Rodel, rodel, alla får en rodel..

Vinter-OS är över oss. Och mig. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt består hela dagarna av sport. Jag har inte kunnat slita mig sedan invigningen, med de underbara alptopp-kjolarna, och det hysteriskt roliga barocktemat. Om du missade det får du skylla dig själv.

Jag har haft tur, minst sagt, och råkat se de flesta av de stora minnesvärda ögonblicken från årets sändningar hittils. Jag såg när vi fick dubbelt guld i skid-sprinterloppen. Jag såg när den stackars konståkerskan drog i isen och höll sig om benen i fem minuter, och sedan otroligt nog fick början om från början, och fick ett silver för besväret. Jag såg vad som kan hända skidåkare som får dålig valla och hamnar femma istället för etta. jag har till och med sett curling.

Det är tur att jag har V. Vi ringer varandra och pratar sport i timmar. Idag såg vi en curlingmatch ihop, och V fick förklara alla regler för mig, innan vi gick över till att debattera hur det kommer sig att man inte får tacklas i damhockeyn.

Det är ju inte riktigt så att jag brukar välja sporten, när jag zappar mellan kanalerna. Jag ser hellre på "Seventh heaven", eller nästan vad som helst. Men det är en annan sak nu, när det faktiskt gäller något. Det finns inget större än OS, alla är där som kunde komma. det är ingen som stannar hemma för att de tycker att de hellre sparar sig till en annan tävling. Gör man bort sig i OS (som snowboardåkaren som var tvungen att stila och förlorade guldet) får man ha ångest i fyra år innan man kan rätta till det, om man någonsin får en chans till. Det är en viss skillnad mot ytterligare en landskamp, eller ett EM, eller ytterligare en onödig fotbollsmatch i Italienska ligan. Det kommer alltid fler av dem.

Så vi kan lugnt säga att jag inte är en självklar komponent i tv-soffan, framför en sportsändning. Den enda som är mera förvånad än jag själv är sambon. Han tittar förvånat på mitt intresse, och verkar mest bli misstänksam när jag inleder ytterligare en diskussion om NHL kontra OS-reglerna i hockeyn, och vilka lag som har fördel av förändringen. Han väntar fortfarande på att jag ska sluta låtsas och gå tillbaka till att göra mitt bästa för att dölja att det sänds sport på tv, när vi ska äta middag (vanligen gör jag mitt bästa för att zappa förbi fotbollen så fort jag kan, eftersom jag inte ens räknar det som ett alternativ att titta på det). Nåja, imorgon är det Schlagerfestival, och då kommer jag att fokusera på annat än sport, iaf för en dag.

Det finns faktiskt en annan person som är lika malplacerad i OS-hysterin som jag. Jan Rippe. Jag kan inte titta på honom utan att skratta. Jag ser på honom, som min sambo ser på mig: När ska han sluta låtsas?! När ska han börja skratta? Är det verkligen på riktigt eller skämtar han bara?

Jag tyckte att han var mera sitt rätta jag när han sjöng om Skelleton igår kväll. En fin liten visa, som påminnde om hans gamla paradnummer som "Rodel, rodel" och "Mitt lilla Rugbylag". Så det är ju inte så att Rippe är helt fel i sportsammanhang, inte alls. Han brukar bara inte vara så... seriös. Jag undrar om han har svårt att låta bli att göra något knäppt, när han sitter där i tv-sändingen. Han kanske innerst inne fantiserar om att springa upp och göra "Träbenet" eller försöka lura upp Jihde i en vinkelvolt. Det tror jag.

Nu har Sverige kvitterat mot USA i semi:n, så nu får ni klara er själva..

Dagens citat:
"Livet är en rugbymatch, så fullt av hugg och slag. Vill du spela i mitt lilla rugbylag?"
/Jan Rippe sjunger



(Bilden är lånad från www.gasklubben.com)