Gudomliga datorer och hur det känns att bli gammal.

Det här blir en sån där tvångsblogg. En blogg man får tvinga sig att skriva, bara för att komma igång igen. För mycket - och samtidigt ingenting- har hänt, och därför är det så svårt att samla sig och skriva. Men jag vill ju ha er kvar, och då duger det inte att hålla sig borta och bara vänta på någon gudomlig inspiration.

Jobbet gick bra. Jag blev förvånad över hur lättförtjänta pengar det var (observera nu ett uttalande som har en utmärkt möjlighet att bli ett sådant jag senare får äta upp) och att det dessutom var både betydligt enklare och mindre trist än andra jobb jag haft. Vågar dessutom påstå (eftersom jag är så oerhört kaxig) att jag gjorde jobbet bättre än ett flertal av dem som satt där. Hehe. Både mamma och syrran var rörande överens om att jobbet borde vara ytterst passande för mig.
- "Att sitta farmför datorn och prata i telefonen samtidigt är ju sånt du gör varje kväll iaf!"
Jag ska jobba på torsdag igen, här ska tjänas pengar =)

Det är kallt om fingrarna! Det var kallt att gå hem från kvällskursen ikväll, och jag hade inga vantar. Däremot så hade jag min underbara beiga vinterjacka/kappa som min mamma så snällt donerat till sin fattiga student-dotter (tack mamma). Men den hjälpte ju föga mot kalla händer, och nu, flera timmar efter att jag kommit hem så har de fortfarande inte tinat. Jag slutade att röka för ungefär 5 år sedan, så jag hade väl föreställt mig att den dåliga blodcirkulationen skulle ha återhämtat sig vid det här laget. Hahahaha, det kunde man tro.
(Däremot så har jag inget emot att vara kall om fötterna och jag går alltid barfota. Det gjorde jag när jag var liten också, men det var mera liv på min omgivning då, eftersom de ansåg att jag skulle bli förkyld av att gå barfota på farmors stengolv. Idag slipper jag tjatet om strumpor. Sambon reagerar mest på att jag vägrar stänga sovrumsfönstret, trots minusgrader ute, men det är en annan historia.)

Min dator brakade ihop i söndags, exakt 45 minuter efter att vi hade brännt en säkerhetskopia på alla mina filer. Trots min vilja att tillgodogöra mig tekniskt kunnande och att föra jämställdheten framåt, så kan jag inte hämta in sambons försprång på datorområdet. Det är helt enkelt lättare att han får installera och fixa datorn, än att jag försöker fixa den först och att vi sedan aldrig får igång den igen, så därför föll räddningsaktionen på hans ansvar. Jag är dock mycket duktig på att le tacksamt. Burken fungerar igen, men jag har blivit tvungen att vinka farväl till alla de vackra färgerna som fanns i Windows XP, och buttert hälsa på all trist betonggrå industrifärg i Windows 2000. Jag kanske inte ska förvånas över att sambon föredrar den senare färgskalan, gamla synthare har väl en naturlig dragning till industripaletten kan jag tro. De har iaf en onaturlig kärlek till borrmaskiner, vilket jag och mina öron smärtsamt fick uppleva när vi var på DM konserten för några år sedan. (Jag kan dock lugna alla läsare med att min brist på färger kommer att avhjälpas med något som sambon kallar "ett tema", och inte med några hallucinogener.)

För övrigt har jag blivit äldre. Bra mycket äldre. Som den snälla gudmor jag är (nu föreställer vi oss alla mig i en blå yvig klänning, konformad hatt och ett vackert trollspö som blinkar och glittrar) frågade jag syrran vad gudsonen önskar sig i julklapp. Jag måste erkänna, jag hade förväntat mig något mera vanligt, något jag skulle känna igen. Förra året var det sådana där "svettband" som alla moderna och coola människor hade om handlederna. Inte för att de svettades utan för att ett stort antal rappare tror att de gör det, och därmed råkade starta en trend. Men den trenden kände jag som sagt var till, och gudsonen fick ett par snygga armband och jag kände mig, trots min titel som gudmor/moster - vilket inte låter speciellt ungt- som att jag hängde med.

- "Ja, det som är inne nu är ju sådana där samlarkort, Yoggi-xxxx du vet. "
- "Mmmm." försökte jag, trots att jag inte alls visste.

Syrran förklarade och jag lyssnde intensivt. Sen la vi på. Efter 5 minuter hade jag glömt bort vad det hette. Jag var tvungen att leta upp det på nätet. Vet ni hur svårt det är att hitta något på nätet, som man för det första inte vet vad det heter, och om man visste det, ändå inte skulle kunna säga hur det stavades?! Det enda jag visste var att det hette ungefär som youghurt. Men jag misstänkte att Google inte skulle vara till någon hjälp om jag skrev det. Lösningen blev Blocket.se. Där såldes det Yu-Gi-Oh-kort, och jag kunde lättad anteckna både namn och stavning. Mitt nya problem är att det fanns tre olika sorters YuGiOh-kort, och det vet i 17 vilket som gossen vill ha, och hur jag ska kunna ta reda på det utan att framstå som ovetande. Det är tragiskt att vara ute...

Dagens citat:
"Det finns inget skäl till att någon vill ha en dator i hemmet."
Ken Olson, ordförande, VD och grundare av Digital Equipment Corp, 1977