Överarbetad eller smartlat?

Känner ni till hur det är när man har massor att göra, tar på sig mer och mer men samtidigt inte gör ett skit? Eller, det gör jag ju, jag gör en hel del, men inte riktigt så mycket som jag skulle göra.

Det nya modeordet är "smartlat". Det stod i min nya Amelia (som jag köpte i brist på bättre tidningar och mot bättre vetande) och det hade ju varit intressant, men jag har inte läst artikeln ännu, så jag får gissa mig fram till vad det betyder. Troligen något om att man bör satsa på de uppgifter som är viktigast och skippa de som är mindre viktiga som egentligen inte spelar någon roll. Lata sig på rätt sätt helt enkelt. Undrar om jag gör det? *l*

Jag går på 2 kurser och läser alltså heltid. Jag planerar att söka en tredje kurs nu, så att jag alltså kommer att plugga 150% i väntan på ett jobb. Samtidigt söker jag jobb lika frenetiskt som förut (villket arbetsförmedlingen anser är en heltidssyssla)så då lägger vi till 100%. Desutom väntar jag på besked från ett extrajobb som telefonförsäljare på kvällstid (nu är vi uppe på 270%) och detta tänker jag få att gå ihop med träning två gånger i veckan samt en massa styrelsemöten i bostadsrättsföreningen. Ser det ut som att jag ska sova alls i höst??

Jag bara skakar på huvudet åt mig själv. Det är inte rimligt att göra såhär, men jag tänker göra det iaf. Men jag har fortfarande inte läst något till mina kurser, är tvungen att komma ifatt där. Vi får sortera in det under benämningen "smartlat", för det låter mycket mera positivt att beskriva sig så än som en idiot som tar på sig mer än hon klarar av. Antar att det får bli någon form av utvärdering runt jul (när man inte har något annat att göra)..

Jag ska skaffa glasögon. Jag undersökte synen i 6:an, då sa skolsyster att jag var en hårsmån från att behöva glasögon. det intressanta var att när jag gjorde syntestet i samband med körkortet ett antal år senare såg jag sämre, men optikern hävdade att jag hade fullt godkänd syn. Men eftersom jag sedan dess har vant mig vid att hamna närmare och närmare papperet och dataskärmen samt att jag har svårt att läsa avlägsna vägskyltar så är det bara att inse att jag behöver dem. Glasögonen alltså, körkortet har jag redan och optikern vet jag inte vad jag skulle göra med.

Jag funderar på vad jag ska ha för glasögon och hur det ska se ut. Ska ta med mig sambon som smakråd. Vi har alltid totalt olika smakuppfattningar, det är skrattretande. De kvinnor han tycker ser bra ut tycker jag ser vidriga ut (och nej, det beror inte på svartsjuka) och vice versa. Det ger en konstig känsla av att han antingen måste ha gått emot sin smak totalt när han blev ihop med mig, eller så ser jag ut som skit. Jag frågar ibland, men han är inte så positiv till att utveckla sina tankegångar och urvalskriterier för mig. Vet inte om det är att betrakta som att väna om den personliga tryggheten eller som smartlathet. *l*

Jag har en tanke om att jag skulle passa i sådana där "sekreterar-glasögon", och för en gångs skull är sambon överens med mig. Om detat bådar gott eller inte återstår att se. Vi följer utvecklingen med spänning..

Dagens sanning:
Jag älskar dead-lines.
Jag gillar det svischande ljudet de åstadkommer när de rusar förbi.
/Douglas Adams