"That Damn Donna Reed"

Vår familj har just nu temavecka- 50-talet!
Vårt liv är nu komplett med 1 st. hårt arbetande man, samt en hemmafru. Trots att detta är helt emot vårt naturliga beteende och vanor, finns det en naturlig förklaring till detta, tro mig.

Sambon fick jobb i torsdags, och hade sin första arbetsdag i fredags. Eftersom jag fortfarande har en vecka kvar innan mina studier börjar på allvar, och alltså är arbetslös i ordets alla bemärkelser, anmälde jag mig frivillig till att ta rollen som hemmafru, för en vecka exakt, eftersom jag vet att första veckan på ett nytt jobb kan vara nog så kämpig. Mitt liv som Donna Reed började allstå idag, och jag kan redan säga att jag inte är särskilt bra på det.

Kloka som vi är gick vi naturligtvis och lade oss i god tid. Somnade gjorde vi inte förrän vid halv tre, så efter 3,5 timmes vila steg vi upp till vårt nya liv. Efter en blick på min *host* något trötta sambo erbjöd jag mig att göra frukost, här behövdes kaffe, helst intraviöst. Efter mina husmoderliga omsorger gick sambon till jobbet och lämnade mig till mitt.
Visserligen var jag medveten om att Donna Reed antagligen genast hade startat dagen där och då, med att lägga håret (för första gången den dagen, den andra bör göras 10 minuter innan maken kommer hem så man ser fräsh ut) följt av en omgång husmorsgymnastik och storstädning, men det är inte värt att gå ut för hårt. Så jag vilade mig i form till lunch.

Resten av dagen har jag handlat, diskat, bäddat och städat. Kamma mattfransar tänkte jag vänta med tills imorgon, och några ungar att valla har vi inte. Iaf har jag inte sett några här, och det var inte några med i "Donna Reed-kittet" som jag hittade i köket imorse. *l*
För säkerhets skull så såg jag på ett avsnitt av Oprah också, även om det programmet inte fanns då. De åsikter och värderingar som dagens program byggde på var iaf fullständigt 50-tals mässiga, så att även Donna Reed skulle ha vågat låta sin dotter se på programmet. Men enligt 2005-standard var programmet osedvanligt uselt idag, och inga praliner hade jag heller, med det går på ett ut för jag gillar inte praliner.

Sambon kom hem, föll ihop och mumlade sedan resten av kvällen något osammanhängande om att han letat efter alla Bruce Springsteen plattor hela natten, och något om att man nu måste övergå från Depeche Mode till knegar-musik. Så medan jag lagade mat (naturligtvis husmanskost) så fick han lyssna till både Springsteens "The River" och Bon Jovi "Born to be my baby". Hur mycket han hörde vet jag inte, men han sjöng iaf på den första när jag kom in och väckte honom.

Jga måste erkänna att jag inte mötte honom i dörren med en coctail, iförd spetsförkläde och pumps. Jag erkänner, jag glömde mig. Han fick ett glas vatten istället. Och så höll jag ett långt, blått barbecue-förkläder framför mig och ställde mig på tå och bad honom att föreställa sig att jag hade skor på mig. Misstänker att FFÖHF (FÖreningen För Övervintrade HemmaFruar) kommer att ringa på dörren imorgon och kräva tillbaka mina pärlor. Om jag bakar 7 sorters kakor innan dess kanske jag kan muta dem....Hmm..

Efter middagen har jag tvättat och därefter städat tvättstugan. och uppdaterat min hemsida, fast det får vi inte låtsas om. Faktum är att FFÖHF (uttala det om ni kan) troligen inte godkänner att jag använder mig av något tekniskt alls, speciellt inte om det har flera knappar än dammsugaren. Så jag får helt enkelt uppdatera denna blogg i hemlighet.

Nu kommer vi till frågan hur jag ska sova inatt. Jag kollade i mitt kit, och hittade både gelmasken, hårrullarna och det tillhörande hårnätet. Men det stod något om att dessa attiraljer kräver separata sovrum, och vi bor bara i en tvåa...hmm. Det är inte lätt det här. Iofs, så kan jag ju vänta tills sambon somnat (sambo förresten, den här veckan är det nog bäst att vi kallar honom maken, samboförhållanden håller de bara på med i Stockholm sägs det) innan jag ikläder mig dessa attiraljer, samt ställer klockan på en kvart innan hans, så att jag kan vakna innan honom och ta bort alltsammans. Det är ju ett alternativ. Ett annat alternativ är att det helt enkelt får vara 2005 på natten.

Nåja, den här veckan får snart vara över och allt gå tillbaka till det normala. Mitt stomatol-leende kräver mycket underhåll och stärkelsen till kjolen börjar tryta, och här är betydligt mera Wisteria Lane än Stepford, om man säger så. Men för säkerhets skull, om jag pratar om att kamma mattfransarna, krusa örngott, all form av bakning/saftning och syltning och att sy gardiner i några av de följande bloggarna så ber jag er vänligt men bestämt att bränna mitt spetsförkläde och ge mig en öl. Det är farliga marker det här...

Dagens spetsfundighet:
If you were happy every day of your life you wouldn't be a human being. You'd be a game show host.

Intelligent eller inte?

Det presenteras hela tiden nya forskarrön i media. Igår och idag har media delvis ägnat sig åt en ny studie som kommer att presenteras inom kort, där man jämför iq-test från en stor grupp människor. Forskarna har därefter funnit att bland de som fåt högst resulat finns det betydligt fler män än kvinnor, och att längre ner är resultatet mera jämnt fördelat.

Tidningarna beskrivning av detta är: "Män är intelligentare än kvinnor".

Aftonbladet gör dessutom en egen undersökning där män och kvinnor får välja mellan vilka de tror är smartast, män/ kvinnor/ båda lika smarta. Med tanke på det resultat som visade sig för kvinnornas omröstning när jag tittade efter så kanske jag får hålla med. Övervägande majoriteten av kvinnorna ansåg att männen är smartare, och därmed kan man ju tycka att de lyckats bevisa minst lika mycket som proffsen... Men i verkligheten så är det knappast bevisat. Det man bevisat är atm än är bättre på att få bra resultat på iq-test.

För det första så innehåller ett iq-test olika logiska, matematiska test. Ungefär som de som brukar finnas i tidningarnas tankenötter. Men det kan diskuteras ganska länge om detta är intelligens eller inte. Vad brukar du själv tänka på när du föreställer dig en intelligent person? Någon som kan mycket, är stormästare i jeopardy och hade höga betyg i skolan? Det är ju en form av intelligens, men många av de stora "Genierna" gjorde inte så bra ifrån sig i skolan, och det finns människor som inte klarar av att ta hand om sig själva men ändå har memorerat hela telefonkatalogen. Är de intelligenta då? Och den här förmågan som männen i iq-testerna har, att förstå rumsliga problem, läsa kartor och tänka tre-dimensionellt, verkar mera vara en pappersprodukt. Iaf om ni som jag haft erfarenhet av sådana män som varken kan läsa en karta, ta instruktioner, eller är intelligent nog att förstå att man bör fråga någon efter vägen om man åkt vilse... Är människan verkligen intelligent då? Och den som kan en massa saker, har uppfunnit en hel hög av saker och skrivit avhandlingar om de stora tänkarnas verk, är han/hon verkligen speciellt intelligent om han/hon inte kan förstå sociala koder? Människan kan vara oerhört intelligent på ett sätt och totalt borta på flera andra. Iq-test mäter den typ av kunskap/kunnande som män är bra på, och är skapat av män.

