Ovanor och egenheter

Det snurrar runt en sk. "bloggutmaning" om ovanor och egenheter. Jag fick min utmaning från Deckarmamma.
(Jag tar hennes allmänna uppmaning personligt, annars hade jag aldrig fått skriva av mig ;)

"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."


Så här kommer de (fem, my as):

• Jag läser böcker/ser på filmer som gör mig hysteriskt rädd så att jag sedan knappt vågar gå genom lägeheten till toan på natten. Detta trots att det knappast kommer som en överraskning att jag är hemskt mörkrädd.
  
  
• Jag avskyr samåkning. Jag åker hellre omvägar ensam än delar bil med folk som jag inte brukar umgås med (ja, att åka bil med kompisar är ju en helt annan sak, det är ju kul.)
  
  
• Jag är hysteriskt långsint. Jag är snabb att förlåta om någon faktiskt ångrar sig, men jag glömmer aldrig någonting.
  
  
• Jag minns alldeles för många sångtexter. Speciellt gamla schlagerlåtar. Det är sångtexterna, (och de gamla oförätterna, se förra punkten) som gör att jag inte har plats med nya saker i huvudet.
  
  
• Jag har massor av åsikter, lite för många tom.
  
  
• Jag pratar ibland om min katt som andra pratar om sina barn. Jag gör det omedvetet, men jag väljer att se det som en hämnd, istället för att skämmas.
  
  
• Jag är sämst på att komma ihåg att rensa avlopps-silen, efter att jag duschat.
  
  
• Ibland "ritar" jag ord som jag hör (kanske på tv, eller ett ord jag nyss sagt) i luften, med fingrarna eller med tårna. Helt plötsligt inser jag att jag ligger i soffan och viftar med tårna, precis som om tårna var en penna, och försöker skriva "flexibel" eller något annat ord jag hakat upp mig på. Tror att det har att göra med att jag är värdelös på att stava, och brukar "testskriva" ord i luften för att handen ska minnas åt mig hur de stavas.
  
  
• Jag är väldigt snål när det gäler att handla till mig själv. Jag kan gå ifrån kläder som jag verkligen behöver, och som sitter bra, bara för att de inte kostar så lite som jag vill att de ska kosta (Cee-pris-index går fortfarande efter 1994 års priser).
  
  
• Jag äter för fort. Och gillar det.
  
  
• Blir stressad och irriterad av att inte få ha matchande sängkläder i sängen.
  
  
• Jag kan inte låta bli att registrera när servitriser gör fel (tex. serverar från fel sida, sätter fram fel glas osv.). Jag säger inte åt dem, och har numera även slutat att kommentera felen till sambon när vi äter ute. Det är bara det att han ser ju att jag ler illvilligt... (Har man en gång jobbat som servitris kan man inte låta bli.)
  
  

Det räcker nog så. Ja, jag är galen.

Nu ska jag skicka vidare denna utmaning till V och Teresa. Ni som läser: skriv gärna i kommentarerna!! =)

Vill du få ett bättre liv?

Jag har redan skrivit ett nytt blogginlägg, för bara några timmar sedan. Och med tanke på att jag inte skriver så ofta så borde jag kanske hålla mig lite? Sprida ut glädjen? Men det går inte, för jag har sett något så underbart att jag inte kan låta bli att dela med mig av det.

Om du avskyr film, all film, så kan du sluta läsa nu. Välkommen tillbaka en annan dag.

Om du gillar film, åtminstone någon gång sett en film du gillade så stanna kvar. Jag ska ge dig namnet på en film som får alla de andra ruttna skit-filmer du sett, att sluta spela någon roll. Efter att ha sett "Elizabethtown" så är man beredd att förlåta filmbranschen allt ont, från "Braindead" till "Crossroads".

Elizabettown.

Det var den absolut vackraste film jag sett på... länge. Jag kan inte säga hur länge, men länge. Jag skulle kunna se den om och om igen, utan ljud, och bara titta på de vackra bilderna och på hur var enda klipp får dig att vilja skrika "DIT vill jag åka!". Den som filmade och ljussatte, och inte minst den som valde miljöerna borde få tårtor varje dag, resten av sitt liv.

Men jag skulle lika gärna kunna blunda och bara lyssna på musiken. Den har faktiskt en huvudroll i filmen, och jag har aldrig hört ett soundtrack som känts så riktigt och verkligen passande för filmen. För att inte tala om att det är hutlöst bra musik, filmen igenom. Man vill nästan inte att de ska prata. Tur att det finns soundtrack.

