Orkaner och kanaler

I måndags började jag skolan, igen. Det kändes faktiskt väldigt skönt att komma tillbaka, och det är skönt att inte vara en del av arbetslöshetsstatistiken, även om jag egentligen är det, eftersom jag pluggar i väntan på att få ett jobb.

När jag kom innanför dörrarna träffade jag L. Vi utbytte genast komplimanger och nyförvärvad smalhet (jag) och tillika nyförvärvad rundhet (hon), och skrattade gott åt att vi återigen hamnade på samma plats. L var närmligen den fösta jag lärde känna för några år sedan när jag började plugga, och nu var vi här igen. Anledningen till att L inte ilsket gick därifrån när jag påpekade att hon gått på sig är helt enkelt att det berodde på en mycket positiv viktuppgång, nämligen graviditet. Jag har nu 1 vän kvar som inte har barn, L har länge legat på den listan över personer jag kan tänka på som en buffert "L har fortfarande inte barn så då är det inte stressigt att jag inte har heller, det är fullt normalt att inte ha barn i den här åldern" osv. Nu är det bara jag och E kvar. Nejdå, jag har inte alls ångest.

Skolan har lämnat in min c-uppsats till en tävling, fick jag veta i måndags. 25.000 kan man vinna. Håll tummarna för mig!! Jag vet inte riktigt när tävlingen avgörs, eller vilka kriterierna är, men jag hoppas att jag är bäst. Jag behöver 25.000kr. Fast det gör väl de flesta =)

Min andra skoldag var på en helt ny skola där jag aldrig varit förrut. Förvirrningen var enorm, men det är väl vad man kan vänta sig när byggnaden heter Orkanen. Den var stor och glasig och jag hade ingen aning om vart jag skulle, men lyckades hitta rätt. När jag väl kom dit blev jag iväg skickad för att skaffa ett passerkort, så det var bara att knalla iväg igen. Jag har aldrig haft ett passerkort innan, ni vet ett sånt där som ser ut som ett leg, som man har runt halsen. Som ett backstagepass, fast knappast lika coolt. Passerkortet ger bara tillgång till skolan på kvällstid och möjlighet att använda datasalen. Jag funderade på att fråga om möjligheten att lägga in ett öltält också, men avstod. Uppropet var skittrist och bestod i 30 minuters info, där vi fick veta allt utom det man vill veta, och därefter fick alla 50 elever presentera sig själva. Det tog ungefär 1h. Sen fick vi gå hem. Jag fattar inte varför de ska envisas med sådana saker som presentation av 50 personer. De flesta såg ganska uttråkade ut efter 5 minuter redan, eller så var det bara jag. Det var svårt att avgöra, jag var lamslagen av tristess.

Det trevligaste var att gå hem, och det menar jag inte på det elaka sätt som det låter. Orkanen ligger nämligen på högskoleområdet nere i Malmös hamn, och det är till och med sjöutsikt från klassrumsfönstren. Så när jag gick hem vis 19 lyste solen lagom varm från en klarblå himmel, och det blåste från havet när jag gick över den bro som ledde över kanalen. I hörlurarna sjöng Cornelis "Ingrid lilla se hur strömmen dansar, alla böljorna har vita fransar" och hela livet kändes som en musikvideo (även om jag är medveten om att varken Cornelis eller Taube var så väldigt inne på den typen av media). Det var helt enkelt ett sånt där ögonblick som man ramlar över ibland, då livet känns så där perfekt att det inte känns verkligt längre. =) Mp3 spelare är underbara uppfinningar (jo, det var ju även freestylen när den kom) för den ger den riktiga människan möjligheten att leva livet till ett soundtrack!

Vi har jagat Depeche Mode biljetter sedan i måndags när de släpptes. Allt körde ihop sig på en gång, allt som kunde trassla trasslade, och trots hjälp från en massa människor så blev det inga biljetter. Vi hade egentligen gett upp igår, men så tittade jag på blocket och fick lite nytt hopp. Det fanns biljetter till salu! Vi har tom fått kontakt med en som vill sälja sina och sambon försöker just nu få tag i dem. Jag vågar inte tro på det ännu, men vi håller tummarna för att det blir en konsert i Göteborg i februari, även för oss. Vi får väl se. Det känns som att livet just nu pendlar helt obegripligt mycket mellan himmel och helvete. Vi får väl se vart det slutar. HÅll tummarna för att optimisten i familjen får rätt!

Dagens sanning:
It's a biiiig mistake to allow any mechanical object to realize that you are in a hurry.