Rysnings-memory

Det finns få saker som är så viktigt som musik. Som är så underbart, rogivande och väcker minnen som musik. De bästa låtarna är de låtar som ger dig rysningar, varje gång du hör dem. Du bokstavligen känner hur håren i nacken och på armarna reser sig och du vill aldrig att låten ska ta slut. Jag har ett par sådana, och jag tänkte dela med mig av några av dem..


The Power of love - Laura Branigan
Låten har spelats in så många gånger av ett otal artister, men det finns ingen som sjunger den som Laura. Jag och min syster brukade lyssna till den här och jämföra med Jennifer Rush:s original, och Laura var alltid den solklara vinnaren. Hennes röst är så underbar, och när hon höjer ännu en gång blir man förvånad för man kan inte tro att hon faktiskt hade mer att ge. Vi lyssnade på den här min syster och jag, sent om nätterna i hennes rum. Och så satt vi tysta där, andäktigt lyssnande, och utbytte menande blickar när Laura tog sats. Det var fina ögonblick.

Even though there may be times
It seems I'm far away
Never wonder where I am
'Cause I am always by your side


Anthem - Tommy Körberg
Första gången jag hörde den här var när jag var med mamma och
pappa till konserthuset för att lyssna på
Tommy Körberg, som var ute och turnerade med en mycket lågmäld
show. Det var bara han på scenen, han sjöng en massa och pratade
väldigt mycket mellan låtarna. Just det 
mellanpratet kommer jag ihåg så pass väl att jag återgav det
för V häromdagen. Tommy pratade om hur
det var att vara ung och kär, att inte bry sig om någonting...
men när telefonen ringer så skuttar
man högt i luften och skriker "Till mig, till mig!". Och ja,
Tommy Körberg skuttade på scenen, ungefär
som en blandning mellan små grodorna och Farbror Frej...
Men Anthem, som han också sjöng den dagen, har etsat sig fast
i mitt minne, och jag har knappast
några illusioner om att vara originell på den punkten.
Låten ger mig rysningar, och när jag hör någon
annan försöka sjunga den officiellt så blir jag nästan arg.
Den är fridlyst för mig. Jag har fortfarande
inte sett Chess (och jag gråter blod vid tanken på vad jag missat)
men låten spelar jag om och om igen.
Jag har dessutom hittat ännu en människa som känner likadant
som jag för den här låten: V.
Vi brukar prata om den. Men inte sjunga. Det är Tommys låt.
Dessutom passar den på något
underligt sätt ihop med Vs favoritfilm: Braveheart.

How can I leave her? Where would I start?
Let man´s pretty nations tear themselves apart.
My land´s only borders lie around my heart.


The Phantom of the Opera - (Andrew Lloyd Webber)
Jag var 11 år gammal och fick gå på "Fantomen", även denna gång med
mamma och pappa. Det var det vackraste jag någonsin sett. Vi satt
nere i salongen, ganska långt fram, och när
den stora ljuskronan som hängde mitt i salongen lossnade och flög
ner mot scenen där den slutligen
landade så hukade vi oss i bänkraden. Lite senare, när båten
lade ut, alla ljusen tändes och Fantomen och Christine färdades
genom ett hav av rök och ljus till tonerna av Mikael Samuelssons
sång "Nattens musik" så ville jag att det aldrig skulle ta slut.
Vi köpte cd:n från föreställningen
och jag spelade den om och om igen, jag har den fortfarande.
Oavsett om det är Mikael Samuelssons eller Gerard Butler så är
operetten oerhört vacker. Det är
svårt att plocka ut en enda låt, för jag ryser genom hela
föreställningen (och sedemera genom hela
filmen, se den!). Men ska jag välja bara 1, så blir det
"Past the point of no return". När jag hör den
så behöver jag bara sluta ögonen så är jag tillbaka
där i teatersalongen, med röken, ljuskronan och
pirr i magen...

Past the point
of no return -
no going back now:
our passion-play
has now, at last,
begun ...

