Korkade kommentarer

Det finns kommentarer som får mig att se rött. Eller egentligen så finns det ganska många saker som får mig att se rött, jag är ganska lättretad, men just idag tänkte jag på en speciell kommentar. Den är inte speciellt ovanlig. En sån där som människor slänger ur sig, helt oreflekterat. Så, alla ni som någonsin sagt så här, jag ska hjälpa er lite. Jag vet att ni inte har tid att tänka så långt själva så jag ska göra det åt er. Bra så??

Dagens dumma kommentar är *ta-da*:
"Det förstår du när du själv får barn." (Eller rättare "Du förstår inte för du har inga barn.")

Nej, jag har inga barn (nu slutar 80% av föräldrarna som läser detta att läsa denna blogg för de har redan avfärdat detta som ett korkat uttalande av en barnlös person..). Men jag får ha åsikter om trafikfrågor även om jag inte har körkort. Jag får vara arg på lastbilars framfart trots att jag bara får köra bil. Jag får ha åsikter om politiska frågor, även om jag inte är politiker, inte ens på fritiden. Överallt får jag ha åsikter men inte när något har med barn att göra. För då måste man ha kvalificerat sig först.

Frågan är då, när klassas man som tillräckligt mycket förälder för att få ha en åsikt? När barnet är fött? Men får en mamma till en tvååring yttra sig om tonåringar? Eller räcker det med att ha barn i magen? Och pappan då, som inte har et barn att bära i magen, får alltså då avhålla sig från att diskutera något som alls har med barn att göra till ungen har ploppat ut eller?
Och de som planerar barn, men har svårt att få? Har de mera rätt att prata än de som inte har barn, självvalt? Blir man mera godkänd i samma ögonblick som man bestämmer sig för att vilja ha barn, eller måste man ha producerat för att få yttra sig?

Nej, vi stackars barnlösa påstår inte alls att vi vet hur det är/känns eller att vi varit med om något sådant. Vi kan inte heller veta hur vi själva skulle reagera i en specifik situation. Men vi kan för 17 göra en uppskattning. Vi kan också intellektuellt förstå saker, vi kan relatera till andra upplevelser. Så brukar man få göra när det handlar om andra saker.

Speciellt trevligt är det när någon menar att jag saknar vissa delar av empatisk förmåga, en bit av mitt känsloregister, bara för att jag är barnlös.
"Å när man hör den låten så börjar man gråta med en gång, för det är så när man blir förälder, då känner man så!" sagt i en lite nedlåtande ton, senast idag.
Nejdå, inte kan jag ha känslor. Inte kan jag bli gråtmild vid tanken på att förlora någon jag älskar, för jag har ju INGET i mitt liv jag kan relatera det till *ironi*

Slutligen undrar jag bara, ni som har 1 barn, eller kanske 2. Får ni sådana här kommentarer från trebarns-mammor? Får ni verkligen uttala er om hur man ska uppfostra barn, för ni har jag faktiskt bara tagit hand om 2, och den andra 3??! Får ni ha känslor? Ni kan ju faktiskt bara veta hur det känns att lyssna på en snyftig låt och känna hur hemskt det vore att förlora TVÅ barn, och den andra mamman vet hur det känns att tänka på hur det skulle vara att förlora 3... Är det här någon kedjereaktion, där man får sparka nedåt bäst man kan, eller är det helt enkelt så att man får skynda sig att kvala in i den "Hemliga klubben"?

Dagens citat:
"Ät inte upp mig. Jag har fru och barn. Ät dem."
/Homer Simpson