tisdag, augusti 23, 2005

Varför folk skjuter bankkassörskor.

Ibland inträffar det olyckliga tillståndet att det plötsligt är alldeles för mycket månad kvar i slutet av lönen. Detta hände mig igår. Som alla kloka människor skuttade jag därmed raskt och resolut till problemlösning, kort sagt jag ämnade gå till banken. Det finns ett antal bankkontor i vårt land, där man kan göra sina penga-ärenden. Folk gör det varje dag, så hur svårt kan det vara tänkte jag. Ja, kära läsare: här följer nu ett kortfattad redogörelse för hur svårt det kan vara(kortfattade är ett skämt, det här är en lång redogörelse, om du inte orkar läsa ska jag inte hålla det emot dig, men minns att jag tvingades uppleva hela skiten igår) :

Vi har en burk hemma hos oss, där vi med jämna mellanrum lastar av oss de växelpengar man samlat på sig. Det är en relativt praktisk lösning, speciellt om man inte vill att byxorna ska hänga snett när man ska gå och handla. Burken började nu bli full, och eftersom det är Malmöfestival, några dagar kvar till lön, och det i övrigt sinade rejält i sedelbeståndet beslöt jag mig för att räkna ihop pengarna och växla in dem. För att göra det så enkelt som möjligt räknade jag pengarna och lade dem i olika plastpåsar, där jag också lade i en lapp där jag noga skrev ner hur mycket som var i. Jag la enkronorna för sig, hundra kronor i varje påse, samt två olika påsar med bara femtioöringar, hundra kronor var även i dem. Arbetet tog mig ungefär en halvtimme, men tänkte jag så klokt, det är bättre att vara förberedd.

På Föreningssparbankens hemsida letade jag upp ett av de bankkontor jag brukar besöka. På hemsidan läste jag tydligt att det skulle finnas en insättsningsautomat i detta bankkontor och att kontoret skulle vara öppet till 18:00. För att vara riktigt på den säkra sidan, eftersom jag inte ville råka ut för några överraskningar och jag dessutom inte tömt en spargris sedan jag var liten, beslöt jag mig att ringa till banken. Jag slog det nummer som stod angivet till just det bankkontor jag skulle till. En tjej svarade. Jag sa att jag ville växla pengar, och frågade om
automaten jag läst om verkligen tog mynt. Tjejen försäkrade att automaten på Värnhem tog mynt (jodå, vi pratade om exakt den automaten, på exakt det kontor jag ringde till). Men automaten var ingen växlingsautomat, utan en insättningsautomat, så när man matat in sina pengar får man trycka in sitt bankkonto så hamnar pengarna på det. Inga problem tyckte jag, eftersom jag har ett konto i denna bank, och bankomaten ligger alldeles om hörnet.

Jag tackade och lade på. Jag hämtade mitt kontonummer, laddade väskan med myntpåsarna och gick. Sambon följde med, eftersom han skulle skicka ett paket och behövde en del av pengarna för att köpa ett Sverigepaket på ICA. Klockan var nu 14:00 och solen sken. När vi kom utanför huset ser vi i fjärran att bussen just kör förbi vår hållplats, men eftersom vi inte har bråttom så gör det inget. Vi sätter oss på bänken och tar det lugnt.
- Vi kommer ju till och med att hinna åka tillbaka på samma biljett, säger sambon. Jag nickar och ler. Det är en härlig dag.

Vi kliver in på Värnhems bankkontor och går fram till insättningsmaskinen. På den sitter en stor lapp, "TRASIG". Jag suckar och känner en liten oro i magen. Det här börjar ju inte så bra. Fortfarande med problemlösar-mössan på, tar vi en kölapp och tågar in på bankkontoret. I kassan sitter det en ung tjej. Troligtvis hon jag pratade med tänker jag.
Först frågar jag om det finns någon mera maskin som den som är trasig.
Det finns det inte säger hon.
Jag förklarar läget och säger att då får jag väl sätta in pengarna här hos dig då.
Det får jag inte. Tjejen verkar till och med stött av frågan. De tar nämligen inte emot mynt förklarar hon.
Jag frågar om det finns något annat bankkontor som har en sådan maskin.
Tjejen funderar, ger mig några förslag på kontor på andra sidan stan, som jag aldrig varit på.
Är något av dem öppna nu då, frågar jag.
Näääe, säger tjejen och ser ställd ut. Hon vet inte.
Hon kan inte kolla heller, och jag kan ju knappast kolla eftersom jag inte har något internet där jag står.

