De flesta av oss är inte Superhjältar. Vi botar inte cancer, ordnar världsfred eller får Nobelpriset i litteratur.
Vi håller till i vår eget lilla hörn där vi går mellan hem och jobb, vardag och helg. Men utan att vi märker det så tenderar verkligheten att överträffa dikten, även i våra liv.
Mitt lilla hörn, Cees corner, ser ut såhär. Här bor jag med en Make, en Son och en Katt bland dammtussar och med en allerstädes närvarande kaffekopp i handen.
Välkommen.
Hälsade på en gammal kompis dagarna före jul. Hon har "skaffat barn" som det så fint heter. Som i "skaffat en ny utemöbel till altanen". *lol* Är det något som är påfallande vanligt bland föräldrar är det att de genast börjar försöka värva andra människor till föräldralobotomins förlovande land. Vad fan ÄR det för fantastiska premier de får i den där klubben?? Det kan väl inte bara vara en penna/morgonrock i fleece/exklusiv klocka/stavmixer som gör att de anfaller alla i sin närhet och försöker få dem att föröka sig??
Vid just detta tillfälle ägnade de sig åt att högt fundera över varför jag inte ville bebisen. Mina -i mitt tycke- naturliga och intelligenta förklaringar om att jag gärna lät bebisen dregla och spy på de andra i rummet, åtminstone tills hon tömt ur sig det värsta, gick liksom aldrig fram. Till slut resonerade den nyblivande mamman högt om att jag troligen var rädd för att hålla barnet, och att det var därför. Barnet var inte speciellt skrämmande och varken skrek eller pep när någon höll henne. Jag kände helt enkelt inte för bebis-kräks. Men den förklaringen dög inte, så 10 minuter innan vi skulle åka hem gav jag upp och höll barnet så det blev lugnt. Jag ville inte att den hyfsat nyblivna mamman skulle behöva springa bakom bilen skrikandes: DU HÖLL ALDRIG MITT BARN, DIN JÄVEL!!
Vad är det med föräldrar egentligen? Varför luktar ni era barn i baken? Varför tror ni att bajskonstistens är ett passande samtalsämne öht? Ska ni lyckas med era kampanjer bör ni skaffa en pr-konsult som ser till att ni tvättar bort kräkset från håret innan ni ger er in på värvningsförsök.
För övrigt hittade jag en underbar lista med svar på frågan "varför har du inga barn?". Hoppas ni kommer att skratta lika rått som jag åt den ;-) (Den som mot förmodan tog detta inlägg som en personlig pik till dem kan låta bli att tolka det så.. ;-)
"Varför har inte ni barn?"
-Varför är inte du smal? -Min man är allergisk. -Vi anser att leveranstiden är oacceptabelt lång. -Av samma anledning som du inte har ett terrarium. -Vad vet du om det? -Socialstyrelsen har inte godkänt vår ansökan ännu. -Men.. Jag är ju i nionde månaden! Syns inte det? -Äh, det är en så´n hypad fluga just nu. -Vi väntar tills de taiwanesiska kopiorna kommer ut på marknaden. -Har du någon aning om hur svårt det är att få tag på en välutbildad, skelögd, trespråkig barnflicka med klumpfot i dagens läge? -Vi är rädda att de skall bli som dina. -Ja, visst är det konstigt? Jag kollar brevlådan varje dag... -De var slut på ICA och jag orkade inte köra hela vägen till Konsum. -Hurså? Vet du någon som vill sälja? -Det går ju lika bra med selleri!
"När tänker ni skaffa barn, då?"
-När tänker du ge mig en anständig lön? -När du erbjuder dig att vara barnvakt minst fem dagar i veckan. -Efter Bingolotto, men före fotbolls-VM. -Vi väntar på en spermie som är tillräckligt intelligent för att ta sig runt pessaret. Det naturliga urvalet, du vet... -När den konstgjorda livmodern är färdigutvecklad. -När jag blir lika tjock som du. Då är det ju liksom ingen idé att bry sig längre. -När mina tuttar inte klarar penntestet längre. -Fredagen den 14 november 2008, klockan 15.03. Hurså? -När folk slutar ställa dumma frågor. -När tänker du förstora brösten/genomgå en hårtransplantation? -När vi hittar ett vi gillar. -När mammakläderna blir mer multifunktionella. -När vi hittat en lämplig surrogatmamma/spermiedonator. Är du intresserad?
Jag har ständig ångest över att jag skriver så sporadiskt, men jag får skylla på livet. Ni vet, förkylningar som däckar dig hela helgen då du tänkt julpynta, julkonserter och julfester då du borde ha städat lägenheten, och telefonköer då du borde ha handlat julklapparna... Jag har drabbats av dem alla.
Jag börjar alltid så tidigt med julklapparna, men i år är det mesta kvar och det är bara några dagar före jul. Inte en julpinal har letat sig ned från vinden och inte ett julkort är skickat. Julklappen vi planerat att ge halva släkten är inställd, så vips har jag cirka 8 julklappar TILL att handla. Tur att jag gillar julen.
Jag läste en hysteriskt rolig diskussion om värdelösa julklappar idag och skrattade gott. Ni vet, att ge badskum till den utan badkar, choklad till diabetikern eller hudfärgade knä-nylonstrumpor till nya flickvännen (eller varför inte frun). Hade min man kommit hem med knästrumpor hade han fått lida för det enda till påska. Det värsta var ändå farmodern som gav barnbarnet EN strumpa! Jodå, en strumpa. Den andra sparade hon och gav på födelsedagen. :)
Nåja, imorgon bär det av för att handla julklappar till hela släkten. För dig som ännu inte är färdig med dina inköp, och ligger sömnlös på nätterna i vånda över vad du ska hitta på till familjen kommer nu en lite guide. Nu kan du återigen sova gott!
Fotnot: Till alla släktingar som nu med panik i blicken letar efter telefonen för att ringa upp mig och intala mig att vi hoppar över julklappar i år kan jag bara säga: Er bästa chans är att hoppas på att Karl-Bertil Existerar och att ni står högt i adelskalendern... *mohahahah* Eller, ta det lugnt. Jag följer sällan mina egna råd.
var inte presentkort på Ikea, som vi trodde. Det var en äktenskaps-workshop i tålamod, samarbete och förmågan att ta ut sin frustration på rätt saker. Eller som Ikea beskrev det:"Bygg din egen hylla i 32 enkla steg." För den som vill förgylla sitt samliv som vi gjorde följer här en snabb genomgång av upplägget. Mycket lycka!
NIVÅ 1:
Inse att ni behöver ett vitrinskåp för att förvara alla er vackra saker i. Inse att det vore en god idé att önska er presentkort på Ikea, så ni kan köpa er ett sådant efter bröllopet.
Få presentkorten. Var mycket glada.
Kom hem. Börja att titta i Ikeakatalogen efter en lämplig hylla som ni båda gillar. Inse att ni har helt olika smak vad det gäller möbler. Välj ut en lämplig bokhylla/vitrinskåp. Var mycket glada åt er fina förmåga till kompromisser.
Inse efter en sökning på Ikeas site att just den bokhylla med vitrindörrar som ni lyckats komma överens om ännu inte finns i lager.
Vänta.
Vänta några månader till.
Efter tre månader; ring Ikeas "handla hemma tjänst". Få det glada beskedet att hyllan finns i lager, men i fel färg.
Efter ytterligare en månad: ring Ikeas "Handla hemma tjänst". Få det glada beskedet att bokhyllan, inklusive dörrar finns i lager. Bli lycklig. Genomför köpet. När ni kommer till betalning upplyser säljaren om att presentkort inte går att använda på handla-hemma, utan endast i varuhuset. Avbryt köpet. Bit ihop. Döda inte telefonen. Vänta.
Efter 7 månader finns nu hylla i rätt färg, inklusive dörrar i lager på ert lokala Ikea. Inse att du måste använda deras hemkörningsservice. Inse att bästa sättet att slippa familjetragedier på Ikea är att endast halva familjen åker dit.
NIVÅ 2:
Ta bussen till Ikea. Vänta i 20 minuter i kön till Hemkörning för att få reda på exakt hur man gör när man vill ha saker hemkörda och var man isf betalar.
Gå in på varuhuset. Leta upp hyllan. På själva hyllan står det var på självplocks-lagret man ska hämta den. På vitrindörrarna står det "ta kontakt med butikspersonal". Bli orolig.
Kontakta sur butikspersonal som glor argsint på dig. Speciellt eftersom du har hatt och tofsar i håret. Med det utseendet är det inte troligt att du ändå har råd mer något mera än en toalettborste. Se på medan butikskärringen glömmer att hon jobbar på budgetvaruhuset Ikea och inte på ILVA eller liknande. Ignorera att hon menande läser upp summan på möbeln för dig, som om hon förväntade sig att du skulle säga att den är för dyr. Föreställ dig 20 sätt att strypa henne med olika Ikea-produkter. Lampsladden till "Glänsa" vinner.
Kärringen beställer dina dörrar från lagret. Lagret ligger på andra sidan parkeringen. Du firar tyst att du inte behöver hämta ut dem själv, utan kan överlåta det till hemkörningspersonalen.
Gå till självplocken. Gör ditt bästa med att på ett förnedrande sätt framstå som en 4-åring när du ska lyfta över kartongerna på din vagn. Få hjälp av en tuggumituggande emo-flikka som går förbi med en varupall. Ignorera att hon suckar åt dig.
Stå i kö. Betala. Trassla dig genom varuhuset fram till hemkörningsdisken. Kör bara över några hälsenor med din vagn.
Stå i kö. Betala hemkörningen. Få besked att varorna ska komma hem till dig mellan 18-22, och att en person måste finns hemma som kan hjälpa chauffören att bära, annars kostar det 300kr extra. Nu kostar det "endast" 495kr.
Åk hem.
Vänta på chauffören.
Chauffören ringer och säger att han snart är där. Är stressad och dryg. Var trevlig och meddela att ni är hemma och kommer att ta emot nere i porten. Ta på dig skorna.
Vänta en kvart.
Chauffören ringer igen. Meddelar samma sak, exakt, igen. Fast nu kommer han om en timme. Var trevlig. Ta av dig skorna.
Chauffören ringer igen. Meddelar surt att han är där på 5 minuter, och att ni MÅSTE vara på plats (som om det är på grund av er han är sen?). Var trevlig. Ta på dig skorna.
Efter 20 minuter kommer chauffören.
Chauffören är sur medan han lastar ur era tre paket, som han med hjälp av en av er ska bära in. Chauffören gör ingen min av att bära något någonstans. Din man rycker på axlarna och bär upp det största paketet ensam. Du intalar dig att chauffören vill lasta ur alla paket innan han går. Maken kommer ner. Chauffören knyter sina skosnören och låtsas som det regnar. Din man bära ensam upp det andra paketet. Nu är det bara det lilla paketet kvar, det som väger ca 10 kilo och som du utan problem bar själv i affären. Du säger vänligt till chauffören att du kan stanna vid lastbilen om han inte vill lämna den obevakad medan han bär upp det sista paketet. Chauffören tittar på dig med en min av lika delar förvirring och förakt. Sen förkunnar han högdraget att han på inget sätt kan bära DEN ENSAM! Nä, den vägde ju säkert en fjärdedel av vad de andra paketen vägde... Maken bär upp det sista paketet också, ensam. På packsedeln och övriga papper från Ikea står det tydligt att chauffören MÅSTE vara med och bära in paketen och inte får överlåta dem förrän paketet är INNANFÖR din ytterdörr. Du orkar inte ens säga hej då till den lata ursäkt för chaufför-jävel som fick 500kr för att göra igenting..
NIVÅ 3:
Ni packar upp paketen och gör plats i vardagsrummet. Gör plats för bokhyllan. Flyttar möbler till andra rum. Fixar.
Nu är det dags att sätta ihop hyllan. Ni beväpnar er med gott mod och skruvmejslar och börjar plocka ihop möbeln.
Efter att ni fått ihop de första plankorna inser ni att hålen som metallskruvarna ska igenom är alldeles för små. Maken får till slut SLÅ igenom dem med all sin kraft.
Ni lägger två timmar på monteringen och får sedan sluta när klockan närmar sig 23:00 och ni kommer till punkten "spika fast bakstycket". För att skona era grannar tar ni paus till nästa dag.
Nästa dag röjer ni igen av vardagsrummet och lägger ner hyllan. Dags att spika fast bakstycket. Bakstycket visar sig vara för brett. Det går inte in i det utfasade spåret. Ni får ta fram en sekatör och KLIPPA av ½ centimeter från hela ena sidan. Ni har stor lust att strypa Ingvar Kamprad med hans toppluva. Frun (du) längtar tillbaka till den kväll du som 16-åring skruvade ihop en hörnsoffa på egen hand, åt din mor. det tog ändå bara 2 timmar.
När bakstycket är på plats ska underredet med benen sättas dit. Det visar sig att hålen för pluggarna är sneda. Ni får slå in pluggarna och hälften av dem passar inte. Ni hatar skåpet och alla på Ikea. Maken mummlar frasen "32 enkla steg" på ett sätt som påminnen om galningen som rev papper i Langoljärerna. Ni får ihop skåpet.
Ni reser skåpet upp och börjar montera dörrana. Under en fasansfull minut verkar det som om även de är felgjorda, men ni har tur. De passar. Skåpet är färdigt.
Ni sätter in hyllplanen, torkar ur skåpet och placerar in porslin och glas. Tar kort på underverket och är rätt nöjda. Ni förtränger bestämt alla tankar på att det en dag rasar ihop och har sönder alla era värdefullaste ägodelar. Ingvar Kamprad lever inte längre under dödshot (från den här familjen) och skämtar om att ta en tur på Göta Kanal nästa år.
"Bygg din egen hylla i 32 enkla steg." Det stod iaf så på instruktionsboken. Den konsult som kom på detta måste ha rökt på rejält. Troligtvis ihop med dem som tillverkade hyllan.
1. Har du någon gång hört talas om den där mamman som stod i affären med sitt odrägliga barn? Barnet sparkade på en annan kund/annan kunds vagn så att kunden fick ont. Kunden bör ha varit en gammal dam, men kan även varit en yngre variant. När tanten säger till mamman att ta säga åt sin son får hon svaret att mamman kör med fri uppfostran och därför inte vill. Sonen fortsätter sparka. Tanten, eller någon annan i lokalen tar då fram ett mjölkpaket och häller över mamman, med kommentaren "Jag har också fått fri uppfostran!".
Hör talas om den händelsen?
2. Har du hört talas om mamman som var hos sin dotter på besök? Mamman skulle strax gå till gyn för en undersökning, och var lite orolig för sin "uppenbarelse". Inne på dotterns toalett sprutade hon på sig lite parfymspray som stod på en hylla. Väl hos gyn håller sedan mamman på att få spader när hon ligger i stolen och läkaren börjar skratta och påpeka att han ser att hon "gjort sig fin inför besöket". Hon tycker att det var en obehaglig kommentar och berättar den för dottern senare på dagen. Dottern upplyser mamma om att hon råkat ta barnbarnets glitterspray...
Hör den här?
Troligtvis har du det. Vi känner alla någon som sett/hört om det här. Faktum är att båda dessa berättelser idag är klassade som "Klintbergare".
3. Har du hört talas om ett fenomen som kallas "tittarsiffror"? Vet du hur de kommer fram till dem? Enligt uppgift ska det finnas utvalda familjer/hushåll runt om i landet, som han en speciell dosa kopplad till sin tv. Dosan ska sedan avläsa vad de ser på och uppgifterna kan samlas in. Siffrorna från familjerna får sedan ligga till grund för annonsintäkter och budget för vad kanalerna väljer att satsa på. Nu till den sista och avgörande frågan:
Har du hört talas om en enda familj som ÄR en sådan tittar-siffrors-familj???
Även fast Klintberg hävdar att de två första historierna troligen inte är sanna utan just vandringssägner, så känner de flesta någon som har en kusin som vet att det har hänt, eller motsvarande förklaring. Dock har jag fortfarande inte under det ca kvarts sekel jag levt stött på en sådan familj. Herregud, jag känner inte ens någon som stött på en. Jag har under de åtminstone 25 år jag kunnat föra ett samtal aldrig någonsin stött på någon som stött på någon som vet en sådan familj!!
Jag tror helt enkelt inte att de existerar. Jag tror att hela historien med tv-mätar-apparter är en bluff. De kan ha funnits, på 60-70talet kanske. När tv, var nytt. Men jag tror som sagt var inte på dem.
Vi är nästan 9 miljoner i Sverige. Befolkningen är inmosad i hushåll, ca 5.000 000 om man ska tro SBC. För att något ska vara statistiskt säkerställt kräver forskningen vanligen att man undersöker minst 30% av hela den grupp man ska under söka. Det skulle isf innebära att det satt en dosa i 1.500.000 hushåll, om det skulle gå rätt till. Nu är det ju knappast så, enligt MMS finns det dosor i 1300 hushåll för närvarande. Men var???
-------- Jag startar härmed ett upprop. Jag vill ha bevis för att de här test-hushållen faktiskt finns och inte bara är en godnattsaga. Jag vill till en början med åtminstone ha kontakt med någon som känner någon som är testfamilj. Jag har ingen lust att bli lurad längre!!
Så, jag litar på er att sprida den här frågan vidare:
VAR FINNS ALLA 1300 TESTHUSHÅLL????
Alla ni som läser, lägg en kommentar och låt mig höra vad ni vet...
Jag läste tidningen idag och blev riktigt förbannad. Jag bestämde mig för att skriva en blogg om det, men hittade sedan någon som redan sagt allt jag ville säga:
Mammor kan vara pinsamma. Själv kan jag i vuxet tillstånd inte längre minnas något mamma gjort som gjort som var pinsamt, och det är väl tur för mig. Men de flesta råkar ändå ut för välmenande mammor som kommer med saft och bullar vid fel tillfällen, har leopardmönstrade kläder eller visar bebiskort för nya pojkvännen...
INGENTING sådant kommer i närheten av det här. Mamman är så pinsam, och sonen är så pinsam, att han inte kommer att få en brud på flera år. All den cool-het som han hoppats tillskansa sig med hjälp av en ryggtatuering blåser all världens väg om man köper att mamma stämmer tatueraren för att du själv var en idiot.
Min mamma gillar inte min tatuering men det finns väl gränser för hur pinsam man får bli??
Pratade idag med min syster om det här att "vara vuxen" och ta ansvar för sig själv. När det egentligen är rimligt att man ska vara myndig. Intressant diskussion.
