Vilse i pannkakan

Jag har saknat er. Jag har saknat bloggen. Men det har legat en djungel mellan mig och bloggen, och det hade behövs ett större antal machete än vad jag har armar för att ta sig fram till den. Rättare sagt, jag har inte orkat. För mycket på en gång.

Det är inte så att jag inte har bloggat alls sedan den andra veckan i september, det har jag, mycket. Jag har bara inte lyckats skriva ner det.

Jag har bloggat om hur förbannad jag är över Steve Irwins död, över att han och andra "äventyrare" hyllas som om de vore vettiga människor, när de tvärtom är (eller Var) stora skithögar! Steve Irwins två barn får växa upp utan en pappa. Det spelar ingen roll hur mycket dottern hjärntvättas och intalas att "pappa var en hjälte", när hon behöver honom i framtiden är han ändå inte där. För att han ville leka, för att hans kickar var viktigare än hans barn. Han övergav dem frivilligt, och en dag kommer hon att se det. "Pappa gjorde vad han älskade" my ass. Har man skaffat barn är man skyldig dem att överleva. Man är skyldig dem att inte slösa bort sitt liv, och beröva dem sin förälder. Det finns inget annat sätt att se på saken. Steve Irwin var en egoistisk snorunge som berövade sitt barn det viktigaste i hennes liv, en förälder.

Jag har bloggat om valet, om valbevakningen och resultatet. Tyvärr kom det inte ändå hit och tja.. det kommer att finnas gott om kommentarer för de närmaste åren iaf.

Jag har bloggat om besöket från min pappa och hans sambo, som var här föra helgen. Vi tog en prommenad på bomässan, kollade på Turning Torso, fikade i massor, shoppade och åt en jättegod middag på Jeansens. Vi lyckades till och med äta i 2 timmar och 45 minuter. När jag och sambon är ute och käkar lyckas vi som bäst dra ut på en trerätters+ kaffe i 1,10. Vi är snabbätare, vilket är positivt i vissa scenarion, men när man vill ha en lång och trevlig utekväll tenderar det att lämna oss med stora luckor i slutet av kvällen. Helgen var oerhört trevlig och rolig, även om det inte gav så mycket tid att vila efter arbetveckan. Praktiskt taget ingen tid alls.

Därav mitt nästa ämne. Jag fick stress-symtom den här veckan och klarade inte av att vara kvar på jobbet. Jag fick blixtrande huvudvärk, extrem puls, kallsvettades, blev yr och mådde illa. Jag försökte att slå bort det men det gick helt enkelt inte att jobba. Det var bara att gå hem. Den här helgen försöker jag tråka min kropp och själ tillbaka till välmående med maraton-tittande på "Hells Kitchen". Det funkar ganska bra. Ingen överraskning: Jag måste lugna ner mig och dra ner på alla åtaganden. Men det går inte när jag i praktiken jobbar heltid men samtidigt måste fäkta mig fri från arbetsförmedlingen, hindra hemmet från att falla ihop och tusen andra projekt. Enda lösningen är att allt får gå åt skogen, jag kan inte hålla flera bollar i luften, och de bollar jag skulle vilja hålla i luften (som denna blogg) får stå åt sidan, vilket gör situationen värre. Eftersom man måste få göra saker man gillar för att må bra.

Just nu känns det som att allt bara blir pannkaka och att jag inte rer ut nånting. Jag måste lära mig att jag inte klarar det som "vanliga människor" klarar av, dvs att göra flera saker samtidigt, men det gör ont för jag vill. KÄnner mig mest förbannat misslyckad just nu. Misslyckad, med extrem puls.