Dagens linslus: Jag.

Idag har jag varit med på tv. Jag har deltagit i en inspelning av ett tv-program som kommer att sändas under sommaren. En bekant letade folk till programmet, kom på mig och så hamnade jag där mitt ibland kameror och dekor med ansiktet 8 cm från programledarens. Jag är ingen människa som är speciellt mycket för att träffa nya människor, eller för den delen att ha människor som inte är min man så nära inpå. Faktum är att jag är ett praktexempel på svenskt "omkrets-tänkande", dvs jag föredrar att vara social på avstånd. Helst en 1,5 till 2 meters avstånd. Men det var bara att gilla läget och flyta med.

Det var ändå en mycket trevlig upplevelse, i efterhand. Innan, och medan vi satt och väntade på att det skulle bli min tur så var det hemskt. Av två anledningar, som jag nu tänker gå djupare in på.

Först bör jag förklara att vi innebär här mig själv och maken, eftersom han fick följa med som moraliskt stöd. Han fick sitta i publiken under själva inspelningen, och han höll mig sällskap när vi väntade och på tåget dit. Vi hade planerat att han skulle kunna hänga på ett café i närheten medan jag filmades, men nu funkade det bra att han följde med så jag slapp vara ensam. Åter till berättelsen.

Anledning 1:
Jag var hemskt nervös. Jag har provat kläder i flera dagar, förkastat, kollat väderrapporterna, förkastat igen. Har nojat över vägen dit, vägen hem, allt. Nojat över vad jag ska säga, vad programledaren ska säga, vad jag ska svara. Vad jag inte får svara för då skulle jag låta korkad.
Jag slängde i mig två mackor innan vi åkte idag men jag var grymt nervös och min mage lät mig inte glömma hur nervös jag var. Jag drack kaffe, kaffe och kaffe och sen fick jag till slut tacka nej till kaffe för att jag inte klarade av mer. DÅ är jag nervös. Jag hatar att träffa nya människor, att prova på nya saker och att utsätta mig för sånt här. Usch.

Anledning 2:
Petunia Dursley.




Jo det är sant. Jag har tillbringat halva dagen med Harry Potters onda moster, Aunt Petunia!

Det började redan på vägen till tv-inspelningen. Vi var tidiga och gick gatan fram i lugn takt i väntan på att klockan skulle gå. Då möter vi en dam med sin son i 12-årsåldern. Hon ser stressad ut och frågar oss efter vägen till X-gatan, villket ironiskt nog är den enda gatan vi känner till i hela stan, eftersom det är på den gatan som studion ligger. Så vi förklarar snabbt och de skyndar iväg.

10 minuter senare stiger vi in i studion och upptäcker då att damen, dvs Petunia Dursley sitter där i soffan ihop med sin son. Jodå, grabben ska också vara med i tv. Han ska vara med i det ena programmet de spelar in idag och jag i det andra. Det finns bara en soffgrupp att sitta och vänta i så vi slår oss ner där och utbyter de vanliga artighetsfraserna. Det framgår rätt snabbt att Petunia gärna skulle lägga en arbetsvecka på att berätta fördelaktiga saker om sig själv och sin son. Sonen förresten, är lugn och verkar trots sin mors omsorger vara vettig. Men mamman var galen för två så ingen skada skedd...*suck*

EFter en snabb genomgång med producenten var det snart dags för killens program att börja och då passade vi på att smita ut på stan igen för att komma bort från mamman. På den relativt korta tiden vi suttit där hade hon babblat konstant. Jag kunde inte prata alls med maken utan vi var tvugna att konversera henne, annars la hon sig i samtalet.

Efter en första standardfråga "Är du nervös?" som jag besvarade lagom jakande, men utan att öht delge henne några större detlajer eller förklara vidden av min nervositet för henne, så ägnade hon sedan cirka 45 minuter under dagen åt att fortsätta på det ämnet. Hon skulle minsann utröna exakt hur nervös jag var, frågade igen var 3:e minut om jag var nervös och fortsatte sedan med förklaringar om att det behövde jag då inte vara. Fast med en så tydligt överseende min på läpparna att det var uppenbart att hon klappade mig på huvudet.
"- Å ja det kommer gå så bra så bra. Du behöver säkert inte vara nervös aaalls!"
Medan vi flydde nerför trappan för vår "prommenad" ropade hon efter oss i hallen hur bra det skulle gå för mig...

