarna från affären! Vi har ju faktiskt bilder från det, när Fru Nilsson var ute och värmde upp..eh handlade tidigare idag..
* Kameran följer en trött dam som går in på coop, hon tar en vagn och börjar handla.*
- Ja här ser ni ju själva. Med den rutinen som Nilsson har blir det här ju en enkel match. Synd bara att henne vikt är så låg att hon blir en enkel match för backarna... Nej rånarna på vägen hem.
* Efter 20 minuter får vi se fru Nilsson bära in varorna i köket i studion.*
- Ja då ska vi väl köra igång, eller vad säger du Åke? Jag hoppas ni bänkat er med chips och bira där hemma nu, för den här tjälknölen kommer att ta sin tid. Men vi följer förstås hela kvällen!
- Ja! DÄR går startskottet! Håkan sträcker sig efter förklädet, svänger det runt kroppen, och Fru Nilsson tar köksvägen och går hem. Där börjar Håkan leta i matkassarna. Han letar, letar, letar och JA!!! Där kom första varan! Det var köttbiten!!! Håkan sträcker sig återigen ner i matkassarna, han är van vid att jobba hem så vi ser fram emot en spännande kväll...
* Sändingen fortsätter till morgonen då tjälknölen äntligen är färdig.*
3. Klockan är 7:15 och det är tid för Bolibompa. Denna dag med Sverker och Janne!
* Draken tonar ut och in i studion kommer Sverker Olofsson, släpandes på sin soptunna. Efter honom går Janne Josefsson och ser bister ut.
- I flera år har barn skickat in så kallade teckningar till Barnprogrammen, och fått uppskattning och belöningarna för detta. Men nu är det slut! Barn är nämligen ena riktiga lurendrejare! Titta här Janne!
* Sverker håller upp några barnteckningar.*
- För den här skiten har barnen lurat till sig kepsar, tröjor och dataspel från vänliga och givmilda programledare. Det här liknar ju ingenting!
- Jag är nog mera tveksam till åldern här på baksidan. Det står Anja 12 år, men det kan hon ju omöjligt vara. Hon som ritar så illa kan inte vara mera än 4 år. Vi måste gå till botten med det här. Det är att lura människor!
* Hämtar en telefon och ringer upp Anja.*
- Hallå det är Anja.
- Ja det här är Janne Josefsson på samhällsprogrammet Bolibompa. Hur gammal är du?
- Jag är 12.
- Är du säker på det? Kan du bevisa det? Är du verkligen säker på att du är 12 år?
- Jo jag är 12, eller jag fyller 12 på lördag. Vi ska ha fest då och..
- VA! Just det! Du står ju och ljuger mig rakt upp i ansiktet!!
* Sverker bryter in.*
- Vad har du att säga till konsumenterna!? Den här teckningen är ju bara skit!
* Anja börjar gråta*
- Just det! Du har ju lurat alla skattebetalare som solidariskt bekostat dina kepsar, tröjor och tv-spel!! För att inte tala om att du ljugit dem rakt upp i ansiktet!! *Janne hötter med fingret.*
*Sverker öppnar soptunnan*
- Ja Anja, om du inte kan lova tv-tittarna någon form av kompensation för det här slarvet så åker tecknigen rakt ner i soptunnan!Men det kanske var det du ville från början! Är det så? Är det så?
-------------------------
To Be Continued...
-----------------------------------------
Att. Juttan
Ref. Arbetsmiljölagen
Från Cee
FÖRSLAG TILL ARBETSROTATION
1. Ishockeysändningen är på väg att börja. Tv-publiken har bänkat sig för matchen mot Slovakien. In kliver Mat-Tina.
- Heeej! Nu är det dags för den här matchen mellan Sveriges pågar och Slovakiens söner, och det är ju jättekul. Vi har varit nere i omklädningsrummet och känt på den muustiga doften, men jag kan ju inte påstå att det luktade så jättegott. Däremot kabanozen de sålde på parkeringen, DET är ju jättegott!
