Saker som skrämmer mig

Världen är galen. Vissa dagar känns det bara så. Det finns så mycket idioti som bara rullar vidare, inget ändras. Jag skulle vilja skriva om något trevligare men just nu känns det som att jag drunknar under (ursäkta uttrycket) alla katastrofer och olyckor i världen.

Händelserna i New Orleans är så tragiska att det är svårt att ha något nytt att säga om dem. Jag kan bara fråga mig hur världens rikaste land kan misslyckas så kapitalt med att ta hand om ett problem som aviserats i förväg!! Det var ju knappast så att de blev överraskade, eller borde ha blivit. Om jag var strandsatt i det helvete som fortfarande kallas New Orleans av omvärlden, skulle jag också bryta mig in i affärer och plundra. För hjälpen kommer ju inte, det finns varken mat eller vatten till de flesta. Men istället för att låta soldaterna ta hand om problemet (alltså hjälpa de nödställda och ge dem mat och vatten, husrum och vård) så skjuter man dem istället! Vad ska man säga, visst det blir ju färre nödställda, men det var kanske inte riktigt så vi andra hade tänk oss lösningen...
Michael Moore har som alltid en träffande kommentar på USAs problem (läs: Bush), här i ett öppet brev till presidenten.

http://www.michaelmoore.com/words/message/index.php?id=183

Halva Sverige står i lågor. Pyromaner bränner ner hus på löpande band och drar sig inte för att ge sig på kulturarvet heller. Jag förstår att det handlar om sjuka människor, som behöver hjälp, men jag kan inte låta bli att hata dem iaf. Till skillnad mot skadegörelsen i New Orleans finns det ju ingen mening med det här, bara förstörelse och innebrända tvååringar. Jag är jätterädd för bränder. Tänker ofta på vad jag skulle kunna rädda om det började brinna, hur vi skulle ta oss ut. Kattens bur, som vi aldrig använder, står och tar upp plats i klädkammeren, och den är i vägen minst 1 gång om dagen. Men om det börjar brinna så skulle det aldrig gå att bära ut katten utan buren. Dessutom kan det ju dröja flera dagar innan man får någonstans att ta vägen igen. Usch, börjar man tänka på hur många potentiella pyromaner det kan finnas i Malmö, eller att den här staden skulle kunna läggas under vatten lika enkelt som New Orleans så börjar man hyperventilera. Och det är inte riktigt så jag tänkt att tillbringa min helg.

Skolan har börjat för de flesta, mina lektioner börjar på måndag. Igår var jag på biblioteket och hämtade 5 tjocka böcker som jag reserverat, eftersom det inte finns en möjlighet att köpa all kurslitteratur man behöver, om man dessutom vill äta mat, och det vill man för det mesta, iaf jag. Så jag ställer mig i kö på böcker på biblioteket istället, och hoppas att det är just de böckerna som jag fått tag i, som ska läsas först. Troligtvis så kommer de 5 jag fått inte att behövas förrän i december och då har jag fått lämna dem ifrån mig för länge sedan.

Så nu har jag alltså officiellt börjat mina studier för året. Det är lika skrämmande som alltid, för jag avskyr att göra nya saker, och att träffa nya människor. Inte för att jag inte tror att det är trevliga, det är de för det mesta, men jag är egentligen hysteriskt blyg och har svårt att bli vän med nya människor. Det är inga problem att prata ytligt med människor, det kan jag göra ett tag, men att gå från ytligt prat till att försöka framställa sig som någon de skulle vilja vara vän med har jag jättesvårt för. Min vänskap med V är ett utmärkt exempel. Vi har kännt varandra i säkert 6 år, men det är kanske bara 2 år sedan vi började prata på telefon mellan våra årliga träffar (vi bor på 30 mils avstånd, och det är från början våra respektive som känner varandra). Idag pratar vi nästan varje dag, men det tog mig alltså 4 år att överkomma rädslan för att hon skulle tycka att jag var en en sån där skitjobbig flickvän till kompisen. En sån där som hon var tvungen att vara trevlig mot. Lyckligtvis så behöver jag inte noja över det längre.

Men nu när jag redan har min examen, och ska läsa kurser så blir jag ju tvungen att träffa nya människor, som jag naturligtvis redan bestämt mig för, avskyr mig. Jag går iaf inte dit med någon förhoppning om att hitta nya vänner *l*
Desutom ska jag gå två olika kurser. Jag är redan livrädd, och jag vet att jag kommer att vara tvungen att prata med dem. Tur att det inte är någon jävla nollning iaf. Jag genomled det i gymnasiet, och någon mera meningslös aktivitet kan jag inte tänka mig. När jag skulle börja på högskolan så tänkte jag verkligen inte uppleva det igen, oavsett innehåll. Lyckligtvis så hamnade jag på en skola dit folk kommer för att plugga, och inte för att leka, någon nollningstradition finns det alltså inte. Iaf inte på min institution. Jag har gått en hel utbildning, 3,5 år på högskola, och har fortfarande inte varit på någon sittning, haft min studentmössa på eller duschat iklädd overall (uttalas åverål på småländska =). Ingen jag känner har overall, så det var ju tur att jag slapp det. Jag funderar dock på att gå till kårhuset någon gång den här hösten, så jag iaf kan säga att jag varit. Men det är ingen jag prioriterar man om man säger så.

Dagens citat:
En vän är en som vet allt om en
och ändå tycker om en.
/Elbert Hubbard