För det andra, så blir man alltid bättre på det man över sig på. Den som är rörmokare på heltid är troligen bättre på sitt jobb än hjärtkirurgen, och det beror inte på att det sitter i kirurgens gener att man har fallenhet för att skära i människors hjärtan. Speciellt eftersom gener behöver ganska lång tid på sig att utvecklas sig åt något håll alls, och hjärtkirurgi är en ganska ny företeelse, ur gen-perspektiv. Det vet de flesta, att man får bättre resultat på högskoleprovet om man gör det flera gånger. Det är därför man får spara sitt bästa resultat i 5 år. Det här beror knappast på att personen i fråga blir bättre lämpad för högre studier på ett halvår, eller intelligentare. Man blir bättre på att skriva högskoleprov helt enkelt.
Hur många intelligenstest som försökpersonerna gjort innan vet jag inte. Men det är knappast någon hemlighet att män uppmuntras att utveckla ett intresse för teknik och matematik, och därmed får öva betydligt mera. Det är inte dockor vi ger till småpojkar, utan bilar, traktorer etc. Det är dem vi pekar på.
Vi hade teknik på högstadiet. Vår lärare delade ut ritningen på den hammare vi skulle tillverka samtidigt som han förklarade att han tyckte att det var meningslöst att flickor hade teknik, för vi var ändå bäst på att borsta håret. Sen gick han bort till killarna och mer eller mindre tillverkade deras hammare åt dem. Om någon tjej dristade sig till att be om hjälp, eller förklaring på något tittade han överlägset på oss och mumlade något ohörbart till svar. Sen sprang han tillbaka till killarna och visade stilla och lugnt exakt samma sak, fast så att de kunde höra och se vad han menade. Jag lovar att det inte var vårt bristande förstånd som gav oss lägre betyg i teknik.

I artikeln skriver de också om alla Nobelpristagare, nog måste DE vara ett bevis på att män är intelligentare?! Eller så kan man ju minnas att det första Nobelpriset utdelades 1901, och att kvinnor haft en betydligt kortare tid då de haft möjlighet att studera, eller forska. Från början var Nobelfesten en herrmiddag, utan damer ens närvarande...

Så den här debatten visar mest på tidningarnas bristande intelligens när det gäller att läsa forskning på ett kritiskt sätt. Men vad är annars att vänta av människor som gett oss begrepp som Nakenshock, orgasmhypnos, Svennis-genen och kiss-sabotage, för att bara nämna några.

Dagens citat (jag måste ge er ett par stycken):
"Grabbar, ni jobbar för dåligt och är alldeles för loja. Får jag se den minsta lojalitet i den andra halvlek byter jag ut er direkt."

"Hälften går åt höger, hälften till vänster och resten stannar i mitten!"

"Lugn grabbar, ni är inte ett dugg bättre än vad de är!"

/Alla tre från Rolf Zetterlund, fotbollscoach

Positiviteter

Jag är generellt en mycket glad och positiv människa, vilket jag gärna framhäver när jag söker jobb. Jag har nu upptäckt att detta faktum svårligen reflekteras i min blogg, vilket är en smula oroande. Jag vill ju inte att ni ska tro att jag bara är arg. För det är jag inte. Jag har bara en väldig massa arga åsikter. Men min sambo kan intyga att jag är en glad, positiv och humoristisk person som likt andra personer (tex. Moder Teresa, Ghandi och Pollyanna) är oerhört lätt att leva med. En fröjd helt enkelt. Men eftersom detta inte, av anledningar jag inte alls kan förstå , inte riktigt lyst igenom i mina inlägg så bestämde jag mig för att skriva en helt igenom positiv blogg. Eller rättare sagt, jag bestämde mig för det i förrgår. Jag har bara inte skrivit något sedan dess (vilket inte alls ska tas som ett tecken på att jag inte är en positiv person, utan bara på att livet verkade sakna positiviteter just nu). Men nu tänker jag alltså göra ett försök.

I förrgår så fick jag en ny släkting, min bonusbror fick sitt tredje barn. Det blev en liten tjej som t.o.m. lyckades göra sig på bild på Webbisarna, vilket de flesta bebisar (tyvärr alla föräldrar, men det är sanningen) inte gör. Det här är ju kul för det innebär att jag får köpa en julklapp till, vilket jag tycker är jättekul. Jag och resten av min familj, som helst börjar köpa julklappar under det andra kvartalet. Dessutom kommer jag ju snart att få gå på ett dop, vilket är trevligt. Och inte nog med det, i november får nämligen syrran barn igen, så jag blir moster på nytt, vilket resulterar i mera dop och julklappar. =)
Tyvärr så krävs det ju pengar för att kunna genomföra det här, och det är ju lite svårt med det alla gånger....hmm. Lite dåligt med den där positiva attityden där på slutet.. Vi byter raskt ämne!

Sambon har fått jobb! Jodå, efter lång tid i menlösa "aktiviteter" så har han fått en kortare anställning som montör. Så nu blir det heltidsjobb med en hyfsad lön och sin första arbetsdag så fick han två fria biobiljetter som vi kan göra något kul med. Dessutom är jobbet i stan, så det krävs inga långa resor. Sen blir det ju lite jobbigt med lunchpengar såhär i början, och jobbet är typ det sista han vill göra förrutom att tömma latriner och... Nej, nej, nej. Det är jättekul det här!!! Var var jag nu..JO!

Jag är inte heller arbetslös längre. Faktum är att sedan några timmar tillbaka, då man kan säga att helgen började, så är jag inte längre arbetslös, utan återligen studerande, fast jag inte har varit på något upprop ännu. Jag kan inte riktigt minnas när vi inte var arbetslösa någon av oss, samtidigt. Jag ska läsa magisterkursen och en annan kurs under hösten, i väntan på ett jobb. Så i praktiken så är jag ju arbetslös, men jag pluggar under tiden. Eftersom jag inte fått något av de 50-60 jobb jag sökt... Men åhhh vad det ska bli roligt att plugga, nu glömmer vi allt trist, och livet är fullt av möjligheter osv!

Vi åt en god middag idag, men jag hade föredragit pizza.
Det nya programmet Doobidoo var inte skittrist, men en dålig efterapning av Diggilo, så det kändes meningslöst att göra om det.
ÅÅÅÅÅÅÅ, men herregud hur svårt ska det vara?! Okej jag ger mig!! Nu ska jag vara positiv en gång för alla:
Luddiga kattungar, vispgrädde, chokladglass, vackra sommarlandsskap, badväder, Lambi-lammet, Astrid Lindgren och sockerkaka, små rosa kaniner skuttar omkring och skiter bomull!!!!!!! *Puh*

Nu talar vi inte mer om det här.

Dagens mening:
Money may not buy happiness, but it sure makes misery much easier to live with.

Varför folk skjuter bankkassörskor.

Ibland inträffar det olyckliga tillståndet att det plötsligt är alldeles för mycket månad kvar i slutet av lönen. Detta hände mig igår. Som alla kloka människor skuttade jag därmed raskt och resolut till problemlösning, kort sagt jag ämnade gå till banken. Det finns ett antal bankkontor i vårt land, där man kan göra sina penga-ärenden. Folk gör det varje dag, så hur svårt kan det vara tänkte jag. Ja, kära läsare: här följer nu ett kortfattad redogörelse för hur svårt det kan vara(kortfattade är ett skämt, det här är en lång redogörelse, om du inte orkar läsa ska jag inte hålla det emot dig, men minns att jag tvingades uppleva hela skiten igår) :

Vi har en burk hemma hos oss, där vi med jämna mellanrum lastar av oss de växelpengar man samlat på sig. Det är en relativt praktisk lösning, speciellt om man inte vill att byxorna ska hänga snett när man ska gå och handla. Burken började nu bli full, och eftersom det är Malmöfestival, några dagar kvar till lön, och det i övrigt sinade rejält i sedelbeståndet beslöt jag mig för att räkna ihop pengarna och växla in dem. För att göra det så enkelt som möjligt räknade jag pengarna och lade dem i olika plastpåsar, där jag också lade i en lapp där jag noga skrev ner hur mycket som var i. Jag la enkronorna för sig, hundra kronor i varje påse, samt två olika påsar med bara femtioöringar, hundra kronor var även i dem. Arbetet tog mig ungefär en halvtimme, men tänkte jag så klokt, det är bättre att vara förberedd.

På Föreningssparbankens hemsida letade jag upp ett av de bankkontor jag brukar besöka. På hemsidan läste jag tydligt att det skulle finnas en insättsningsautomat i detta bankkontor och att kontoret skulle vara öppet till 18:00. För att vara riktigt på den säkra sidan, eftersom jag inte ville råka ut för några överraskningar och jag dessutom inte tömt en spargris sedan jag var liten, beslöt jag mig att ringa till banken. Jag slog det nummer som stod angivet till just det bankkontor jag skulle till. En tjej svarade. Jag sa att jag ville växla pengar, och frågade om
automaten jag läst om verkligen tog mynt. Tjejen försäkrade att automaten på Värnhem tog mynt (jodå, vi pratade om exakt den automaten, på exakt det kontor jag ringde till). Men automaten var ingen växlingsautomat, utan en insättningsautomat, så när man matat in sina pengar får man trycka in sitt bankkonto så hamnar pengarna på det. Inga problem tyckte jag, eftersom jag har ett konto i denna bank, och bankomaten ligger alldeles om hörnet.

Jag tackade och lade på. Jag hämtade mitt kontonummer, laddade väskan med myntpåsarna och gick. Sambon följde med, eftersom han skulle skicka ett paket och behövde en del av pengarna för att köpa ett Sverigepaket på ICA. Klockan var nu 14:00 och solen sken. När vi kom utanför huset ser vi i fjärran att bussen just kör förbi vår hållplats, men eftersom vi inte har bråttom så gör det inget. Vi sätter oss på bänken och tar det lugnt.
- Vi kommer ju till och med att hinna åka tillbaka på samma biljett, säger sambon. Jag nickar och ler. Det är en härlig dag.

Vi kliver in på Värnhems bankkontor och går fram till insättningsmaskinen. På den sitter en stor lapp, "TRASIG". Jag suckar och känner en liten oro i magen. Det här börjar ju inte så bra. Fortfarande med problemlösar-mössan på, tar vi en kölapp och tågar in på bankkontoret. I kassan sitter det en ung tjej. Troligtvis hon jag pratade med tänker jag.
Först frågar jag om det finns någon mera maskin som den som är trasig.
Det finns det inte säger hon.
Jag förklarar läget och säger att då får jag väl sätta in pengarna här hos dig då.
Det får jag inte. Tjejen verkar till och med stött av frågan. De tar nämligen inte emot mynt förklarar hon.
Jag frågar om det finns något annat bankkontor som har en sådan maskin.
Tjejen funderar, ger mig några förslag på kontor på andra sidan stan, som jag aldrig varit på.
Är något av dem öppna nu då, frågar jag.
Näääe, säger tjejen och ser ställd ut. Hon vet inte.
Hon kan inte kolla heller, och jag kan ju knappast kolla eftersom jag inte har något internet där jag står.

I det här läget dyker det upp en bankkille bakom henne. Hon frågar honom efter ett öppet bankkontor och automat. Han ser extra snorkig ut och förklarar att han inte vet, inte kan göra något och förresten så får man faktiskt ringa först och ta reda på sånt här!
- Det var precis vad jag gjorde, för tjugo minuter sedan, svarar jag.
Han ser ställd ut, men finner sig snabbt och säger att jag självklart ringt till kundtjänst och att jag måste ju ringa till bankkontoret. Jag förklarar lugnt och pedagogiskt att jag ringt det nummer som står angivet till exakt detta bankkontor, frågade om exakt denna automat, att kontoret nämndes vid namn och att varken ordet kundtjänst eller trasig någonsin nämdes.
- Men det kan ju inte hon veta, säger killen.
- Nähä, men hur ska jag veta det, menar jag. Jag kan ju bara gå efter vad hon säger, och hon sa inte något om att den var trasig.
Hur som helst är bankkillen fortfarande iskall och vägrar hjälpa mig, och tjejen som faktiskt försökte att ge lite tafatt hjälp vågra knappast andas med honom över axeln. Man kan fakstiskt till och med se hur hennes andning förändras. Men det finns inget göra här, så vi går ut, med våra pengar.

Runt hörnet ligger Svenska Kassaservice. Trots deras otaliga omstruktureringar är jag säker på att man kan sätta in pengar där, så vi går dit. Vi måste ju ha pengarna idag, så fast problemlösarkepsen sitter ganska ordentligt på sned vid det här laget, så ser vi ändå en sol bakom molnen. Det ska nog lösa sig.
Framme i kassan säger jag att jag har en del mynt att sätta in på mitt konto.
- Mynt! det är sånt man gör på banken. Det får ni göra där!
Kassörskan är arg. Ja faktiskt, redan nu är hon arg. Synligt arg. Men jag låter mig inte nedslås utan gör mitt bästa för att vara trevlig samtidigt som jag förklarar läget, och att jag vill sätta in pengar på mitt konto, fast pengarna nu räkar vara mynt. På vägen in läste jag på en skylt på väggen om rör till mynten, jag nämner nu dessa rör.
- De kostar pengar! säger tanten argt.
- Jo jag vet, men det får vi ju naturligtvis betala, säger jag och försöker att le vänligt.
- Vad ska ni ha för några rör? undrar damen, inte alls uppmjukad.
Vi får rör till femtioöringar (vilket visar det sig ska delas upp i nya och gamla) och enkronor. Jag frågar försynt om jag sedan får pengarna direkt inpå mitt konto, och om det är något direktinsättningsavgift jag kan betala för att få det (eftersom jag vet att just detta alternativt existerat på kassaservices blanketter i flera år). I det här läget ser hon faktiskt riktigt farlig ut, muttrar något ohörbart (fast hon muttrar överraskande högt, så att det mera låter som en
rytning) och släger fram rören.

Vi tar rören och går och sätter oss för att sortera upp dem.
- Vi har ett antal påsar så det är tur att vi är två, påpekar sambon, som liksom jag, fortfarande försöker hålla humöret uppe. På rören finns det streck en bit upp. Ett vågrät streck som alltid, så vitt jag vet, har symboliserat hur högt upp man ska lägga mynten för att det ska bli rätt summa i rören. Det har fungerat förrut iaf, och de gånger jag lämnat in rör på banken och så, så har kassörskan alltid vägt rören i slutänden iaf. Så eftersom jag vet den totala summan, och vet att hälften av varje påse ska i ett rör, och vet att alla rören ändå ska vägas ihop sedan, så räknar jag inte mynten igen. Jag lade ju faktiskt en halvtimme på att räkna igår, och det finns ingen anledning till det.

Så sambon och jag lägger drygt en tjugo minuter inne på kassaservices kontor, med att sortera ner våra mynt i rör, samtidigt som vi får ducka för människor som ska ha blanketter från det
bort där vi sitter, och försöker att vakta våra rör från de knarkare som helt plötsligt dykt upp på kontoret och vill ha en egen samling av blanketter från vårt bord. Det blir 12 rör med enkronor, och 14 rör med femtioöringar. De nya femtioöringarna räckte inte till det jätterör som var avsett för dem, och åkte därför ner i påsen igen. Jag lastade famnen full med rör, en insättningsblankett och de få tomma rör som var kvar och begav mig till nästa lediga
kassa. Hurra, en annan kassörska tänker jag. Jag hurrade för tidigt.

Vi lägger fram rören, säger att vi vill sätta in dem på mitt konto och lämnar tillbaka de överblivna rören.
Hon ser skeptisk ut.
Jag säger summan (eftersom jag räknat rören och nu känner att jag vet den nya summan).
Hon räknar rören och säger att det stämmer.
Vi pustar ut.
- Jag ska bara väga dem, säger hon och försvinner med hälften av rören. Hon är borta länge, nästan fem minuter. När vi på allvar börjat diskutera vad hon sysslar med kommer hon tillbaka.
- Ni har inte räknat pengarna! anklagar hon med sårad min.
- Jo visst har vi det?! menar jag, som nu känner att jag räknat de där pengarna alldeles för många gånger.
- Inte ett enda rör stämmer. Det är antingen en för mycket eller en för lite i varenda rör!
Vi blir överraskade och chockade. Vad säger man? Hon har alltså vägt varje rör för sig, istället för i en klump och sedan lagt om pengarna.
Jag beklagar smått förvirrat det inträffade, ber om ursäkt med någon förklaring om att vi trodde att det stämde, men det kan ju ha blivit fel. Att diskutera varför just hon väger varje rör individuellt, medan kunden väntar, och varför just linjerna på hennes rör inte fungerar som linjerna är skapade för, känns inte riktigt rätt just nu. Jag erbjuder henne iaf att vi kan rätta till rören, räkna om dem igen. Men hon ignorerar mitt försök till problemlösning, glor bara surt och försvinner iväg med de andra rören. Jag är tyst, men undrar stillsamt (endast inför sambon, då kassörskan försvunnit med nästa omgång rör) om det verkligen kan ha varit en för mycket eller en för lite i alla rör. Var det verkligen så att linjen inte stämde på ett enda rör? Rent logiskt/matematiskt måste vi ju ha kunnat få 1 rör rätt?! Men vad vet jag.

Efter fem minuter till dyker kassörskan upp igen. Den här gången berättar hon med spöklik stämma att rören med femtioöringar inte heller stämmer. Det fattades faktiskt. Sen berättar hon att hon var tvungen att _ta upp_ ett av rören och _fylla på_ i de andra. Trots att jag inte riktigt förstår vidden av problemet, eller hennes hjältemodiga insats så gör jag mitt bästa för att se empatisk, medkännande och ångerfull ut (det kan kanske vara så att rören automatiskt sluter sig med ett osynligt klister efter 3 minuter, och att endast specialutbildade kassörskor kan öppna dem efter det, med hjälp av laser, skärbrännare eller en mindre operationssal, vad vet jag?). Hur som helst måste ju hennes insats ha varit betydande. Jag som vet att jag verkligen behöver mina pengar inser att det nog inte är läge att vara raljerade i det här sammanhanget, och ber om ursäkt igen för att vi gjorde det besvärligt för henne. Jag gör mitt yttersta för att ursäkten ska låta ärlig, och jag kan nog säkert säga att den inteavslöjade mig.
- Ja det blir ju faktiskt väldigt tidsödande sånt här! säger hon, mycket teatraliskt i min mening, medan hon ser på mig med stora hundögon. Att jag hade kunnat bespara henne den tiden om hon låtit oss räkna om rören spelar ingen roll. Det var iaf inte tillräckligt viktigt. Vem vet, då kanske hon inte fått vara lika otrevlig mot mig, och det verkar hon inte vilja vara utan.

Nu är det bara insättningen kvar, och jag anstränger mig för att komma därifrån. Så jag nämner insättningen för att få henne att fokusera om.
- Men jag ser ingen insättnings...! säger hon då och ser yrvaken ut.
Faktum är att både en insättningsblankett och mitt ID ligger framför mig på bänken. Men eftersom rören ska betalas har jag inte fyllt i summan ännu. Jag säger det, hon börjar räkna ut vad jag ska betala för rören.
- Det blir 62,50.
Hon tittar på oss. Jag försöker att förklara det enkla faktum att vi inte har några sedlar att betala med, utan de pengar vi har finns i rören (hade vi haft sedlar i plånboken så hade vi ju sluppit det här, men det säger jag inte), så att hon får dra av summan helt enkelt. Hon stirrar på mig. Under några sekunder tänker jag att nu är det kört, jag får inte några pengar alls. Just nu hade hon slagit igen luckan, om det hade varit öppen det vill säga. När hon samlat sig efter chocken att människor som egentligen vill växla sina sista mynt, men istället tvingas sätta in dem på ett konto för att få tag i dem, inte har extra resurser i plånboken att betala rören med, så räknar hon igen. Jag får slutsumman, skriver ner den och lämnar över blanketten. Jag vågar inte fråga om direktinsättning eller hur lång tid det kommer att ta. Jag håller andan och försöker att ta mig ut därifrån medan både hon och jag ännu lever.

På vägen till bankomaten kokar jag av ilska och skäller på idiotiska kärringar. Jag förstår att de behöver en lucka framför sig. Jag har aldrig någonsin varit med om att bli trevligt bemött på Svensk kassaservice (eller posten eller baken, efter år 1990). Folk är inte kloka. Som om de 2,50kr. per rör jag betalade inte skulle vara tillräcklig kompensation för att hon... gjorde sitt jobb? Bank och post är serviceyrken. Hade jag betett mig så som de gör dagarna i ända, mot en enda kund när jag jobbade som servitris, så hade jag fått sparken, eller åtminstone en
varning från chefen. Det spelar ingen roll om kunden är jobbig, för det ska du klara av. Och förresten, hur jobbig var jag egentligen? Jag fick själv sortera mynten i rören. Hon behövde, ack och ve, lägga över några mynt från ett rör till ett annat. Gud förbjude att jag inte kände till att deras rutiner, och att jag kom in och störde. De kunde ju ha fått dricka kaffe hela dagen annars. Herregud, vi har förstått att varken posten eller banken vill ha kunder längre. Men räcker det inte med att ta hutlöst betalt för alla tjänster, göra sig otillgängliga och vägra ta emot gångbara
pengar?? Måste vi verkligen bli uppläxade och fientligt bemötta under tiden?? Dessutom var det ju inte _en_ kassörska som var otrevlig, utan all personal var vidrig och tjurig. Och det var inte bara emot mig, de skrek och snäste åt alla som vågade komma in och be om hjälp.

Vi fick ut pengarna, kunde skicka paketet från Hemköp och handla middag. Väl hemma igen hade vårt lilla ärende tagit 2,5 timme och vi var sena. För att bättra på dagen ytterligare brändes maten vid, pulvermospåsen gick sönder och strösslade sitt änglapuder över hela köksgolvet, och för att verkligen göra allt bättre så brände jag mina fingrar på en kastrull. Där satt vi sen i soffan och åt middag, kokande av ilska, överhettade av den högra temperaturen ute och inne) och helt slut i våra ömmande och värkande kroppar.
- Vi tar en taxi in ikväll. Med tanke på hur vår dag har gått så vill jag inte veta vad som händer om vi försöker oss på att åka buss in, sa jag.
Sambon tittade matt på mig, en blick i djupaste samförstånd.

Maten smakade iaf gott, och när vi återhämtat oss en aning och andats ut så begav vi oss in till Malmöfestivalen där vi faktiskt hade en väldigt trevlig kväll. Men det är en annan historia.

Dagens sanning:
You can tell the quality of a person by how they treat people they don't need.

Ursäkta mig, men var har ni begravt hunden??

En stilla undran som infann sig när jag metaforiskt slog upp tidningen idag (eftersom jag läser tidningarna på nätet);
"Ursäkta mig Herr Persson, men var har ni begravt hunden?!"

För att det finns en begravd hund är jag säker på, troligtvis en hel hundgård. Om du inte förstår mina förvirrande liknelser så talar jag om det nya "Plus-paketet" i regeringens höstbudget. Regeringen ska rädda jobbet (och sina regeringsposter/löner) med hjälp av ett snabbt ihopsvängt ¨åtgärdspaket" som mest påminner om en tvättmedelsreklam. Att det finns vissa saker att säga om det här är föga förvånande. Låt oss ta det i tur och ordning.

Det behövs jobb, det kan vi alla vara överens om. Iaf alla vi som inte är politiker. Politiker anser nämligen att de 380.000 personer (enligt SCB ligger arbetslösheten just nu på 7,1%, den högsta sifran sedan 1998) som är arbetslösa är i behov av sysselsättning.

Död hund 1: Fido! (Hundnamnens Volvo...)
Ordet sysselsättning kan innefatta allt. Om man hårddrar det så kan man hävda att den som hänger upp sin egen tvätt är sysselsatt. Det handlar bara om hur hårt man vill dra det. Men redan idag sysselsätts människor med påtvingade studier (det är inte ovanligt att människor med högskoleutbildning tex inom data blir placerade på en grundkurs på komvux, i data), på trista kurser (arbetsförmedlingens sätt att skriva ansökningar på är oftast det sista som fungerar, de brukar ligga ungefär 10 år efter) eller på konstiga versamheter som får deltagarna att vilja begå harakiri (min blogg-kollega V har skrivit ganska målande om det här). I grund och botten handlar det bara om att fixa till statistiken genom att gäma undan människor på olika sätt. Men det här förhållningssättet är knappast längre något man blir upprörd över. Det har varit vardagsmat sedan 1990-talet, och det finns inget som indikerar att Fido kommer att bytas ut till något mera fungerade.

Så kommer nu det nya paketet, "Extra-ultra-super-Nuder-Plus" eller vad han kallade det, statsministern. Det ska skapas PLUSJOBB, inom stat och kommunerna, som ska göra allt det där som idag anses onödigt (eller iaf onödigt dyrt) på samma arbetsplatser.

Död hund 2: Karo! (Är det inte egentligen samma sak som Fido?)
Jag är den sista som skulle påstå att det inte finns saker att göra i kommunernas och statens verksamheter. Men det jag inte förstår är varför man måste kalla det för plus-jobb?! Varför inte bara säga att
"Vi tänker nu ge extra pengar åt kommunerna och landstingen, öronmärkta för just nyanställningar, för att skapa utrymme för sådana saker som behövs göras men som inte hinns med idag!"
Om Persson hade lovat 1 ny förskollärare/barnskötare på varje dagis, så hade han vunnit valet. Barnomsorgen har skrikit om bristen på personal och för stora barngrupper sedan 10 år tilbaka. Eller varför inte anställa flera lärare och annan skolpersonal, så att eleverna slipper lärarlösa lektioner, eller spela luffarschack i 50 minuter för att den ensamma matteläraren inte hinner med alla sina 30 elever? Eller varför inte ge polisen sina kanslister och sekreterare tillbaka? Alla de som skötte polisens pappersarbete, så att polisen kunde jobba ute på fältet. Vi har en hel del poliser idag, men de begravs under pappersarbete, så det är inte konstigt att de inte hinner fram..
Varför inte anställa folk här, i vanliga jobb? Det är ju jobb som behövs! Istället för att skapa "Plus-jobb" med meningslösa uppgifter?? Det behövs mer personal inom äldrevården också. det är jättebra om folk kan få duscha, byta gardiner och ta en prommenad. Men varför kan man inte bara anställa flera, och dela på dessa uppgifter? Är det verkligen meningen att vi ska anställa 1 person i varje kommun som enkom ska hänga upp gardiner??

Regeringen vill inte öronmärka pengarna, det brukar de inte vilja göra, och kommunerna brukar inte vilja använda sina pengar till det som regeringen kastar ut som vallöften. Det har hänt förrut, och kommer att hända den här gången också, om inte pengarna öronmärks, till just anställningar.

Per Nuder säger att han tror att kommunerna kommer att ha kvar dessa jobb även när statens pengar tar slut om 2 år, eftersom han räknar med att Sverige har bättre ekonomi då. Men det här har också hänt förrut, och då har kommunerna varit snabba på att ta bort jobben igen, trots att innevånarna vant sig vid en bättre standard.

Men det är här jag tror att "tvättmedelssnacket" kommer in. För det måste finnas en anledning till att använda det här fåniga ordet, plus-jobb, och inte säga att det är riktiga arbeten. För i ett riktigt arbete har du anställningstrygghet. LAS och sådana fina grejer. Men om man inte kallar jobbet för ett riktigt jobb, utan ett Plus-jobb, så kan nog kommunen komma runt LAS när de två åren är över. Annars kommer kommunerna aldrig gå med på det här, aldrig någonsin. de vill inte sitta där om två år med en massa människor de inte har råd med, inte längre får ersättning för, eller kan göra sig av med. Nuder säger att det är som riktiga jobb, med riktig lön. Men han kallar det fortfarande för plus-jobb...

Så om två år, när sossarna vunnit valet igen, så kommer alla dessa plus-tjänster att ta slut, och alla kommer återigen att bli arbetslösa. Men då är det iaf ett tag kvar till nästa val..

Kort om resten av paketet då: det ska komma en massa nya högskoleplatser så att folk kan vidareutbilda sig. Det låter ju bra.

Död hund 3: Pluto!
Jo, med tanke på alla de arbetslösa akademiker vi redan har, så kan nog de som hoppar på dessa nya platser se sig i stjärnorna om arbeten. Dessutom kommer de att sitta där med stora studieskulder efterråt, som de inte kan betala av, eftersom det fortfarande inte finns jobb. Men de är ju iaf sysselsatta i några år framöver...

Alla barn ska bli värda mera pengar, så föräldrarna ska få flera hundra mer att handla för. Mer handel ska ge fler jobb i den privata sektorn, tror jultomten Nuder.

Död hund 4: Ronja!
Det här är samma sak som vi hört de senaste åren. Det går bättre och bättre för Sverige. Folk handlar mera och har mer pengar, och experterna spår hela tiden att jobben ska komma. Men det har de inte gjort. Arbetsgivarna hittar sätt att fixa större produktion utan att nyanställa. Så varför de skulle anställa bara för att barnfamiljerna börjar handla mer vet nog varken Persson eller Nuder. Men visst låter det som en fin förhoppning. Tyvärr inte särskilt verklighetsbaserad. Mera som en saga...

Ingen blir gladare än jag om de lyckas, men det gör de inte. Tyvärr. Märks det att jag fortfarande är arbetslös?

Dagens citat:
När politiker säger att vi sitter i samma båt - så ta dej i akt!
Det betyder att det är du som ska ro
Wilhelm Moberg

Djurkunskap: grundkurs

Idag har jag (och sambon) storstädat lägenheten, och i natt läste jag halva "Massage for dummies" så nu har jag rivstartat hösten iaf =)

Det är mycket snack om djur just nu och nästan varje dag är det något som gör mig vansinnig. Till exempel så var jag säker på att fenomenet "sommarkatter" var så gott som utrotat sedan länge. Jag minns massor av hjärtknipande informationskampanjer om det på 80-talet, så jag kunde liksom inte tänka mig att det fortfarande fanns människor som var tillräckligt korkade för att tro att katter kan leva fritt i skogen. Men det finns det säger folk. Skrämmande.

Sen har vi nästa kategori människor, de som inte tänker innan de skaffar djur, och inte har några som helst problem med att lämna vidare dem om de är obekväma (läs: levande) nästa månad. Ramlade över ett foruminlägg förra månaden av en tjej som ville hitta ett nytt hem till två katter, som var ungefär ett år gamla. Saken var den att hon och och hennes man nu skulle ha barn, och eftersom hon en gång sett sin systers katt riva och fräsa efter ett barn (vad katten hade blivit utsatt för av barnet sekunden innan förtäljer inte historien), så ansåg hon att de katter hon hade var tvugna att avlägsnas. Dvs. om ingen ville köpa dem av henne så skulle hon avliva dem, vilket hon använde som ett "försäljningsargument". "Rädda mina söta älsklingar från avlivning" skrev hon. Efter att han läst hennes inlägg ville jag helst rädda hennes framtida barn från en mor med sådan bristande hjärnkapacitet..

Jag menar, vad tänker folk med? En katt lever oftast mellan 10 och 20 år, om den får vara frisk. Om man är vuxen, bör man då inte fundera över ett sånt här problem _innan_ man skaffar katt? Det kan ju inte ha kommit som en total överraskning att om hon skulle bli gravid inom de närmaste 10 åren, så skulle katterna behöva dela boende med ett barn??! Dessutom, så hade ju katterna inte ens fått en chans att träffa barnet, eller för den delen att fungera/inte fungera ihop med barnet. Herregud, världen är väl full av folk som har djur och barn samtidigt! Och sist, men inte minst: om hon verkligen var så orolig, varför inte _skänka_ bort katterna då?? Katter är extremt svårsålda, speciellt om de inte är renrasiga, så att kräva betalt för dem var ju nästan som att be om att inte hitta ett nytt hem. Hur ska den här mamman fungera när det är dags för nästa barn?? Jag menar det finns ju faktiskt en hel del exempel på att äldre syskon i ung ålder inte gillat att få småsyskon och helt enkelt slagit dem, puttat dem nerför trappan, eller skadat dem på något annat sätt. Så det är kanske bäst att avliva barnet då, i förebyggande syfte. Idiot.

(Här kommer sambon in och lyckades nästan tappa en maskindiskmedels-powerball i mitt kaffe.. Fråga mig inte vad han gjorde med maskindiskmedel i vardagsrummet.)

En annan i min bekantskapskrets lyssnade med mindre än ett halvt öra på sonen, då han frågade om han fick ta emot en XXX från sin kompis. Min bekant sa ja, i tron att det var en kola/ett samlarkort/keps eller något annat. Det var en katt. Detta updagades dagen därpå. Sonen var överlycklig och min bekant H inte alls glad, eftersom hon verkligen inte ville ha en katt. Men istället för att helt enkelt ta tjuren vid hornen, säga att hon inte lyssnat, och säga nej till katten, så valde H att låta sonen ta hem katten för att slippa vara "elak".

Katten hade inte hunnit vara i sitt nya hem mer än en dag innan H började gnälla, vilket hon sedan fortsatte med varje gång jag träffade henne. Orsaken? Den lilla kattungen hade mage att bete sig som en kattunge. Dvs han rörde sig i lägenheten, sprang runt en del på nätterna, lekte med hennes prylar, gick på hennes möbler och råkade förstöra några saker. Jag föreslog att hon skulle ta bort saker som hon var rädd om, tills katten lugnat ner sig lite. Men det verkade som H var mera intresserad av att gnälla. Jag försökte desperat att förklara att det här var en normal katt. Visste hon inte att katter var så här? Då visade det sig att H t.o.m. haft katt innan, men en som kommit till henne i vuxen ålder och därmed varit ganska lugn och knappt rört på sig på hela dagen. Men den här lilla katten ville ju tom. vara nära henne, krypa upp i ansiktet och gosa. Och det var ju henmskt..

Efter bara några veckor sa H att hon allvarligt tänkte göra sig av med katten. "Jag slänger ut den" sa hon. När jag frågade vad hon menade så tyckte hon att hon skulle lämna den i skogen. Alternativt så kunde hon avliva den. Jag föreslog att hon skulle lämna tillbaka katten till den förra ägaren, men det var för pinsamt tyckte hon. När jag föreslog annonser och blocket så avfärdade hon det med att det var för jobbigt, såg besvärad ut och muttrade att hon kanske kunde stå ut ett tag till... Sen fortsatte gnället efter samma mönster varje gång jag såg henne. Hoten om att sätta ut katten i skogen, bara släppa ut den, eller att slå ihjäl den själv blev mer frekventa med tiden. "Du skulle bara våga. Om du gör något sådant så ringer jag till polisen, bara så att du vet det." sa jag. Det tog hon iaf på allvar. Hotet om polisen fick jag anledning att upprepa åtminstone 30 gånger. Lyckligtvis verkade hon iaf ta det på allvar, vilket var tur för henne. Historien slutade med att H efter nästan ett år, lämnade tillbaka katten till den förra ägaren. Ni kan själva tänka er hur mycket hennes son uppskattade att mamma efter nästan ett år gav bort hans katt.

Sen har vi de djuren som jag inte riktigt kan utveckla samma sympati för. Om ni läst tidningarna den senaste tiden så vet ni vad jag menar. Varje vecka är det någon stackare som blir biten eller bara skrämd för livet av en orm, eller skadad av sina egna kräldjur eller skorpioner. För att inte tala om att människor tvingas flytta därför att någon ny granne tycker att det är en hemskt trevlig idé att starta ormuppfödning i sin hyresrätt. Varför i helvete får människor ha ormar?? Det är inte klokt att människor ska behöva flytta av rädsla för grannens husdjur. En hund kan man åtminstone koppla, försök att göra det på en orm. Dessutom är en förrymd hund betydligt lättare att lokalisera.

Det spelar ingen roll hur mycket lås du sätter på saker och ting, det finns alltid de kräldjur som rymmer på grund av slarv. Det spelar ingen roll om ormen inte är giftig, för om jag en dag skulle hitta en orm i min lägenhet eller i vårt hus så skulle det krävas mycket stark medicinering för att jag skulle klara av att leva normalt. Och kom inte och säg att det inte händer, för det gör det bevisligen. Aldrig någonsin har ordet nolltolerans kännts så berättigat. Förbjud alla ormar i flerfamiljshus, gifta som ogiftiga. Förbjud alla ormar i bostadsområden. Det räcker jättebra om offentliga terrarien, med utbildad och ansvarsfull personal får ha ormar. Jag inser att det är taskigt mot de ormägare som faktiskt är ansvarsfulla (för det finns lyckligtvis sådana också), men det går inte att se på folk om de är ansvarsfulla eller ej. Så för att slippa sånt här så måste vi få ett totalförbud. De som vill behålla sina djur ska vara tvingade att registrera dem, att flytta så att grannarna slipper vara rädda, samt betala för att kommunen gör kontroller av att de förvarar djuren på ett bra sätt och att djuren inte rymt utan att ägaren anmält det. Tack!

Dagens citat:
En del människor ger sina bekymmer simlektioner istället
för att dränka dem
Mark Twain

Vad har jag gjort egentligen??

Vart tog sommaren vägen? Vart tog de vägen, alla de där projekten jag hade? Allt det där jag skulle göra under sommaren, nu när jag ändå var arbetslös och meningslös... Jag är säker på att det var så jag hade tänkt mig sommaren. Jag skulle minsann utvecklas. Göra något av min tid, engagera mig, prova något nytt. Eller åtminstone städa överallt.

Jodå jag skulle läsa en hemskt massa böcker och utveckla mitt intellekt. de första veckorna gick åt till att lämna igen alla böcker som jag behövde till det sista skolarbetet. Därefter har jag läst Harry Potter (och alla nyheter om HP på de största fan-siterna, på JK Rowlings sida och allt annat). Boken var jättebra men jag tror inte att jag kan skryta med den på en arbetsintervju.

Jag skulle prova poweryoga också, efter instruktionsfilmer som sambon för länge sedan placerat på min dator. "När ska du göra det här?" frågade han misstänksamt och tittade granskande på mig medan jag försäkrade att jag skulle testa alla möjliga yogasaker vilken dag som helst. Om han var skeptisk till detta i juni så kan ni ju föreställa er vad han är nu...

Mitt "om-allt-annat-går-åt-skogen-så-ska-jag-i-alla-fall-göra-det-här-projekt" var att städa ur alla skåp och lådor riktigt ordentligt. Hahaha.

Men nu är ju sommaren slut, och eftersom det redan är för sent att göra något kreativt åt den så får jag ägna mig åt att skapa storslagna planer för hösten istället. Det känns mera positivt så =) Jag går ut lite lätt med att läsa 20 klassiska romaner, prova ishockey, ta raska prommenader och läsa på om Gustav Wasa. Sen lättar jag upp schemat med att måla akvareller och läsa "Massage for dummies". Och ta kort. Och få en fil.mag. Och släktforska, lära mig att vattna våra blommor och gå på operaföreställningar, när jag inte putsar silvret åt alla i huset. Om ni har något annat projekt ni vill ha hjälp med så hör av er. Jag planerar en produktiv höst.

Dagens meningsfullhet:
The trouble with doing something right the first time, is nobody appreciates how difficult it was.

Uppdateringar

Blir ett hemskt trist inlägg det här, men jag ville påtala att jag lagt in två bilder från riddarspelen (se inlägget om "Skurkar, poliser och jakt på mat").

Det har också tillkommit en del surftips i form av andra bloggar. Ta gärna en titt på dem!

Kunde inte motstå att ladda upp en personlig bild också...om ni kollar på fullständig profil så finns den där =)

Tack för alla besök!!

*Musik ska byggas utav glädje*

Vad fyller du ditt huvud med? Är du en sådan person som kan 170 kakrecept, så att du inte ens behöver titta i din kokbok när du ska baka? Eller har du ett otroligt sifferminne, så att du är en levande telefonkatalog till glädje för dina vänner och bekanta? Du kanske kan allt om krukväxter, måsar, hundar, processrätt eller har specialstuderat gorillor? Det finns ju människor som gör det. Förbluffande många dessutom. Sen finns det ju människor som Björn Hellberg (den där skäggige nissen i "På spåret") som kan allt om sport och helst om tennis. Eller Magdalena Ribbing som kan allt om etikettsfrågor. De flesta människor har något de kan väldigt mycket om, fast de inte jobbar med det. I grund och botten meningslösheter som de fyllt sitt huvud med. Jag, till exempel, kan sångtexter.

För att nu återgå till mig, som trots allt är huvudperson i den här bloggen (vill du vara huvudperson så kan du sätta in 1000kr på mitt konto så ska jag fixa en blogg där du får vara huvudperson;) så har jag sedan jag kunde prata, fyllt mitt huvud med en mängd sångtexter som ingen vettig människa kan. Hur man nu än ska tolka detta, så har jag under mitt liv hittat två andra som är likadana. Min syster (som i rättvisans namn haft 9 år mer än mig på sig att trycka huvudet fullt av sångtexter) och min kompis V. Detta orsaker störningar i universum ibland, världen klarar helt enkelt inte av så mycket oviktigt vetande på en gång.

V har roligt åt mig för att jag sover länge. Eller så har hon inte alls roligt åt att hon jobbar medans jag sover. Eller så är det hon som ska ha roligt, hon har ju trots allt ett jobb att sitta och klaga på ;) Iaf så var klockan närmare två idag, när jag sömndrucken öppnade mitt första mess:
"Kuckeliku, klockan är 7, Tommy och Annika vakna nu..."

Då börjar det klia i fingrarna och jag kunde inte låta bli att svara..
"allting är stilla, fåglarna drilla, ingen i huset är uppe ännu."

Sen skrattade vi, och jag avslutade med att säga att jag tyvärr inte har någon rullgardin, varför jag lämnade den följande versen åt sitt öde. Det här låter säkert inte ett dugg roligt, men för den som har en stor bit av skallen fullproppad med just gamla barnvisor från den orangea boken "Nu ska vi sjunga" så var det hysteriskt roligt. Jag vet, jag ska skaffa mig ett liv..

Sambon brukar ibland glömma sig och sjunga en rad på någon gammal låt. Sen tycker han att det räcker. Problemet är då (för honom) att jag fortsätter tills låten är slut. Extra jobbigt blir det när han råkat sjunga tre ord på någon gammal psalm. Då får han genomlida sången till sitt slut och Jesus firar stora triumfer när ateisten råkade trycka på startknappen till den halvan av familjen som är uppfostrad med både aftonbön, söndagsskola, otaliga luciatåg, kyrkans barntimmar och en f.d. kantor som lågstadielärare. Vi var den sista klassen i svenska skolan som fick sjunga psalmer varje morgon, misstänker jag.

I den där orangea sångboken finns det mycket roligt, fast det är tveksamt om jag skulle sjunga alla för mina egna (eventuella) barn. Där finns ju till exempel Krokodilbarnets klagan, som de flesta föräldrar och skolor idag undviker. Det är kanske inte så angeläget att lära barn att sjunga n***erdoktorn. Kan bli jobbigt på vårdcentralen om inte annat. Vi har också en uppsjö av sånger som utan att blinka framställer barnaga som självklart (God dag min fru och Majas vaggvisa för dockan), barnarbete (Kungens lilla piga och Lille vedhuggaren), skrämselpropagande mot vissa yreksgrupper tex. sotare och poliser som ska ta jobbiga barn, oklart till vad (Här är polisen). För att inte tala om ett par hysteriskt fåniga sånger om vad killar och tjejer kan och inte kan göra. Eller att Herr Kantarell bara ska stå still och se snygg ut i sin gula hatt, medans fru Kantarell ska springa runt som ett skållat troll och se efter 100 ungar. Tidigt uppe sent i säng, det är livet för Fru Kantarell det. Men hennes man, som tydligen ska vara någon sorts fotomodell, bara ska stå och se grann ut i sin fina hatt... Och enda gången som man ska sjunga om en pappa så är det för att tala om att han är stor så han räcker upp till himmelen, eller för att han ska slå barnen. Trevliga män det fanns på den tiden..

Nåja, jag kan ju andra sånger. En massa gamla schlagerlåtar och annat som fastnat genom åren. Sen kan jag fler repliker ur Sällskapsresan-filmerna än vad som är nödvändigt (eller ens önskvärt), inklusive Oles personsökarnummer (0-0-4-7-4-7-1-1). Fast det är det enda numer jag kan egentligen. En gång fick jag gå från bankomaten utan att ta ut något alls. Jag skulle ta med sambons kort och ta ut åt honom också, och därför memorerade jag hans kod hela vägen fram till automaten. Problemet var bara att när jag memorerat hans kod så blev det fullt i huvudet och jag glömde helt plötsligt bort min egen kod som jag haft i flera år. LIvet är lustigt. Jag kan inte lära mig några nya telefonnummer, men jag minns gamla telefonnummer till kompisar från lågstadiet, som varken jag eller de (för de har flyttat och bytt nummer många gånger sedan dess) behöver längre.

Jo sen kan jag en massa saker ur Astrid Lindgren sagorna också. När jag träffar min syster, runt jul eller så, brukar hon hälsa mig med "Hej du! Känn vad mina vantar är blöta!" trots att hon aldrig har några på sig. Det är från en gammal skiva med Lotta på bråkmakargatan..

Världen är ju full av människor som hittat sätt att använda sitt oviktiga vetande, eller att slå mynt av sin hobby. Fast frågan är om det inte skulle bli hemskt trist i längen. Jag tyckte till exempel om att laga mat fram tills jag jobbade som kock. Man är aldrig så mätt som när man jobbat i ett kök hela dagen, man blir mätt bara av att se på mat. Men visst kan jag offra mig. Vet ni någon som behöver info om melodifestivalen 1986, sällskapsresan II, eller vill höra första versen på Pelle Sjöskum så säg till. Nämn min blogg och säg "Herr Kantarell är ett stort svin" så får ni rabatt.

Dagens citat:
Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt.
/Ellen Key

En lugn och avslappnad helg i slutet av semestern

Nu har hösten börjat. I alla fall mentalt och praktiskt. Efter en hel sommar med "sommarlov", och en vecka i småland så har allt rivstartat den här veckan. Så här sitter jag nu och längtar redan till helgen. Är man arbetslös, men inte tillräckligt långtidsarbetslös i sammanhängande följd, så har man nämligen aldrig semester på riktigt. Jag har sedan jag slutat gymnasiet 1999 fortfarande inte haft semester. Inte undra på att man är trött...

