Rysnings-memory

Det finns få saker som är så viktigt som musik. Som är så underbart, rogivande och väcker minnen som musik. De bästa låtarna är de låtar som ger dig rysningar, varje gång du hör dem. Du bokstavligen känner hur håren i nacken och på armarna reser sig och du vill aldrig att låten ska ta slut. Jag har ett par sådana, och jag tänkte dela med mig av några av dem..


The Power of love - Laura Branigan
Låten har spelats in så många gånger av ett otal artister, men det finns ingen som sjunger den som Laura. Jag och min syster brukade lyssna till den här och jämföra med Jennifer Rush:s original, och Laura var alltid den solklara vinnaren. Hennes röst är så underbar, och när hon höjer ännu en gång blir man förvånad för man kan inte tro att hon faktiskt hade mer att ge. Vi lyssnade på den här min syster och jag, sent om nätterna i hennes rum. Och så satt vi tysta där, andäktigt lyssnande, och utbytte menande blickar när Laura tog sats. Det var fina ögonblick.

Even though there may be times
It seems I'm far away
Never wonder where I am
'Cause I am always by your side


Anthem - Tommy Körberg
Första gången jag hörde den här var när jag var med mamma och
pappa till konserthuset för att lyssna på
Tommy Körberg, som var ute och turnerade med en mycket lågmäld
show. Det var bara han på scenen, han sjöng en massa och pratade
väldigt mycket mellan låtarna. Just det 
mellanpratet kommer jag ihåg så pass väl att jag återgav det
för V häromdagen. Tommy pratade om hur
det var att vara ung och kär, att inte bry sig om någonting...
men när telefonen ringer så skuttar
man högt i luften och skriker "Till mig, till mig!". Och ja,
Tommy Körberg skuttade på scenen, ungefär
som en blandning mellan små grodorna och Farbror Frej...
Men Anthem, som han också sjöng den dagen, har etsat sig fast
i mitt minne, och jag har knappast
några illusioner om att vara originell på den punkten.
Låten ger mig rysningar, och när jag hör någon
annan försöka sjunga den officiellt så blir jag nästan arg.
Den är fridlyst för mig. Jag har fortfarande
inte sett Chess (och jag gråter blod vid tanken på vad jag missat)
men låten spelar jag om och om igen.
Jag har dessutom hittat ännu en människa som känner likadant
som jag för den här låten: V.
Vi brukar prata om den. Men inte sjunga. Det är Tommys låt.
Dessutom passar den på något
underligt sätt ihop med Vs favoritfilm: Braveheart.

How can I leave her? Where would I start?
Let man´s pretty nations tear themselves apart.
My land´s only borders lie around my heart.


The Phantom of the Opera - (Andrew Lloyd Webber)
Jag var 11 år gammal och fick gå på "Fantomen", även denna gång med
mamma och pappa. Det var det vackraste jag någonsin sett. Vi satt
nere i salongen, ganska långt fram, och när
den stora ljuskronan som hängde mitt i salongen lossnade och flög
ner mot scenen där den slutligen
landade så hukade vi oss i bänkraden. Lite senare, när båten
lade ut, alla ljusen tändes och Fantomen och Christine färdades
genom ett hav av rök och ljus till tonerna av Mikael Samuelssons
sång "Nattens musik" så ville jag att det aldrig skulle ta slut.
Vi köpte cd:n från föreställningen
och jag spelade den om och om igen, jag har den fortfarande.
Oavsett om det är Mikael Samuelssons eller Gerard Butler så är
operetten oerhört vacker. Det är
svårt att plocka ut en enda låt, för jag ryser genom hela
föreställningen (och sedemera genom hela
filmen, se den!). Men ska jag välja bara 1, så blir det
"Past the point of no return". När jag hör den
så behöver jag bara sluta ögonen så är jag tillbaka
där i teatersalongen, med röken, ljuskronan och
pirr i magen...

Past the point
of no return -
no going back now:
our passion-play
has now, at last,
begun ...

Past all thought
of right and wrong -
one final question:
how long should we
two wait, before
we're one ... ?
When will the blood
begin to race,
the sleeping bud
burst into bloom?
When will the flames,
at last, consume us ... ?

Min älskling har ett hjärta av snö - Lars Winnerbäck
Jag hade förkastat Lars Winnerbäck ganska lätt. Jag hade nämligen
bara hört halva "Humlegården" och den är ju knappast något att
glädja sig åt. Men svärmor M tipsade mig om att lyssna på Lasse,
och då var jag tvungen att ge honom en chans till.
Och där var den, låten jag letat efter! Låten som ger upprättelse
till alla grönögda flickor som aldrig verkar få några kärlekssånger
skrivna till sig... När munspelet kör igång i början, så ryser jag.
Jag är svag för munspel, och jag är
svag för en bra låt.

Det är väldigt olika sånger allihop, jag vet. Men det som binder
dem gemensamt tror jag, är att man alltid återkommer till
människorna man tycker om, när man lyssnar
på låtarna man älskar. Då bär man alltid med sig dem
på något sätt..
Och darling, känn dig inte bortglömd. Jag vet att vi inte
har någon "egen låt" som andra par har, men jag kan å
andra sidan lyssna på vilken låt som helst.
Jag tänker på dig ändå..