Om du inte förstod vad jag menade med rubriken så oroa dig inte. För det första är den skriven på särdeles dålig engelska, och för det andra är date-night inget särskilt utbrett begrepp i Sverige. Kanske mest för att vi fortfarande inte "dejtar" så mycket i den bemärkelsen..
Nå, begreppet date-night kommer från en idé (givetvis amerikansk) om att par, för att bevara glädjen och kärleken i förhållandet, bör instifta en särskild kväll då de fortsätter att dejta, trots att de redan är gifta. Idén är förvisso god, det är kul att komma ut och göra saker ihop, men det är så svårt att få till det!
Som ett exempel, det hänger 4 (!) biocheckar på vår kyl. De har hängt där sedan januari tror jag. Vi har alltså hur mycket möjliget som helst att komma iväg och gå på bio. Men vi ids inte.
Bio låter trevligt i teorin. En bra film, sköna biofotöljer, hålla handen i biomörkret, äta popcorn och godis och kanske avsluta kvällen med en kaffe nånstans medan man diskuterar filmen och ser varandra djupt i ögonen.
I verkligheten är det dock inte så trevligt. För det första är man dödstrött när helgen kommer och vill bara sova. Men för den goda sakens skull så putsar man till sig och rycker upp sig, för att faktiskt kunna säga att man kom utanför lägenheten den här helgen. Först en titt i bioprogrammet. Allt svårmodigt och kulturellt som tex Almodovar går bort. Alla svenska komedier *ha!* går bort. Svenska filmer är sällan roliga (skrattar du åt skitfilmer som Hundtricket är det lika bra att du slutar läsa här, du kommer ändå inte att förstå..) och skådespelarinsatserna är usla, snällt sagt. Det enda som är lönt att gå på bio för är storslagna äventyr och actionfilmer, sådana som gör sig bäst på en stor bioduk.
Så ni väljer en film. Beställer biljetter. Gör er iordning och hoppar i taxin. Sen kommer det där som man förtränger mellan varje biobesök: Människor. Det finns människor på bion. Och inte trevliga, sunda människor, som de som ni brukar umgås med. Nej då. Här finns "vanliga människor". Dvs underbara typer som
* låter mobilen vara på trots förbud, och gärna pratar i den under filmen.
* idioter som inte förstår handlingen och pratar högt.
* käcka tonårsgäng som slåss med varandra och kastar popcorn på folk.
* paret som inte fattat hur ute det är att ha sex på en fullsatt bio (äckel!!)
* föräldrar som tar med sina barn som egentligen är för små, så att de antingen skriker och gråter för att de är rädda, eller pratar högt heeela tiden.
* människor som stinker vitlök eller bara vanlig ingrodd svett.
* människor som... tja ni fattar...
Kort sagt: det luktar illa på bio, människor är i vägen och du får inte ens en stol med eget armstöd!! Vem FAN kom på att folk som inte känner varandra skulle DELA armstöd under en hel film?? Biofotöljerna är dessutom inte speciellt sköna. Det är ofta kladdigt på golvet för att någon sparkat iväg en läsk och numera är inte reklamen kul utan en 20 minuters lång minifilm från JC. Inte ens ljud och bild kan längre slå det man har hemma.. När vi slutligen tagit oss igenom en hel film så är den ofta så dålig att vi irriterat oss på handlingen (eller den bristande handlingen) de senaste 2 timmarna och bara önskat att vi valt "Finding Nemo" istället.
Varje gång vi pratar om att gå på bio tar det ungefär 30 sekunder. Sedan minns vi att hemma har vi gott kaffe som vi har råd att dricka hur mycket som helst av, hur mycket popcorn vi vill och en toalett som är lättåtkomlig. Det finns en skön soffa som man sitter bra i och vill man pausa filmen för att göra mera kaffe så går det bra. Dessutom är vi ensamma och slipper alla människor. Så date-night slutar där den börjar: i Soffan. Tur för vår del att vi lyckats hitta kärleken trots biobesöken..
måndag, oktober 09, 2006
torsdag, oktober 05, 2006
Lite blandat
Eftersom jag är en patetisk människa som älskar utmaningar och frågor men aldrig får några så får jag ta åt mig uppmaningar där jag hittar dem istället. Den här kommer från Skolfröken.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"skall tala med någon som inte är från byn, så hon lät bli." Hämtat från en utmärkt roligt och småtrevlig bok: "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist.