Hittade ikväll den här gamla godingen. Det är min schlager-favorit under alla år och det var så roligt att se den! I den här sjunger Britta Borg att hon är 22år och fortfarande får förmaningar om när hon ska vara hemma. När jag var 22 år hade jag flyttat hemifrån för fyra år sedan... Tack och lov att det är lite annorlunda. Men låten är söt :)
Jag är hemma och är sjuk. Passande nog är min syster också det och vi har därför haft möjlighet att byta några ord på telefonen idag.
Syrran: - Nu måste jag nog gå. Nu har vi pratat i 1 timme och 55 minuter. Jag: - Ja och jag har hunnit att laga mat under tiden också. S: - jaså?! Det har jag inte ens hört. Måste vara en "silent dinner"... J: - Precis. S: - När kommer Maken hem då? J: - Om fem minuter, så det passar bra. S: - Ja då är det väl bäst att du går och gör dig iordning då.. J: *ironiskt* - Ja, tar på mig mina högklackade, volangförklädet och läppstift... S: - Nej jag tänkte mer "lägger ifrån mig telefonen"... J: - ja det är väl det som är den moderna versionen.
Idag är det Halloween. jag har lyckats smyga in några prydnadspumor i år också, även om Maken förbjuder dem varje år. Jag köpte nämligen en stor för några år sedan och pyntade vackert med den på bokhyllan. Sen började den brytas ner, och pumpaslisk/juice/gegga rann ner över hela vår dvd samling och förstörde omslagen.... Det var mindre kul.
Dagens pumpor är små och ligger på ett fat på soffbordet, långt från dvdskivor och annat ömtåligt. Dyra var de. 29kr/st i den snobbiga blomsteraffären där jag köpte dem. Dagen efter gick jag in på Netto och såg att de hade finare prydnadspumpor för 6kr/st. Så jag köpte 2 till. Det var väl logiskt?!
Jag har ägnat kvällen åt något riktigt hemskt: Hokus Pokus. det får bli min avskedshälsning till er denna Halloween-kväll. Nu är det bäst jag kryper i säng om jag inte vill se ut som en riktig häxa imorgon. För övrigt så bantar jag. Det kan få vem som helst att bli en ... häxa. Jag får väl ha Bette Midler i filmen här som avskräckande exempel. "Äter du kanelbullen kommer du att se ut som Bette Midler till jul. Äter du inte kanelbullen så ser du ut som Sarah Jessica Parker."
(Herregud ge mig en kanelbulle!!!!! Jag blir vansinnig snart!!!!)
Jag har läst tidningen denna vecka. Ibland är det en plågsam upplevelse, speciellt när man läser hur upprörda människor är över självklarheter. Tänk själv om Sveriges samlade media under en vecka skulle gravallvarligt deklarera att
"AVSLÖJANDE - JULTOMTEN FINNS INTE!"
"PÅSKCHOCK - SANNINGEN OM PÅSKHAREN"
"TANDFÉNS HEMLIGHET - DET ÄR FÖRÄLDRARNA!"
Ungefär så känns det. Du skulle tänka "Vuxna människor, har de inte förstått det?" och efter att Rapport lagt 10 minuter av sin sändning på att förklara hur konceptet jultomten fungerar så är det lätt att få huvudvärk.
Skillnaden mot verkligheten är bara att jultomten, påskharen och tandfén heter FACEBOOK, METRO och INTERNET. Men dialogen är densamma.
Det handlar om vuxna människor som vanligen med nöjda miner predikar om att vi måste lära våra barn att inte lägga ut sina personuppgifter och bilder på Lunarstorm, och motionerar om att internetsäkerhet borde bli ett skolämne. För att i nästa stund springa till datorn och ladda upp hela sin cv, alla sina personuppgifter och diverse bilder på sitt eget Lunarstorm, dvs Facebook. Vem som helst kan regga ett konto och se vad du skriver, sno dina bilder etc. Men det är bara ena sidan av saken.
Företag måste tjäna pengar, annars upphör de vara företag. Det borde inte vara så svårt att begripa. Facebook och Metro tjänar pengar på att låta dig göra jobbet och sedan kidnappa det du gjort. Facebook äger allt du skriver eller lägger upp på Facebook. De kan sälja semesterbilderna på dina barn till en reklamkampanj för kondomer om de vill. De kan sälja dina samlade kommentarer till företag, de kan sälja hela sitt adressregister och mejladresser till företag. Det är ingen nyhet, det är normalt tankearbete och logik.
Metro erbjuder pengar för att du bloggar hos dem, men betalningen är så usel att du måste vara en av Sveriges mest lästa bloggar för att tjäna något. Dessutom äger Metro rättigheterna till det du skriver och kan publicera det, eller sälja det vidare, på vilket sätt de vill. Det roligaste är att det var Metro som "avslöjande" Facebook....
Människor, när ska ni börja använda hjärnan igen och inse att ni inte är anonyma bara för att du inte står mitt emot någon?? Ni är som små barn som leker kurragömma och tror att ni hittat världens bästa gömställe, fast ni bara står kvar en halvmeter från den som räknar och håller för era egna ögon. Ser jag inte honom så ser han inte mig, typ. Men han ser er. Staten ser er, era grannar ser er, din presumtiva arbetsgivare ser er. Det finns många människor som glömt att de finns på internet (och i vilket sammanhang) och därför blivit av med en jobbchans (ett exempel stod i tidningen för inte så länge sedan). En annan tjej skrev att hon pluggade och vips hade Alfa-kassan läst det och dragit in hennes ersättning. Totalt felaktigt visserligen, eftersom pluggandet betsod av att hon gjort en restuppgift på några timmar och lämnat in, men hon tänkte knappast på att utforma sin blogg som en A-kasseblankett för att inte bli ditsatt av korkade byråkrater. Just nu försöker Skatteverket få ut en massa uppgifter från bredbandsleverantörerna, för att sedan sitta och gå genom högen på måfå för att se om någon fuskat med skatten. Det handlar inte om enstaka fall, det handlar om ett generellt urdrag på massor av människor.
Dagen då storebror övervakar dina tankar är redan här. Om du släpper in staten i din hjärna så skriv för fan inte ut adress bredvid åtminstone. Ska det vara så svårt??
Om man faktiskt upplever handlingen i, säg.. "Lilla Huset på Prärien" som spännande... är det då ett tecken på:
1. Att man lever ett tomt och innehållslöst liv? 2. Att man blivit en kärring? 3. Att man helt enkelt behöver något bättre att titta på efter att ha sett igenom hela "Greys Anatomy"?
För en extra gulstjärna kan ni ju få gissa på vem jag föredar... min man chansar på nummer ett. När jag frågar honom vad han egentligen tror om min smak så skrattar han bara. Han är ond.
Under en kort stund i torsdags eftermiddag tog Tommy Körbergs karriär en mycket oväntad vändning. Allt är min mans fel.
Det började med att min kollega fick fribiljetter till "Guys and dolls" i torsdags. Det var via jobbet, och vi kunde allihop få gå och ta med oss någon. Givetsvis ville vi det, och eftersom det är Tommy Körberg kunde inte vilda hästar hålla mig därifrån. (Tommy körberg är Sveriges bästa röst. Jag gick dit för att lyssna, INTE för att erbjuda min kropp eller slänga trosor på scen. Det här är inte "Ladys Night", dvs ett patetiskt skämt till föreställning som bara är snäppet mindre sexistiskt än "Chippendales". En tillställning till jag aldrig skulle sätta min fot på för övrigt.)
Så, glad i hågen ringer jag min man på jobbet, för att meddela att jag inte kommer att vara hemma på fredag kväll, samt höra om han kan/har lust att byta bort sitt kvällspass och följa med mig. Så här lät samtalet i mina öron:
*Ring* - Hej det är din fru som stör. Får jag störa dig en stund? - Visst, vad är det? - Jo det är så att X på jobbet fått fribiljetter till "Guys and dolls" imorgon, och jag tänkte gå, du jobbar ju så.. - *skratt och konstig röst* Eh jaha, är det inte med Kjell Bergkvist? Han ska ju vara med i "Världens barn" imorgon, så hur ska det gå då? - Nej, det är inte med Kjell, det är Tommy Körberg. - Jaha. *Skratt* Det här ska jag mobba dig för länge! *Skratt* Jaha, när får jag gå på "Guys and Dolls"? - Eh.. jaha det får du väl göra då. Du får gärna följa med, jag har en biljett till, om du kan byta ditt skift? - Va? Nej, det går nog inte... *låter en smula desperat* Har du ingen annan du kan ta med? - Tja, E kan jag ju fråga, men jag får inte tag på henne. Men du får gärna följa med om du kunnat, C ska ta med sin man och J ska ha med sig nån kompis. - Näe.. jag står nog över det *skrattar* Men gå du. Ha så kul. *Låter fortfarande konstig och skrattar åt mig* - Okej, Vi ses hemma. Älskar dig! - Älskar dig. hej då!
Så här lät samtalet i andra änden av telefonlinjen:
*Ring* - Hej det är din fru som stör. Får jag störa dig en stund? - Visst, vad är det? (Står på jobbet och är lite stressad. Frun brukar inte ringa.) - Jo det är så att X på jobbet fått fribiljetter till "Guys and dolls" imorgon, och jag tänkte gå, du jobbar ju så.. (Tänker: Va? Ska hon gå på det? är inte det den där sex-tjej-showen med Kjell bergkvist och det?) - Eh jaha, är det inte med Kjell Bergkvist? Han ska ju vara med i "Världens barn" imorgon, så hur ska det gå då? - Nej, det är inte med Kjell, det är Tommy Körberg. (Tänker: Jaha! Så då har de bytt ut den gamla gubben till Tommy Körberg? Konstigt att han skulle göra något sådant, men kan Kjell Bergkvist så..) - Jaha. *Skratt* Det här ska jag mobba dig för länge! *Skratt* Jaha, när får jag gå på "Girls and Dolls"? - Eh.. jaha det får du väl göra då. Du får gärna följa med, jag har en biljett till, om du kan byta ditt skift? - Va? Nej, det går nog inte... *låter en smula desperat* Har du ingen annan du kan ta med? (Tänker: Är hon galen!! Vad skulle jag gå med på det för!! får jag ens komma in? och sen när skulle det vara okej för henne om jaggick på stripp-show??) - Tja, E kan jag ju fråga, men jag får inte tag på henne. Men du får gärna följa med om du kunnat, C ska ta med sin man och J ska ha med sig nån kompis. - Näe.. jag står nog över det *skrattar* Men gå du. Ha så kul. *Låter fortfarande konstig och skrattar åt mig* - Okej, Vi ses hemma. Älskar dig! - Älskar dig. hej då!
...
Så Maken trodde att jag skulle gå på "Ladys Night" och att jag erbjöd honom att följa med. Jag förstår att han inte var så sugen på att byta skift. Jag förstår att han tänkte mobba mig för att helt plötsligt ha övergett alla mina principer så fort jag fick en chans att gratis så vuxna män ta på varandras pungar på scen. Jag trodde helt enkelt att han tänkte reta mig för att jag får en massa förmåner på mitt "glassar-jobb" medan han inte ens får gott kaffe. Vi brukar gnabbas om vems jobb som är värst och vem det är mest synd om. Inget konstigt alltså. :)
Nu blev det istället jag som fick skratta åt honom när det uppdagades vad han trodde jag skulle iväg på. Han protesterade inte ens mot att jag gick, påpekade han, när jag kom hem igår kväll och berättade utförligt om musikalens handling och hur rolig Claes Malmberg varit.
Exakt när Maken insåg sitt misstag vet jag inte, om det var innan jag gick eller om det inte var förrän efter jag kom hem igår och började berätta hur showen varit. Hur som helst har Tommy Körbergs moral (eller karriär) aldrig varit i sämre skick än under de senaste två dagarna. I alla fall i min mans huvud ;)
Idag ska jag blogga om min vän. Det är hennes eget fel, så skyll inte på mig. Hon tjatade på mig att jag skulle blogga och då avkrävde jag henne ett ämne.
"Blogga om vilken fantastisk människa jag är" sa hon då. Så nu gör jag det.
Det är svårt för vissa människor att få vänskaper. Jag är förbluffad över att det gick öht. Jag och Berenike blev ihoptussade i ett riktigt jobbigt sammanhang. Ni vet, när två kompisar vill träffas så blir deras respektive för eller senare ihoptussade också av bara farten, och det ligger ett social tvång i sammanhanget att även kompisarnas flickvänner ska gilla varandra. "The dark hell of parmiddagar" således. Det är, mig veterligen, rätt sällan det fungerar. Oftast så har vännernas flickvänner (eller vännernas pojkvänner) extremt lite gemensamt, mer än att de känner sig tvingade att få den här relationen att fungera hjälpligt så att deras älskling kan träffa "Stoffe" eller vad nu polaren heter. Så de är tysta och lider, och pratar barnmat/knyppling/hästar en hel kväll fast de spyr mentalt.
Som ni redan gissat så träffades Berenike och jag genom att Maken och hennes dåvarande var vänner. Bästa vänner. Det innebar för oss att vi umgicks i dagar eller tom en vecka i sträck, medan våra män stängde in sig i ett annat rum och lekte med sitt. I början, en rätt lång början, var det mest försagd artighet. Jag är inte typen som skaffar vänner snabbt, inte hon heller. Efter några år lossnade det. Några år till så sjöng vi ihop till "Sound of Music" soundtracket. Idag sjunger vi det fortfarande tillsammans, fast över telefonen. Vår vänskap överlevde det mesta, turligt nog. Bra vänner kan man inte ha för många av, även om man som jag oftast tar ett par år på sig att våga öppna munnen ;)
Hela idén med att skaffa vänner som vuxen är skrämmande. När man var liten så fick man naturliga möjligheter att träffa på folk. Som vuxen är det sällan så.
Bra vänner är vänner som inte håller med dig om allt, men som utan att blinka kan säga att de tycker precis tvärt om, och sedan skratta åt det. En bra vän är en vän som man kan väcka mitt i natten, som min syster lärt mig. En vän som inte svarar artigt på frågan "sov du?", utan som säger "Ja, jag sov som en stock. Vad gör du?". Nu ringer jag sällan Berenike vid den tiden, men jag vet att jag skulle kunna. Det är det som är poängen.
Tack för att du skulle svara om jag ringde dig vid 3:04 inatt. Tack för att du är en så bra vän. Jag är glad att jag fick en bästa vän. Jag förstod aldrig poängen med bästa vänner innan du hamnade där i soffan i den småländska ödemarken, och hade samma humor och kunde samma sånger som jag. Nu vet jag.
För övrigt, om du inte fattat det ännu så är det en fantastisk person. Bara så du vet.
och imorgon kommer du att tänka dig för när du ger mig ett nytt bloggämne att skriva om. (och är det någon annan som har lust att ge ett förslag är ni hjärtligt välkomna!)
(Och för att detta nu inte ska bli så smörigt att till och med Christer Sjögren skulle rygga tillbaka så lägger vi in en fin liten dikt. Håll till godo) ;)
Det finns saker man gärna döljer för sin bättre hälft, alternativt den man bor ihop med.. När man var yngre gick de flesta igenom en fas där man dolde saker som
den kvinnliga befolkningens behov av toalettbesök (man bajsar hellre nästa helg än med en karl i närheten)
hur man ser ut på morgonen utan make-up (nejdå jag vaknar som en nyponros! Jodå, rosa är min naturliga ögonlocksfärg..)
att den gröna munvatten-flaskan på toaletten inte inköptes för att den är söt och matchar tvålen...
hur många skor man egentligen äger, när man säger att man inte har några att ta på sig.
hur mycket man egentligen hellre ser "Dirty Dancing" för 346:e gången än ser "Black Hawk down". Någon gång. (Vilket för övrigt är en skitfilm, men iaf. BHD alltså.)
Men det var då.
Själv har jag visserligen inte ljugit om någon av ovanstående, även om jag har mina skelett i garderoben också. Jag har visserligen effektivt förträngt de mesta dumheter jag kläckt ur mig (Maken däremot har minne som en elefant när det gäller sådant). Men jag minns bestämt att jag lanserade mig som en mycket mera öl-gillande kvinna än jag var. Jag påstod tom att jag tyckte att det kunde vara gott. Det tyckte jag inte. "Om det är riktigt varmt, ölen är rätt sort och riktigt kall och man är väldigt törstig och sitter utomhus och det är sommar" ungefär. Å andra sidan började jag gilla öl över en natt för cirka 6 månader sedan, så maken har fått lite ersättning för mitt vårdslösa handskande med sanningen.
I början av dejtingen så ljuger man om en del saker. Jag lyssnar på Berenike som nyss skaffat manligt sällskap och lägger en halv vecka på att fixa färdigt lägenheten, köpa gratängformar och sjunga upp innan mannen får komma innanför dörren ;) och det är ju så det ska vara när man är kär.
Själv gör jag mest patetiska saker när Maken inte är hemma. Som att äta upp en hel hög med muffins, spela dansbands-skivor och läsa Harlequin-böcker. Där. Nu ska jag skämmas. "Ta en kaka till."
Japp, stan är numera full av vatten, på flaska. Detta har över en natt nu blivit miljövådligt och bör utrotas enligt miljörörelsen. Eftersom vi har vatten i kranen så finns det ingen anledning att köpa vatten på flaska. Jag håller inte riktigt med.
För det första är det inte alls säkert att det vatten du har i kranen är gott som dryck, utan att du gör något med det. Blandar saft i det till exempel. Jag växte upp med egen brunn. Ingen i min familj drack vatten, själv drack jag inte vatten självmant förrän jag flyttade hemifrån. Det är jättebra att vi lever i ett land med friskt vatten i kranen, men smakar det skit så kommer ingen att dricka det iaf.
För det andra, jag vill inte dricka läsk/festis eller annat med en massa socker i. Jag vill ha vanligt enkelt vatten, som är nyttigt och gott. Varför är det just vattendrickarna som ska sättas åt? Varför är det inget problem med alla dem som dricker mjölk från Tyskland, läsk från utlandet eller liknande? Varför kan inte DE övergå till kranvatten? Är ni verkligen så att just vattendrickarna ska straffas och pekas ut, enkom för att de föredrar en dryck som inte är sockersliskig? Varför kan vi inte alla övergå till kranvatten då om det nu inte är någon skillnad? Dessutom är det smaksatta vattnet också en speciell dryck. Jag kan inte få med skogsbär eller kaktussmak ur min kran iaf! Vi är många som föredrar en flaska vatten när vi blir törstiga istället för sockervatten och saft.
För det tredje, jag har inte kranen med mig överallt. Hemma dricker jag gärna vatten, men är jag ute på stan finns inte min vattenkran. Visst kan jag ta med mig vatten hemifrån på flaska, vilket jag ofta gör, men efter en halvtimmes shopping så är ju vattnet ljummet och smakar inte speciellt spännande längre. Jag vill ha kall dryck om jag är törstig, inte ljummen. Ljummet vatten är visserligen hälsosammare för kroppen än kallt, men inte alls gott. För att få kallt vatten återstår alltså att jag köper en flaska när jag är ute på stan. Jag kan visserligen sätta mig på en servering och beställa in ett glas vatten, men personalen tenderar att bli sura på gäster som upptar bord för ett beställa ett glas vatten och inget mer.
Miljörörelsens förslag är att ha allmänna kranar ute på stan där folk kan fylla på sin vattenflska och få kallt vatten. Det är en korkad idé. Har du sett en allmän toalett? Fräsch eller hur? Eller rättare sagt, allmänna toaletter ute på stan är så grisiga och äckliga att du tror att du ska få pest bara genom att gå i närheten. En allmän kran på stan skulle se likadan ute efter 1 dag. Inte fräscht alls. Och då är vi tillbaka vid att folk köper en ren flaska för att slippa dricka äckel.
Det enda jag kan tänka mig är att kiosker och affärer som tex Pressbyrån tillhandahåller en kran mot betalning. Då kan de hålla kranen fräsch och folk får kallt vatten. Men detta kommer aldrig att hända, eftersom kiosken kanske skulle kunna ta 5kr för att du får fylla din flaska, och de föredrar vinst på alla coca-cola flaskor i kylen.
Visst kan jag dricka kranvatten när jag är hemma, om det är vatten jag vill ha. Men det är precis ett lika stort steg för vatten-kunden att övergå till att släpa runt på ljummet kranvatten, som det är för Coca-Cola drickaren att dricka ljummet kranvatten.
För några helger sedan hade jag en "Emil-helg". Det var Gud-dottern som inspirerade, hon hörs alltid i bakgrunden när jag pratar med bästa kompisen Berenike. Gud-Dottern är mycket fashinerad av Emils pappa, Anton Svensson. Hon benämner honom alltid med fullständigt namn. Ordentligt ska det vara minsann! :)
Så jag tittade igenom alla filmerna och insåg hur mycket jag tyckte om dem. De är så fina och vemodiga, karaktärerna är så mycket djupare än man tänkte på som liten. Jag gillar också Anton Svensson, mest för att han är min pappa upp i dagen. Annars tycker jag mycket om två låtar från Emil-serien: Fattig Bonn-dräng och Varför-visan som Lina sjunger. Den senare sjunger jag ofta härhemma. Hon är så underbart gnällig och inte alls nöjd med livet. Jag blir trött på folk som inte kan gnälla. Bättre med normala människor som kan gnälla över småsaker och vara som folk!
Just idag kan jag gnälla på att * hela stan luktar sopor efter festivalen. * det är måndag imorgon * jag vill ha massor av nya kläder som jag sett på stan i helgen, men har råd med...en pizza-slicer för 9:87kr.
Hittade en rolig fråge-utmaning som jag tänkte greja med så här på natten. Jag sitter och försöker åtgärda en rejäl vätskebrist till följd av att jag ätit för mycket dumheter under helgen. Det blir lätt så när man har gäster (danska bakverk, öl, bakelser, snitzare, whiskybiff och slutligen lite pizza för att jag inte orkade laga mat). Imorgon är det tillbaka till saltgruvan som gäller, och till livet med råkost. Bildligt talat alltså. Råkost är äckligt.
Nu till utfrågningen:
REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".
Okej, nu kör vi. Såhär blev mina resultat:
1. Vilket år är du född?
2. Hur definierar du din sexuella läggning?
3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
4. Och din sämsta?
5. Vad söker du hos en partner?
6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?
7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?
8. Vilken kändis är hetast enligt dig? (Det här blir ett objektivt svar, jag är inte dum...) ;)
9. Vad gör dig avtänd?
10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?
11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?
Idag på morgonen tog jag på mig en tröja. Jag valde en rosa. Hela dagen har jag trott att jag valde den rosa tröjan därför att den är en av de större tröjorna jag har (och jag har ätit för gott under några veckor och behövde utrymmet) samt att den låg passande till i garderoben.
Nu inser jag, efter att ha läst tidningen, att så inte alls var fallet. Jag valde den rosa tröjan för att den påminde om mogen frukt. Så självklart, eller hur?!
Det är nämligen en forskare som varit igång igen. En fnoskig forskare som vill få rubriker genom att förklara könsskillnader med genetik. I korthet: en forskare lät män och kvinnor välja mellan olika färger under tidspress. Resultatet blev att kvinnorna oftare valde rött, och att männen oftare valde blått. Det i sig är ett faktum som inte är varken lönt eller finns anledning att ifrågasätta. Det fnoskiga uppstår när forskaren ska förklara varför det är på det här sättet. Forskaren är nämligen biologi/genetik inriktad och väljer därför att tolka allt som om det berodde på gener. Det är vansinne, man kan inte bara välja att tolka allt runt omkring sig enligt det man själv jobbar med. Det är lika korkat som att jag skulle hävda att hål i tänderna beror på en taskig barndom, bara för att jag är utbildad inom sociologi och inte medicin.
Enligt Anya Hulbert (forskaren med "färgsinne") ska resultatet förklaras såhär:
Av detta drar Anya Hurlbert slutsatsen att valet av färger är genetiskt betingat och har gått i arv sedan människan började jaga och samla sin föda. – Kvinnorna utvecklade då sin känsla för rött och rosa eftersom de behövde denna egenskap för att hitta mogna frukter och friska män, säger hon. Att blått tycks gå hem hos alla kan enligt studien bero på att en klar blå himmel signalerar bra väder och friskt vatten.
Det finns också nya forskningsrön som visar att även kvinnor jagade i forntiden. Man har nämligen gått tillbaka och testat skeletten som hittats med vapen, och funnit att en del av dem var kvinnor. När man hittade skeletten så brydde man sig inte om att kontrollera könet på den döde, fanns det vapen i graven så gissade man att det var en man. Frågan är då hur färgseendet utvecklats för de kvinnor som jagade? Var det kanske att de tänkte på det röda, råa köttet hus de döda djuren de jagade? Eller?
Jag undrar också hur min "Känsla för rött och rosa" ska hjälpa mig hitta en frisk man? VAR ska han vara rosa??? *vänder på maken* Tungan? De röda ögonen efter en dålig natts sömn? Exakt VAD är det som ska var rött på en frisk man??
Och frukter.. nu vet jag inte riktigt vilken vegetation det fanns runt omkring dessa urtidsmänniskor som utveklade sin känsla för rött. Men blåbär, bananer, apelsiner, druvor och svamp är knappast röda eller rosa. Mig veterligen så härstammar vi alla från de varmare breddgraderna där sådana saker växer. I våra egna marker ska man ju närmare passa sig för den röda färgen, tex i flugsvamp. Generellt så är ju rött en varningsfärg i naturen, så om det skulle finnas en biologisk förklaring borde det ju rent av vara så att _ingen_ ville ha rött. I annat fall skulle man tolka det som att kvinnor dras till fara. Men vad vet jag...
Själv tänker jag ju närmast att de män och kvinnor som valde könsstereotypa färger gjorde det på grund av uppväxt och ohejdad vana. När man ska välja under stress så tenderar man att välja det man matats med, och samhället i stort använder ofta rött/rosa för att signalera kvinna och blått för att signalera man. Som jämförelse kan man tänka på vilken väg människor väljer när de ska välja "slumpvis". Oftast blir det höger, därför att de flesta människor är högerhänta. Höger känns helt enkelt mest rätt när folk ska välja snabbt och spontant.
Nästa vecka ska jag tolka Nasdaq enligt Jungs teorier. Det bör bli ungefär lika tillförlitligt.
När jag har tråkigt så slö-surfar jag hus. Jag vill ha hus. Helst igår. Men eftersom detta medför jobbiga saker som lånelöfte, försäljning av lägenhet, flyttstädning, flytt, köpeskilling och "hitta nytt jobb på passande ort som inte har snordyra hus" så kommer det att dröja ett tag. Därmed är jag förpassad till fönstershopping, dvs snokandes på Hemnet utan vare sig mål eller medel.
Så dyker det då upp. Huset som jag drömt om att få bo i sedan jag var 3 år. Som ser ut som Villa Villerkulla. Som har strandtomt, torn och glasveranda. Som är världens finaste. Som min mammas mormor GIFT sig i för länge sedan. DET huset. Det är till salu. För 2,5 mille.
Tur för mig. Min man kommer nämligen att skilja sig från mig innan han bosätter sig på den orten. Och om vi är skilda så är det ju knappast lönt för honom att bo där heller. Inte för mig heller, det finns liksom inte ett jobb för mig där i näeheten ens teoretiskt och alla kommunikationer och basala serviceinrättningar som "butiker öppna efter 17:00" är sedan länge utrotade. WHO kom förbi och sa att det redan var för sent. Låt det här helveteshålet dö.
Så vi kommer inte att bo där. Tur för mig att huset kostar 2,5 mille och att jag inte har ens i närheten. Då hade det kunnat kännas tufft att se sitt drömhus fladdra förbi och ge dig en kopuss på näsan, utan att kunna hejda det. Nu känns det bara förbannat menlöst att jag inte är Gud och kan ändra Sveriges geografi bara för att jag vill, på en eftermiddag. Eller att jag inte har ett antal miljoner och en firma som flyttar hus mellan orter.
Inspirerad av Hillevi tänkte jag ta tillfället i akt att intervjua min make. Vi pratar så lite numera. Han pratar med kunder om dagarna och jag pratar i telefon 8h/dag, så det blir inte så mycket prat över till oss. Mest grymtningar.
Ordningen är alltså återställd och fred råder i paradiset. Idag fick han köttfärslimpa till middag och jag brydde mig knappt om att det är en av de 5 saker vi äter alldeles för ofta.
Så, till intervjun:
Tjena, vart är du på väg? Ehh... va? *spelar WOW*
Tjena, vart är du på väg? Va?!
När tycker du att man ska hajfajva? Vad pratar du om?
Vem vill du hajfajva? Ingen! Människor är kunder och kunder är äckliga.
Jag är kär. Inte i Tommy visserligen, även om han har Sveriges bästa röst. I en låt. Jag kan inte lyssna mig mätt på den.
Nu kanske man kan tycka att det är en smula konstigt att jag lyssnar på den här, jag som är nygift och svävar runt på moln. Jag borde kanske mer lyssna på snuttegull låtar som "Det som gör mig lycklig" och "Solen är skön".
Men eftersom jag är en morbid pesimist med ont i ryggen så föredrar jag låtar där allt går åt skogen. Åtminstone om de är så vackra som den här:
1. The Da Vinci Code (Dan Brown) + 2. Pride and Prejudice (Jane Austen) + 3. To Kill A Mockingbird (Harper Lee) (Har sett filmen, det räcker) 4. Gone With the Wind (Margaret Mitchell) (Kan filmen utantill men aldrig kommit till boken..) 5. The Lord of The Rings: Retur of the King (Tolkien) 6.The Lord of The Rings: Fellowship of the ring (Tolkien) + 7.The Lord of The Rings: The Two Towers (Tolkien) + 8. Anne of Green Gables (L. M. Montgomery) 9. Outlander (Diana Gabaldon) * 10. A Fine Balance (Rohinton Mistry) *
11. Harry Potter and the Goblet of Fire (J. K Rowling) + 12. Angels and Demons (Dan Brown) + 13. Harry Potter and the Order of the Phoenix (J. K Rowling) + 14. A Prayer for Owen Meany (John Irving) * 15. Memoirs of a Geisha (Arthur Golden) 16. Harry Potter and the Philosopher's Stone (J.K Rowling) + 17. Fall on Your Knees (Ann-Marie MacDonald) * 18. The Stand (Stephen King) * 19. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (J.K Rowling) + 20. Jane Eyre (Charlotte Brontë) +
21. The Hobbit (Tolkien) + 22. The Catcher in the Rye (J. D. Salinger) 23. Little Women (Louisa May Alcott) 24. The Lovely Bones (Alice Sebold) 25. Life of Pi (Yann Martel) * 26. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (Douglas Adams) + 27. Wuthering Heights (Emily Brontë) + 28. The Lion, The Witch, and the Wardrobe (C. S. Lewis) + 29. East of Eden (John Steinbeck) 30. Tuesdays with Morrie (Mitch Albom) 31. Dune (Frank Herbert) 32.The Notebook (Nicholas Sparks) 33. Atlas Shrugged (Ayn Rand) * 34. 1984 (Orwell) 35. The Mists of Avalon (Marion Zimmer Bradley) 36. The Pillars of the Earth (Ken Follett) * 37. The Power of One (Bryce Courtenay) * 38. I Know This Much is True (Wally Lamb) * 39. The Red Tent (Anita Diamant) * 40. The Alchemist (Paulo Coelho)
41. The Clan of the Cave Bear (Jean M. Auel) 42. The Kite Runner (Khaled Hosseini) * 43. Confessions of a Shopaholic (Sophie Kinsella) 44. The Five People You Meet In Heaven (Mitch Albom) * 45 The Bible 46. Anna Karenina (Tolstoy) + 47. The Count of Monte Cristo (Alexandre Dumas) 48. Angela's Ashes (Frank McCourt) * 49. The Grapes of Wrath (John Steinbeck) 50. She's Come Undone (Wally Lamb) *
51. The Poisonwood Bible (Barbara Kingsolver) * 52. A Tale of Two Cities (Dickens) 53. Ender's Game (Orson Scott Card) * 54. Great Expectations (Dickens) 55. The Great Gatsby (Fitzgerald) 56. The Stone Angel (Margaret Laurence) * 57. Harry Potter and the Chamber of Secrets (J.K Rowling) + 58. The Thorn Birds (Colleen McCullough) 59. The Handmaid's Tale (Margaret Atwood) 60. The Time Traveler's Wife (Audrew Niffenegger)
61. Crime and Punishment (Fyodor Dostoyevsky) 62. The Fountainhead (Ayn Rand) * 63. War and Peace (Tolstoy) 64. Interview with the Vampire (Anne Rice) 65. Fifth Business (Robertson Davis) * 66. One Hundred Years Of Solitude (Gabriel Garcia Marquez) 67. The Sisterhood of the Travelling Pants (Ann Brashares) 68. Catch-22 (Joseph Heller) + 70. The Little Prince (Antoine de Saint-Exupery)
71. Bridget Jones Diary (Fielding) 72. Love in the Time of Cholera (Marquez) * 73. Shogun (James Clavell) 74. The English Patient (Michael Ondaatje) 75. The Secret Garden (Frances Hodgson Burnett) 76. The Summer Tree (Guy Gavriel Kay) * 77. A Tree Grows in Brooklyn (Betty Smith) * 78. The World According To Garp (John Irving) * 79. The Diviners (Margaret Laurence) * 80. Charlotte's Web (E.B. White)
81. Not Wanted On the Voyage (Timothy Findley) * 82. Of Mice And Men (Steinbeck) 83. Rebecca (Daphne DuMaurier) * 84. Wizard's First Rule (Terry Goodkind) * 85. Emma (Jane Austen) + 86. Watership Down (Richard Adams) * 87. Brave New World (Aldous Huxley) * 88. The Stone Diaries (Carol Shields) * 89. Blindness (Jose Saramago) * 90. Kane and Abel (Jeffrey Archer) *
91. In The Skin Of A Lion (Ondaatje) * 92. Lord of the Flies (Golding) 93. The Good Earth (Pearl S. Buck) + 94. The Secret Life of Bees (Sue Monk Kidd) * 95. The Bourne Identity (Robert Ludlum) 96. The Outsiders (S. E. Hinton) * 97. White Oleander (Janet Fitch) 98. A Woman of Substance (Barbara Taylor Bradford) * 99.The Celestine Prophecy (James Redfield) * 100. Ulysses (James Joyce)
Så många böcker och så lite tid...
White Oleander, Engelske Patienten, En vampys bekännelser och The Traveling Pants har jag sett som film. men jag känner inte att jag måste läsa dem också.
Jag är egentligen inte alls en sådan person som säger att man ska prova allting åtminstone en gång. Det finns tvärtom en uppsjö av saker och företeelser som jag gott kan hålla mig ifrån. Dock, finns det givetvis även saker jag kan tänka mig att testa. Inte minst för att verkligen kunna lägga full kraft i orden när jag sedan hävdar att det var inget för mig. Här om dagen till exempel, såg jag mot bättre vetande "Göta Kanal 2 - Kanalkampen", som överlag fått en 2:a i betyg. Nu när jag sett den har jag all kunskap jag behöver för att såga den vid fotknölarna. Den var verkligen usel. En etta, max.
Nåja, det är inte det enda jag testat denna sommar. Under 6 veckor har jag gjort ett socialt experiment, på mig själv och min närmiljö: Jag har varit hemmafru.
En karriär som hemmafru är normalt sett det sista jag skulle välja. Nåja, inte det sista. Ormskötare, tandläkare, bäckenpolerare och några andra yrken kommer lägre ner på listan. Men jag har alltid haft inställningen att jag skulle vara tämligen dålig på att gå hemma. Men varför bara lita på sin instikt?! (Cee; vi minns alla när du mot bättre vetande gav dig in i äldrevården och hur bra det gick... Borde du inte lyssna den här gången? OOFF! *intentionen får en hård spark i magen och tappar luften*)
Under sex veckor har jag alltså städat, lagat mat, tvättat och handlat. Kort sagt tagit hand om hemmet. Det här är vad som hände:
1. Förvandlingen fas ett: Städ-Nazi Efter några veckor blev jag märkbart irriterad (och irriterande). Orsaken till irritationen var att min man kom hem. Det medförde nämligen att vårt hem (som städats under dagen) helt plötsligt fick normala spår av beboelighet. Som att det hamnade en strumpa eller två på golvet. Som att det dracks kaffe, ur koppar. Som att någon faktiskt sov i sängen. Allt detta bidrog på ett negativt sätt till att dämpa den goda ordning jag försatt vår lägenhet i under dagen.
Min man kunde snart inte stanna upp hastigt i lägenheten, för då sprang jag in i hans rygg, i mina försök att fånga saker han la ifrån sig innan de nådde golvet. När han drack kaffe fnös jag. Jag gav katten onda blickar för att han skvätte sand på golvet. Här hade jag slitit hela dagen med att städa och så sabbade de mitt perfekta resultat på ett ögonblick! Problemet med ett perfekt städat hem är ju att det räcker med ett en sak ligger fel så är det inte perfekt längre. Och jag hade inget bättre för mig att göra...
2. Förvandlingen fas två: Det bölande nervvraket Efter ytterligare några veckor lagade jag korvgryta till middag. En god korvgryta med ris. Den smakade precis lika gott som vanligt och var alldeles utmärkt. Maken har dessutom ätit exakt samma rätt tidigare, med god min. Jag vet att han gillar den, åtminstone tycker att den är helt okej.
Inte för att jag brytt mig tidigare. Jag är kock för tusan! Har jag lagat mat som inte varit bränd, rå eller på annat sätt misslyckas så utgår jag ifrån att han gillar den, och om han mot all förmodan inte skulle uppskatta den mat jag lagat så hade jag skrattat rått. Det finns liksom ingen anledning till att hänga upp sig på om han inte tycker att varje måltid jag fixar är ett kulinariskt mästerverk.
Men idag räckte det inte för min självkänsla att jag fixat god mat. Denna dag frågade jag istället om middagen var god. (Bara det en överdrift. Varför liksom? Jag visste ju att den var god!) Han svarade "Mmm". (Inte så konstigt, han var trött och gjorde sitt bästa för att inte somna med ansiktet ned i korvgrytan.) Då bröt jag ihop. Jag startade en tjugo minuters diskussion om varför han inte tyckte om maten! Jag debatterade med allvarlig stämma och frågade med darr på rösten om exakt vad som var fel med maten och varför han inte kunnat uttrycka sitt eventuella nöje med mera entusiasm? Maken såg lätt förvirrad ut och svarade bäst han kunde. Efter tjugo minuter började det som var kvar av min hjärna och mitt förnuft att lyssna på konversationen. Det lät dumt. Förbannat dumt. Den normala Cee bryter inte ihop och ställer sin man till svars om han inte ger henne tillräckligt med bekräftelse angående hushållssysslor. När jag hämtat mig och skrattat färdigt (under dessa minuter såg Maken rätt spak ut..) så lugnade jag honom med att jag skulle återgå till mina sinnens fulla bruk om några veckor när jag åter har ett arbete.
3. Förvandlingen fas tre: Siw Malmkvist Förslitningsskadorna börjar komma. Jag ser lika fräsh ut som Siwan i "Mamma är lik sin mamma". Naglarna är förstörda av all handdisk (diskmaskinen gick givetvis sönder lagom tills jag började min nya "Karriär") och idag skar jag upp min vänstra "ringtå" på dammsugaren. Det blev ett långt jack som började blöda. Jag har också fått ständig värk i skuldor, nacke och hals! Eftersom jag inte butit något ok med vatten eller liknande så bedömer jag dessa som psykosomatiska.
Det finns säkert många kvinnor och män med starkare psyke än jag som klarar av ett liv som hemmafru/hemmaman utan men och utan att bli psykotisk. Jag klarar det inte. Framför allt klarar inte min man av att hoppa upp och ned och klappa händerna en halvtimme varje dag för att jag ska känna mig tillfreds med dammsugningen. Det är bättre att vi överlåter sådana saker till min chef, och så kan Maken återgå till sina normala "mmm" som svar på om middagen dög.
Idag har jag varit med på tv. Jag har deltagit i en inspelning av ett tv-program som kommer att sändas under sommaren. En bekant letade folk till programmet, kom på mig och så hamnade jag där mitt ibland kameror och dekor med ansiktet 8 cm från programledarens. Jag är ingen människa som är speciellt mycket för att träffa nya människor, eller för den delen att ha människor som inte är min man så nära inpå. Faktum är att jag är ett praktexempel på svenskt "omkrets-tänkande", dvs jag föredrar att vara social på avstånd. Helst en 1,5 till 2 meters avstånd. Men det var bara att gilla läget och flyta med.
Det var ändå en mycket trevlig upplevelse, i efterhand. Innan, och medan vi satt och väntade på att det skulle bli min tur så var det hemskt. Av två anledningar, som jag nu tänker gå djupare in på.
Först bör jag förklara att vi innebär här mig själv och maken, eftersom han fick följa med som moraliskt stöd. Han fick sitta i publiken under själva inspelningen, och han höll mig sällskap när vi väntade och på tåget dit. Vi hade planerat att han skulle kunna hänga på ett café i närheten medan jag filmades, men nu funkade det bra att han följde med så jag slapp vara ensam. Åter till berättelsen.
Anledning 1: Jag var hemskt nervös. Jag har provat kläder i flera dagar, förkastat, kollat väderrapporterna, förkastat igen. Har nojat över vägen dit, vägen hem, allt. Nojat över vad jag ska säga, vad programledaren ska säga, vad jag ska svara. Vad jag inte får svara för då skulle jag låta korkad. Jag slängde i mig två mackor innan vi åkte idag men jag var grymt nervös och min mage lät mig inte glömma hur nervös jag var. Jag drack kaffe, kaffe och kaffe och sen fick jag till slut tacka nej till kaffe för att jag inte klarade av mer. DÅ är jag nervös. Jag hatar att träffa nya människor, att prova på nya saker och att utsätta mig för sånt här. Usch.
Anledning 2: Petunia Dursley.
Jo det är sant. Jag har tillbringat halva dagen med Harry Potters onda moster, Aunt Petunia!
Det började redan på vägen till tv-inspelningen. Vi var tidiga och gick gatan fram i lugn takt i väntan på att klockan skulle gå. Då möter vi en dam med sin son i 12-årsåldern. Hon ser stressad ut och frågar oss efter vägen till X-gatan, villket ironiskt nog är den enda gatan vi känner till i hela stan, eftersom det är på den gatan som studion ligger. Så vi förklarar snabbt och de skyndar iväg.
10 minuter senare stiger vi in i studion och upptäcker då att damen, dvs Petunia Dursley sitter där i soffan ihop med sin son. Jodå, grabben ska också vara med i tv. Han ska vara med i det ena programmet de spelar in idag och jag i det andra. Det finns bara en soffgrupp att sitta och vänta i så vi slår oss ner där och utbyter de vanliga artighetsfraserna. Det framgår rätt snabbt att Petunia gärna skulle lägga en arbetsvecka på att berätta fördelaktiga saker om sig själv och sin son. Sonen förresten, är lugn och verkar trots sin mors omsorger vara vettig. Men mamman var galen för två så ingen skada skedd...*suck*
EFter en snabb genomgång med producenten var det snart dags för killens program att börja och då passade vi på att smita ut på stan igen för att komma bort från mamman. På den relativt korta tiden vi suttit där hade hon babblat konstant. Jag kunde inte prata alls med maken utan vi var tvugna att konversera henne, annars la hon sig i samtalet.
Efter en första standardfråga "Är du nervös?" som jag besvarade lagom jakande, men utan att öht delge henne några större detlajer eller förklara vidden av min nervositet för henne, så ägnade hon sedan cirka 45 minuter under dagen åt att fortsätta på det ämnet. Hon skulle minsann utröna exakt hur nervös jag var, frågade igen var 3:e minut om jag var nervös och fortsatte sedan med förklaringar om att det behövde jag då inte vara. Fast med en så tydligt överseende min på läpparna att det var uppenbart att hon klappade mig på huvudet. "- Å ja det kommer gå så bra så bra. Du behöver säkert inte vara nervös aaalls!" Medan vi flydde nerför trappan för vår "prommenad" ropade hon efter oss i hallen hur bra det skulle gå för mig...
När vi kom tillbaka efter vår tur på stan filmade killen fortfarande och vi blev strandsatta med Petunia. Hon återgick genast till att utröna hur nervös jag var och prata till mig som om det var självklart att jag skulle göra bort mig, fast hon inte tänkte låtsas om det. Vid det här laget hade jag slutat att säga att jag var nervös helt och hållet och istället gått över till att säga att det var ko-lugnt för att få henne att sluta tjata. Det hjälpte inte. Hon var uppe i varv och fortsatte att tjata om min kommande medverkan. Vid ett tillfälle som hon också: - Det kommer säkert att gå bra. Du ska ju inte sjunga! (Möts av en förvånad min från mig och maken). - Ja, när jag tänker på tv så här så tänker jag alltid på Idol, och då måste det ju vara väldigt nervöst för dem.. Men du ska ju inte sjunga så då är det ju ingen fara.. *glad min* Jag övervägde att säga något om att jag sjunger inför publik några gånger om året så det hade nog inte varit någon fara, men lät bli. Hade jag gjort det hade hon säkert övervägt att anmäla mig och Duddley som en duett till nästa Idol-uttagning.
Jag försökte att få henne att sluta diskutera mig genom att ta till det äldsta tricket i världen. Be en förälder att prata om sitt barn. Det kommer att hålla dem sysselsatta tills de dör. Det fungerade, nästan.
Hon berättade om sin son och att hon köpt tidningen för att också kunna köpa veckans Bond-film till sin son. Hon berättade dettta 8 gånger för oss. Sedan fortsatte hon att berätta detta om och om igen för personalen. Kamerakillen, ljuskillen, producenten, värdinnan med flera fick alla höra historien om filmen. Även en utländsk representant från produktionsbolaget fick höra historien om Bondfilmen när han dök upp för ett möte en halvtimme senare, och gjorde misstaget att säga "Hej" till henne.