I det här läget dyker det upp en bankkille bakom henne. Hon frågar honom efter ett öppet bankkontor och automat. Han ser extra snorkig ut och förklarar att han inte vet, inte kan göra något och förresten så får man faktiskt ringa först och ta reda på sånt här!
- Det var precis vad jag gjorde, för tjugo minuter sedan, svarar jag.
Han ser ställd ut, men finner sig snabbt och säger att jag självklart ringt till kundtjänst och att jag måste ju ringa till bankkontoret. Jag förklarar lugnt och pedagogiskt att jag ringt det nummer som står angivet till exakt detta bankkontor, frågade om exakt denna automat, att kontoret nämndes vid namn och att varken ordet kundtjänst eller trasig någonsin nämdes.
- Men det kan ju inte hon veta, säger killen.
- Nähä, men hur ska jag veta det, menar jag. Jag kan ju bara gå efter vad hon säger, och hon sa inte något om att den var trasig.
Hur som helst är bankkillen fortfarande iskall och vägrar hjälpa mig, och tjejen som faktiskt försökte att ge lite tafatt hjälp vågra knappast andas med honom över axeln. Man kan fakstiskt till och med se hur hennes andning förändras. Men det finns inget göra här, så vi går ut, med våra pengar.

Runt hörnet ligger Svenska Kassaservice. Trots deras otaliga omstruktureringar är jag säker på att man kan sätta in pengar där, så vi går dit. Vi måste ju ha pengarna idag, så fast problemlösarkepsen sitter ganska ordentligt på sned vid det här laget, så ser vi ändå en sol bakom molnen. Det ska nog lösa sig.
Framme i kassan säger jag att jag har en del mynt att sätta in på mitt konto.
- Mynt! det är sånt man gör på banken. Det får ni göra där!
Kassörskan är arg. Ja faktiskt, redan nu är hon arg. Synligt arg. Men jag låter mig inte nedslås utan gör mitt bästa för att vara trevlig samtidigt som jag förklarar läget, och att jag vill sätta in pengar på mitt konto, fast pengarna nu räkar vara mynt. På vägen in läste jag på en skylt på väggen om rör till mynten, jag nämner nu dessa rör.
- De kostar pengar! säger tanten argt.
- Jo jag vet, men det får vi ju naturligtvis betala, säger jag och försöker att le vänligt.
- Vad ska ni ha för några rör? undrar damen, inte alls uppmjukad.
Vi får rör till femtioöringar (vilket visar det sig ska delas upp i nya och gamla) och enkronor. Jag frågar försynt om jag sedan får pengarna direkt inpå mitt konto, och om det är något direktinsättningsavgift jag kan betala för att få det (eftersom jag vet att just detta alternativt existerat på kassaservices blanketter i flera år). I det här läget ser hon faktiskt riktigt farlig ut, muttrar något ohörbart (fast hon muttrar överraskande högt, så att det mera låter som en
rytning) och släger fram rören.

Vi tar rören och går och sätter oss för att sortera upp dem.
- Vi har ett antal påsar så det är tur att vi är två, påpekar sambon, som liksom jag, fortfarande försöker hålla humöret uppe. På rören finns det streck en bit upp. Ett vågrät streck som alltid, så vitt jag vet, har symboliserat hur högt upp man ska lägga mynten för att det ska bli rätt summa i rören. Det har fungerat förrut iaf, och de gånger jag lämnat in rör på banken och så, så har kassörskan alltid vägt rören i slutänden iaf. Så eftersom jag vet den totala summan, och vet att hälften av varje påse ska i ett rör, och vet att alla rören ändå ska vägas ihop sedan, så räknar jag inte mynten igen. Jag lade ju faktiskt en halvtimme på att räkna igår, och det finns ingen anledning till det.

Så sambon och jag lägger drygt en tjugo minuter inne på kassaservices kontor, med att sortera ner våra mynt i rör, samtidigt som vi får ducka för människor som ska ha blanketter från det
bort där vi sitter, och försöker att vakta våra rör från de knarkare som helt plötsligt dykt upp på kontoret och vill ha en egen samling av blanketter från vårt bord. Det blir 12 rör med enkronor, och 14 rör med femtioöringar. De nya femtioöringarna räckte inte till det jätterör som var avsett för dem, och åkte därför ner i påsen igen. Jag lastade famnen full med rör, en insättningsblankett och de få tomma rör som var kvar och begav mig till nästa lediga
kassa. Hurra, en annan kassörska tänker jag. Jag hurrade för tidigt.

Vi lägger fram rören, säger att vi vill sätta in dem på mitt konto och lämnar tillbaka de överblivna rören.
Hon ser skeptisk ut.
Jag säger summan (eftersom jag räknat rören och nu känner att jag vet den nya summan).
Hon räknar rören och säger att det stämmer.
Vi pustar ut.
- Jag ska bara väga dem, säger hon och försvinner med hälften av rören. Hon är borta länge, nästan fem minuter. När vi på allvar börjat diskutera vad hon sysslar med kommer hon tillbaka.
- Ni har inte räknat pengarna! anklagar hon med sårad min.
- Jo visst har vi det?! menar jag, som nu känner att jag räknat de där pengarna alldeles för många gånger.
- Inte ett enda rör stämmer. Det är antingen en för mycket eller en för lite i varenda rör!
Vi blir överraskade och chockade. Vad säger man? Hon har alltså vägt varje rör för sig, istället för i en klump och sedan lagt om pengarna.
Jag beklagar smått förvirrat det inträffade, ber om ursäkt med någon förklaring om att vi trodde att det stämde, men det kan ju ha blivit fel. Att diskutera varför just hon väger varje rör individuellt, medan kunden väntar, och varför just linjerna på hennes rör inte fungerar som linjerna är skapade för, känns inte riktigt rätt just nu. Jag erbjuder henne iaf att vi kan rätta till rören, räkna om dem igen. Men hon ignorerar mitt försök till problemlösning, glor bara surt och försvinner iväg med de andra rören. Jag är tyst, men undrar stillsamt (endast inför sambon, då kassörskan försvunnit med nästa omgång rör) om det verkligen kan ha varit en för mycket eller en för lite i alla rör. Var det verkligen så att linjen inte stämde på ett enda rör? Rent logiskt/matematiskt måste vi ju ha kunnat få 1 rör rätt?! Men vad vet jag.

Efter fem minuter till dyker kassörskan upp igen. Den här gången berättar hon med spöklik stämma att rören med femtioöringar inte heller stämmer. Det fattades faktiskt. Sen berättar hon att hon var tvungen att _ta upp_ ett av rören och _fylla på_ i de andra. Trots att jag inte riktigt förstår vidden av problemet, eller hennes hjältemodiga insats så gör jag mitt bästa för att se empatisk, medkännande och ångerfull ut (det kan kanske vara så att rören automatiskt sluter sig med ett osynligt klister efter 3 minuter, och att endast specialutbildade kassörskor kan öppna dem efter det, med hjälp av laser, skärbrännare eller en mindre operationssal, vad vet jag?). Hur som helst måste ju hennes insats ha varit betydande. Jag som vet att jag verkligen behöver mina pengar inser att det nog inte är läge att vara raljerade i det här sammanhanget, och ber om ursäkt igen för att vi gjorde det besvärligt för henne. Jag gör mitt yttersta för att ursäkten ska låta ärlig, och jag kan nog säkert säga att den inteavslöjade mig.
- Ja det blir ju faktiskt väldigt tidsödande sånt här! säger hon, mycket teatraliskt i min mening, medan hon ser på mig med stora hundögon. Att jag hade kunnat bespara henne den tiden om hon låtit oss räkna om rören spelar ingen roll. Det var iaf inte tillräckligt viktigt. Vem vet, då kanske hon inte fått vara lika otrevlig mot mig, och det verkar hon inte vilja vara utan.

Nu är det bara insättningen kvar, och jag anstränger mig för att komma därifrån. Så jag nämner insättningen för att få henne att fokusera om.
- Men jag ser ingen insättnings...! säger hon då och ser yrvaken ut.
Faktum är att både en insättningsblankett och mitt ID ligger framför mig på bänken. Men eftersom rören ska betalas har jag inte fyllt i summan ännu. Jag säger det, hon börjar räkna ut vad jag ska betala för rören.
- Det blir 62,50.
Hon tittar på oss. Jag försöker att förklara det enkla faktum att vi inte har några sedlar att betala med, utan de pengar vi har finns i rören (hade vi haft sedlar i plånboken så hade vi ju sluppit det här, men det säger jag inte), så att hon får dra av summan helt enkelt. Hon stirrar på mig. Under några sekunder tänker jag att nu är det kört, jag får inte några pengar alls. Just nu hade hon slagit igen luckan, om det hade varit öppen det vill säga. När hon samlat sig efter chocken att människor som egentligen vill växla sina sista mynt, men istället tvingas sätta in dem på ett konto för att få tag i dem, inte har extra resurser i plånboken att betala rören med, så räknar hon igen. Jag får slutsumman, skriver ner den och lämnar över blanketten. Jag vågar inte fråga om direktinsättning eller hur lång tid det kommer att ta. Jag håller andan och försöker att ta mig ut därifrån medan både hon och jag ännu lever.