Det var en hård fajt mellan den och Hofstens "Örlogsfartyg", men Potensgivarna var någon milimeter närmare.
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En av våra svarta bokhyllor (där jag hämtade boken för övrigt.)
Gilmore Girls. Såg det senaste avsnittet i natt.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
15.55 (rätt svar 15:47). Skönt då har jag lite extra tid innan jag ska till jobbet igen..
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Klicket från sambons tangentbord och mus, samt en bordsfläkt.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För två timmar sedan, kom från ett hjärndött möte med der Arbeitsformedlung (på hemmabyggd tyska..). Ett par meningslösa timmar av mitt liv som jag aldrig får igen. Men det lät inte som att de kommer att tvinga på mig en "söka-jobb-kurs" just nu iaf. Jag tror snart att jag är den enda i Sverige som sluppit det..
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Skolfrökens blogg.
8. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Ingen aning, det var rätt lugnt i natt faktiskt.
10. När skrattade du senast?
Tror det var igår på jobbet när sambon skickade mig en jobbanons för zombiejägare.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Sex oljemålningar. Fem av dem har min mamma gjort och den sista är målad av nån som jag inte vet vem det är. Sen sitter det en Gallerix-kopia av en Monet-tavla med näckrosor över soffan.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Ser konstiga människor varje dag. En av fördelarna med att bo i stan :)
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Kul med annorlunda frågor.
14. Vilken var den senaste film du såg?
"The breakup" med Jennifer Aniston. Gillade den inte, blev ledsen av den.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Hus, bil, nya datorer, presenter, chokladtårta, kläder och en massa onödigt.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Folk och folk... Jag har en tatuering, det vet jag inte hur många som vet. Det är en varg som sitter på min höft.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Tvinga människor att sluta utöva sin religion på sina barn. Förbjud könsstympning på både pojkar och flickor!!!
18. Tycker du om att dansa?
Bara när jag är vaken.
19. George Bush?
Har en avlägsen släkting som är väldigt lik honom till utseendet. Vet inte vem det är mest synd om..
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Kan jag väl inte svara på här!!! Så fort vi hittat ett fint namn så föds det barn i bekantskapskretsen som börjar prata om det namnet. Emelie var på tapeten ett tag, men det fick gärna vår fina lilla guddotter ta istället. Noah var också något jag lobbade mycket för, men sambon tyckte att det var ett tjejnamn.
Dagens namn är dock hemliga..
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Helst inte.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Och här har vi vår kaffebar...
24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Alla som läser får gärna svara!
tisdag, oktober 03, 2006
Jazzbacill?
Tack snälla Doktor Edberg för ordinationen av djupa andetag och ett stort mått "Skit i det!".
Tack underbara (Sjuk) -syster för att du talade om att jag är normal!
Tack snälla sjukhuskoordinator Berenike för att du redde ut prioriteringarna åt mig (jag är viktigast)!
Tack alla tre, ni är guld värda. Det är inte alla som har ett eget sjukhus ;)
När jag var liten var jag också inne i sjukhussvängen ett tag, då under mitt alterego Doktor Samberg. Jag var fyra-fem år och hade fått en doktorsvagn i vit plast med tillhörande läkemedel och instrument. Så fort någon i min familj intog ryggläge efter en jobbig dag (eller bara la sig ner för att vila) dröjde det inte länge förrän det skramlade till i hallen och in kom DOKTOR SAMBERG!!! Doktorsvagnen var på hjul, såg ut ungefär som en sån där som läkarna har operationsinstrumenten på, och skramlade betänkligt när man drog den i ilfart över alla trösklar och hallmattor. Jag gav ju iaf min stackars familj möjlighet att fly...
Dr Samberg undersökte de stackars sjuklingarna, ställde diagnos och ordinerade medicin, oklart vad. Jag tror mest han muttrade lite, och berättade om sitt privatliv. Att han hade egen praktik och bodde under grannens växthus. Idag ställer jag mig lite frågande till varför ingen av sjuklingarna reagerade på att den lilla 4åringen då och då förvandlades till en 40 årig bister manlig läkare, som brukade ta emot patienter under ett växthus. För min del låter han ganska skrämmande...
Jag mår bättre nu för övrigt. Jag lydde era råd så gott jag kunde och nu känns livet lite enklare. Jag mår så pass bra att jag har kommit på att jag nog inte vill vara utbränd. Jag vill vara drabbad av något trevligare. Något som botas med kaffe, musik och snygga män eller så. Möjligtvis choklad också. Känner ni till någon sådan sjukdom/åkomma? Kom för all del ihåg att ett av symtomen måste tvunget vara att man ser jättesnygg ut hela tiden!
Det bästa jag kommit fram till så här långt är Jazzbacillen.
*Dags för dagens sing-a-long*
Mitt huvud surrar av toner, säg vad kan ha hänt?
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Det svänger runt och det gungar så jag blir konfys.
Omkring mig allt blir upp-och-ner, Vad är allt detta för nys?
Jag gick till doktorn och skildra vad som hänt så här:
Jag är en stillsam figur som ej ens varit kär
Men jag är nu som en köttbit på en glödhet grill
Jag visslar jämnt, slår takten på allt Och jag kan inte va still!
Jag sa: Jag kanske fått hispan eller kanske fnatt?
Men farbror doktorn tog prover och sen sa han att:
Det där är bara en envis men ganska snäll bacill...
Jag skriver ut ett lätt recept så håller den sig nog still.
Jag gick till pillerkontoret, visade min lapp
Men apotekarn han log och gav min kind en klapp
Tyvärr så säljer vi inte alls nånting sånt här!
Gå bort till nästa hus och försök, där finns en skivaffär...
Med möda läste jag det som som doktorn skrivit ner
Att jag fått jazzen i blodet och behövde mer
Det var så enkelt men doktorn hade träffat rätt
Då blev jag arg för det han fått för nått som var så lätt
Den medicin skivaffären gett mig var perfekt
Jag fick min jazzhunger stillad och min swingtörst släckt
Istället åkte jag på en ny och praktfull nit
Jag intogs av en ny bacill, blev kär i en expedit..
Mitt huvud surrar av toner, som mig himlen sänt
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Jag blir så frisk av baciller om de är så här
Den bästa sjukan är nog ändå det där att plötsligt bli kär!
Tack underbara (Sjuk) -syster för att du talade om att jag är normal!
Tack snälla sjukhuskoordinator Berenike för att du redde ut prioriteringarna åt mig (jag är viktigast)!
Tack alla tre, ni är guld värda. Det är inte alla som har ett eget sjukhus ;)
När jag var liten var jag också inne i sjukhussvängen ett tag, då under mitt alterego Doktor Samberg. Jag var fyra-fem år och hade fått en doktorsvagn i vit plast med tillhörande läkemedel och instrument. Så fort någon i min familj intog ryggläge efter en jobbig dag (eller bara la sig ner för att vila) dröjde det inte länge förrän det skramlade till i hallen och in kom DOKTOR SAMBERG!!! Doktorsvagnen var på hjul, såg ut ungefär som en sån där som läkarna har operationsinstrumenten på, och skramlade betänkligt när man drog den i ilfart över alla trösklar och hallmattor. Jag gav ju iaf min stackars familj möjlighet att fly...
Dr Samberg undersökte de stackars sjuklingarna, ställde diagnos och ordinerade medicin, oklart vad. Jag tror mest han muttrade lite, och berättade om sitt privatliv. Att han hade egen praktik och bodde under grannens växthus. Idag ställer jag mig lite frågande till varför ingen av sjuklingarna reagerade på att den lilla 4åringen då och då förvandlades till en 40 årig bister manlig läkare, som brukade ta emot patienter under ett växthus. För min del låter han ganska skrämmande...
Jag mår bättre nu för övrigt. Jag lydde era råd så gott jag kunde och nu känns livet lite enklare. Jag mår så pass bra att jag har kommit på att jag nog inte vill vara utbränd. Jag vill vara drabbad av något trevligare. Något som botas med kaffe, musik och snygga män eller så. Möjligtvis choklad också. Känner ni till någon sådan sjukdom/åkomma? Kom för all del ihåg att ett av symtomen måste tvunget vara att man ser jättesnygg ut hela tiden!
Det bästa jag kommit fram till så här långt är Jazzbacillen.