Ja, det är en kärlekhistoria. Men inte så förutsägbar och bubbelgums-aktig som i andra kärleksfilmer.
Ja, den har Orlando Bloom och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Men de är perfekta för rollerna, och man önskar inte ett dugg att Orlando gick tillbaka till sina alv-öron. Susan Sarandon gör förresten en utmärkt biroll.

Dessutom handlar den en hel del om livet, och döden. Det är en "Må-bra-film" men kanske ingen man ska se om man begravde en kär vän dagen innan.

Och tro mig, den är INTE förutsägbar. Du har INTE sett den här filmen 100 gånger innan.

Jag vet inte om den kommer ut i Sverige, eller när. Jag vet bara att det här är en film som ger dig känslan av att ha vunnit 123 minuter extra. Nu tänker du att en film omöjligt kan vara så bra, och att jag troligen har kass filmsmak. Jag kan bara säga att den som inte gillar Elisabethtown har inget hjärta, men att det finns scener även för den som tyckte att "Dukes of Hazzards" var toppen, eller för den som vill ha tips för hur man tystar skrikiga barn. Det här är en av genrens bästa filmer, minst. Jag unnar er alla att se den.

Det borde finnas gränser.

Livet borde vara fullt av gränser. Till exempel är jag säker på att det finns gränser för hur patetiska olyckor man får vara med om. (Sekunden efter att jag skrev den meningen färdig, så skulle jag sätta mig mera till rätta i stolen, men min arm "halkade av" armstödet, och jag rev mig på skrivbordsstolen. Need I say more??)

Den olycka jag egentligen skulle berätta om hände igår. Köket är ju hemmets farligaste rum och allt det där.. Jag skulle bara göra potatismos, var stressad och hungrig och tog inte av kastrullen från plattan innan jag började röra i pulvermoset. Då började potatismoset att hoppa, varvid en klick potatismos (svinvarmt!) hoppade upp och petade mig i båda ögonen! AAAJ!

Vi kan ju tänka oss hur käckt det hade varit att komma in på ögonkliniken och förklara att jag skadat synen på: Potatismos! I det läget hade jag nog fått bli blind istället.

Annars är jag bra på att gå in i väggar (oj, nu gick jag för nära vår ruggliga hallvägg när jag skulle byta rum, och ojdå, jag skrapade upp hela armen! Så det kan gå!) eller att fastna med tröjorna i handtagen när jag ska stänga en dörr. Då får man någon sån där "rycka-tillbaka-effekt" som de har i gamla filmer. Jag börjar gå därifrån, men ärmen sitter fast i dörrhandtaget, och jag håller på att ramla åt skogen.

Jag har behövt uppsöka läkare och sy min hud vid två tillfällen. Den första gången trillade jag ur en hängmatta och slog upp ett jack vid näsvingen, på ett par träskor som stod under hängmattan. Den gången var jag så liten att jag inte personligen var tvungen att förklara mig för läkaren, utan överlämnade detta till mina föräldrar.

På senare år har jag blivit bra på att svimma. Jag tål inte värme och får lätt vätskebrist = upplagt för svimning. Så ett långt av avslappnande bad (ett kallbad känns ganska meningslöst) slutade med att huvudet snurrade, och jag vaknade upp på badrumsgolvet. Numera är jag förbjuden att bada, sambon vill inte hitta mig avsvimmad igen. Personligen hade jag tänkt mig att jag skulle se så där vackert sovande ut, som Snövit eller Törnrosa, men sambon går uppenbarligen inte igång på Disneybrudar.

Nu ska jag linda in mig i bomull, och ta helg.

Dagens citat:
Hela säsongen har vi stått och balanserat på ett bananskal..
/Rolf Zetterlund, fotbollscoach

Tillskott

Det var kallt kan jag lova. Jag stod utanför ett köpcenter idag och gjorde mitt bästa för att få någon att stanna och prata med mig, så att jag kunde intervjua dem. Jag ska stå där och frysa imorgon också, så var snälla mot mig då, om ni ser mig. Lyckligtvis kan jag ta rast när jag vill, och gå in och värma mig i någon affär. Jag köpte gardinstänger idag, medan jag väntade på att fötterna skulle tina upp. Vi fick ett par snygga panelgardiner i julklapp som jag vill sätta upp nu, därav besöket på Hemtex.

Andra, minst lika lyckliga, tillskott till vårt hem är *lol* det fina toalettpapperet från Änglamark med krokodiler och poesi på! Blev tipsad om det från Hushusens blogg, och jag är så lycklig nu när jag hittat det. (Skratta ni! Men det är januari och några större utsvävningar för hemmets trevnad tillåts det inte.)

