Maken gick upp vid 17:50 idag (har har natt-tjänst och sover därför på dagen).
- Gå och lägg dig! skrek jag.
Så han fick snällt gå tillbaka till sängen. Övriga familjen hade nämligen beslutat (okej då, jag bestämde, Sonen är så lätt att korrumpera.) att han skulle bli offer för en lussning.
Så fem minuter senare gick vi in och "väckte" honom med vår skönsång. Jag sjöng vackert om "Elva nätter före jul" och sonen gurglade.
Jag hade en vit tunika och rött band om magen, sonen hade sin pepparkaksdräkt med tillhörande mössa. Sen fick vi sjunga om pepparkaksgubbarna också. Sonen har korinter till ögon och tindrade med dem bäst han kunde. Till nästa år ska vi jobba på hans sång. Jag kände att det inte riktigt var rättvist att kräva att han skulle kunna texten till i år, när han haft fullt upp med att lära sig att äta och upptäcka sina händer.
Sen gick vi ut i soffan alla tre och åt köpta lussekatter och drack kaffe framför tv:s luciafirande. De lussekatter jag bakat jäste aldrig och går därmed att använda som mordvapen. Jag skulle ha tagit med dem till affären idag. Det hade varit skönt att få slänga stenhårda lussekatter i huvudet på tanter som är i vägen. Nu hade jag inte lussekatterna med mig så jag fick nöja mig med att svära åt dem högt och tydligt. Det var mitt första föräldrautbrott. (LÅng historia kort: Vem fan har kommit på att de kundvagnar som är speciellt avsedda för att transporta bebisar i, ska vara fastkedjade och inte gå att öppna med vanliga mynt? Istället måste man gå och köa till receptionen för att köpa en speciell polett för att få använda den vagnen! Och damerna i informationsdisken är de långsammaste i mannaminne. På den tid jag hade fått tillbringa framför informationsdisken hade jag hunnit handla och ta mig igenom hela kassan!! Så jag struntade i hela shoppingen, svor åt informationsbiträdena och gick hem.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar