torsdag, augusti 04, 2005

Att längta hem

Tillbaka från semestern. Dags att vila ut...

I söndags kom vi hem från en vecka i småland. Det var kul att träffa alla, men det finns ingen säng som ens egen säng, inget kaffe smakar som det från din egen kaffebryggare, och ingen dusch rinner lika bra som den du svär över på vardagarna hemma hos dig. Det är bara så. Man inser det när man flyttar hemifrån.

Jag flyttade hemifrån tidigt, jag var bara 18 år och hade inte ens slutat gymnasiet. Inte för att jag vantrivdes där jag var, för det var inga problem att komma överens med pappa. Det verkar ju annars finnas ganska gott om föräldrar och vuxna barn som helst vill slita varandra i stycken innan barnen flyttat ut. I vissa andra fall blir stackars människor, som upplevt sin tonårstid som lugn och fridfull, tvingade av ekonomiska skäl att flytta tillbaka till sitt tonårsrum, och börjar så sakteliga fundera över hur man mördar utan att åka fast. Och det är egentligen inte så svårt att förstå.

Innan man flyttar till ett eget hem så inser man inte värdet i det. Inte ens de som verkligen bråkar med sina föräldrar innan flytten inser till fullo vilken skillnad det är mellan att bo i sitt eget hem, eller i någon annas. För någon annans är det och dte märker man aldrig så tydligt som när man flyttat hemifrån. Hemma hos mig väljer jag allt, från vilket toapapper eller vilken sorts kaffe jag ska ha, till inredning. Jag planerar middagen, och om jag ändrar mig fem minuter innan middagen är färdig så är det mitt beslut att slänga in den i kylen och ringa en pizza istället, bara för att jag vill. Oavsett hur kompromissvilliga ens föräldrar (och eventuella yngre syskon) är, så är skillnaden att i mitt eget hem så behöver jag inte kompromissa alls! Utom med sambon då, men det är en annan historia =)

Det finns ju även de som aldrig flyttar hemifrån. Min teori är att om man inte flyttar innan man åtminstone är 25, så minskar drivkraften att flytta succesivt. Man börjar mer och mer att se fördelar med att slippa sköta sin egen tvätt, att inte laga middagen själv eller att ha egna räkningar att sköta (förrutom den för bilen och bokklubben som man inte hade haft råd med om man flyttat ut) och istället förtänga skammen med att leva som en 16åring år ut och in. Jag kan inte låta bli att konstatera att det oftast är män som tar lång tid på sig att flytta ut, iaf i min närhet.

Det är konstigt att komma till sitt föräldrarhem och inte känna det som "hem" längre. Mitt hem har flyttat. Det finns några klassiska uttryck om det där, som "Whereever I lay my hat, thats my home." Förr så tänkte jag att det var ett fånigt uttryck, som bara användes av den som ville leka världsmedborgare/vagabond/frisinnad eller något annat fånigt. Men det känns faktiskt som att det stämmer, ju äldre jag blir, destu mera känner jag att jag bär med mig "hem". När jag kom tillbaka till Malmö efter en vecka så kändes det som jag åkt hemifrån och inte som att jag kom hem, jag var tvungen att vänta en dag eller så, innan "hem" hade landat där jag var. Nu är jag alltså hemma igen =)
"Home is where your heart is" är ett annat uttryck. Jag antar att man kan säga att jag har två hem, småland och Malmö. Det gamla hemmet finns kvar i småland och mitt nya finns här. Det blir fel ibland när jag ska säga "Åka hem". Min familj säger också "Åka hem" men då menar de att jag kommer till dem. Jag vet inte om det skulle vara annorlunda om mitt "hem i småland" var ett föräldrarhem med två föräldrar som fortfarande levde ihop. Mammas hus har jag ju aldrig bott i, och huset där jag växte upp har nu, med rätta, fått lite nya möbler och så. Jag har tex. svårt att hitta i köket. Och då är det plötsligt tydligt att det inte är mitt hem längre, för i sitt eget hem så ska man hitta i varje litet skrymsle. Men allt det här är bara omständigheter, sånt som ska vara, och inget jag på något sätt finner ledsamt. Det vore mera ledsamt att ens föräldrar satt och tittad på varandra och undrade vad de hade att säga till varandra nu när barnen flyttat. Eller gjorde sitt bästa för att man inte skulle flytta alls. Jodå, jag känner till sådana föräldrar.

Så, nu när jag åter är hemma till mitt Gevaliakaffe, min egen säng, mina favoritlänkar på datorn (med rätt hastighet på muspekaren), men mitt kylskåp som innehåller det jag vill ha och en lägenhet där alla går och lägger sig när det passar mig (eller som inte bekymrar sig om jag går och lägger mig vid 02:00 eller inte alls) så finns det väl bara ett citat kvar att använda.

Hem, ljuva hem.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hi...Borta bra men hemma bäst!
Det står sig i alla väder eller mitt hem är min borg!
Ditt hem blir vad du gör det till.
Du gör vad du vill med ditt hem och
sist men inte minst

Beati possidentes!