Past all thought
of right and wrong -
one final question:
how long should we
two wait, before
we're one ... ?
When will the blood
begin to race,
the sleeping bud
burst into bloom?
When will the flames,
at last, consume us ... ?

Min älskling har ett hjärta av snö - Lars Winnerbäck
Jag hade förkastat Lars Winnerbäck ganska lätt. Jag hade nämligen
bara hört halva "Humlegården" och den är ju knappast något att
glädja sig åt. Men svärmor M tipsade mig om att lyssna på Lasse,
och då var jag tvungen att ge honom en chans till.
Och där var den, låten jag letat efter! Låten som ger upprättelse
till alla grönögda flickor som aldrig verkar få några kärlekssånger
skrivna till sig... När munspelet kör igång i början, så ryser jag.
Jag är svag för munspel, och jag är
svag för en bra låt.

Det är väldigt olika sånger allihop, jag vet. Men det som binder
dem gemensamt tror jag, är att man alltid återkommer till
människorna man tycker om, när man lyssnar
på låtarna man älskar. Då bär man alltid med sig dem
på något sätt..
Och darling, känn dig inte bortglömd. Jag vet att vi inte
har någon "egen låt" som andra par har, men jag kan å
andra sidan lyssna på vilken låt som helst.
Jag tänker på dig ändå..

Politisk vilde

Valet är över oss, och för en gångs skull så är jag inte galen av inre slitningar. De där slitningarna som gör att man håller på att bli vansinnig, för att det inte finns något vettigt att rösta på. För rösta ska man. Jag är en högljudd förespråkare för att man ska använda sin rösträtt, strunt samma vad ni röstar på bara ni röstar! Rösta hellre blankt om ni känner att ni inte vill stödja något parti, men låt dem inte sitta där dagen efter valet, och skylla siffrorna på att folk inte bryr sig. För visst bryr ni er! Det måste i ju göra?!

Jag skulle kunna kalla mig själv för en "politisk vilde". I alla fall i den meningen att jag ofta blir vilt och heligt förbannad/engagerad av politik och dessutom tyvärr inte lyckas komma till ro med ett parti. Varje gång jag känner att jag nog bestämt mig för var jag har min ståndpunkt så gör just DET partiet ett utspel i media som gör mig fullkomligt vansinnig, och beslutar mig för att jag absolut inte kan stödja dem. Så vild är jag. Men inte i år.

Jag har nämligen funnit ett sätt att slippa välja mellan pest och kolera, mellan ett parti som låtsas att arbetslösheten inte finns och ett parti som skyller arbetslösheten på de arbetslösas ovilja att arbeta. Så sent som för några veckor sedan satt jag i soffan framför tv:n och skrek:
- Ja kom igen, motivera mig då för fan! Motivera mig så jag får ett jobb! (eftersom det enligt högern bara är min motivation som fattas... ). Men, inte längre. Jag har nämligen bestämt mig.

Jag VET vad jag ska rösta på. Och eftersom jag har belsutat mig redan, för ett parti som inte står och lovar dumheter eller pekar ut mig som en idiot, så kan jag numera lugnt luta mig tillbaka och följa valdebatten utan att bli förbannad. Jag slipper slita mitt hår och kasta saker mot tv:n, för jag har redan bestämt mig. För Piratpartiet.

Japp vänner, jag ska rösta på partiet med snyggast logga, och den mest tydliga politiken. Det räcker med en halvtimme på deras site för att veta exakt vad jag röstar på, inga hemligheter, inget mygel. Så kan de tungsittande riksdagspartierna få göra upp vid sidan om, låt dem bråka, låt dem bli besvärade av Linda Rosing och låt dem lukta på bebisar och göra sig till för att övertyga folk om att de faktiskt kommer att göra livet bättre för er. Håll till godo.

En sak har jag kvar att göra. Jag har lovat mig själv att kolla igenom Fi:s partiprogram också, men jag misstänker att de, förutom den rent feministiska inriktningen, kommer att ha en politisk inriktning som inte tilltalar mig. Men jag ska kolla i alla fall, även om Schyman verkligen inte är min favorit.