När vi kom tillbaka efter vår tur på stan filmade killen fortfarande och vi blev strandsatta med Petunia. Hon återgick genast till att utröna hur nervös jag var och prata till mig som om det var självklart att jag skulle göra bort mig, fast hon inte tänkte låtsas om det. Vid det här laget hade jag slutat att säga att jag var nervös helt och hållet och istället gått över till att säga att det var ko-lugnt för att få henne att sluta tjata. Det hjälpte inte. Hon var uppe i varv och fortsatte att tjata om min kommande medverkan. Vid ett tillfälle som hon också:
- Det kommer säkert att gå bra. Du ska ju inte sjunga! (Möts av en förvånad min från mig och maken).
- Ja, när jag tänker på tv så här så tänker jag alltid på Idol, och då måste det ju vara väldigt nervöst för dem.. Men du ska ju inte sjunga så då är det ju ingen fara.. *glad min*
Jag övervägde att säga något om att jag sjunger inför publik några gånger om året så det hade nog inte varit någon fara, men lät bli. Hade jag gjort det hade hon säkert övervägt att anmäla mig och Duddley som en duett till nästa Idol-uttagning.

Jag försökte att få henne att sluta diskutera mig genom att ta till det äldsta tricket i världen. Be en förälder att prata om sitt barn. Det kommer att hålla dem sysselsatta tills de dör. Det fungerade, nästan.

Hon berättade om sin son och att hon köpt tidningen för att också kunna köpa veckans Bond-film till sin son. Hon berättade dettta 8 gånger för oss. Sedan fortsatte hon att berätta detta om och om igen för personalen. Kamerakillen, ljuskillen, producenten, värdinnan med flera fick alla höra historien om filmen. Även en utländsk representant från produktionsbolaget fick höra historien om Bondfilmen när han dök upp för ett möte en halvtimme senare, och gjorde misstaget att säga "Hej" till henne.

Jag försökte att glida in på ämnet som tv-programmet handlade om, och frågade hur grabben kommit att intressera sig för det. Jodå, det visade ju sig vara hennes förtjänst alltihop. När hon började berättelsen så visste hon rätt lite om ämnet, men hade gått en kurs i ämnet för kanske 20 år sedan. Tjugo miuter senare var hon svensk mästare i ämnet. Tänk vad tid kan åstakomma! Hon fortsatte att klappa mig på huvudet mentalt och pratade som om hon var svenskt proffs efter sin kurs och att jag inte skulle oroa mig över min medverkan, underförstått
att jag säkert inte var så duktig som hon..
Nu frågade hon aldrig mig öht vad jag kunde i ämnet. Jag har bara några års utbildning, har jobbat med det några år och även undervisat. Faktiskt även lärt ut just det som hennes son var där för att prata om. Men det var ju inte hon intresserad av, så jag sa inget. Hon frågade som sagt var inte heller. Hon babblade på och fortsatte att anta att jag var rätt efterbliven. Jag vet inte hur hon fick för sig att någon ville ha med mig i det här tv-programmet om jag var så korkad på ämnet som hon trodde att jag var... men men..

Sen delade hon med sig av sin livsvisdom. Helt plötsligt började hon en lång och yrande monolog om att
"-Jag säger alltid till ungdomar, passa på! Man ska passa på när man är i er ålder!"
Det framgick inte om hon syftade på att vi borde passa på att skaffa barn innan vi nådde hennes ålder, eller om det var andra saker vi borde passa på. Men det var viktigt att förklara detta för oss, så det fick ta sin tid det också. Hon frågade inte heller om vi hade barn. Hon frågade knappt något alls om oss. Men det var ju bäst så, då fick hon ju låtsas att vi var som hon ville...

Medan jag gick på toaletten för att göra mig i ordning hade hon en lång utläggning om maten, om kaffet och om varför hon inte åt upp den del av maten hon la ner i en plastpåse.

När jag kom tillbaka bytte hon raskt över från "passa på" till att berätta varför arkitekter var onödiga och att hon minsann hade pratat med en kille på kommunen som sa att det inte behövdes arkitekter för att lämna in en ansökan till nämnden. Efter 10 minuter kom hon på sig att det kanske var oartigt att ondgöra sig över arkitekter om det visade sig att maken var det, varpå hon frågade honom om han var arkitekt. Maken svarade nej. Då återupptog hon tråden där hon var. Hon frågade inte vad han jobbade med, eftersom det uppenbarligen var oviktigt för henne. Att jag kunde ha varit arkitekt tänkte hon aldrig på. Jag förbannar mig själv att jag inte sa det, efter si sådär en tio minuter till. Då kanske hon blivit tyst.

Det visade sig att hennes långa utläggning om kommunala ansökningar och tillstånd syftade till att berätta att hon utbildade sig till fotterapeut och tänkte öppna eget. Sen beskrev hon ingående hur kittlig hon var under fötterna, men att när hennes son tog på hennes fötter då kittlades det minsann inte alls! (Ja det var rätt olustigt att höra hennes berättelse om hur hon brukade tvinga sin son att ge henne fotmassage.)
- Brukar du ta på din mans fötter?
Frågan kom snabbt och hon såg ut som en läkare som frågar om hur du tränar bäckenet. En min som säger att "min fråga är helt normal, och jag anser att det är självklart att jag har med det att göra".
Jag försökte svar undvikande med att vi nog var kittliga båda två så vi såg nog ingen anledning. Då fortsatte hon med att fråga om vi litade på varandra.
- Litar du på din fru?
- Eh.. ja!?
- Ja men då ska det inte kittlas! Jag tror att vet du bara att hon inte kommer att kittla dig, då kommer det inte att kittlas! När Duddley tar på mina fötter, då vet jag att han inte kommer att utnyttja det och kittla mig, och då är jag så lugn så lugn...*nöjt leende*
Vad svarar man på det?

När det äntligen blev min tur trodde vi att ungen och Petunia skulle gå, men ungen hade övertalat teamet att låta honom se på min inspelning, så då blev Petunia och maken kvar ensamma vid soffgruppen. Jag tyckte extremt synd om honom. Petunia hade just börjat förklara för maken att jag var söt, så det här skulle säkert gå bra (med en röst som sa att hon vid första bästa tillfälle skulle göra ingående reproduktions-experiment på oss) när producenten kom och sa till dem att de också kunde få se på inspelningen om ändå Duddley skulle se den inne i studion. Maken hade tur. I studion var alla tvugna att vara knäpp tysta, så Petunia kunde inte prata längre, varken till eller med honom. Hon fick sitta stilla och tyst i hela 50 minuter. Hon ägnade tiden åt att titta uppskattande på sin son och låtsas som om min inspelning var ointressant.

Inspelningen gick bra. Vi fick tack och en present och programledaren var grymt trevlig och kul. Snart var det dags att åka hem.

När vi flyddde nerför trappan för andra gången ropade Petunia efter oss "Det gick säkert bra" med innebörden, "Du gjorde nog inte bort dig helt". Vi gick en bakväg tillbaka till tåget för att slippa stöta ihop med dem igen.

Det hjälpte inte. På tåget hem behövde jag gå på toa, och givetvis satt de där. Killen hejade glatt och jag hejade tillbaka. Sen sprang jag tillbaka till vår sittplats och förbannade att det inte går att gömma sig på tåg. Vi övervägde att hoppa av flera mil tidigare än vi skulle, om Petunia och hennes son bestämde sig för att komma och sätta sig hos oss. Lyckligtvis kom deras station rätt snabbt och vi kunde andas ut.

Om ni tyckte att den här redogörelsen för min förmiddag med Petunia var tråkig så kan jag bara säga: Du fick kortversionen. Du slapp vara där. När jag kom hem fick jag gå och lägga mig och sova i tre timmar för att återfå styrkan och livslusten. Tur att det är fredag imorgon och pappa kommer hit. Han har en BiB med vin med sig. Jag behöver det.

Nej, jag tänker inte berätta vilken tv-program det gäller.