Jaha där blåser de igång matchen! Ojojoj, nu är det någon som kört in i någon annan! Vore det inte bättre om pågarna hade förkläden, så att de inte sölar ner dem med bloood å iiis å sånt gojs som kan ligga på isen... Det är nog bäst jag springer ner med det.
Matchen är ju inte slut än på några timmar, men det är ju resultatet vi alla väntar på, så vi hoppar över till Thomas istället. Så för att spara lite tid, så kan jag ju säga att Bengt-Åke lovat att det här ska bli en läggmatch, och sluta med 4-1 till Slovakien. Över till dig Thomas!
2. *Entonig orgelmusik hörs* Kameran panorerar över ett kök. I mitten av köket står Håkan Södergren och Åke Unger. Båda ser förvirrade ut.
- Jaha, nu är vi här ifrån SVTs stora hall och mitt i den har de byggt upp en kök och här står vi. Eller vad säger du Håkan?
- Ja just det. Det är verkligen inget drag alls här, för vi är helt ensamma med kameramannen. Vi ska laga mat eller vad säger du Åke?
- Just det Håkan. Fru Nilsson har varit ute och köpt ingredienserna till den här tjälknölen som vi ska göra idag, och hon blev ordentligt varm när hon bar hem kassarna från affären! Vi har ju faktiskt bilder från det, när Fru Nilsson var ute och värmde upp..eh handlade tidigare idag..
* Kameran följer en trött dam som går in på coop, hon tar en vagn och börjar handla.*
- Ja här ser ni ju själva. Med den rutinen som Nilsson har blir det här ju en enkel match. Synd bara att henne vikt är så låg att hon blir en enkel match för backarna... Nej rånarna på vägen hem.
* Efter 20 minuter får vi se fru Nilsson bära in varorna i köket i studion.*
- Ja då ska vi väl köra igång, eller vad säger du Åke? Jag hoppas ni bänkat er med chips och bira där hemma nu, för den här tjälknölen kommer att ta sin tid. Men vi följer förstås hela kvällen!
- Ja! DÄR går startskottet! Håkan sträcker sig efter förklädet, svänger det runt kroppen, och Fru Nilsson tar köksvägen och går hem. Där börjar Håkan leta i matkassarna. Han letar, letar, letar och JA!!! Där kom första varan! Det var köttbiten!!! Håkan sträcker sig återigen ner i matkassarna, han är van vid att jobba hem så vi ser fram emot en spännande kväll...
* Sändingen fortsätter till morgonen då tjälknölen äntligen är färdig.*
3. Klockan är 7:15 och det är tid för Bolibompa. Denna dag med Sverker och Janne!
* Draken tonar ut och in i studion kommer Sverker Olofsson, släpandes på sin soptunna. Efter honom går Janne Josefsson och ser bister ut.
- I flera år har barn skickat in så kallade teckningar till Barnprogrammen, och fått uppskattning och belöningarna för detta. Men nu är det slut! Barn är nämligen ena riktiga lurendrejare! Titta här Janne!
* Sverker håller upp några barnteckningar.*
- För den här skiten har barnen lurat till sig kepsar, tröjor och dataspel från vänliga och givmilda programledare. Det här liknar ju ingenting!
- Jag är nog mera tveksam till åldern här på baksidan. Det står Anja 12 år, men det kan hon ju omöjligt vara. Hon som ritar så illa kan inte vara mera än 4 år. Vi måste gå till botten med det här. Det är att lura människor!
* Hämtar en telefon och ringer upp Anja.*
- Hallå det är Anja.
- Ja det här är Janne Josefsson på samhällsprogrammet Bolibompa. Hur gammal är du?
- Jag är 12.
- Är du säker på det? Kan du bevisa det? Är du verkligen säker på att du är 12 år?
- Jo jag är 12, eller jag fyller 12 på lördag. Vi ska ha fest då och..
- VA! Just det! Du står ju och ljuger mig rakt upp i ansiktet!!
* Sverker bryter in.*
- Vad har du att säga till konsumenterna!? Den här teckningen är ju bara skit!
* Anja börjar gråta*
- Just det! Du har ju lurat alla skattebetalare som solidariskt bekostat dina kepsar, tröjor och tv-spel!! För att inte tala om att du ljugit dem rakt upp i ansiktet!! *Janne hötter med fingret.*
*Sverker öppnar soptunnan*
- Ja Anja, om du inte kan lova tv-tittarna någon form av kompensation för det här slarvet så åker tecknigen rakt ner i soptunnan!Men det kanske var det du ville från början! Är det så? Är det så?
-------------------------
To Be Continued...
söndag, maj 07, 2006
Konferenssamtal
Jag pratar ofta i telefon om dagarna, och då inte bara på arbetstid. Jag pratar även som avkoppling, rekreation och som nöje.
Det är mest avkoppling när jag ringer till syrran (eller hon ringer mig) och sedan sitter vi nästan helt tysta i telefonen. Eller så suckar vi lite ihop. Det kan ju låta som ett hysteriskt slöseri med tid, att vi ringer varandra fast vi uppenbarligen inte har något att säga. Men det är så vilsamt på något sätt, att hålla kvar i den där möjligheten att bara umgås, även över telefonen. Man behöver inte ha ett ärende, man kan ringa bara för att sitta tysta ihop.
Konstigt nog så är det faktiskt oftast så att ju oftare vi pratar med varandra, destu mera har vi att prata om. När man bara ringer varandra sällan, så känns det plötsligt som att man måste ha riktiga ämnen och viktiga händelser att rapportera. Och det har man ju sällan. Så då blir det mycket krystade samtal och vi lägger snart på. När vi istället pratar nästan varje dag, så vågar man prata om sin vardag. Hon berättar att hon måste städa och hur trist det är, hon berättar vad de ska äta till middag och vad hon handlade på ICA, eller vad hon såg på tv och funderat på. Och utan att man fattat hur kommer man in på riktiga saker, de som betyder något, och man blir en del av den andres liv, bara genom att prata om oväsentligheter.
Jag pratar också för nöje. När underhållningsprogrammen sätter igång på tv kan jag ringa upp V, och så sitter vi där, i var sin soffa 30 mil ifrån varandra, och sågar sånginsatser, kläder och programupplägg. Vi kan sitta i flera timmar och titta på tv ihop och när man avslutar samtalet känns det mera som om hon gått hem istället för lagt på.
Nu kanske ni undrar om inte mina vänner och jag har några liv.. Jodå det har vi, inte minst de. Flera stycken liv, som springer runt deras ben och totalt ignorerar att "mamma pratar i telefonen". Det är väl ett tidens tecken gissar jag. Förr var barnen tysta när föräldrarna pratade i telefonen, för då var det ett viktigt samtal och barnen fick inte störa. Idag har barnen genomskådat att föräldrarna oftast bara snackar skit över telefonen istället för över köksbordet eller staketet, och ignorerar plastmojängen som klistrar sig mot förälderns öra.
Det är då man får höra odödligheter som
"Nej, slå inte katten så hårt!"
"Du får inte stoppa youghurt i videon!"
"AAAAj! Knäa mig inte!"
"Ta på dig kläderna igen."
" Släpp den!"
Det stör mig inte alls att få bli en del i dessa konferenssamtal. Jag är bara glad att mina vänner kan ta sig tid att prata dumheter med mig så mycket som de gör, trots att de har annat för sig. Inte minst ger det mig en aldrig sinande källa till skratt.
Det är mest avkoppling när jag ringer till syrran (eller hon ringer mig) och sedan sitter vi nästan helt tysta i telefonen. Eller så suckar vi lite ihop. Det kan ju låta som ett hysteriskt slöseri med tid, att vi ringer varandra fast vi uppenbarligen inte har något att säga. Men det är så vilsamt på något sätt, att hålla kvar i den där möjligheten att bara umgås, även över telefonen. Man behöver inte ha ett ärende, man kan ringa bara för att sitta tysta ihop.
