Pax för att vara Lilith!

* OBS! Denna blogg innehåller ett flertal sångmoment. Läsaren inbjudes att delta efter bästa förmåga.*

Ibland känns det bara som om man klivit rakt in i en film. Igår var en sådan dag. Min nyårsafton var en synnerligen galen upplevelse. Låt mig nu guida dig kära läsare, genom en nyårsafton i en sitcom från 1982.

"Making your way in the world today takes everything you got..."

Det hela började igår eftermiddag när vi skulle ta tag i vårt stundande nyårsfirande. Vi har varit lätt förkylda under veckan, och vågade därför inte göra några högtflygande planer för nyårskvällen i förväg, utan tänkte helt enkelt vänta tills vi visste att vi orkade med något extra. Så, vid 17:00 igår, bestämde vi oss för att ringa vår vanliga restaurang (nåja, det var en liten skarvning, från början hade vi bara tänkt att gå dit som vi brukar göra, men eftersom det var nyår så tänkte jag att det kanske var bäst att beställa bord iaf). Döm av min förvåning när telefonnissen meddelade att de inte tog emot fler bokningar, och att det bara var att komma dit och köa och hoppas på tur. Förvånad ryckte jag på axlarna och ringde till en annan restaurang som vi gillar. Den var fullbokad. Eller nästan. Damen i telefonen kunde fixa mig ett bord om vi kom genast och tryckte i oss maten innan 20:15, när de andra gästerna skulle komma. Men eftersom jag inte var i skick att visa mig ute, och hade tänkt mig några timmar till denna syssla så tackade jag nej. Vi ringde vidare.

"...Taking a break from all your worries sure would help a lot..."

Vi ringde runt till säkert 10 restauranger vi kunde tänka oss att besöka, alla var fulla. Nej förresten, några var stängda också. Även vår lokala pizzeria var stängd, så det skulle heller inte finnas någon möjlighet att köpa en pizza där och sedan slappa framför tv:n. Dessutom ekade kyl och frys tomma, så någon trevlig trerätters (eller ens enrätters) från egna skåp hade jag heller inte kunnat skaka fram. Så när allt såg som mörkast ut, frågar sambon mig om jag kan tänka mig att äta Italienskt. Restaurangen var nämligen beskriven så på den sajt vi använde för att leta lämpliga ställen att käka på. Jag var fast besluten att äta ute, och italienskt lät gott. Ring, sa jag. Sambon ringde.

"...Wouldn't you like to get away?"

Jodå, vi var välkomna. Samtalet lämnade både mig och sambon en smula förundrade. Sambon kanske mest. Iaf så kunde han inte svara på mina frågor om när han bokat bordet till.
- Han sa bara att vi kunde komma vid 19-19:30, så skulle alla kunna få mat. Vi skulle visst inte få ett eget bord, utan dela med några andra, och så var det en nyårs-meny som bjöds..., sa sambon.
Jag försäkrade sambon att det lät hur bra som helst. Det händer ju ganska ofta att det inte är mer än någon decimeter mellan borden, och nyårsmeny kan ju inte vara illa. Men jag blev inte klok på om han bokat bord eller om vi blivit inbokade...
Så, jag gjorde mig vacker efter bästa förmåga och förberedde mig på en trevlig kväll. Sen ringde vi en taxi (eller rättare sagt fem olika taxibolag, eftersom det verkade som att alla taxibolag tagit ut semester på nyår) och åkte iväg för att käka en trevlig, romantiskt liten intim nyårsmiddag på tu man hand.

"...Sometimes you wanna go..."

Så steg vi då in, på den lilla kvarterskrogen vi valt. Rummet var dödstyst. Inte för att det fattades gäster, nejdå, det var fullsatt. Men de satt knäpptysta, och tittade på oss. Den var inte stor ska jag lova, ett rum med en bar och kanske 8 bord i varierande storlek. Vi blev visade till vårt bord av ägaren som tog emot oss i dörren. Vi satt ensamma än så länge, vid ett bord för sex personer. Sorlet började att tillta igen, och vi slappnade av. Ägarnissen frågade om vi ville ha något att dricka, ignorerade mina försök att få vitt vin, och babblade på om någon drink. Det var inte lätt att vare sig förklara eller försöka förstå, så efter ett tag gav vi upp och lät honom ta in vad han ville. Vi blev serverade var sin drink (fråga mig inte vad det var), skålade och började att studera stället vi hamnat på.