*Dags för dagens sing-a-long*
Mitt huvud surrar av toner, säg vad kan ha hänt?
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Det svänger runt och det gungar så jag blir konfys.
Omkring mig allt blir upp-och-ner, Vad är allt detta för nys?
Jag gick till doktorn och skildra vad som hänt så här:
Jag är en stillsam figur som ej ens varit kär
Men jag är nu som en köttbit på en glödhet grill
Jag visslar jämnt, slår takten på allt Och jag kan inte va still!
Jag sa: Jag kanske fått hispan eller kanske fnatt?
Men farbror doktorn tog prover och sen sa han att:
Det där är bara en envis men ganska snäll bacill...
Jag skriver ut ett lätt recept så håller den sig nog still.
Jag gick till pillerkontoret, visade min lapp
Men apotekarn han log och gav min kind en klapp
Tyvärr så säljer vi inte alls nånting sånt här!
Gå bort till nästa hus och försök, där finns en skivaffär...
Med möda läste jag det som som doktorn skrivit ner
Att jag fått jazzen i blodet och behövde mer
Det var så enkelt men doktorn hade träffat rätt
Då blev jag arg för det han fått för nått som var så lätt
Den medicin skivaffären gett mig var perfekt
Jag fick min jazzhunger stillad och min swingtörst släckt
Istället åkte jag på en ny och praktfull nit
Jag intogs av en ny bacill, blev kär i en expedit..
Mitt huvud surrar av toner, som mig himlen sänt
Och kroppen dukar av rytmer som jag aldrig känt.
Jag blir så frisk av baciller om de är så här
Den bästa sjukan är nog ändå det där att plötsligt bli kär!
söndag, oktober 01, 2006
Vilse i pannkakan
Jag har saknat er. Jag har saknat bloggen. Men det har legat en djungel mellan mig och bloggen, och det hade behövs ett större antal machete än vad jag har armar för att ta sig fram till den. Rättare sagt, jag har inte orkat. För mycket på en gång.
Det är inte så att jag inte har bloggat alls sedan den andra veckan i september, det har jag, mycket. Jag har bara inte lyckats skriva ner det.
Jag har bloggat om hur förbannad jag är över Steve Irwins död, över att han och andra "äventyrare" hyllas som om de vore vettiga människor, när de tvärtom är (eller Var) stora skithögar! Steve Irwins två barn får växa upp utan en pappa. Det spelar ingen roll hur mycket dottern hjärntvättas och intalas att "pappa var en hjälte", när hon behöver honom i framtiden är han ändå inte där. För att han ville leka, för att hans kickar var viktigare än hans barn. Han övergav dem frivilligt, och en dag kommer hon att se det. "Pappa gjorde vad han älskade" my ass. Har man skaffat barn är man skyldig dem att överleva. Man är skyldig dem att inte slösa bort sitt liv, och beröva dem sin förälder. Det finns inget annat sätt att se på saken. Steve Irwin var en egoistisk snorunge som berövade sitt barn det viktigaste i hennes liv, en förälder.
Jag har bloggat om valet, om valbevakningen och resultatet. Tyvärr kom det inte ändå hit och tja.. det kommer att finnas gott om kommentarer för de närmaste åren iaf.
Jag har bloggat om besöket från min pappa och hans sambo, som var här föra helgen. Vi tog en prommenad på bomässan, kollade på Turning Torso, fikade i massor, shoppade och åt en jättegod middag på Jeansens. Vi lyckades till och med äta i 2 timmar och 45 minuter. När jag och sambon är ute och käkar lyckas vi som bäst dra ut på en trerätters+ kaffe i 1,10. Vi är snabbätare, vilket är positivt i vissa scenarion, men när man vill ha en lång och trevlig utekväll tenderar det att lämna oss med stora luckor i slutet av kvällen. Helgen var oerhört trevlig och rolig, även om det inte gav så mycket tid att vila efter arbetveckan. Praktiskt taget ingen tid alls.