Konstigt nog så är det faktiskt oftast så att ju oftare vi pratar med varandra, destu mera har vi att prata om. När man bara ringer varandra sällan, så känns det plötsligt som att man måste ha riktiga ämnen och viktiga händelser att rapportera. Och det har man ju sällan. Så då blir det mycket krystade samtal och vi lägger snart på. När vi istället pratar nästan varje dag, så vågar man prata om sin vardag. Hon berättar att hon måste städa och hur trist det är, hon berättar vad de ska äta till middag och vad hon handlade på ICA, eller vad hon såg på tv och funderat på. Och utan att man fattat hur kommer man in på riktiga saker, de som betyder något, och man blir en del av den andres liv, bara genom att prata om oväsentligheter.
Jag pratar också för nöje. När underhållningsprogrammen sätter igång på tv kan jag ringa upp V, och så sitter vi där, i var sin soffa 30 mil ifrån varandra, och sågar sånginsatser, kläder och programupplägg. Vi kan sitta i flera timmar och titta på tv ihop och när man avslutar samtalet känns det mera som om hon gått hem istället för lagt på.
Nu kanske ni undrar om inte mina vänner och jag har några liv.. Jodå det har vi, inte minst de. Flera stycken liv, som springer runt deras ben och totalt ignorerar att "mamma pratar i telefonen". Det är väl ett tidens tecken gissar jag. Förr var barnen tysta när föräldrarna pratade i telefonen, för då var det ett viktigt samtal och barnen fick inte störa. Idag har barnen genomskådat att föräldrarna oftast bara snackar skit över telefonen istället för över köksbordet eller staketet, och ignorerar plastmojängen som klistrar sig mot förälderns öra.
Det är då man får höra odödligheter som
"Nej, slå inte katten så hårt!"
"Du får inte stoppa youghurt i videon!"
"AAAAj! Knäa mig inte!"
"Ta på dig kläderna igen."
" Släpp den!"
Det stör mig inte alls att få bli en del i dessa konferenssamtal. Jag är bara glad att mina vänner kan ta sig tid att prata dumheter med mig så mycket som de gör, trots att de har annat för sig. Inte minst ger det mig en aldrig sinande källa till skratt.
Det rör på sig!
Vill bara belysa att det återigen rör på sig i Schlagerbloggen.
Efter att den svenska melodifestivalen har avslutats är det nu dags för den europeiska, och jag följer uppladdningarna och betygsätter låtarna. Titta in och få lite förhandsinfo!
Efter att den svenska melodifestivalen har avslutats är det nu dags för den europeiska, och jag följer uppladdningarna och betygsätter låtarna. Titta in och få lite förhandsinfo!
lördag, april 29, 2006
Första och sista minuten
Varför är man alltid ute i sista sekunden med allt?? Som ni kanske visste, så var den 28 April sista dagen för att lämna in de gamla (silvriga) 50-öringarna på en bank. I affärerna har de varit ogiltiga sedan årsskiftet, men på ett bankkontor kunde man få växla in dem ett tag till.
Eftersom vi hade en plastpåse med noga utsorterade 50-öringar att växla in, så har jag varit på gång att åka in med dem hela veckan. Vis av tidigare erfarenheter av bankkontor som vägrar ta emot mynt över disk (utan bara genom den ständigt trasiga växlings/insättningsmaskinen i lokalen) så bestämde jag mig för att ringa och kolla att apparat-fan faktiskt fungerade innan jag släpade en tung påse per buss.
Måndagen och tisdagen gick bort eftersom jag inte kom fram på telefonen. Jag fick sitta i en lång telefonkö och sedan blev jag bortkopplad... Onsdagen så jobbade jag så konstiga tider så att jag inte skulle hinna innan de stängde, och hela torsdagen var jag upptagen. På fredagen kom jag på vid 16:30 att det var något jag glömt. Då var redan bankkontoret stängt.
