Radhusångest?

Igår var vi ute och åkte. Vi skulle nämligen handla lite grann, och eftersom snön äntligen försvunnit vågade jag sätta mig bakom ratten igen. Först bibiloteket, sedan Oriflame och till sist Jysk för att handla en skrivbordstol. En trevlig liten utflykt i vår älskade stad, bara jag och sambon.

Jag lyckas alltid må dåligt så fort vi åker hemifrån. Det spelar ingen roll vad jag gör, så fort vi lämnar hemmet för en längre sejour på stan så börjar min kropp protestera och försöka få mig tillbaka hem.

Första ärendet var stadsbiblioteket, eftersom jag skulle lämna igen en packe böcker. Det tar sju minuter att åka dit. Redan innan jag kom innanför dörrarna till biblioteket började min kropp anmoda mig att uppsöka en toalett. Jag ignorerade min nödighet och tänkte att vi snart är frammevid nästa stopp, och där vet jag att de har toaletter. (Tja, i ärlighetens namn tänkte jag även att det skulle vara döden att åka någonstans med ett barn som har mina gener. Vi kommer inte att hinna lämna garageuppfarten innan ungen får kräksjuka, svimmar och måste gå på toa igen.)

Sen åkte vi till Oriflame, eftersom jag skulle hämta en låda med hudvårdsprylar som jag beställt. Oriflames kontor ligger i andra änden av stan, och fast jag varit där ett antal gånger har jag aldrig kört själv. Så som den intelligenta och strukturerade kvinna jag är hade jag givetvis gått in på Gulasidorna.se och tagit fram en karta över hur vi skulle köra. Allt såg mycket enkelt ut. Det var det också, tills vi kom halvvägs.

"Vägen är avstängd", skrattade stora skyltar mot oss. Men det fanns några små orangea skyltar som visade hur man kunde köra runt, så vi chansade på att vi kunde ta oss runt området. Jag mådde lite illa, men tänkte att vi snart skulle vara framme.

Plötsligt fanns det inga orangea skyltar längre! Plötsligt befann vi oss mitt inne i ett bostadsområde, och visste inte varifrån vi kört in! Alla gator var hysteriskt smala, vi fick möte två gånger och var tvugna att mötas i korsningen för att komma förbi varandra. Runt och runt körde vi, gata upp och gata ner. Nu mådde jag hysteriskt illa. Alla husen var samma formade skokartonger som låg så tätt ihop att grannen lätt skulle kunna se hur du skrev fel siffra i sudokun. En sväng och en till. Jag mådde hysteriskt illa, och det började snurra i huvudet. Nu hade vi kört runt inne i det jävla bostadsområdet i säkert 10 minuter utan att komma ut.

Vi har hamnat i en ond dröm, vi kommer aldrig att ta oss ut ur det här bostadsområdet, tänkte jag och såg framför mig hur vi körde omkring tills bensinen tog slut och fick frysa ihjäl i bilen i väntan på en lustig gubbe som ändå skulle ge oss en felaktig vägbeskrivning till hur vi skulle ta oss hem. Hela bostadsområdet verkade jättestort och jag är säker på att de fula husen allihop var småsyskon till "Hotel California".

Just när jag trodde att vi var körda hittade sambon en väg ut. Vi snurrade runt i stans ytterkanter i ytterligare 10 minuter, medans min kropp skrek åt mig från flera olika håll, att jag var en ond människa som borde fatta att jag aldrig skulle åkt hemifrån. Till slut gav jag upp, och mer eller mindre kved att sambon skulle stanna bilen, var som helst.

- Jag måste andas! Jag måste få luft! Stanna var som helst!

Sambon stannade. Jag vinglade ut ur bilen. Vi var på någon form av industriområde/glest affärskkomplex i utkanten av stan. Jag, i desperat behov av toalett och något att dricka, snavade iväg mot den närmaste affär som verkade kunna erbjuda något liknande. Det var Biltema.

Jodå, de hade en toalett. Jag kände mig räddad, och sprang in och stängde dörren om mig...

*Hysterisk hybrid av samba-hissmusik-experimentiell jazz spelas på mycket hög volym inne på toaletten*

AAAAARGH!! Varför varför varför hamnade jag på den enda toalett i hela stan som kan vikariera som tortyrkammare??? Jag flydde ut, till tystnaden och sambon.

Efter en liten festis, en mindre shoppingtur (det låg ett Jysk på andra sidan parkeringen!) var jag på bättre humör och mådde mycket bättre. På vägen hem tittade vi på varandra.

- Tänker du på samma sak som jag...? frågade jag.
- Att det där bostadsområdet var hysteriskt skrämmande och att det kändes som att vi inte skulle hitta ut igen?
- Ja.

Dagens citat:
The great thing about living in a small town is when you don't know what you're doing, someone else does.