På vägen till bankomaten kokar jag av ilska och skäller på idiotiska kärringar. Jag förstår att de behöver en lucka framför sig. Jag har aldrig någonsin varit med om att bli trevligt bemött på Svensk kassaservice (eller posten eller baken, efter år 1990). Folk är inte kloka. Som om de 2,50kr. per rör jag betalade inte skulle vara tillräcklig kompensation för att hon... gjorde sitt jobb? Bank och post är serviceyrken. Hade jag betett mig så som de gör dagarna i ända, mot en enda kund när jag jobbade som servitris, så hade jag fått sparken, eller åtminstone en
varning från chefen. Det spelar ingen roll om kunden är jobbig, för det ska du klara av. Och förresten, hur jobbig var jag egentligen? Jag fick själv sortera mynten i rören. Hon behövde, ack och ve, lägga över några mynt från ett rör till ett annat. Gud förbjude att jag inte kände till att deras rutiner, och att jag kom in och störde. De kunde ju ha fått dricka kaffe hela dagen annars. Herregud, vi har förstått att varken posten eller banken vill ha kunder längre. Men räcker det inte med att ta hutlöst betalt för alla tjänster, göra sig otillgängliga och vägra ta emot gångbara
pengar?? Måste vi verkligen bli uppläxade och fientligt bemötta under tiden?? Dessutom var det ju inte _en_ kassörska som var otrevlig, utan all personal var vidrig och tjurig. Och det var inte bara emot mig, de skrek och snäste åt alla som vågade komma in och be om hjälp.

Vi fick ut pengarna, kunde skicka paketet från Hemköp och handla middag. Väl hemma igen hade vårt lilla ärende tagit 2,5 timme och vi var sena. För att bättra på dagen ytterligare brändes maten vid, pulvermospåsen gick sönder och strösslade sitt änglapuder över hela köksgolvet, och för att verkligen göra allt bättre så brände jag mina fingrar på en kastrull. Där satt vi sen i soffan och åt middag, kokande av ilska, överhettade av den högra temperaturen ute och inne) och helt slut i våra ömmande och värkande kroppar.
- Vi tar en taxi in ikväll. Med tanke på hur vår dag har gått så vill jag inte veta vad som händer om vi försöker oss på att åka buss in, sa jag.
Sambon tittade matt på mig, en blick i djupaste samförstånd.

Maten smakade iaf gott, och när vi återhämtat oss en aning och andats ut så begav vi oss in till Malmöfestivalen där vi faktiskt hade en väldigt trevlig kväll. Men det är en annan historia.

Dagens sanning:
You can tell the quality of a person by how they treat people they don't need.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Näe,,,det var det värsta,,,det är ju synd om er..så gräsliga människor på en sådan offentlig plats som ett kassakontor,
Lika bra de slår igen sin butik för gott,
Tycker att du/ni skall skicka detta till någon "överkucku" på Kassaservice eller varför inte till en av våra nyhetstidningar,

Bra gjort att INTE be människan slänga sig i väggen utan bedövning,

Anonym sa...

Jag håller med föregående skribent,skicka brevet till någon höjdare inom kassaservice och till någon tidnig.
Att Föreningssparbanken inte fungerar som bank längre visste jag redan eftersom det varken går att sätta in eller ta ut pengar på en radie av närmare 10 mil om man inte bor i storstad, har faktiskt även påpekat det för en högre chef på huvudkontoret.

Anonym sa...

vilken historia! Tänk att bank- och postpersonal så ofta ska vara otrevliga och allt annat än tillmötesgående. Ett tips till nästa gång: oftast behöver tex bensinstationer (jobbar själv på en) växel i form av mynt. Jag är mer än tacksam för att ¨få lite pengar och växlar gärna in. Om inte allt du hade så kasnke hälften...

Ha det så bra!
/Jenny

Skogsrået sa...

Tack för tipset och påhejningarna =)

Vi får väl se vad som händer nästa gång...

crrly sa...

Gräsligt!!!!! Är inte alls förvånad. Men jag hade aldrig haft sånt tålamod som ni hade! Skulle aldrig nånsin ha _betalat_ för att växla pengar.

Våra mynt går alltid åt till parkering...