Min karriär som hemmafru

Jag är egentligen inte alls en sådan person som säger att man ska prova allting åtminstone en gång. Det finns tvärtom en uppsjö av saker och företeelser som jag gott kan hålla mig ifrån. Dock, finns det givetvis även saker jag kan tänka mig att testa. Inte minst för att verkligen kunna lägga full kraft i orden när jag sedan hävdar att det var inget för mig. Här om dagen till exempel, såg jag mot bättre vetande "Göta Kanal 2 - Kanalkampen", som överlag fått en 2:a i betyg. Nu när jag sett den har jag all kunskap jag behöver för att såga den vid fotknölarna. Den var verkligen usel. En etta, max.

Nåja, det är inte det enda jag testat denna sommar. Under 6 veckor har jag gjort ett socialt experiment, på mig själv och min närmiljö: Jag har varit hemmafru.

En karriär som hemmafru är normalt sett det sista jag skulle välja. Nåja, inte det sista. Ormskötare, tandläkare, bäckenpolerare och några andra yrken kommer lägre ner på listan. Men jag har alltid haft inställningen att jag skulle vara tämligen dålig på att gå hemma. Men varför bara lita på sin instikt?! (Cee; vi minns alla när du mot bättre vetande gav dig in i äldrevården och hur bra det gick... Borde du inte lyssna den här gången? OOFF! *intentionen får en hård spark i magen och tappar luften*)

Under sex veckor har jag alltså städat, lagat mat, tvättat och handlat. Kort sagt tagit hand om hemmet. Det här är vad som hände:







1. Förvandlingen fas ett: Städ-Nazi
Efter några veckor blev jag märkbart irriterad (och irriterande). Orsaken till irritationen var att min man kom hem. Det medförde nämligen att vårt hem (som städats under dagen) helt plötsligt fick normala spår av beboelighet. Som att det hamnade en strumpa eller två på golvet. Som att det dracks kaffe, ur koppar. Som att någon faktiskt sov i sängen. Allt detta bidrog på ett negativt sätt till att dämpa den goda ordning jag försatt vår lägenhet i under dagen.

Min man kunde snart inte stanna upp hastigt i lägenheten, för då sprang jag in i hans rygg, i mina försök att fånga saker han la ifrån sig innan de nådde golvet. När han drack kaffe fnös jag. Jag gav katten onda blickar för att han skvätte sand på golvet. Här hade jag slitit hela dagen med att städa och så sabbade de mitt perfekta resultat på ett ögonblick!
Problemet med ett perfekt städat hem är ju att det räcker med ett en sak ligger fel så är det inte perfekt längre. Och jag hade inget bättre för mig att göra...







2. Förvandlingen fas två: Det bölande nervvraket
Efter ytterligare några veckor lagade jag korvgryta till middag. En god korvgryta med ris. Den smakade precis lika gott som vanligt och var alldeles utmärkt. Maken har dessutom ätit exakt samma rätt tidigare, med god min. Jag vet att han gillar den, åtminstone tycker att den är helt okej.

Inte för att jag brytt mig tidigare. Jag är kock för tusan! Har jag lagat mat som inte varit bränd, rå eller på annat sätt misslyckas så utgår jag ifrån att han gillar den, och om han mot all förmodan inte skulle uppskatta den mat jag lagat så hade jag skrattat rått. Det finns liksom ingen anledning till att hänga upp sig på om han inte tycker att varje måltid jag fixar är ett kulinariskt mästerverk.

Men idag räckte det inte för min självkänsla att jag fixat god mat. Denna dag frågade jag istället om middagen var god. (Bara det en överdrift. Varför liksom? Jag visste ju att den var god!) Han svarade "Mmm". (Inte så konstigt, han var trött och gjorde sitt bästa för att inte somna med ansiktet ned i korvgrytan.)
Då bröt jag ihop.
Jag startade en tjugo minuters diskussion om varför han inte tyckte om maten! Jag debatterade med allvarlig stämma och frågade med darr på rösten om exakt vad som var fel med maten och varför han inte kunnat uttrycka sitt eventuella nöje med mera entusiasm? Maken såg lätt förvirrad ut och svarade bäst han kunde. Efter tjugo minuter började det som var kvar av min hjärna och mitt förnuft att lyssna på konversationen. Det lät dumt. Förbannat dumt. Den normala Cee bryter inte ihop och ställer sin man till svars om han inte ger henne tillräckligt med bekräftelse angående hushållssysslor. När jag hämtat mig och skrattat färdigt (under dessa minuter såg Maken rätt spak ut..) så lugnade jag honom med att jag skulle återgå till mina sinnens fulla bruk om några veckor när jag åter har ett arbete.



3. Förvandlingen fas tre: Siw Malmkvist
Förslitningsskadorna börjar komma. Jag ser lika fräsh ut som Siwan i "Mamma är lik sin mamma". Naglarna är förstörda av all handdisk (diskmaskinen gick givetvis sönder lagom tills jag började min nya "Karriär") och idag skar jag upp min vänstra "ringtå" på dammsugaren. Det blev ett långt jack som började blöda.
Jag har också fått ständig värk i skuldor, nacke och hals! Eftersom jag inte butit något ok med vatten eller liknande så bedömer jag dessa som psykosomatiska.

Det finns säkert många kvinnor och män med starkare psyke än jag som klarar av ett liv som hemmafru/hemmaman utan men och utan att bli psykotisk. Jag klarar det inte. Framför allt klarar inte min man av att hoppa upp och ned och klappa händerna en halvtimme varje dag för att jag ska känna mig tillfreds med dammsugningen. Det är bättre att vi överlåter sådana saker till min chef, och så kan Maken återgå till sina normala "mmm" som svar på om middagen dög.

Tack gode Gud att jag börjar jobba på måndag.