Återstod "Svensk kass(a) service", om jag ville ha de där kronorna alls. Efter lite dealande med mig själv insåg jag att jag aldrig skulle förlåta mig själv för att jag förkastat de där kronorna, och jag därmed var tvungen att åka. Jag kastade mig i bilen, parkerade bakom Hemköp och rusade in på kassaservice, tio minuter innan stängning. Lyckligtvis fick jag tag i rör (eftersom kassaservice inte sätter in mynt åt dig om du inte först paketerar dem i rör och betalar för att du fick göra det roande arbetet!) och med en puls som var värdig en sprinterlöpare tryckte jag ner de stackars mynten i rören. Jag hann. Fast jag naturligtvis skrev fel på blanketten och fyllde i "uttag" istället för "insättning" (jo man måste sätta in pengarna på ett konto, annars kostar det en massa extra om man vill ha dem i handen). Jag var inte ens klar i sista minuten, för när jag kom fram till kassaluckan var klockan en minut efter stängningsdags. Men de tog min insättning iaf, vilket var tur för dem. Hade de försökt slänga ut mig efter den stressen hde jag nog hamnat först i bråk och sedan på polisstationen...
Några som inte är ute i sista minuten är Hovet, som firar Kungens födelsedag i en halv vecka. Jag gillar Kungen, han är cool. Jag har skrivit ett långt inlägg tidigare om varför det är så bra med Kung, så det ska jag inte upprepa. Vi nöjer oss med att jag är en övertygad royalist.
På SVTs hemsida kan man kolla på en massa gamla klipp med Kungen och kungafamiljen. Det är en hel del roligt klipp där som man kan underhålla sig med ett tag. Däremot så blev jag väldigt besviken på klippen om bröllopet, för de visade nästan ingenting från vigseln eller festen. Man fick se kungaparet åka häst och vagn och vinka lite på väg in i kyrkan, plus två minuter från ett trist tal. Jag ville ju se från vigseln!!!
Imorgon är det Valborg, och jag har belsutat oss för att stanna hemma och elda värmeljus framför tv:n. Med tanke på hur mycket tur vi brukar ha med vädret på Valborgsmässoaftonen, och att samtliga väderkartor talar om regn i hela Skåne både söndag och måndag, så finner jag det ytterst lämpligt att ta varningarna på allvar. Jag får stanna inne och spela Valborgslåtar och mumsa på kött och potatisgratäng istället. OM det skulle vara hysteriskt fint väder går vi kanske till Folkets Park, men då ska det ta mig 17 vara strålande sol och kvittrande fåglar.
Hur Björn Rahnelid ska tackla det här vågar jag knappast tänka på. Eftersom hans Valborgsmässoaftnar går ut på att förfölja mig och förpesta (eller FörBjörna, det är lite som man tycker) min högtid, så måste han få problem nu när jag deklarerar att jag inte tänker gå ut...
I det bästa scenariot blixtrekryterar han nu in sig på någon tv-sändning som jag troligen kommer att se, och sitta där och prata goja i en tvsoffa, eller få med ett av sina säkert otaliga vårtal på Nyheterna (som kan rullas varje nyhetssändning hela kvällen). I det värsta scenariot så kommer det att knacka på dörren här framåt tiotiden på söndagskvällen, med en packad och förbannad Rahnelid (fråga mig inte hur han bröt sig in i vårt hus) som kommer att tolka att jag inte öppnar dörren som en inbjudan till att läsa sin poesi genom vårt brevinkast resten av kvällen. Är det så det kommer att sluta hade jag föredragit en Vogon framför Rahnelid.
Det är nu ett år sedan jag började skriva på den här bloggen. Jag trivs här och kommer att fortsätta ett bra tag till. Jag vill ta en liten stund att säga Hej och Tack till alla läsare. Det är trevligt att ha er här, och jag hoppas att ni hänger kvar!
Trevlig Valborg till er allihop!!
Eftersom vi hade en plastpåse med noga utsorterade 50-öringar att växla in, så har jag varit på gång att åka in med dem hela veckan. Vis av tidigare erfarenheter av bankkontor som vägrar ta emot mynt över disk (utan bara genom den ständigt trasiga växlings/insättningsmaskinen i lokalen) så bestämde jag mig för att ringa och kolla att apparat-fan faktiskt fungerade innan jag släpade en tung påse per buss.
Måndagen och tisdagen gick bort eftersom jag inte kom fram på telefonen. Jag fick sitta i en lång telefonkö och sedan blev jag bortkopplad... Onsdagen så jobbade jag så konstiga tider så att jag inte skulle hinna innan de stängde, och hela torsdagen var jag upptagen. På fredagen kom jag på vid 16:30 att det var något jag glömt. Då var redan bankkontoret stängt.
