Det gick inte riktigt som jag planerat, det gör ju sällan det. Fast jag är så himla bra på att planera. Jag är en väldigt strukturerad person, gör Exceldiagram, budgetar och listor på allt som tänkas kan. Fast ibland så hänger ju saker och ting på andra personer också och då blir det gärna lite fel.
Som mina glasögon till exempel. Vi åkte in till Triangeln (köpcenter) i lördags, för att småhandla lite, och så hade jag tänkt att bara hoppa in sådär lite casual till en optiker och be om en synundersökning och prova ut ett par glasögon. Det fanns pengar, jag hade tid och vi hade lagt tillräckligt mycket pengar i biljettautomaten så att bilen inte skulle få böter. Men så sabbade de mina planer med att påstå att man måste beställa tid i förväg, och att det är minst en veckas väntetid. Blä. Jag hatar när jag bestämt mig för att göra saker och så är det någon annans jävla rutiner som förstör. Varför kan inte bara hela världen kretsa runt mig och när jag vill göra saker!? *jodå, liite ironisk är jag allt*
Så då åkte vi till Mobilia istället, för att testa där, men de hade mage att säga samma sak. "Beställ tid för 17 gubbar" (eller något lite mera diplomatiskt och inte lika Åsa-Nisse-aktigt). Så då gjorde jag det, där också. Så nu har jag två tider för synundersökning, men jag ska gå på den på Mobilia, för hon var mycket trevligare än nissarna på Triangeln.
Sen var jag tvungen att tröst-shoppa ett nagellack i en speciell nyans, som jag sett på något blogg (som jag inte hittar igen) ska vara inne i höst. Jag letade igenom hela Kicks innan jag hittade en nyans jag var nöjd med, fast flaskan kostade 125kr och jag är snål och tyckte att det var hutlöst för ett nagellack. Jag är snål när jag handlar till mig själv (eller så kan vi säga det på ett trevligare sätt att "Jag bejakar Smålänningen i mig"). Fast sambon övertalade mig att köpa det. Det brukar vara så när vi handlar, att jag snålar och tycker inte att jag behöver något och han gör sitt bästa för att övertala mig att handla skor, handväskor, kläder och vad jag nu vill ha, och sen blir han smått skrämd av världen när jag inte bryr mig om att ta hans erbjudande och genaste springer in på närmaste väskaffär och handlar för 10.000kr på det där Visa-kortet jag heller inte vill ha.
På väg ut från Mobilia frågade han sig faktiskt hur det kom sig att just han hamnat ihop med den enda tjej som inte vill handla, när han verkligen inte har något emot det. Jag log och svarade något om att det var universums sätt att bry sig om honom och se till att han inte blev utfattig, för med en sådan generös man behövs det en sån som jag. Fast jag ska inte säga annat än att jag uppskattar att ha en sambo som inte får nervösa utslag av att flickvännen letar rätt nagellacksnyans på Kicks i 15 minuter och går igenom alla nagellacksflaskor i hela affären. Jag vet att jag har mera tur än jag förtjänar.
För övrigt var det inte bara glasögonen som jag inte kunde få när jag ville. Jag försökte att kopiera ett kort förra veckan och tänkte ta en fika under den timmen det skulle ta. Men det finns ingen fika som räcker i en vecka, så när jag hämtat mig från beskedet att jag skulle få vänta så länge fick jag gå hem med min lilla lapp, och tackkorten jag skulle skicka får vänta ännu en vecka eller två. Fast det har redan gått flera månader, så de jag ska tacka har redan tappat all tro och förhoppning på min uppfostran i det avseendet, så det spelar ingen roll längre.