Därav mitt nästa ämne. Jag fick stress-symtom den här veckan och klarade inte av att vara kvar på jobbet. Jag fick blixtrande huvudvärk, extrem puls, kallsvettades, blev yr och mådde illa. Jag försökte att slå bort det men det gick helt enkelt inte att jobba. Det var bara att gå hem. Den här helgen försöker jag tråka min kropp och själ tillbaka till välmående med maraton-tittande på "Hells Kitchen". Det funkar ganska bra. Ingen överraskning: Jag måste lugna ner mig och dra ner på alla åtaganden. Men det går inte när jag i praktiken jobbar heltid men samtidigt måste fäkta mig fri från arbetsförmedlingen, hindra hemmet från att falla ihop och tusen andra projekt. Enda lösningen är att allt får gå åt skogen, jag kan inte hålla flera bollar i luften, och de bollar jag skulle vilja hålla i luften (som denna blogg) får stå åt sidan, vilket gör situationen värre. Eftersom man måste få göra saker man gillar för att må bra.
Just nu känns det som att allt bara blir pannkaka och att jag inte rer ut nånting. Jag måste lära mig att jag inte klarar det som "vanliga människor" klarar av, dvs att göra flera saker samtidigt, men det gör ont för jag vill. KÄnner mig mest förbannat misslyckad just nu. Misslyckad, med extrem puls.
Det är inte så att jag inte har bloggat alls sedan den andra veckan i september, det har jag, mycket. Jag har bara inte lyckats skriva ner det.
Jag har bloggat om hur förbannad jag är över Steve Irwins död, över att han och andra "äventyrare" hyllas som om de vore vettiga människor, när de tvärtom är (eller Var) stora skithögar! Steve Irwins två barn får växa upp utan en pappa. Det spelar ingen roll hur mycket dottern hjärntvättas och intalas att "pappa var en hjälte", när hon behöver honom i framtiden är han ändå inte där. För att han ville leka, för att hans kickar var viktigare än hans barn. Han övergav dem frivilligt, och en dag kommer hon att se det. "Pappa gjorde vad han älskade" my ass. Har man skaffat barn är man skyldig dem att överleva. Man är skyldig dem att inte slösa bort sitt liv, och beröva dem sin förälder. Det finns inget annat sätt att se på saken. Steve Irwin var en egoistisk snorunge som berövade sitt barn det viktigaste i hennes liv, en förälder.
Jag har bloggat om valet, om valbevakningen och resultatet. Tyvärr kom det inte ändå hit och tja.. det kommer att finnas gott om kommentarer för de närmaste åren iaf.
Jag har bloggat om besöket från min pappa och hans sambo, som var här föra helgen. Vi tog en prommenad på bomässan, kollade på Turning Torso, fikade i massor, shoppade och åt en jättegod middag på Jeansens. Vi lyckades till och med äta i 2 timmar och 45 minuter. När jag och sambon är ute och käkar lyckas vi som bäst dra ut på en trerätters+ kaffe i 1,10. Vi är snabbätare, vilket är positivt i vissa scenarion, men när man vill ha en lång och trevlig utekväll tenderar det att lämna oss med stora luckor i slutet av kvällen. Helgen var oerhört trevlig och rolig, även om det inte gav så mycket tid att vila efter arbetveckan. Praktiskt taget ingen tid alls.
Därav mitt nästa ämne. Jag fick stress-symtom den här veckan och klarade inte av att vara kvar på jobbet. Jag fick blixtrande huvudvärk, extrem puls, kallsvettades, blev yr och mådde illa. Jag försökte att slå bort det men det gick helt enkelt inte att jobba. Det var bara att gå hem. Den här helgen försöker jag tråka min kropp och själ tillbaka till välmående med maraton-tittande på "Hells Kitchen". Det funkar ganska bra. Ingen överraskning: Jag måste lugna ner mig och dra ner på alla åtaganden. Men det går inte när jag i praktiken jobbar heltid men samtidigt måste fäkta mig fri från arbetsförmedlingen, hindra hemmet från att falla ihop och tusen andra projekt. Enda lösningen är att allt får gå åt skogen, jag kan inte hålla flera bollar i luften, och de bollar jag skulle vilja hålla i luften (som denna blogg) får stå åt sidan, vilket gör situationen värre. Eftersom man måste få göra saker man gillar för att må bra.
Just nu känns det som att allt bara blir pannkaka och att jag inte rer ut nånting. Jag måste lära mig att jag inte klarar det som "vanliga människor" klarar av, dvs att göra flera saker samtidigt, men det gör ont för jag vill. KÄnner mig mest förbannat misslyckad just nu. Misslyckad, med extrem puls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)