Återstod "Svensk kass(a) service", om jag ville ha de där kronorna alls. Efter lite dealande med mig själv insåg jag att jag aldrig skulle förlåta mig själv för att jag förkastat de där kronorna, och jag därmed var tvungen att åka. Jag kastade mig i bilen, parkerade bakom Hemköp och rusade in på kassaservice, tio minuter innan stängning. Lyckligtvis fick jag tag i rör (eftersom kassaservice inte sätter in mynt åt dig om du inte först paketerar dem i rör och betalar för att du fick göra det roande arbetet!) och med en puls som var värdig en sprinterlöpare tryckte jag ner de stackars mynten i rören. Jag hann. Fast jag naturligtvis skrev fel på blanketten och fyllde i "uttag" istället för "insättning" (jo man måste sätta in pengarna på ett konto, annars kostar det en massa extra om man vill ha dem i handen). Jag var inte ens klar i sista minuten, för när jag kom fram till kassaluckan var klockan en minut efter stängningsdags. Men de tog min insättning iaf, vilket var tur för dem. Hade de försökt slänga ut mig efter den stressen hde jag nog hamnat först i bråk och sedan på polisstationen...
Några som inte är ute i sista minuten är Hovet, som firar Kungens födelsedag i en halv vecka. Jag gillar Kungen, han är cool. Jag har skrivit ett långt inlägg tidigare om varför det är så bra med Kung, så det ska jag inte upprepa. Vi nöjer oss med att jag är en övertygad royalist.
På SVTs hemsida kan man kolla på en massa gamla klipp med Kungen och kungafamiljen. Det är en hel del roligt klipp där som man kan underhålla sig med ett tag. Däremot så blev jag väldigt besviken på klippen om bröllopet, för de visade nästan ingenting från vigseln eller festen. Man fick se kungaparet åka häst och vagn och vinka lite på väg in i kyrkan, plus två minuter från ett trist tal. Jag ville ju se från vigseln!!!
Imorgon är det Valborg, och jag har belsutat oss för att stanna hemma och elda värmeljus framför tv:n. Med tanke på hur mycket tur vi brukar ha med vädret på Valborgsmässoaftonen, och att samtliga väderkartor talar om regn i hela Skåne både söndag och måndag, så finner jag det ytterst lämpligt att ta varningarna på allvar. Jag får stanna inne och spela Valborgslåtar och mumsa på kött och potatisgratäng istället. OM det skulle vara hysteriskt fint väder går vi kanske till Folkets Park, men då ska det ta mig 17 vara strålande sol och kvittrande fåglar.
Hur Björn Rahnelid ska tackla det här vågar jag knappast tänka på. Eftersom hans Valborgsmässoaftnar går ut på att förfölja mig och förpesta (eller FörBjörna, det är lite som man tycker) min högtid, så måste han få problem nu när jag deklarerar att jag inte tänker gå ut...
I det bästa scenariot blixtrekryterar han nu in sig på någon tv-sändning som jag troligen kommer att se, och sitta där och prata goja i en tvsoffa, eller få med ett av sina säkert otaliga vårtal på Nyheterna (som kan rullas varje nyhetssändning hela kvällen). I det värsta scenariot så kommer det att knacka på dörren här framåt tiotiden på söndagskvällen, med en packad och förbannad Rahnelid (fråga mig inte hur han bröt sig in i vårt hus) som kommer att tolka att jag inte öppnar dörren som en inbjudan till att läsa sin poesi genom vårt brevinkast resten av kvällen. Är det så det kommer att sluta hade jag föredragit en Vogon framför Rahnelid.
Det är nu ett år sedan jag började skriva på den här bloggen. Jag trivs här och kommer att fortsätta ett bra tag till. Jag vill ta en liten stund att säga Hej och Tack till alla läsare. Det är trevligt att ha er här, och jag hoppas att ni hänger kvar!
Trevlig Valborg till er allihop!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)