Men för övrigt så tänker jag sitta där i tv-soffan med en kopp kaffe och bara lyssna på dumheterna, och för en gångs skull bara delta i den politiska debatten utan att få nervösa utslag av beslutsångest. och på valdagen ska jag resa mig från sofflocket och ge min röst till ett parti som förtjänar den, inte minst för att de ännu inte gjort bort sig.

Tycker du att jag är dum? Tycker du att jag har fel? Tycker du att jag borde tänka om och att det faktiskt FINNS ett parti som för en vettig politik och som kan åstakomma något efter valet? För all del, tala om det för mig. Min kommentatorfunktion är öppen. I övrigt så hävisar jag till den lilla katten som sparkar lika hårt åt alla håll på en gång. Han begriper vad det handlar om. En bättre politisk analys har jag inte sett på länge, den är i alla fall underhållande.

Go Kungen.

They´re not human

Nu ska jag out-a oss. (Nej det är inte så att vi är galna kexmissbrukare, swingers eller samlar på katter. Det räcker med en katt.) Vi bor i Malmö.

Avslöjandet kanske inte var så extremt häftigt. Du kanske inte ens insåg vad det var som var själva avslöjandet, men så är det. Jag behövde berätta det, för strax ska jag berätta om min och darlings kväll på Malmö-festivalen.

Vårt förhållande består av en Spara och en Slösa, två morgontrötta personer, två personer som båda växt upp som småsyskon samt en gammal hårdrockare och en lite äldre synthare (hur allt detta är fördelat mellan oss får ni gissa själva). Läser man den här listan så är det smått otroligt att vi hållit ihop i hela åtta år. Jag antar att det beror på att krigen mellan hårdrockare och synthare avstannat lite sedan 80-talet. Vi brottas bara över saken någon gång om året.. ;)

Nåja, igår kväll skulle vi slå två flugor med en smäll (det engelska uttrycket, To kill two birds with one stone låter så mordiskt i jämförelse..) och dessutom ha en trevlig kväll och dricka lite öl. Malmöfestivalen bjöd på en helkväll på Mölleplatsen, med The Poodles, 101, S.P.O.C.K. och Frontline Assembly. Jag var dessutom sugen på att lyssna på Alice in Videoland och Tiger Lou. En helkväll med andra ord.

Darling jobbade sent, och efter att vi slängt i oss middagen insåg vi att vi ändå skulle missa det mesta av de två första banden och tog det därför lugnt lite längre än vi planerat. Jag tog fram ett par skor med rejäla klackar så att jag skulle få en chans att se något över alla huvuden, och fullbordade krigsmålningen innan vi gav oss iväg.

I busskön hittade vi två små söta tonårsbrudar som var förvirrade och inte visste vart de skulle. Eftersom jag är desperat hjälpsam ibland så var jag tvungen att hjälpa dem så att de skulle hitta till Mölleplatsen, och de blev glada. De tjattrade sedan på hela bussresan, som bara tonåringar kan göra (den minsta tjejen hade den absolut pipigaste och gällaste rösten jag hört på flera år). Jag hade glömt att tjejer kan låta så, efter ett tag var jag förundrade över att de ens hann andras mellan alla sina utläggningar om exakt hur hon borde beskriva sitt KK-förhållande med X för sina vänner. ("Man kan ju inte säga att vi är ihop... och man kan inte säga att vi inte är det för då tror de att det är fritt fram liksom, och vi är ju inte vänner, men vi är ju inte mer än vänner heller, bla bla bla") Till slut satt hela bussen och småskrattade åt dem. Man riktigt såg hur hela bussen satt och sneglade åt deras håll och gjorde sitt bästa för att inte skratta sig fördärvade..
När vi kom fram till vår hållplats vimsade de av bussen och försvann i en rasande fart.