"...where everybody knows your name..."

Det satt ett gäng gubbar i baren och drack öl. Bakom min rygg fanns tre bord uppdukade, varav två var fyllda. Bakom sambons rygg stod ytterligare ett bord, som intagits av en äldre dam i dräkt från 70-talet, samt en mycket gammal man i kostym och baseboll-keps. Han såg ut att vara minst 80 år. I ena hörnet av restaurangen stod en spelmaskin med den obligatoriska raggaren framför, som spelade koncentrerat. Vi drack av våra drinkar och småpratade, och hade trevligt.
Plötsligt kliver det in en man i 40-årsåldern, i kostym, och kliver rakt fram till bardisken. Han tas emot med öppna armar, jubelrop och applåder. Vi sluter oss snart till ett mannen troligen är en stammis, och att de vid baren är hans polare, och att han aldrig tidigare visat sig i en kostym.
- Vi måste ha hamnat på något riktigt stammis-hak.., funderar jag. Jag får plötsligt flashbacks från någon gammal tv-serie, men vet inte riktigt vilken.

"...And they're always glad you came..."

Vi sitter och funderar på när vi egentligen ska få mat. Ingen annan i restaurangen äter, och nissen har inte gett oss den minsta vink om att han menar att vi har något att säga till om i det avseendet. Men vi skrattar, och bestämmer oss för att det blir nog bra oavsett. Plötsligt så är det tydligen dags att sätta sig till bords. Männen vid baren visar sig vara våra bordsgrannar (eller grannar och grannar, vi sitter vid samma bord, utan så mycket som en centimeter mellan bordsskivorna). De slår sig ner med dunder och brak, tar i hand och presenterar sig och börjar prata vilt med oss och alla andra. Som i ett trollslag infiner sig 15 personer till i restaurangen och slår sig ner vid resterande bord. Vi pratar artigt med våra nya vänner. Förutom kostymkillen, en typisk dansbandsraggare med gele i håret för att räcka till en hel stadsdel, så är det en äldre man i kavaj och glasögon som hela tiden ser ut att somna. Bredvid sambon sitter det en annan 40+are i vardagskläder, han är den mest pratsamme. Inne vid väggen sitter det en hantverkartyp som på något sätt lyckats med att se ut som om han hade sina snickarkläder på sig även om det nog inte var det, han ser ut som om han redan fått i sig flera öl och inte haft så här trevligt på flera år. Hela gänget är i alla fall hemskt intresserade av oss och frågar artigt om vi varit där tidigare. Jag förtränger 200 olika sätt att skratta okontrollerat åt frågan, och förklarar för stammisgänget hur vi hamnat vid deras bord. De ser ut att tycka att vårt öde är bättre än tv-underhållning.

" ...You wanna be where you can see our troubles are all the same..."

Efter att vi rett ut vår besvärliga väg till deras lilla kryp in, gör vi vårt bästa för att återgå till vårt eget samtal. Det går sådär, men nu har ju iaf ljudvolymen stigit betydligt, så att vi kan prata mera normalt. Alla vid vårt bord verkar överens med oss om att vi är hungriga och väntar på mat, samt att ingen har en aning om vad de ska få äta. Klockan 20:15 serveras förrätten, samtidigt till hela restaurangen. Vi äter upp jätteräkorna och salladen (som för övrigt var jättegott) och inser att det inte på något sätt är vi som regisserar vår kväll längre. Maten kommer att komma när nissen bestämmer sig för att alla ska äta den, och vi kan bara vänta och se vad som händer. Lyckligtvis lyckades vi få varsitt glas vin till förrätten, så att jag inte behövde kombinera jätteräkor med sugrörsdrink. Stammisgänget skålar lyckligt och högljutt med oss, och förebrår mig när de upptäckt att jag och sambon skålat själva med varandra.
-Nu hann vi ju inte med! Det måste vi ta om! skrattar de, och skålat helvilt.
*Nu tittar vi allesammans på vår romantiska intima middag som flyger iväg ut genom fönstret på väg mot något par som inte var så korkade att de inte beställde bord i god tid till nyårsaftonen.*
Efter förrätten är vi lika hungriga som innan och väntar ivrigt på varmrätten. Sambon och jag pratar, och gänget dricker öl.

