Sagostund

När jag var liten berättade mina föräldrar sagor för mig, sådär som föräldrar gör. Det var fint tycker jag.

Nu tänker jag inte på de där sagorna som de läste ur "Min skattkammare" eller andra böcker som "Mias dammsugare" och "Oskar äter grus" (båda fullkomligt autentiska namn). Det var bättre på den gamla goda tiden. Numera heter barnböckerna "Bajsboken" och annat trams.

Jag syftar inte heller på när mamma för 300:e gången fick berätta om sin barndom för mig som godnattsaga (med högpunkter som när hon slängde sin basker i utedasset för att den var så ful, eller när hon hade körskola på gården, eller när hon lekte affär och slog in alla mormors saxar, knivar och annat i tidningspapper och la i vedhögen så att mormor fick "hitta" dem igen när hon skulle tömma aska ur spisen).
Det här handlar inte heller om min pappas godnattsagor om "Smutte Älg" och alla hans vänner i skogen som uppstod ur någon vild panik när jag var sjuk, alla sagoböcker var försvunna och mamma gick i strejk av trötthet och tvingade honom att vara lite kreativ istället. Jag kan säga att kreativiteten tog slut efter det, all hans fantasi och sagoambitioner tog slut efter att han skapat detta fina lilla land med karaktärer som Orvar Orre, Tjalle Tjäder och Smutte Älg. Någon dag ska jag skriva ner dem och bli rik. Disney är ju ständigt på jakt efter ett gäng djur som bor i skogen...

De sagor jag skulle komma till är de där som alla föräldrar intalar sina barn, om de mest märkliga ting. Ibland för att roa dem och göra deras värld lite mera magisk, någon gång för att få utlopp för sin ilska och cynism, men i de allra allra flesta fall för att slippa tjat och få lite lugn och ro. Känner ni igen det?

Mina föräldrar berättade för mig om ett troll som bodde i ån som flöt förbi precis bakom vårt hus. Trollet hette Trullimull och var direktimporterat från pappas kusins familj som begagnat sig av Trullimull med stor framgång. Jag var desvärre inte lika inponerad/vettskrämd som min syssling var. Jag suckade mest över tilltaget att försöka slå i mig sådant och struntade snällt i att gå nära vattnet i alla fall.

Sagor jag däremot trodde på var att just vår telefon inte klarade av att ringa in till Godmorgon Sveriges barntävling (det var något fel på den, oklart vad) samt att just MIN brandvarnare som satt i mitt rum var lite trasig och hyperkänslig och skulle gå igång om jag så mycket som tände ett litet värmeljus vid jul. Nu var väl inte min brandvarnare känsligare än andra. Det påpekade också min far när jag 10 år senare frågade om det inte var dags att laga den där brandvarnaren snart. Pappa såg mest frågande ut. Sedan när jag förklarat vad jag menade och hur jag fått den idén såg han irriterande glad ut. Kan ha berott på att han fnissade hejdlöst...

Andra föräldrar berättar vackert om maskar i snön, myror på diverse spännande ställen och upphöjer tomten till allenarådande hela året. En av dagens bästa sagor stötte jag däremot på sajten tjuvlyssnat.se och jag lånar den därifrån:

En gång för länge sen fanns det ett företag, med en alldeles egen tidsräkning..

Röda linjen, Midsommarkransen

(Skyltarna har visat "Mörby Centrum 1 min" en lång stund).
Ett litet barn: Pappa, det har stått en minut på skylten JÄTTELÄNGE, men det kommer inget tåg?!
Pappan (hukar sig ner till barnets huvud och säger med sagoberättarröst): Du förstår, det där är ingen vanlig minut, det är en SL-minut, och den kan vara huuur lång som helst...
Barnet:Jahaa... Ok!