söndag, november 26, 2006

Julstök

"Snart är det jul igen, och snart är det jul igen och julen gör att alla stressar
Snart är det jul igen, och snart är det jul igen och julen gör att alla stressar
Nej, det var inte sant
nej det var inte sant
för det gör inte de på Aftonbladet
Nej, det var inte sant
nej det var inte sant
för det gör inte de på Aftonbladet!"

Nästa helg är det första advent och startskottet går. Folk stressar benen av sig och huvudet ramlar ner i dopp-i grytan och på juldagen finns det bara blöta fläckar kvar av halva svenska befolkningen. Men inte på tidningen Aftonbladet. För där har man motat Olle i grind! Jajamensan!

På Aftonbladet har de nämligen kläckt följande lilla lista för en stressfri jul:

Tips för att överleva julen:
Börja i tid.
Planera så att du känner att du har kontroll över din tid.
Var noga med sömnen, planera in tid för vila.
Försök att lyssna på dig själv och inte på andras krav.
Sänk kraven på att samla alla olika familjekonstellationer bara för att det är jul.
Res bort.
Men jag tycker att det är en pyttig lista, så jag kompletterar med Mamselamsens jullista:

- INTE putsa fönster.
- INTE städa alla skåp i köket
- INTE putsa mässing och koppar
- INTE städa alla garderober
- INTE laga en massa julmat, bara för att man ska.
- INTE göra rent kristallkronor.

- INTE duscha alla blommor.
- INTE diska kristallglasen.
- INTE göra egna julgrupper och kransar.
- INTE stå i sista stund med köttbullar och Jansson och annat som absolut måste tillagas. (Det finns ju frys)
- INTE skicka lassvis med julkort. (Det blir bara till de allra närmaste)
- INTE göra egna isterband.
- INTE ....... De finns så mycket som jag INTE kommer att göra.
Hos oss gör vi 1 skinka. Den tilllagas i ugnen, och befrias från all panering eftersom ingen av oss gillar det. Thats it! Sen köper vi bröd, köttbullar, senap och rödbetssallad färdigt och lever gott på skinkmackor. Underlättar ju absolut att vi firar jul hos mina föräldrar som gör alla julbord åt oss..
Städningen är lika avancerad/obefintlig som övriga året. Jag tröstar mig med att vi varken har råttor eller enris på golvet, och kunde folk fira jul i det förr så ska jag inte klaga på lite skit i hörnen.
Julkort har jag efter mycket om och men gett upp helt och hållet. Det finns datorer, så jag skickar jul-mejl istället.
Julklapparna har jag påbörjat, men är lågt ifrån färdig med, men det är å andra sidan bara kul.

Nej, det är inte dessa saker som stressar mig under julen. Jag har helt andra stressfaktorer. Som att jag måste bli både smal och kunna sjunga vackert den 1 december. För då ska jag nämligen stå framför en publik i ett litet rött fodral och sjunga så det står härliga till. Och därimellan ska jag läsa verser, flytta mikrofoner och bara se allmänt snygg ut. Jag vet inte hur det ska gå till. Men på fredag är det julkonsert och jag ska medverka. Dessutom förväntas jul kunna sångtexterna (och eftersom jag svär över alla som inte kan dem så måste jag dessutom vara bäst på det). Jag har inte minne som när jag var liten, jag säger bara det. Då kunde jag lära mig 2 nya sånger på en halvtimme och sen satt texten för alltid. Nu tar det.. tja ÅR innan de sitter, om de alls gör det. Jag har inte sjungit officiellt (utanför min dusch) på ett år, och jag har gått upp i vikt istället för ner under hösten. DET stressar mig. Och när jag klarat av det här på fredag så är detbara en vecka tills jag ska göra om hela skiten igen.

Men kul är det, och det är tur det. För varje år sliter jag mitt hår och undrar varför jag gör det här. Och varje gång säger jag "aldrig mer". Men så blir det sommar, och jag blir nostalgisk och minns hur otroligt kul det är de där kvällarna i december när vi samlas allihop. Hur glada och roliga alla är, hur mycket julstämning det ger mig, och hur det pirrar i magen att återigen få ställa sig på en scen och säga "Nu kör vi". Och sen bara braka rakt in i det, utan skyddsnät, trots att genrepet (som alltid) var minst sagt kaotiska.

Men det löser sig alltid, oavsett. Förra året blev det el-avbrott mitt under konserten, och varken mikrofoner eller musiken fungerade. Det enda lyset i kyrkan var de brinnande ljusen, och där satt 150 personer i publiken och väntade på att bli underhållna. Vi hade inte planerat att stömmen skulle gå, av förklarliga skäl. Så där och då fick vi börja improvisera, och det gick bra. Vi körde un-plugged, några helt andra låtar som vi inte övat, och efter 10 minuter kom stömmen tillbaka.

Så om du vet hur man tappar 5 kilo på 5 dagar utan att svälta sig, och hur man får Jill Johnssons röst på mindre än en vecka, och hur man får fotografiskt minne och en mindre utbildning i El-hantering, så vänd er till mig. Jag ser fram emot att bli av med min julstress.



söndag, november 19, 2006

Where have all the anvils gone?


En helg går så fort. Livet går så fort.

Jag har faktiskt skrivit ett blogginlägg, för bara några veckor sedan. Men blogger raderade det och då blev jag 3 år och jättesur, och tappade lusten att skriva. Men här är jag nu, men mössan i handen och foten skrapandes i marken, och ber om ursäkt för att jag varit borta så länge. Sorry. Jag ska bättra mig.

Jag såg en film idag: "Djävulen bär Prada". Den var hyfsad, klart sevärd, men gav inga jätteskratt direkt. Tyvärr hade jag lite problem med den, eftersom det var en sån där film där det var tydligt vem man skulle sympatisera med, och jag kände precis tvärt om.. Det blir ofta så har jag märkt, att jag inte alls håller med, utan tycker att alla i filmen är taskiga mot fel person. Undrar om det är mig det är fel på?

Pratade med syrran idag. Hon hade sett Gilmore Girls för första gången (eller sett och sett, hon hade småbarnsföräldrar-sett den, dvs sett korta glimtar innan hon somnade om i soffan... ;) ).
GG är min absoluta favoritserie. Jag älskar de snabba replikerna, den intelligenta dialogen, att allt är gulligt och de skruvade men kärleksfulla karaktärerna. Syrran däremot, gillade den INTE. Hon avskydde den och tyckte att Lorelai var störig och dryg.

Efter att jag försvarat Lauren Grahams karaktär i 20 minuter så skrattade jag åt mig själv istället. Sen fick jag dagens komplimang, när syrran sa att hon tyckte att jag var lik Lorelai (nej, inte på det negativa sättet, min syster är snäll och trevlig!). YEY!!! Haha, jag är så töntig, men det var det bästa hon skulle kunna säga. För jo, jag vill faktiskt vara Lorelai. Jag tycker däremot att jag är mera Rory (läser extremt mycket, gör alltid avancerade listor över allt i mitt liv, är snäll på gränsen till mesig och är långt ifrån en "party girl"). Så jag antar att jag gillar GG där att seriens huvudpersoner är mig, eller mitt smått schizofrena jag. Uppenbarligen är jag mera Lorelai än jag visste!

Nu väntar jag bara på att jag ska få se ut som Lauren Graham också, så är jag nöjd... Min egen buttra men ack så älskvärda Luke Danes har jag redan.

Tack syrran! :D