Inte ens sambons nya mobil gick att få tag på. Jag blir galen på att inte kunna få tag på honom, och det blir problem hela tiden för att vi båda behöver telefonen. Dessutom så lovade jag honom en mobil i 30års-present för 9 månader sedan (som han aldrig fick eftersom det är så det är att leva som fattig student, man tvingas bli jättebra på att låtsas att man faktiskt kunnat köpa födelsedagspresenter till den andre, som normala människor gör) så det var minst sagt dags nu att köpa en. Men den rätta modellen fanns naturligtvis inte, så det är bara att vänta. Börjar jag låta tjurig?? *l*
Telefonförsäljningsjobbet jag sökte fick jag inte. Det svider, hysteriskt mycket, för det är ett skitjobb, som de flesta inte ens vill ha. Jag vet inte ens vad det var för fel, för allt lät hysteriskt bra på intervjun. Sen skickade han bra ett sms och sa att jag inte fick jobbet. Så all planering jag hade gjort upp för vad som skulle hända med mina nya extrapengar gick upp i rök. Jag surar fortfarande, men har beslutat mig för att avsluta det kapitlet med sambons förslag till förklaring:
"- Han kanske blev hysteriskt förälskad i dig och kände att han inte skulle klara av att leva sitt liv med dig närvarande där varje dag, när han inte kunde få sig. Så då var det enda han kunde göra att inte ge dig jobbet!"
Det känns som en betydligt bättre förklaring än att jag skulle ha gjort bort mig på intervjun, att han tyckte jag var dum i huvudet eller att han bara anställer blondiner av personliga skäl. Så trots att jag nu givetvis hatar honom (han som inte gav mig jobbet såklart!) så kan jag ju inte förebrå honom för hans goda smak... *l*
I måndags började jag träna igen. Det var skönt att komma igång. E, som brukar träna ihop med mig, hade avsagt sig all form av träning innan den 17:e, men nu var det ju efter det så jag ringde upp henne. Hon ville inte, visade det sig när alla hennes ursäkter var slut, för att jag löste problemen åt henne. Slutet av samtalet tyckte jag att jag påminde om någon av de där äckelhurtiga tränarna i barntarprogramen på Kanal 5, och hon var desperat och fick ångest över att jag var så hurtig *l*. Så jag fick vara hurtig själv, iaf den här veckan också, tills lönen kom, bestämde vi. Jag är inte totalt hjärtlös =) Fast jag tyckte att det var hysteriskt roligt att få vara den som inte ägnade samtalet åt att försöka komma undan träningen. Nya roller är underhållande =)
Så efter samtalet med E beslöt jag mig för att gå själv. Jag hade beställt nya träningskläder för att pigga upp mig lite. Men byxorna var för långa, så 1h och 15 minuter innan träningen började bestämde jag mig för att lägga upp dem (varför börjar man alltid sådana projekt i sista minuten?). Jag har en symaskin, men symaskiner har aldrig gillat mig (och jag gillar inte dem) så jag började med nål och tråd. Det gick bra, men tog tid, och klockan gick oavsett att jag hotade dem med stryk om den inte stannade, så efter 20 minuter gav jag upp och slet fram symaskinen.
Ingen tråd med rätt färg på spolen. Jag varken orkade eller tyckte att jag hann sätta mig in i hur man spolar upp tråd på spolen, så jag gjorde det för hand. Det är svårt med långa naglar kan jag intyga. Hur många varv i minuten jag kom upp i vågar jag inte gissa på, men efter ett tag bestämde jag mig för att det fick räcka, och började att trä maskinen efter bästa (nej, min) förmåga, vilket inte vill säga mycket. Kortversionen är att tråden snodde sig, maskinen bråkade, jag svor, gick lös på den med pincett och sax för att lösa upp härvan, klippte och sydde för glatta livet och en halvtimme innan passets början var byxorna upplagda och jag var slut. Snyggt upplagda var de visserligen inte alls, men jag nöjde mig med att slippa trampa på dem (och som jag senare så fyndigt återgav historien till V: "Ingen ska ju ändå syna mig i sömmarna"). Sen tog jag en taxi till träningslokalen.
Dagens sanning:
It's a biiiig mistake to allow any mechanical object to realize that you are in a hurry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar