Knätofsar och döden

Oj, oj, oj nu har det varit dött här länge. Ber om ursäkt för det, men så blir det ibland när livet rullar på =)

Midsommaren firades i Malmös Folkets Park. Vi tittade på när de dansade runt midsommarstången (jag kommer aldrig att vänja mig vid små grodorna sjungen på skånska) och ett folkdanslag som snurrade runt. Solen stekte intensivt, vilket medförde att mina tår blev lätt brända och att häften av besökarna i parken var i stort behov av deo. Fattar inte varför folk kan gå omkring och lukta så illa, eller kan det möjligen vara så att alla illaluktande människor begav sig till just folkets park?!?

Min favorit i mp3 spelaren just nu, är en bröllopspolska från tvserien "Arns rike". Jag lyssnar på den om och om igen när jag går till träningen, och försöker att tänka ut hur 17 det var man dansade polska. Jag dansade folkdans när jag var i tioårsåldern, men det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess, så jag har noll koll. Om någon har kunskap om hur man dansar alla dessa danser så tala gärna om det!

Det vore coolt att ha en folkdräkt. Fast jag vet inte när jag skulle ha den. Dessutom är de svindyra och går inte direkt att köpa på H&M. Letar även efter bilder på olika folkdräkter, men det är inte lätt. Får väl ta en tur till biblioteket =)

Nu har sommarprogramen börjat på allvar. Allsången är i full gång, fast det var dåliga gäster idag, förrutom Sven-Bertil Taube. Darin har hunnit vara artist i ungefär 2 minuter och kan 1 låt, och hade därmed inget där att göra eg. Blä.
Sommartorpet är inne på sitt tredje avsnitt, lite kul med ett helt nytt hus. Jag gillar graniten skarpt, önskar att jag hade ett hus och en massa pengar att lägga granit på.

Tyvärr har jag fortfarande inte hunnit lyssna på en enda sommarpratare. Det måste jag åtgärda imorgon. Just nu finns det alldeles för många böcker att läsa, filmer att titta på och saker att göra. Men det är väl tur att man håller sig aktiv =)

Ska på begravning på fredag, en avlägsen släkting. Så det blir en biltur från torsdag till söndag, och en möjlighet att hälsa på familjen också. Det ska bli kul.

Det är så onaturligt med död i vår tid. Vi lever som om det är det minst naturliga som kan hända, och gömmer undan den och undviker att prata om den, fast det är den enda upplevelse -förrutom födseln- som alla människor faktiskt har gemensamt. När min farfar dog var jag 7 år och fick vara hos en kompis och leka när familjen gick på begravning. Vet inte om det var rätt eller fel, jag kanske skulle ha blivit livrädd om jag följt med. Den första begravningen jag var på var en annan avlägsen släkting och jag var 13-14 år. Jag bad om att få följa med, för jag ville få en chans att vänja mig vid begravningar innan någon mer närstående skulle dö. Det var bra, för jag upptäckte att jag reagerade ganska konstigt. När allt är sådär hemskt så har jag så lätt för att skratta, just för att situationen är jobbig och för att det vore så riktigt fel att skratta. Jag gjorde det naturligtvis inte, men jag fick anstränga mig. Det var ju inget som var kul med att någon låg där och var död, men det var så jag reagerade. Med tiden, och fler begravningar, så har jag blivit bättre på att hantera döden. Så man kan säga att jag ska på terapi på fredag ;)
Min mamma var hysteriskt rädd för allt som hade med döden att göra, men hon löste det med tiden genom att bli sambo med en begravningsentrepenör. Sen var det liksom bara att ge upp.
Själv har jag inga planer på att byta sambo, och eftersom jag inte tror att han kommer att ge sig in på den banan, så får jag istället bekanta mig med döden genom att gå på begravningar. Vi får väl se på fredag hur mycket av min morbida humor som återstår..

Dagens tänkvärdhet:
We live in an age where lemons are used to wash dishes, and lemonade is made with artificial flavors.