Vi smygstartade faktiskt till och med, i lördags. En kompis skulle ha en liten fest för sin dotter som är några månader nu. Jag tackade ja innan vi åkte till småland och tänkte inte mer på det förrän i fredags, då jag ringde upp T för att höra vilken tid vi skulle komma. Jag fick tag på en jättestressad T som meddelade att det gick bra att komma när som efter klockan 14, men att ceremonin skulle vara vid 16-tiden, att hon köpt en ny klänning til festen och att hon nu höll på att fixa maten till festen. "54 personer blir vi!" sa T glatt. Det var nu det slog mig att det var en välkomst-/namngivnings-fest för dottern som vi skulle på. Inte en liten avslappnad fest på fyra personer (varav jag kände alla) som jag hade föreställt mig när jag fick hennes mejl. Så på fredag kväll, mindre än 24h före festen blev jag alltså varse att det jag tackat ja till skulle kräva både finkläder och en bra present, vilket inte alls hade varit ett problem om jag fattat det för åtminstone några dagar sedan *l*. Där ser man =) För dig som missat vad en namnfest är, så är det ett slags icke-religiöst dop, alltså en alternativ ceremoni för de föräldrar som vill hälsa sitt barn välkommen i sällskap av familj och vänner, men inte vill blanda in någon religion. Som ett borgerligt bröllop ungefär. Jag kände till fenomenet, det börjar faktiskt bli väldigt vanligt, men har aldrig haft turen att få vara med på ett.

Så lördag morgon gav jag mig ut för att handla present till dottern, hitta kläder och hinna i tid till festen. Jag hittade en jättefin sagobok, med de "klassiska" sagorna som jag köpte. Ibland har man tur! Vi kom dit vid tre-halv fyra, fick smörgåstårta och grillbuffé, massor med vin och hade jättetrevligt. När alla hade ätit så gick vi ut på gården. T:s sambo (alltså flickans pappa) ställde sig framför alla med flickan på armen. Sen läste han upp vad de gett henne för namn, varför de valde just de namnen och vad de betydde. Sen pratade han ett tag, läste en jättevacker dikt och sa att de var så glada att vi alla var där och att vi fanns i flickans liv, och att vi alla önskade allt gott för flickan. Sen hurrade vi för flickan, och begav oss in för att äta tårta. Vi gick vid åtta-tiden, men festen höll på ganska länge.

I går, söndag, sov vi länge och jag läste ut min nya Harry Potter bok. Jag grät hysteriskt i slutet... Nu är det "bara" två år minst till den sista boken i serien kommer ut. Det är plågsamt att vänta på länge, men jag får väl läsa om serien till dess, så jag har något att göra. Har du inte läst böckerna ännu, så gör det!!!

När boken var slut tittade jag in i köket och insåg att det inte skulle gå att få ihop en middag till av det krafs som fanns kvar i skåpen, iaf inget jag ville äta. Så söndag kväll, sambons sista semseterdag, åkte vi i ilfart till Willys och storhandlade. Vi hade bara en timme på oss innan de stängde, men klarade det med 10 minuters marginal. Så nu, äntligen finns det mat i skåpen igen. Jag hatar verkligen att storhandla, och jag hatar verkligen att behöva springa och storhandla varje dag. Blä. Vi hann till och med få in allt i skåpen tre minuter innan femkampen avgjordes. Jag hejade som en galning i soffan!!

Så efter den lilla upvärmningen så satte vardagen igång idag. Sambon var på sitt inne i stan, och jag var hemma och skrev jobbansökningar. När han kom hem lagade vi mat och sen har vi storstädat lägenheten.

Så här sitter jag nu och dricker en vitaminbrus och undrar om det är okej att börja räkna dagarna till jul ännu. Det är... 138 dagar (inkl. idag) kvar innan julafton. Ocg jag har bara köpt 1 julklapp ännu. HImmel vad sen jag är i år =)


Dagens citat:
Ett spontant tal tar tre veckor att förbereda.
/Winston Chuchill

Att längta hem

Tillbaka från semestern. Dags att vila ut...

I söndags kom vi hem från en vecka i småland. Det var kul att träffa alla, men det finns ingen säng som ens egen säng, inget kaffe smakar som det från din egen kaffebryggare, och ingen dusch rinner lika bra som den du svär över på vardagarna hemma hos dig. Det är bara så. Man inser det när man flyttar hemifrån.

Jag flyttade hemifrån tidigt, jag var bara 18 år och hade inte ens slutat gymnasiet. Inte för att jag vantrivdes där jag var, för det var inga problem att komma överens med pappa. Det verkar ju annars finnas ganska gott om föräldrar och vuxna barn som helst vill slita varandra i stycken innan barnen flyttat ut. I vissa andra fall blir stackars människor, som upplevt sin tonårstid som lugn och fridfull, tvingade av ekonomiska skäl att flytta tillbaka till sitt tonårsrum, och börjar så sakteliga fundera över hur man mördar utan att åka fast. Och det är egentligen inte så svårt att förstå.

Innan man flyttar till ett eget hem så inser man inte värdet i det. Inte ens de som verkligen bråkar med sina föräldrar innan flytten inser till fullo vilken skillnad det är mellan att bo i sitt eget hem, eller i någon annas. För någon annans är det och dte märker man aldrig så tydligt som när man flyttat hemifrån. Hemma hos mig väljer jag allt, från vilket toapapper eller vilken sorts kaffe jag ska ha, till inredning. Jag planerar middagen, och om jag ändrar mig fem minuter innan middagen är färdig så är det mitt beslut att slänga in den i kylen och ringa en pizza istället, bara för att jag vill. Oavsett hur kompromissvilliga ens föräldrar (och eventuella yngre syskon) är, så är skillnaden att i mitt eget hem så behöver jag inte kompromissa alls! Utom med sambon då, men det är en annan historia =)

Det finns ju även de som aldrig flyttar hemifrån. Min teori är att om man inte flyttar innan man åtminstone är 25, så minskar drivkraften att flytta succesivt. Man börjar mer och mer att se fördelar med att slippa sköta sin egen tvätt, att inte laga middagen själv eller att ha egna räkningar att sköta (förrutom den för bilen och bokklubben som man inte hade haft råd med om man flyttat ut) och istället förtänga skammen med att leva som en 16åring år ut och in. Jag kan inte låta bli att konstatera att det oftast är män som tar lång tid på sig att flytta ut, iaf i min närhet.

Det är konstigt att komma till sitt föräldrarhem och inte känna det som "hem" längre. Mitt hem har flyttat. Det finns några klassiska uttryck om det där, som "Whereever I lay my hat, thats my home." Förr så tänkte jag att det var ett fånigt uttryck, som bara användes av den som ville leka världsmedborgare/vagabond/frisinnad eller något annat fånigt. Men det känns faktiskt som att det stämmer, ju äldre jag blir, destu mera känner jag att jag bär med mig "hem". När jag kom tillbaka till Malmö efter en vecka så kändes det som jag åkt hemifrån och inte som att jag kom hem, jag var tvungen att vänta en dag eller så, innan "hem" hade landat där jag var. Nu är jag alltså hemma igen =)
"Home is where your heart is" är ett annat uttryck. Jag antar att man kan säga att jag har två hem, småland och Malmö. Det gamla hemmet finns kvar i småland och mitt nya finns här. Det blir fel ibland när jag ska säga "Åka hem". Min familj säger också "Åka hem" men då menar de att jag kommer till dem. Jag vet inte om det skulle vara annorlunda om mitt "hem i småland" var ett föräldrarhem med två föräldrar som fortfarande levde ihop. Mammas hus har jag ju aldrig bott i, och huset där jag växte upp har nu, med rätta, fått lite nya möbler och så. Jag har tex. svårt att hitta i köket. Och då är det plötsligt tydligt att det inte är mitt hem längre, för i sitt eget hem så ska man hitta i varje litet skrymsle. Men allt det här är bara omständigheter, sånt som ska vara, och inget jag på något sätt finner ledsamt. Det vore mera ledsamt att ens föräldrar satt och tittad på varandra och undrade vad de hade att säga till varandra nu när barnen flyttat. Eller gjorde sitt bästa för att man inte skulle flytta alls. Jodå, jag känner till sådana föräldrar.

Så, nu när jag åter är hemma till mitt Gevaliakaffe, min egen säng, mina favoritlänkar på datorn (med rätt hastighet på muspekaren), men mitt kylskåp som innehåller det jag vill ha och en lägenhet där alla går och lägger sig när det passar mig (eller som inte bekymrar sig om jag går och lägger mig vid 02:00 eller inte alls) så finns det väl bara ett citat kvar att använda.

Hem, ljuva hem.