Konferenssamtal

Jag pratar ofta i telefon om dagarna, och då inte bara på arbetstid. Jag pratar även som avkoppling, rekreation och som nöje.

Det är mest avkoppling när jag ringer till syrran (eller hon ringer mig) och sedan sitter vi nästan helt tysta i telefonen. Eller så suckar vi lite ihop. Det kan ju låta som ett hysteriskt slöseri med tid, att vi ringer varandra fast vi uppenbarligen inte har något att säga. Men det är så vilsamt på något sätt, att hålla kvar i den där möjligheten att bara umgås, även över telefonen. Man behöver inte ha ett ärende, man kan ringa bara för att sitta tysta ihop.

Konstigt nog så är det faktiskt oftast så att ju oftare vi pratar med varandra, destu mera har vi att prata om. När man bara ringer varandra sällan, så känns det plötsligt som att man måste ha riktiga ämnen och viktiga händelser att rapportera. Och det har man ju sällan. Så då blir det mycket krystade samtal och vi lägger snart på. När vi istället pratar nästan varje dag, så vågar man prata om sin vardag. Hon berättar att hon måste städa och hur trist det är, hon berättar vad de ska äta till middag och vad hon handlade på ICA, eller vad hon såg på tv och funderat på. Och utan att man fattat hur kommer man in på riktiga saker, de som betyder något, och man blir en del av den andres liv, bara genom att prata om oväsentligheter.

Jag pratar också för nöje. När underhållningsprogrammen sätter igång på tv kan jag ringa upp V, och så sitter vi där, i var sin soffa 30 mil ifrån varandra, och sågar sånginsatser, kläder och programupplägg. Vi kan sitta i flera timmar och titta på tv ihop och när man avslutar samtalet känns det mera som om hon gått hem istället för lagt på.

Nu kanske ni undrar om inte mina vänner och jag har några liv.. Jodå det har vi, inte minst de. Flera stycken liv, som springer runt deras ben och totalt ignorerar att "mamma pratar i telefonen". Det är väl ett tidens tecken gissar jag. Förr var barnen tysta när föräldrarna pratade i telefonen, för då var det ett viktigt samtal och barnen fick inte störa. Idag har barnen genomskådat att föräldrarna oftast bara snackar skit över telefonen istället för över köksbordet eller staketet, och ignorerar plastmojängen som klistrar sig mot förälderns öra.

Det är då man får höra odödligheter som
"Nej, slå inte katten så hårt!"
"Du får inte stoppa youghurt i videon!"
"AAAAj! Knäa mig inte!"
"Ta på dig kläderna igen."
" Släpp den!"

Det stör mig inte alls att få bli en del i dessa konferenssamtal. Jag är bara glad att mina vänner kan ta sig tid att prata dumheter med mig så mycket som de gör, trots att de har annat för sig. Inte minst ger det mig en aldrig sinande källa till skratt.