Djurkunskap: grundkurs

Idag har jag (och sambon) storstädat lägenheten, och i natt läste jag halva "Massage for dummies" så nu har jag rivstartat hösten iaf =)

Det är mycket snack om djur just nu och nästan varje dag är det något som gör mig vansinnig. Till exempel så var jag säker på att fenomenet "sommarkatter" var så gott som utrotat sedan länge. Jag minns massor av hjärtknipande informationskampanjer om det på 80-talet, så jag kunde liksom inte tänka mig att det fortfarande fanns människor som var tillräckligt korkade för att tro att katter kan leva fritt i skogen. Men det finns det säger folk. Skrämmande.

Sen har vi nästa kategori människor, de som inte tänker innan de skaffar djur, och inte har några som helst problem med att lämna vidare dem om de är obekväma (läs: levande) nästa månad. Ramlade över ett foruminlägg förra månaden av en tjej som ville hitta ett nytt hem till två katter, som var ungefär ett år gamla. Saken var den att hon och och hennes man nu skulle ha barn, och eftersom hon en gång sett sin systers katt riva och fräsa efter ett barn (vad katten hade blivit utsatt för av barnet sekunden innan förtäljer inte historien), så ansåg hon att de katter hon hade var tvugna att avlägsnas. Dvs. om ingen ville köpa dem av henne så skulle hon avliva dem, vilket hon använde som ett "försäljningsargument". "Rädda mina söta älsklingar från avlivning" skrev hon. Efter att han läst hennes inlägg ville jag helst rädda hennes framtida barn från en mor med sådan bristande hjärnkapacitet..

Jag menar, vad tänker folk med? En katt lever oftast mellan 10 och 20 år, om den får vara frisk. Om man är vuxen, bör man då inte fundera över ett sånt här problem _innan_ man skaffar katt? Det kan ju inte ha kommit som en total överraskning att om hon skulle bli gravid inom de närmaste 10 åren, så skulle katterna behöva dela boende med ett barn??! Dessutom, så hade ju katterna inte ens fått en chans att träffa barnet, eller för den delen att fungera/inte fungera ihop med barnet. Herregud, världen är väl full av folk som har djur och barn samtidigt! Och sist, men inte minst: om hon verkligen var så orolig, varför inte _skänka_ bort katterna då?? Katter är extremt svårsålda, speciellt om de inte är renrasiga, så att kräva betalt för dem var ju nästan som att be om att inte hitta ett nytt hem. Hur ska den här mamman fungera när det är dags för nästa barn?? Jag menar det finns ju faktiskt en hel del exempel på att äldre syskon i ung ålder inte gillat att få småsyskon och helt enkelt slagit dem, puttat dem nerför trappan, eller skadat dem på något annat sätt. Så det är kanske bäst att avliva barnet då, i förebyggande syfte. Idiot.

(Här kommer sambon in och lyckades nästan tappa en maskindiskmedels-powerball i mitt kaffe.. Fråga mig inte vad han gjorde med maskindiskmedel i vardagsrummet.)

En annan i min bekantskapskrets lyssnade med mindre än ett halvt öra på sonen, då han frågade om han fick ta emot en XXX från sin kompis. Min bekant sa ja, i tron att det var en kola/ett samlarkort/keps eller något annat. Det var en katt. Detta updagades dagen därpå. Sonen var överlycklig och min bekant H inte alls glad, eftersom hon verkligen inte ville ha en katt. Men istället för att helt enkelt ta tjuren vid hornen, säga att hon inte lyssnat, och säga nej till katten, så valde H att låta sonen ta hem katten för att slippa vara "elak".

Katten hade inte hunnit vara i sitt nya hem mer än en dag innan H började gnälla, vilket hon sedan fortsatte med varje gång jag träffade henne. Orsaken? Den lilla kattungen hade mage att bete sig som en kattunge. Dvs han rörde sig i lägenheten, sprang runt en del på nätterna, lekte med hennes prylar, gick på hennes möbler och råkade förstöra några saker. Jag föreslog att hon skulle ta bort saker som hon var rädd om, tills katten lugnat ner sig lite. Men det verkade som H var mera intresserad av att gnälla. Jag försökte desperat att förklara att det här var en normal katt. Visste hon inte att katter var så här? Då visade det sig att H t.o.m. haft katt innan, men en som kommit till henne i vuxen ålder och därmed varit ganska lugn och knappt rört på sig på hela dagen. Men den här lilla katten ville ju tom. vara nära henne, krypa upp i ansiktet och gosa. Och det var ju henmskt..

Efter bara några veckor sa H att hon allvarligt tänkte göra sig av med katten. "Jag slänger ut den" sa hon. När jag frågade vad hon menade så tyckte hon att hon skulle lämna den i skogen. Alternativt så kunde hon avliva den. Jag föreslog att hon skulle lämna tillbaka katten till den förra ägaren, men det var för pinsamt tyckte hon. När jag föreslog annonser och blocket så avfärdade hon det med att det var för jobbigt, såg besvärad ut och muttrade att hon kanske kunde stå ut ett tag till... Sen fortsatte gnället efter samma mönster varje gång jag såg henne. Hoten om att sätta ut katten i skogen, bara släppa ut den, eller att slå ihjäl den själv blev mer frekventa med tiden. "Du skulle bara våga. Om du gör något sådant så ringer jag till polisen, bara så att du vet det." sa jag. Det tog hon iaf på allvar. Hotet om polisen fick jag anledning att upprepa åtminstone 30 gånger. Lyckligtvis verkade hon iaf ta det på allvar, vilket var tur för henne. Historien slutade med att H efter nästan ett år, lämnade tillbaka katten till den förra ägaren. Ni kan själva tänka er hur mycket hennes son uppskattade att mamma efter nästan ett år gav bort hans katt.

Sen har vi de djuren som jag inte riktigt kan utveckla samma sympati för. Om ni läst tidningarna den senaste tiden så vet ni vad jag menar. Varje vecka är det någon stackare som blir biten eller bara skrämd för livet av en orm, eller skadad av sina egna kräldjur eller skorpioner. För att inte tala om att människor tvingas flytta därför att någon ny granne tycker att det är en hemskt trevlig idé att starta ormuppfödning i sin hyresrätt. Varför i helvete får människor ha ormar?? Det är inte klokt att människor ska behöva flytta av rädsla för grannens husdjur. En hund kan man åtminstone koppla, försök att göra det på en orm. Dessutom är en förrymd hund betydligt lättare att lokalisera.

Det spelar ingen roll hur mycket lås du sätter på saker och ting, det finns alltid de kräldjur som rymmer på grund av slarv. Det spelar ingen roll om ormen inte är giftig, för om jag en dag skulle hitta en orm i min lägenhet eller i vårt hus så skulle det krävas mycket stark medicinering för att jag skulle klara av att leva normalt. Och kom inte och säg att det inte händer, för det gör det bevisligen. Aldrig någonsin har ordet nolltolerans kännts så berättigat. Förbjud alla ormar i flerfamiljshus, gifta som ogiftiga. Förbjud alla ormar i bostadsområden. Det räcker jättebra om offentliga terrarien, med utbildad och ansvarsfull personal får ha ormar. Jag inser att det är taskigt mot de ormägare som faktiskt är ansvarsfulla (för det finns lyckligtvis sådana också), men det går inte att se på folk om de är ansvarsfulla eller ej. Så för att slippa sånt här så måste vi få ett totalförbud. De som vill behålla sina djur ska vara tvingade att registrera dem, att flytta så att grannarna slipper vara rädda, samt betala för att kommunen gör kontroller av att de förvarar djuren på ett bra sätt och att djuren inte rymt utan att ägaren anmält det. Tack!

Dagens citat:
En del människor ger sina bekymmer simlektioner istället
för att dränka dem
Mark Twain