*Musik ska byggas utav glädje*

Vad fyller du ditt huvud med? Är du en sådan person som kan 170 kakrecept, så att du inte ens behöver titta i din kokbok när du ska baka? Eller har du ett otroligt sifferminne, så att du är en levande telefonkatalog till glädje för dina vänner och bekanta? Du kanske kan allt om krukväxter, måsar, hundar, processrätt eller har specialstuderat gorillor? Det finns ju människor som gör det. Förbluffande många dessutom. Sen finns det ju människor som Björn Hellberg (den där skäggige nissen i "På spåret") som kan allt om sport och helst om tennis. Eller Magdalena Ribbing som kan allt om etikettsfrågor. De flesta människor har något de kan väldigt mycket om, fast de inte jobbar med det. I grund och botten meningslösheter som de fyllt sitt huvud med. Jag, till exempel, kan sångtexter.

För att nu återgå till mig, som trots allt är huvudperson i den här bloggen (vill du vara huvudperson så kan du sätta in 1000kr på mitt konto så ska jag fixa en blogg där du får vara huvudperson;) så har jag sedan jag kunde prata, fyllt mitt huvud med en mängd sångtexter som ingen vettig människa kan. Hur man nu än ska tolka detta, så har jag under mitt liv hittat två andra som är likadana. Min syster (som i rättvisans namn haft 9 år mer än mig på sig att trycka huvudet fullt av sångtexter) och min kompis V. Detta orsaker störningar i universum ibland, världen klarar helt enkelt inte av så mycket oviktigt vetande på en gång.

V har roligt åt mig för att jag sover länge. Eller så har hon inte alls roligt åt att hon jobbar medans jag sover. Eller så är det hon som ska ha roligt, hon har ju trots allt ett jobb att sitta och klaga på ;) Iaf så var klockan närmare två idag, när jag sömndrucken öppnade mitt första mess:
"Kuckeliku, klockan är 7, Tommy och Annika vakna nu..."

Då börjar det klia i fingrarna och jag kunde inte låta bli att svara..
"allting är stilla, fåglarna drilla, ingen i huset är uppe ännu."

Sen skrattade vi, och jag avslutade med att säga att jag tyvärr inte har någon rullgardin, varför jag lämnade den följande versen åt sitt öde. Det här låter säkert inte ett dugg roligt, men för den som har en stor bit av skallen fullproppad med just gamla barnvisor från den orangea boken "Nu ska vi sjunga" så var det hysteriskt roligt. Jag vet, jag ska skaffa mig ett liv..

Sambon brukar ibland glömma sig och sjunga en rad på någon gammal låt. Sen tycker han att det räcker. Problemet är då (för honom) att jag fortsätter tills låten är slut. Extra jobbigt blir det när han råkat sjunga tre ord på någon gammal psalm. Då får han genomlida sången till sitt slut och Jesus firar stora triumfer när ateisten råkade trycka på startknappen till den halvan av familjen som är uppfostrad med både aftonbön, söndagsskola, otaliga luciatåg, kyrkans barntimmar och en f.d. kantor som lågstadielärare. Vi var den sista klassen i svenska skolan som fick sjunga psalmer varje morgon, misstänker jag.

I den där orangea sångboken finns det mycket roligt, fast det är tveksamt om jag skulle sjunga alla för mina egna (eventuella) barn. Där finns ju till exempel Krokodilbarnets klagan, som de flesta föräldrar och skolor idag undviker. Det är kanske inte så angeläget att lära barn att sjunga n***erdoktorn. Kan bli jobbigt på vårdcentralen om inte annat. Vi har också en uppsjö av sånger som utan att blinka framställer barnaga som självklart (God dag min fru och Majas vaggvisa för dockan), barnarbete (Kungens lilla piga och Lille vedhuggaren), skrämselpropagande mot vissa yreksgrupper tex. sotare och poliser som ska ta jobbiga barn, oklart till vad (Här är polisen). För att inte tala om ett par hysteriskt fåniga sånger om vad killar och tjejer kan och inte kan göra. Eller att Herr Kantarell bara ska stå still och se snygg ut i sin gula hatt, medans fru Kantarell ska springa runt som ett skållat troll och se efter 100 ungar. Tidigt uppe sent i säng, det är livet för Fru Kantarell det. Men hennes man, som tydligen ska vara någon sorts fotomodell, bara ska stå och se grann ut i sin fina hatt... Och enda gången som man ska sjunga om en pappa så är det för att tala om att han är stor så han räcker upp till himmelen, eller för att han ska slå barnen. Trevliga män det fanns på den tiden..

Nåja, jag kan ju andra sånger. En massa gamla schlagerlåtar och annat som fastnat genom åren. Sen kan jag fler repliker ur Sällskapsresan-filmerna än vad som är nödvändigt (eller ens önskvärt), inklusive Oles personsökarnummer (0-0-4-7-4-7-1-1). Fast det är det enda numer jag kan egentligen. En gång fick jag gå från bankomaten utan att ta ut något alls. Jag skulle ta med sambons kort och ta ut åt honom också, och därför memorerade jag hans kod hela vägen fram till automaten. Problemet var bara att när jag memorerat hans kod så blev det fullt i huvudet och jag glömde helt plötsligt bort min egen kod som jag haft i flera år. LIvet är lustigt. Jag kan inte lära mig några nya telefonnummer, men jag minns gamla telefonnummer till kompisar från lågstadiet, som varken jag eller de (för de har flyttat och bytt nummer många gånger sedan dess) behöver längre.

Jo sen kan jag en massa saker ur Astrid Lindgren sagorna också. När jag träffar min syster, runt jul eller så, brukar hon hälsa mig med "Hej du! Känn vad mina vantar är blöta!" trots att hon aldrig har några på sig. Det är från en gammal skiva med Lotta på bråkmakargatan..

Världen är ju full av människor som hittat sätt att använda sitt oviktiga vetande, eller att slå mynt av sin hobby. Fast frågan är om det inte skulle bli hemskt trist i längen. Jag tyckte till exempel om att laga mat fram tills jag jobbade som kock. Man är aldrig så mätt som när man jobbat i ett kök hela dagen, man blir mätt bara av att se på mat. Men visst kan jag offra mig. Vet ni någon som behöver info om melodifestivalen 1986, sällskapsresan II, eller vill höra första versen på Pelle Sjöskum så säg till. Nämn min blogg och säg "Herr Kantarell är ett stort svin" så får ni rabatt.

Dagens citat:
Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt.
/Ellen Key