Det ligger snö i hela stan, och på flera gator, så som t.ex. min egen, har de fortfarande inte plogat. 1-1,5dm snömodd över hela gatan, som blivit uppkörd i olika spår innan den frös och bildade ett landskap av "half-pipes" för råttor. Tack för den Malmö Stad! Jag vill egentligen ta bilen imorgon, men vet inte om jag vågar flytta den. Vi får se.

Ett annat nytt tillskott är Arvid! Han lever i köket och är en mycket sympatisk man. Hans fullständiga namn är Arvid Nordqvist Mellanrost, och han blev en räddande ängel när jag helt plötsligt fick kväljningar av mitt vanliga Gevalia. Nej, jag är inte gravid. Troligen så var det bara ett paket som var dåligt av någon anledning, vi har druckit Gevalia efter det och då smakade det som vanligt. Men Arvid har kommit för att stanna, för jag tycker fortfarande att det känns lite lyxigt att dricka det, och dessutom så är det ju GULD på förpackningen. =)

Jag har tappat 2,5 kilo på 2 veckor nu. Det är ju knappast att betrakta som ett tillskott, men jag vill absolut inte säga att det känns som en förlust =) Med tanke på allt jag satte i mig under jul-nyår-trettonhelgen så är det inte så konstigt att de första veckorna med en normal kosthållning får stora resultat. Övriga kilon lär dock sitta betydligt hårdare, vänta och se. (Eller "se" får ni ju inte. Jag har ingen lust att lägga ut någon bild på mina valkar.)

Andra tillskott är den nya serien "Commander in Chief"
som är fullständigt underbar. Både Geena Davies och Donald Sutherland gör bra roller, och serien känns inte alls som en onödig efterapning av West Wing. Se den!

Om någon har några bra tips för vad jag bör skaffa för tillskott till min vår-garderob, så kan ni inkomma med förslag fram till min födelsedag den 6 Februari. jag hoppas på ett ekonomiskt tillskott, så att jag kan köpa jeans. Jag äger just nu bara ett par som är relativt hela, och de är så stora att jag inte behöver knäppa upp dem längre. Eftersom jag inte riktigt tycker att en kvinna på 26 klär i baggy-jeans så behöver jag verkligen nya byxor. Och en hel garderob, men en sak i taget.

För övrigt tycker jag att ni ska ta en titt i min länklista. Det finns många bra bloggar där. Ni kommer att skratta er fördärvade =)

Dagens visdom:
Paper is always strongest at the perforations.

Vad de egentligen menar i kundtjänst telefonsvarare..

*Lyfter telefonluren*

*Slår nummret*

*Väntar*

*Kvinna, med narkotikapåverkad röst svarar*

- Hej och välkommen till XXX! Just nu är det många som ringer till oss. Du placeras i kö, och vi tar strax emot ditt samtal.

*Väntar*

- Du är nummer...*mansröst bryter in* 47 *kvinnorösten kommer tillbaka* i kön.

*Väntar i 10 minuter*

- Du är nummer...*mansröst bryter in* 46 *kvinnorösten kommer tillbaka* i kön.

*Väntar i 10 minuter*

- Du är nummer...*mansröst bryter in* 45 *kvinnorösten kommer tillbaka* i kön.

*Väntar i 10 minuter*

- Du är nummer...*mansröst bryter in* 19 *kvinnorösten kommer tillbaka* i kön.

*Blir glad för att kön äntligen går frammåt.*

* Tar ut segern i förskott.*

*Väntar i 10 minuter*

- Du är nummer...*mansröst bryter in* 11 *kvinnorösten kommer tillbaka* i kön.

* Tänker att du snart är framme.*

*Väntar i 10 minuter*

- Det är fortfarande många som ringer till oss. Ditt samtal placeras nu i vår särskilda lotteriväxel, och vi besvarar ditt samtal när ditt nummer dras! Var vänlig vänta...

*Vad i helvete??*

* Väntar i 5 minuter*

- Det är fortfarande många som ringer till oss. Du har just förlorat din plats i kön.

- Ditt nummer är nu... *mansröst bryter in* 36...*kvinnorösten tillbaka* i kön.

*Men herregud så kan ni väl inte göra!*

*Väntar i 10 minuter*

- Du är nummer...*mansröst bryter in* 35 *kvinnorösten kommer tillbaka* i kön.

* Väntar i 20 minuter*

- Det är många som ringer just nu. Tyvärr drog vi inte ditt nummer denna gång, men var vänlig och vänta kvar.

*Väntar 10 minuter*

- Det är många som ringer just nu. Tyvärr drog du en nitlott och placeras nu sist i kön, men var vänlig och vänta kvar så besvarar vi ditt samtal så snart vi känner för det.

*Väntar 10 minuter*

- Det är många som ringer just nu. Lyckligtvis för oss, är telefontiden slut. Var vänlig försök igen imorgon.

*Men, ni måste ju...*

- Våra telefontider är på dagtid, under kontorstid, så att så många som möjligt ska vara upptagna på arbete och lektioner, så att vi slipper besvara era samtal. För säkerhets skull har vi även lagt in en massa undantag och raster för att förvilla er.

* Men vad fan. Jag har ju väntat skitläge!!*

- Besök gärna vår hemsida, där vi besvarar alla frågor som vi fått av barnen i klass 2b på Kumlaskolan. Kan ni inte lösa era problem med hjälp av dem, så får ni skylla er själva. Ha en bra dag!

*klick*

Little Miss Perfect

Nu är det äntligen över för den här gången. "Den hysteriska fasen" där jag har tretusen saker att göra och bara rusar runt för att hinna med. Tentorna är inlämnade, böckerna lästa, kurserna avslutade, uppgifterna skrivna. Inte utan slit, tårar, hjärnsläpp och blodvite, men iaf.

Det gick. Harald har gått hem.

Det blev inte bra, det var mycket länge sedan jag lämnade något ifrån mig som jag var så missnöjd med, och jag skämdes faktiskt för att sätta mitt namn på papperen (naturligtvis så skulle vi skriva namn och inte använda oss av hemliga koder den här gången). Men ibland så måste man inse att man är besegrad, och vara nöjd med att bli färdig. Jag hatar verkligen att inte göra saker ordentligt, när jag vet att jag kan bättre. Men den här gången får väl bli den gången som jag, liksom alla andra, ger mig rätt att vara normal och ha sämre dagar.

Igår (onsdag) var jag så stressad och förvirrad att jag missade ett viktigt möte. Vid 19:20 insåg jag att jag missat att gå dit, till mötet som började vid 19. Desperat ringde jag ordföranden för att ursäkta mig och förklara varför jag inte kom, och att migränattacken jag förskaffat mig hindrade mig för att alls komma dit. Men jag fick inte tag på honom. Jag ringde och lämnade ett hispigt meddelande på hans telefonsvarare, där jag mer eller mindre bad om ursäkt för min existens, och sedan att "förklarande mejl" i hans mejlbox. En timme senare ringde han, och frågade lite försynt om jag verkligen tänkt att gå på möte idag. Mötet var ju på torsdag... Ja, vänner jag hade kommit för sent till ett möte, på fel dag. Oh joy, vilket sansat och korrekt intryck det ingav! Tur att ordföranden inte är mer än ett par byxor, som min gammelmoster brukade säga.

Ja, sambon har skrattat sig fördärvad över att jag inte ens hde koll på vilken dag det är. Speciellt eftersom det är jag som framhärdar med Exelldokument, armbandsklockor och almanackor och han "klarar sig utan".

Jag var så uppe i varv igår kväll att jag sökte några jobb av bara farten. Nu skulle jag gärna vilja få dem också, av bara farten.

Nu börjar nästa period. I den ska jag skriva en magisteruppsats, söka jobb, gå på kurs, jobba extra och skriva om stadgarna till vår förening. Det ska bli trevligt, och vilsamt. *lol*

Men innan dess så ska jag ta det lugnt, den här helgen iaf. det har jag förtjänat. Tyvärr kan jag inte bjuda mig på tårta för jag är mitt i en "socker-avväjnings-kur" (vilket var så illa tvunget efter julen) och jag är konstant hungrig. Jag bara äter hela tiden, det växer sallad ur öronen på mig snart.

Hmm, jag fick en avslappnings-cd av syrran i julklapp. Bör det säga mig något?

Dagens citat:
"Passa på att skratta nu ungar, för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång."
/Kjell Bergqvist,
i den underbara filmen "Den bästa sommaren",
just när han kört över guppet med sin likbil

LIvet är en tv-lek

- Upp till bevis!

Så gastade Harald Treutiger för många år sedan. Sedan dess har han varit tyst en längre tid. Tills idag, då han uppenbarade sig i mitt vardagsrum och började skrika åt mig. Jag vet inte varför han valde mig. Kanske för att jag bad om den där autografen i en galleria i Stockholm för sisådär 15 år sedan. Nu tror han att vi har något band som gör att han kan...

- UPP TILL BEVIS! (Gastat på klingande Göteborgska.)

Jo, mina vänner. Det är nämligen dags idag, att stå för allt det där man sagt. Alla tentor som ska in den här veckan, alla kvarvarande kilon som ska bort, träningen som ska sparkas igång igen och de där frivilliga uppdragen åt föreningen som jag tog på mig i ett svagt ögonblick. Nu är det dags att faktiskt stå för dem.