"...You wanna be where everybody knows your name..."

Vi studerar persongalleriet. Raggaren har lämnat spelmaskinen och satt sig vid gubben med kepsen och hans tant. Gubben springer runt och tar kort på alla, och skämtar om att han ska skicka bilderna senare. Jag och sambon hamnar på bild, oavsett om vi vill eller ej. Gubbens ragg, den gamla damen i dräkt, har ett hemskt skratt. Det låter som en blandning av häxan HiaHia (läsa Bamse om ni inte vet vem hon är) och den elaka drottningen i Narnia (har iaf för mig att hon har ett hemskt skrik/läte). Jag hörde det inte först, men när jag väl hört det första gången går det inte att koppla bort längre. Vi skrattar så vi skakar inombords, åt det absolut galna, men hjärtliga skratt som hon ger ifrån sig ungerfär var 3:e minut, men gör vårt bästa för att inte rulla runt på golvet. Runt 21:30 kommer varmrätten; rostbiff, helstekt potatis och kantarellsås, och vi slukar den lika fort.

"...You wanna go where people know people are all the same..."

Männen vid vårt bord diskuterar scener ur Sällskapsresan, läser upp bra repliker för varandra, och övergår sedan till att hylla "Life of Brian" som tydligen gått på tv kvällen innan. Det trillar in två tonårsbrudar med plasttiaror på huvudet, fnittrar högljutt och ber att få låna toan. De återvänder en stund senare med sina tre kompisar, och slår sig ner hos Damen med skrattet och den gamle gubben, som de uppenbarligen tycker är söt, och ihärdigt döper om till Disco-morfar. Tjejgänget har alla olika hårfärg, men samma svarta klänningar (Ebba har sagt att det är Little Black Dress som gäller på nyår..) och drar snabbt till sig dansbandsraggarens uppmärksamhet. Inom några minuter har han ledigt bytt bord till deras, och gör sitt bästa för att få inköpet av den nya kostymen att gå ihop sig. Resten av gubbgänget sitter lugnt kvar vid vårt bord, de sneglar från avstånd istället, och går igenom Sällskapsresan ännu en gång. De väntar på efterrätten, och när Tiramisun kommer så slevar de i sig den på 2 röda sekunder och övergår sedan till att titta lystet ömsom på tonårsgänget och ömsom på våra efterrätter som ännu finns kvar en bit av.
- Hit kan man alltid gå, och det är så lätt att träffa nya vänner! berättar hantverkaren förtroligt, och hans ögon ser gråtmilda ut när han tänker på hur roligt de har.
- Ja, här är alltid god mat. Igår åt jag entrecote! myser den äldre mannen i glasögon bredvid mig.
Jag ler och börjar nynna på en liten sång i mitt huvud.

"...You wanna go where everybody knows your name!"

Klockan är 22:45 när vi tackar för oss, efter att ha druckit kaffe och tagit varsin drink till. Hantverkaren var hemskt imponerad av min drink, eller åtminstone över sin egen förmåga att genast kunna gissa att det var en White Russian. Den mera beskedliga mannen, placerad bredvid sambon, som tidigare försökt att norpa bitar av hans Tiramisu, får hundögon när vi reser oss för att gå. Nu kan han inte diskutera whiskey med sambon längre (sambon blev lite av en hjälte ett tag), och de andra vill att jag ska stanna och fortsätta diskutera Sällskapsresan med dem. Speciellt eftersom jag kunde nummret till Oles personsökare (det var ett fulländat partytrick i den miljön kan jag lova). Vi lämnar det lilla stammishaket där nu middagen övergår till fest, antar vi. Vi promenerar hem och och sedan delar vi på en flaska bubbel utanför vår trappuppgång medan vi beundrar fyrverkerierna.

Gott nytt år på er allihop!