Jag försökte att glida in på ämnet som tv-programmet handlade om, och frågade hur grabben kommit att intressera sig för det. Jodå, det visade ju sig vara hennes förtjänst alltihop. När hon började berättelsen så visste hon rätt lite om ämnet, men hade gått en kurs i ämnet för kanske 20 år sedan. Tjugo miuter senare var hon svensk mästare i ämnet. Tänk vad tid kan åstakomma! Hon fortsatte att klappa mig på huvudet mentalt och pratade som om hon var svenskt proffs efter sin kurs och att jag inte skulle oroa mig över min medverkan, underförstått att jag säkert inte var så duktig som hon.. Nu frågade hon aldrig mig öht vad jag kunde i ämnet. Jag har bara några års utbildning, har jobbat med det några år och även undervisat. Faktiskt även lärt ut just det som hennes son var där för att prata om. Men det var ju inte hon intresserad av, så jag sa inget. Hon frågade som sagt var inte heller. Hon babblade på och fortsatte att anta att jag var rätt efterbliven. Jag vet inte hur hon fick för sig att någon ville ha med mig i det här tv-programmet om jag var så korkad på ämnet som hon trodde att jag var... men men..
Sen delade hon med sig av sin livsvisdom. Helt plötsligt började hon en lång och yrande monolog om att "-Jag säger alltid till ungdomar, passa på! Man ska passa på när man är i er ålder!" Det framgick inte om hon syftade på att vi borde passa på att skaffa barn innan vi nådde hennes ålder, eller om det var andra saker vi borde passa på. Men det var viktigt att förklara detta för oss, så det fick ta sin tid det också. Hon frågade inte heller om vi hade barn. Hon frågade knappt något alls om oss. Men det var ju bäst så, då fick hon ju låtsas att vi var som hon ville...
Medan jag gick på toaletten för att göra mig i ordning hade hon en lång utläggning om maten, om kaffet och om varför hon inte åt upp den del av maten hon la ner i en plastpåse.
När jag kom tillbaka bytte hon raskt över från "passa på" till att berätta varför arkitekter var onödiga och att hon minsann hade pratat med en kille på kommunen som sa att det inte behövdes arkitekter för att lämna in en ansökan till nämnden. Efter 10 minuter kom hon på sig att det kanske var oartigt att ondgöra sig över arkitekter om det visade sig att maken var det, varpå hon frågade honom om han var arkitekt. Maken svarade nej. Då återupptog hon tråden där hon var. Hon frågade inte vad han jobbade med, eftersom det uppenbarligen var oviktigt för henne. Att jag kunde ha varit arkitekt tänkte hon aldrig på. Jag förbannar mig själv att jag inte sa det, efter si sådär en tio minuter till. Då kanske hon blivit tyst.
Det visade sig att hennes långa utläggning om kommunala ansökningar och tillstånd syftade till att berätta att hon utbildade sig till fotterapeut och tänkte öppna eget. Sen beskrev hon ingående hur kittlig hon var under fötterna, men att när hennes son tog på hennes fötter då kittlades det minsann inte alls! (Ja det var rätt olustigt att höra hennes berättelse om hur hon brukade tvinga sin son att ge henne fotmassage.) - Brukar du ta på din mans fötter? Frågan kom snabbt och hon såg ut som en läkare som frågar om hur du tränar bäckenet. En min som säger att "min fråga är helt normal, och jag anser att det är självklart att jag har med det att göra". Jag försökte svar undvikande med att vi nog var kittliga båda två så vi såg nog ingen anledning. Då fortsatte hon med att fråga om vi litade på varandra. - Litar du på din fru? - Eh.. ja!? - Ja men då ska det inte kittlas! Jag tror att vet du bara att hon inte kommer att kittla dig, då kommer det inte att kittlas! När Duddley tar på mina fötter, då vet jag att han inte kommer att utnyttja det och kittla mig, och då är jag så lugn så lugn...*nöjt leende* Vad svarar man på det?
När det äntligen blev min tur trodde vi att ungen och Petunia skulle gå, men ungen hade övertalat teamet att låta honom se på min inspelning, så då blev Petunia och maken kvar ensamma vid soffgruppen. Jag tyckte extremt synd om honom. Petunia hade just börjat förklara för maken att jag var söt, så det här skulle säkert gå bra (med en röst som sa att hon vid första bästa tillfälle skulle göra ingående reproduktions-experiment på oss) när producenten kom och sa till dem att de också kunde få se på inspelningen om ändå Duddley skulle se den inne i studion. Maken hade tur. I studion var alla tvugna att vara knäpp tysta, så Petunia kunde inte prata längre, varken till eller med honom. Hon fick sitta stilla och tyst i hela 50 minuter. Hon ägnade tiden åt att titta uppskattande på sin son och låtsas som om min inspelning var ointressant.
Inspelningen gick bra. Vi fick tack och en present och programledaren var grymt trevlig och kul. Snart var det dags att åka hem.
När vi flyddde nerför trappan för andra gången ropade Petunia efter oss "Det gick säkert bra" med innebörden, "Du gjorde nog inte bort dig helt". Vi gick en bakväg tillbaka till tåget för att slippa stöta ihop med dem igen.
Det hjälpte inte. På tåget hem behövde jag gå på toa, och givetvis satt de där. Killen hejade glatt och jag hejade tillbaka. Sen sprang jag tillbaka till vår sittplats och förbannade att det inte går att gömma sig på tåg. Vi övervägde att hoppa av flera mil tidigare än vi skulle, om Petunia och hennes son bestämde sig för att komma och sätta sig hos oss. Lyckligtvis kom deras station rätt snabbt och vi kunde andas ut.
Om ni tyckte att den här redogörelsen för min förmiddag med Petunia var tråkig så kan jag bara säga: Du fick kortversionen. Du slapp vara där. När jag kom hem fick jag gå och lägga mig och sova i tre timmar för att återfå styrkan och livslusten. Tur att det är fredag imorgon och pappa kommer hit. Han har en BiB med vin med sig. Jag behöver det.
Nej, jag tänker inte berätta vilken tv-program det gäller.
(Jag hoppas jag är ursäktad för att jag lånar bilden...)
Jag var ute och surfade runt bland en massa bloggar förra året och stötte på en som fastnade hos mig, rejält.
"Saker min sambo och jag tyckte olika om." av Sabina Strand.
Jag läste och kommenterade, förfärades och skrattade om vartannat. Och grät, också. Nu har bloggen blivit en bok och lyckliga jag hade turen att få en alldeles egen av författaren.
Boken är en berättelse om ett samboförhållande som gick i kras. Det gör tusentals samboförhållanden varje dag. Kanske just därför är boken så intressant. Det är de små nyanserna, vardagen mitt i dramatiken, som gör att man inte kan lägga ner den. Den visar så tydligt att man behöver inte en massmördare i sitt liv för att få det illa. Det räcker med "Normala" människor, sådana som utifrån verkar vettiga, för att vårt liv ska ta en vändning vi inte väntat oss.
Texterna är lysande och behöver inte antränga sig för att nå fram. Det finns en underbar svart humor under all tragik, eller över, beroende på var man läser. Speciellt avsnittet om badmössan är något jag aldrig kommer att glömma.
Om du ska köpa någon bok den här sommaren så köp den här. Den är perfekt för alla som någonsin varit vuxna, varit förälskade, varit sambo, haft ett förhållande, blivit sårade i kärlek eller vara lite ledsna. Glömde jag någon??
Jag tycker att man ska anknyta till den utbildning som personen gått, eller ge något som personan har nytta av i "vuxenlivet". Saker till det framtida hemmet eller yrkesverksamheten. När jag gick ut gymnasiet fick många i min Hotell & restaurangklass fina knivar som present. Kockar har ofta sina egna knivar när de jobbar och bra knivar är DYRT. Kokböcker, fina kokkärl och redskap till hemmet är ju också bra där.
Annars funkar ju presentkort på IKEA utmärkt. Eller en "upplevelsepresent" för att njuta av livet, som ballongflygning eller liknande. Det finns ju speciella webshoppar där man kan köpa sådant nuförtiden, som boxexperience och upplevelsepresenten.se Kommer man inte på något så fungerar pengar eller en bok alltid bra.
Själv fick jag en fin klocka av min pappa och ett pärlhalsband och armband av min mamma.
2) Vad är en bra studentpresent till en kille?
Precis samma som ovan. Borta är de tider då bara kvinnor behövde saker till hemmet, och jag är den sista som ser någon anledning att ge olika saker till män och kvinnor. Så länge det inte handlar om underkläder eller trosskydd och om någon av er tänker ge DET som examenspresent så har vi större problem än så...
3) Studenter brukar färdas i ganska märkliga fordon på sin högtidsdag - har du sett någon särskilt märklig?
Nej det brukar vara de sedvanliga Porcharna och lastbilsflaken.
4) Vilket är ditt bästa minne från studenten?
Ärligt talat så var det inte så extremt spännande. Det var mest pinsamt att gå omkring och vara kaxig för att man klarat av en normal 3-årig linje som alla borde klara av, och dessutom var inte alls framtiden så lysande eftersom då som nu, många blev arbetslösa. Så jag är inte så imponerad, dessvärre. Jag var det inte av mig själv då heller. Champagnefrukosten var trevlig.