Den senare halvan av December är den tid så minst 80% av svenska folket ägnar sig åt allvarlig förskjutning. De förskjuter betalningar, räkningar, släktbesök och nyårslöften. Till efter jul. Sedan till efter nyår. Till sist skjuter man alla måsten i ett sista desperat försök, till efter trettonhelgen, och bludar och hoppas på att allt är glömt tills dess. Men det är det inte och trettonhelgen är slut imorgon.

- UPP TILL BEVIS! (Tyst Harald-jävel!!)

Har skrivit klart en tenta, samt läst en 200-sidors bok om unga tjejers identitetskapande, idag (sambon höll på att falla i sömn medan han läste titeln på boken, men den var inte så illa man skulle kunna tro). Jag har helt vänt på dygnet så imorgon kommer det inte att bli lätt att kliva upp till en föreläsning, och en hel vecka med ännu flera tentor.

(Harald intervjuar katten om hur jag laddat upp för den här veckan.)

Imorgon så är det dags att åter igen tänka på figuren, eller rättare sagt den där figuren jag är ute efter. Jag har smällt i mig så mycket julmat och godis att mitt sockerberoende är i full blom, och jag hasar omkring i lägenheten som en osalig ande på jakt efter "något gott". Likheterna med en viss Gollum är inte att ta misste på. Men jag har fortfarande några timmar kvar, jag ska sova innan måndagen officiellt börjar, så jag vakar in de sista timmarna med att äta varma mackor. Imorgon vid den här tiden kommer jag att vara galen.

- UPP-MF! (Tystar Harald effektivt genom att trycka en varm macka i munnen på honom.)

Håll tummarna för mig imorgon. Varför o varför kunde jag inte hamnat i "24 karat" istället???

Dagens citat:
Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse
är att falla för den.
/Oscar Wild

Min svärmor är jultomten

Min svärmor är jultomten, det är sant. Hon ger mig så fina saker.
Hon har gett mig mitt nya husdjur, en liten Bagge som bor på min datorskärm. Han heter Kenneth. Han går omkring och ser söt ut. Ibland springer han, rullar runt, äter blommor eller åker rymdskepp. Han är driftig Kenneth.

Jag har dessutom fått ett av livets bästa tips, att lyssna på Winnerbäck.

Utöver det så får jag fina komplimager och söta powerpoint-kort som spelar musik och lyser upp min tillvaro.

Det är inte alla som har en jultomte, året runt.

Korkade kommentarer

Det finns kommentarer som får mig att se rött. Eller egentligen så finns det ganska många saker som får mig att se rött, jag är ganska lättretad, men just idag tänkte jag på en speciell kommentar. Den är inte speciellt ovanlig. En sån där som människor slänger ur sig, helt oreflekterat. Så, alla ni som någonsin sagt så här, jag ska hjälpa er lite. Jag vet att ni inte har tid att tänka så långt själva så jag ska göra det åt er. Bra så??

Dagens dumma kommentar är *ta-da*:
"Det förstår du när du själv får barn." (Eller rättare "Du förstår inte för du har inga barn.")

Nej, jag har inga barn (nu slutar 80% av föräldrarna som läser detta att läsa denna blogg för de har redan avfärdat detta som ett korkat uttalande av en barnlös person..). Men jag får ha åsikter om trafikfrågor även om jag inte har körkort. Jag får vara arg på lastbilars framfart trots att jag bara får köra bil. Jag får ha åsikter om politiska frågor, även om jag inte är politiker, inte ens på fritiden. Överallt får jag ha åsikter men inte när något har med barn att göra. För då måste man ha kvalificerat sig först.

Frågan är då, när klassas man som tillräckligt mycket förälder för att få ha en åsikt? När barnet är fött? Men får en mamma till en tvååring yttra sig om tonåringar? Eller räcker det med att ha barn i magen? Och pappan då, som inte har et barn att bära i magen, får alltså då avhålla sig från att diskutera något som alls har med barn att göra till ungen har ploppat ut eller?
Och de som planerar barn, men har svårt att få? Har de mera rätt att prata än de som inte har barn, självvalt? Blir man mera godkänd i samma ögonblick som man bestämmer sig för att vilja ha barn, eller måste man ha producerat för att få yttra sig?

Nej, vi stackars barnlösa påstår inte alls att vi vet hur det är/känns eller att vi varit med om något sådant. Vi kan inte heller veta hur vi själva skulle reagera i en specifik situation. Men vi kan för 17 göra en uppskattning. Vi kan också intellektuellt förstå saker, vi kan relatera till andra upplevelser. Så brukar man få göra när det handlar om andra saker.

Speciellt trevligt är det när någon menar att jag saknar vissa delar av empatisk förmåga, en bit av mitt känsloregister, bara för att jag är barnlös.
"Å när man hör den låten så börjar man gråta med en gång, för det är så när man blir förälder, då känner man så!" sagt i en lite nedlåtande ton, senast idag.
Nejdå, inte kan jag ha känslor. Inte kan jag bli gråtmild vid tanken på att förlora någon jag älskar, för jag har ju INGET i mitt liv jag kan relatera det till *ironi*

Slutligen undrar jag bara, ni som har 1 barn, eller kanske 2. Får ni sådana här kommentarer från trebarns-mammor? Får ni verkligen uttala er om hur man ska uppfostra barn, för ni har jag faktiskt bara tagit hand om 2, och den andra 3??! Får ni ha känslor? Ni kan ju faktiskt bara veta hur det känns att lyssna på en snyftig låt och känna hur hemskt det vore att förlora TVÅ barn, och den andra mamman vet hur det känns att tänka på hur det skulle vara att förlora 3... Är det här någon kedjereaktion, där man får sparka nedåt bäst man kan, eller är det helt enkelt så att man får skynda sig att kvala in i den "Hemliga klubben"?

Dagens citat:
"Ät inte upp mig. Jag har fru och barn. Ät dem."
/Homer Simpson

Pax för att vara Lilith!

* OBS! Denna blogg innehåller ett flertal sångmoment. Läsaren inbjudes att delta efter bästa förmåga.*

Ibland känns det bara som om man klivit rakt in i en film. Igår var en sådan dag. Min nyårsafton var en synnerligen galen upplevelse. Låt mig nu guida dig kära läsare, genom en nyårsafton i en sitcom från 1982.

"Making your way in the world today takes everything you got..."

Det hela började igår eftermiddag när vi skulle ta tag i vårt stundande nyårsfirande. Vi har varit lätt förkylda under veckan, och vågade därför inte göra några högtflygande planer för nyårskvällen i förväg, utan tänkte helt enkelt vänta tills vi visste att vi orkade med något extra. Så, vid 17:00 igår, bestämde vi oss för att ringa vår vanliga restaurang (nåja, det var en liten skarvning, från början hade vi bara tänkt att gå dit som vi brukar göra, men eftersom det var nyår så tänkte jag att det kanske var bäst att beställa bord iaf). Döm av min förvåning när telefonnissen meddelade att de inte tog emot fler bokningar, och att det bara var att komma dit och köa och hoppas på tur. Förvånad ryckte jag på axlarna och ringde till en annan restaurang som vi gillar. Den var fullbokad. Eller nästan. Damen i telefonen kunde fixa mig ett bord om vi kom genast och tryckte i oss maten innan 20:15, när de andra gästerna skulle komma. Men eftersom jag inte var i skick att visa mig ute, och hade tänkt mig några timmar till denna syssla så tackade jag nej. Vi ringde vidare.

"...Taking a break from all your worries sure would help a lot..."

Vi ringde runt till säkert 10 restauranger vi kunde tänka oss att besöka, alla var fulla. Nej förresten, några var stängda också. Även vår lokala pizzeria var stängd, så det skulle heller inte finnas någon möjlighet att köpa en pizza där och sedan slappa framför tv:n. Dessutom ekade kyl och frys tomma, så någon trevlig trerätters (eller ens enrätters) från egna skåp hade jag heller inte kunnat skaka fram. Så när allt såg som mörkast ut, frågar sambon mig om jag kan tänka mig att äta Italienskt. Restaurangen var nämligen beskriven så på den sajt vi använde för att leta lämpliga ställen att käka på. Jag var fast besluten att äta ute, och italienskt lät gott. Ring, sa jag. Sambon ringde.

"...Wouldn't you like to get away?"

Jodå, vi var välkomna. Samtalet lämnade både mig och sambon en smula förundrade. Sambon kanske mest. Iaf så kunde han inte svara på mina frågor om när han bokat bordet till.
- Han sa bara att vi kunde komma vid 19-19:30, så skulle alla kunna få mat. Vi skulle visst inte få ett eget bord, utan dela med några andra, och så var det en nyårs-meny som bjöds..., sa sambon.
Jag försäkrade sambon att det lät hur bra som helst. Det händer ju ganska ofta att det inte är mer än någon decimeter mellan borden, och nyårsmeny kan ju inte vara illa. Men jag blev inte klok på om han bokat bord eller om vi blivit inbokade...
Så, jag gjorde mig vacker efter bästa förmåga och förberedde mig på en trevlig kväll. Sen ringde vi en taxi (eller rättare sagt fem olika taxibolag, eftersom det verkade som att alla taxibolag tagit ut semester på nyår) och åkte iväg för att käka en trevlig, romantiskt liten intim nyårsmiddag på tu man hand.

"...Sometimes you wanna go..."

Så steg vi då in, på den lilla kvarterskrogen vi valt. Rummet var dödstyst. Inte för att det fattades gäster, nejdå, det var fullsatt. Men de satt knäpptysta, och tittade på oss. Den var inte stor ska jag lova, ett rum med en bar och kanske 8 bord i varierande storlek. Vi blev visade till vårt bord av ägaren som tog emot oss i dörren. Vi satt ensamma än så länge, vid ett bord för sex personer. Sorlet började att tillta igen, och vi slappnade av. Ägarnissen frågade om vi ville ha något att dricka, ignorerade mina försök att få vitt vin, och babblade på om någon drink. Det var inte lätt att vare sig förklara eller försöka förstå, så efter ett tag gav vi upp och lät honom ta in vad han ville. Vi blev serverade var sin drink (fråga mig inte vad det var), skålade och började att studera stället vi hamnat på.

"...where everybody knows your name..."

Det satt ett gäng gubbar i baren och drack öl. Bakom min rygg fanns tre bord uppdukade, varav två var fyllda. Bakom sambons rygg stod ytterligare ett bord, som intagits av en äldre dam i dräkt från 70-talet, samt en mycket gammal man i kostym och baseboll-keps. Han såg ut att vara minst 80 år. I ena hörnet av restaurangen stod en spelmaskin med den obligatoriska raggaren framför, som spelade koncentrerat. Vi drack av våra drinkar och småpratade, och hade trevligt.
Plötsligt kliver det in en man i 40-årsåldern, i kostym, och kliver rakt fram till bardisken. Han tas emot med öppna armar, jubelrop och applåder. Vi sluter oss snart till ett mannen troligen är en stammis, och att de vid baren är hans polare, och att han aldrig tidigare visat sig i en kostym.
- Vi måste ha hamnat på något riktigt stammis-hak.., funderar jag. Jag får plötsligt flashbacks från någon gammal tv-serie, men vet inte riktigt vilken.

"...And they're always glad you came..."

Vi sitter och funderar på när vi egentligen ska få mat. Ingen annan i restaurangen äter, och nissen har inte gett oss den minsta vink om att han menar att vi har något att säga till om i det avseendet. Men vi skrattar, och bestämmer oss för att det blir nog bra oavsett. Plötsligt så är det tydligen dags att sätta sig till bords. Männen vid baren visar sig vara våra bordsgrannar (eller grannar och grannar, vi sitter vid samma bord, utan så mycket som en centimeter mellan bordsskivorna). De slår sig ner med dunder och brak, tar i hand och presenterar sig och börjar prata vilt med oss och alla andra. Som i ett trollslag infiner sig 15 personer till i restaurangen och slår sig ner vid resterande bord. Vi pratar artigt med våra nya vänner. Förutom kostymkillen, en typisk dansbandsraggare med gele i håret för att räcka till en hel stadsdel, så är det en äldre man i kavaj och glasögon som hela tiden ser ut att somna. Bredvid sambon sitter det en annan 40+are i vardagskläder, han är den mest pratsamme. Inne vid väggen sitter det en hantverkartyp som på något sätt lyckats med att se ut som om han hade sina snickarkläder på sig även om det nog inte var det, han ser ut som om han redan fått i sig flera öl och inte haft så här trevligt på flera år. Hela gänget är i alla fall hemskt intresserade av oss och frågar artigt om vi varit där tidigare. Jag förtränger 200 olika sätt att skratta okontrollerat åt frågan, och förklarar för stammisgänget hur vi hamnat vid deras bord. De ser ut att tycka att vårt öde är bättre än tv-underhållning.

" ...You wanna be where you can see our troubles are all the same..."

Efter att vi rett ut vår besvärliga väg till deras lilla kryp in, gör vi vårt bästa för att återgå till vårt eget samtal. Det går sådär, men nu har ju iaf ljudvolymen stigit betydligt, så att vi kan prata mera normalt. Alla vid vårt bord verkar överens med oss om att vi är hungriga och väntar på mat, samt att ingen har en aning om vad de ska få äta. Klockan 20:15 serveras förrätten, samtidigt till hela restaurangen. Vi äter upp jätteräkorna och salladen (som för övrigt var jättegott) och inser att det inte på något sätt är vi som regisserar vår kväll längre. Maten kommer att komma när nissen bestämmer sig för att alla ska äta den, och vi kan bara vänta och se vad som händer. Lyckligtvis lyckades vi få varsitt glas vin till förrätten, så att jag inte behövde kombinera jätteräkor med sugrörsdrink. Stammisgänget skålar lyckligt och högljutt med oss, och förebrår mig när de upptäckt att jag och sambon skålat själva med varandra.
-Nu hann vi ju inte med! Det måste vi ta om! skrattar de, och skålat helvilt.
*Nu tittar vi allesammans på vår romantiska intima middag som flyger iväg ut genom fönstret på väg mot något par som inte var så korkade att de inte beställde bord i god tid till nyårsaftonen.*
Efter förrätten är vi lika hungriga som innan och väntar ivrigt på varmrätten. Sambon och jag pratar, och gänget dricker öl.

"...You wanna be where everybody knows your name..."

Vi studerar persongalleriet. Raggaren har lämnat spelmaskinen och satt sig vid gubben med kepsen och hans tant. Gubben springer runt och tar kort på alla, och skämtar om att han ska skicka bilderna senare. Jag och sambon hamnar på bild, oavsett om vi vill eller ej. Gubbens ragg, den gamla damen i dräkt, har ett hemskt skratt. Det låter som en blandning av häxan HiaHia (läsa Bamse om ni inte vet vem hon är) och den elaka drottningen i Narnia (har iaf för mig att hon har ett hemskt skrik/läte). Jag hörde det inte först, men när jag väl hört det första gången går det inte att koppla bort längre. Vi skrattar så vi skakar inombords, åt det absolut galna, men hjärtliga skratt som hon ger ifrån sig ungerfär var 3:e minut, men gör vårt bästa för att inte rulla runt på golvet. Runt 21:30 kommer varmrätten; rostbiff, helstekt potatis och kantarellsås, och vi slukar den lika fort.

"...You wanna go where people know people are all the same..."

Männen vid vårt bord diskuterar scener ur Sällskapsresan, läser upp bra repliker för varandra, och övergår sedan till att hylla "Life of Brian" som tydligen gått på tv kvällen innan. Det trillar in två tonårsbrudar med plasttiaror på huvudet, fnittrar högljutt och ber att få låna toan. De återvänder en stund senare med sina tre kompisar, och slår sig ner hos Damen med skrattet och den gamle gubben, som de uppenbarligen tycker är söt, och ihärdigt döper om till Disco-morfar. Tjejgänget har alla olika hårfärg, men samma svarta klänningar (Ebba har sagt att det är Little Black Dress som gäller på nyår..) och drar snabbt till sig dansbandsraggarens uppmärksamhet. Inom några minuter har han ledigt bytt bord till deras, och gör sitt bästa för att få inköpet av den nya kostymen att gå ihop sig. Resten av gubbgänget sitter lugnt kvar vid vårt bord, de sneglar från avstånd istället, och går igenom Sällskapsresan ännu en gång. De väntar på efterrätten, och när Tiramisun kommer så slevar de i sig den på 2 röda sekunder och övergår sedan till att titta lystet ömsom på tonårsgänget och ömsom på våra efterrätter som ännu finns kvar en bit av.
- Hit kan man alltid gå, och det är så lätt att träffa nya vänner! berättar hantverkaren förtroligt, och hans ögon ser gråtmilda ut när han tänker på hur roligt de har.
- Ja, här är alltid god mat. Igår åt jag entrecote! myser den äldre mannen i glasögon bredvid mig.
Jag ler och börjar nynna på en liten sång i mitt huvud.

"...You wanna go where everybody knows your name!"

Klockan är 22:45 när vi tackar för oss, efter att ha druckit kaffe och tagit varsin drink till. Hantverkaren var hemskt imponerad av min drink, eller åtminstone över sin egen förmåga att genast kunna gissa att det var en White Russian. Den mera beskedliga mannen, placerad bredvid sambon, som tidigare försökt att norpa bitar av hans Tiramisu, får hundögon när vi reser oss för att gå. Nu kan han inte diskutera whiskey med sambon längre (sambon blev lite av en hjälte ett tag), och de andra vill att jag ska stanna och fortsätta diskutera Sällskapsresan med dem. Speciellt eftersom jag kunde nummret till Oles personsökare (det var ett fulländat partytrick i den miljön kan jag lova). Vi lämnar det lilla stammishaket där nu middagen övergår till fest, antar vi. Vi promenerar hem och och sedan delar vi på en flaska bubbel utanför vår trappuppgång medan vi beundrar fyrverkerierna.

Gott nytt år på er allihop!