Jag hade på förhand sagt till sambon att vi troligen skulle behöva trängas med en hel del barnfamiljer detta år, eftersom Poodles spelade tidigt på kvällen, och efter årets melodifestival så vore det konstigt om det inte var fullt av småbarnfamiljer där för att barnen skulle få se på Poodles. Vi hinner inte mer än komma in på festivalområdet innan vi möter en avlägsen bekant småbarnsfamilj på väg hem (för nu var ju Poodles slut). Jag kvävde ett stort skratt och ursäktade oss snabbt. Stackars Pudlarna som blivit nedvärderade till ett Hits-for-kidz-band..

Ölen smakade gott, vi såg en hel del människor med galna utstyrslar, bland annat en herre med en militärkeps/hatt som storleksmässigt hade kunnat ha flera katter boende i den (observera min Alice i underlandet-referens). Alice in Videoland lät ungefär som Gwen Stefanis rockigare låtar, mycket bra. Tiger Lou jämförde sambon med Håkan Hellström (jo det fanns stora likheter i vissa låtar) men i andra var det mera åt kent. Båda banden var väl värda att lyssna mera på.
S.P.O.C.K. som spelar gladsynt med texter enbart om rymden var kul att se på scenen, och de hade lysande mellansnack (sällsynt). Jag slets hela konserten mellan att det var rolig musik, men att jag ändå inte kan fatta att någon lyssnar på det här på allvar. I slutänden måste jag ändå komma fram till att

1) Det är riktig musik, men riktiga melodislingor, som är välgjort
2) Texterna är välskrivna och handlar om något, och varför ska det bara duga att skriva om svårmod eller kärlek?
3) de är bra på det de gör
4) De som lyssnar på Busshunter och Amy Diamond inte har rätt att öppna munnen i den här frågan.

Tack SPOCKs hemsida för lånet...

Efter ett kom vi hemstapplandes och kastade oss över kylskåpets middagsrester (wookat till sambon, kalla pannkakor med sylt till mig) som vi avnjöt med levande ljus vid köksbordet (bara det en bedrift för att vara oss). Sen stapplades det i säng.

Det var en mycket bra kväll, och till och med ölen smakade gott. De enda två saker som var negativa är att jag skadade ryggen när en dum jävel tog sats från andra sidan tältet och knuffade in en brud i mig under S.P.O.K. konserten. Varför kan folk inte försöka döda varandra iaf någon meter ifrån mig? Nu fick jag ett kravallstaket i ryggen och en svullen rygg till följd av det. Det har dock lagt sig idag, så nu är jag bara lite öm.. Det andra var att jag idag vaknade upp mer bakfull än jag varit på flera år, med HUVUDVÄRK! Det händer aldrig! Efter en dusch och lite frukost insåg jag att det knappast kunde bero på min enda öl igår, utan var ett resultat av att jag glömt dricka kaffe igår. Jag får alltid ont i huvudet dag 2 utan kaffe. Men det var ju lätt åtgärdat och nu mår jag mycket bättre!

Malmöfestivalen är helt fantastisk, måtte de aldrig lägga ner den!!

Bokmal

Jag älskar att svara på frågor. Tyvärr får jag göra det alltför sällan. När jag hittade den här frågeleken blev jag givetvis eld och lågor eftersom jag är en riktig bokmal. Så jag bad sött att få den av The Pale Green Woman, så att jag skulle slippa vänta på att få besvara den. Ibland får man helt enkelt vara framfusig ;)

1. En bok som förändrat mitt liv
Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Gav mig ett rått uppvaknande och fick mig att inse att jag knappast var så jämställd som jag trodde, och att jag hade fel i att dagens generation inte behövde mer jämställdhet... Har du sådana illusioner så rekommenderar jag dig att läsa den.

2. En bok jag läser mer än en gång
Massor, jag älskar att läsa om böcker. Man glömmer ju detaljerna även om man minns de stora dragen. De flesta goda böcker tål att läsas om. Alla Jan Guillous böcker (Både Hamiltonserien, Arn-serien och Tjuvarnas marknad) , Jane Eyre av Charlotte Brönte, Pride and prejudice av Jane Austen och Harry Potter (hela serien) av J K Rowling.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
Då gäller det ju att ta en tjock bok... "Sagan om ringen" lär nog räcka ett tag.

4. En bok som fick mig att skratta
Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. De första kapitlen är nog de roligaste som skrivits.

5. En bok som fick mig att gråta
När jag läste Jane Eyre så grät jag så jag skakade. Sambon kom in från ett annat rum och frågade vad det var som hänt.

6. En bok jag önskar hade skrivits
Tja jag hade inte haft något emot ett par hundra böcker till av Jane Austen...

7. En bok som inte borde skrivits
"Pojken som kallades Det." Visst är det en hemsk historia, men boken är så illa skriven att jag inte blir berörd ett dugg. Jag har ingen förståelse för böcker som bara går ut på att beskriva hur hemskt någon haft det, och förlaget/författaren kan inte ens lägga tid på att göra den välskriven.

8. En bok jag just nu läser
Har igång alldeles för många samtidigt. Sagan om ringen, Anna Karenina, Hamilton-serien av Guillou, Rödluvan av Unni Lindell och Potensgivarna av Karin brunk Holmqvist.

9. En bok jag tänkt läsa
Madam Terror av Guillou. Den ligger på posten och väntar på mig just nu. Därefter har jag tänkt att jag ska läsa så mycket som möjligt, resten av mitt liv. Tex Brev av Jane Austen.

10. Skicka vidare till fem andra bloggare!
Jag tycker att Filifjonkan ska svara!
Sen är jag ganska nyfiken på vad en Skolfröken läser..
(och alla andra som vill)

Spännande saker

Inatt drömde jag att jag skrev en skräckis/thriller/deckare, som jag samtidigt medverkade i. Mycket konstigt (och inte minst väldigt läskigt). Sen drömde jag att jag vakade och hittade katten sovandes ovanpå en kvarlämnad pizza i vårt kylskåp. Men han hade klonat sig, för han låg på två hyllor samtidigt. Jag blev mycket orolig att han frysit hjäl, men det var ingen fara. Han blev glad att se mig.

Men det var inte det jag skulle berätta om.

I vårt kök bor det en sympatisk kran. Jag vet inte vad han heter, men sympatisk är han, och blank. Tillhandahåller både varmt och kallt vatten (även om det brukar ta lång tid att få fram det kalla vattnet). Här om dagen hade han skrivit en lapp, kranen.

Hej. Jag är hushållets kran.
Om man vrider mig till vänster
så droppar jag inte! Bra va?!
/Kranen

Lappen var gul med röd text och placerad på blandaren i köket. Troligen är han lite blyg, eftersom han skriver lappar istället för att tilltala mig direkt, men artig konversation är inte att förkasta.

Det händer sådana saker i vårt hem då och då. En dag kom jag hem och såg att "Någon" lagt kulörta pilar på golvet (med hjälp av neonfärgade sugrör) som ledde från hallen in till sovrummet. Inne i sovrummet stod vår gröna vattenkanna på golvet, och sedan fortsatte pilarna till blommorna i fönstret.

Jag misstänker att jag ska uppfatta det som en pik för att jag sällan *host* vattnar blommorna, vilket i och för sig är sant. Men kunde inte blommorna bara skrivit en lapp istället??

Till Teresa

Läste just ett underbart blogginlägg av Teresa på Liv, leverne etc. Tyvärr har hon ingen kommentatorfunktion och ingen mejladress, men jag försöker såhär och hoppas att hon läser. Jag blev nämligen så ivrig så här på natten, när jag läste om den eskimå-älskande dottern...

Härmed ger jag dig en ny eskimå-sång!!! Visserligen är den en smula mordisk och har sina tragiska stunder, men den är alldeles underbar. Min syster lärde mig den när jag var liten, då sjöng hon den till vers-melodin från "Flickorna i småland". Häromdagen hörde jag på Magnus Härenstams sommarprat i P1, och då visade det sig att han också sjungit den, men till en annan melodi. Går ni in där kan ni höra Sveriges radios gosskör (inklusive Magnus) sjunga denna fina visa. Men jag kommer alltid att sjunga den på mitt sätt:

here we go...

ESKIMÅ-VISAN

Det var en gång en eskimå
vars namn om jag minns rätt
var Eskil Eskimårtensson,
eskvajer rätt och slätt.
Till yrket eskimålare
med långt och svajigt hår,
han älskade en eskimö
som nyss fyllt nitton år.

Och Fröken Eskimonika
hon bodde med sin mor
på klippan Eskimåseskär
dit målarn ofta for.
En stormig eskimånskensnatt
en våg kajaken tog,
och Eskil Eskimårtensson
han drunknade och dog.

Och fröken Eskimonika
som uppå stranden stod
hon drog sitt eskimordredskap
och föll uti sitt blod.
Och eskimånen sken så klar
när paret döden njöt,
och eskimodern svimmade
och eskimopsen tjöt

Sjung och var glada!! (Andra galna barnvisor delar man givetvis med sig av i kommentarerna!)

Sommarplågan

Nu ska vi tala en stund om sommarplågor, och för en gång skull ska jag inte tjafsa om hur mycket jag avskyr värmen. Idag ska vi prata om sommarlåtar *sägs med läskig spökröst*.

Varför måste vi få hjärndöda låtar varje år, bara för att det är sommar? Sitter bolagen och tjuvhåller på de här musikaliska rivningskåkarna för att rea ut dem när folks hjärnor har kokat sönder av sommarvärmen? Tänker de att folk som är fulla under semestern inte klarar av att lyssna på texter? Och varför tror alla att de kan sjunga?

Jag spelar i och för sig också in låtar och sjunger offentligt en gång om året, men jag tar inte betalt av folk för att höra på det och jag har aldrig påstått att jag gör det bra. Men jag lovar att jag sjunger bättre än Paris Hilton, och att jag skriver bättre texter än Bussjägaren.

Låtar som aldrig borde fått skapas, och som det inte är okej att gilla:

1. Allt med Basshunter. Allt. Utan undantag.

2. Paris Hiltons sexstön i leopardbikini, till en reggaelåt av lägsta standard. Inte ens 1985 hade den här varit bra.

3. Hej Monika. Nej, musik blir inte bra bara för att den framförs av någon som inte kan sjunga eller för att låten är entonig. Den är inte ironisk, Nick skrattar åt er när ni betalar honom pengar för skiten!

4. Zlatanlåten. Det är ett barn som sjunger. Om Zlatan. På skånska. Och de kunde inte ens hitta ett rim på svenska. Herregud människor, en låt blir inte automatiskt bra bara för att ett barn sjunger. Ni är ju så lättlurade att det är tragiskt.

5. Amy Diamonds peddo-pop. Har ni lyssnat vad barmet sjunger? Har ni läst texten till "What´s in it for me". Hon är ett barn!

6. Alla former av data-animerade djur som sjunger. Oavsett om det är grodor, myggor, krokodiler eller flodhäster. Finns den som ringsignal innan den finns som låt så kan du ju ta det som en ledtråd...

Snälla människor, det finns riktig musik så det räcker åt er också. Lyssna på den, som ni gör resten av året.

Underbara stunder

Det finns stunder i livet som är ren njutning. Just nu är en sådan.

Regnet smattrar utanför, regnet som jag väntat på i flera månader när solen har stekt och hånat mig. Regnet smattrar mot taket, det åskar i fjärran. Jag älskar ruskväder.

Ella Fitzgerald sjönger för mig på mp3 spelaren, mjuka sköna toner som tar mig tillbaka till tider jag är för ung för att ha upplevt.

Klockan är sent, jag är lycklig och snart ska jag och darling ta varsin nattmacka innan vi sover i vårt (äntligen!) svala sovrum.

Just nu finns det inget i världen som är fel.