Ny blogg

Eftersom jag älskar Melodifestivalen är det oundvikligt att jag kommer att ha en hel del att säga om årets tävling. Men för att inte denna blogg ska bli helt dränkt i schlagerprat så har jag skapat ett litet sidoprojekt, som jag valt att kalla för:

Miss Decibells schlagerblogg

Besök den gärna!

Rodel, rodel, alla får en rodel..

Vinter-OS är över oss. Och mig. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt består hela dagarna av sport. Jag har inte kunnat slita mig sedan invigningen, med de underbara alptopp-kjolarna, och det hysteriskt roliga barocktemat. Om du missade det får du skylla dig själv.

Jag har haft tur, minst sagt, och råkat se de flesta av de stora minnesvärda ögonblicken från årets sändningar hittils. Jag såg när vi fick dubbelt guld i skid-sprinterloppen. Jag såg när den stackars konståkerskan drog i isen och höll sig om benen i fem minuter, och sedan otroligt nog fick början om från början, och fick ett silver för besväret. Jag såg vad som kan hända skidåkare som får dålig valla och hamnar femma istället för etta. jag har till och med sett curling.

Det är tur att jag har V. Vi ringer varandra och pratar sport i timmar. Idag såg vi en curlingmatch ihop, och V fick förklara alla regler för mig, innan vi gick över till att debattera hur det kommer sig att man inte får tacklas i damhockeyn.

Det är ju inte riktigt så att jag brukar välja sporten, när jag zappar mellan kanalerna. Jag ser hellre på "Seventh heaven", eller nästan vad som helst. Men det är en annan sak nu, när det faktiskt gäller något. Det finns inget större än OS, alla är där som kunde komma. det är ingen som stannar hemma för att de tycker att de hellre sparar sig till en annan tävling. Gör man bort sig i OS (som snowboardåkaren som var tvungen att stila och förlorade guldet) får man ha ångest i fyra år innan man kan rätta till det, om man någonsin får en chans till. Det är en viss skillnad mot ytterligare en landskamp, eller ett EM, eller ytterligare en onödig fotbollsmatch i Italienska ligan. Det kommer alltid fler av dem.

Så vi kan lugnt säga att jag inte är en självklar komponent i tv-soffan, framför en sportsändning. Den enda som är mera förvånad än jag själv är sambon. Han tittar förvånat på mitt intresse, och verkar mest bli misstänksam när jag inleder ytterligare en diskussion om NHL kontra OS-reglerna i hockeyn, och vilka lag som har fördel av förändringen. Han väntar fortfarande på att jag ska sluta låtsas och gå tillbaka till att göra mitt bästa för att dölja att det sänds sport på tv, när vi ska äta middag (vanligen gör jag mitt bästa för att zappa förbi fotbollen så fort jag kan, eftersom jag inte ens räknar det som ett alternativ att titta på det). Nåja, imorgon är det Schlagerfestival, och då kommer jag att fokusera på annat än sport, iaf för en dag.

Det finns faktiskt en annan person som är lika malplacerad i OS-hysterin som jag. Jan Rippe. Jag kan inte titta på honom utan att skratta. Jag ser på honom, som min sambo ser på mig: När ska han sluta låtsas?! När ska han börja skratta? Är det verkligen på riktigt eller skämtar han bara?

Jag tyckte att han var mera sitt rätta jag när han sjöng om Skelleton igår kväll. En fin liten visa, som påminnde om hans gamla paradnummer som "Rodel, rodel" och "Mitt lilla Rugbylag". Så det är ju inte så att Rippe är helt fel i sportsammanhang, inte alls. Han brukar bara inte vara så... seriös. Jag undrar om han har svårt att låta bli att göra något knäppt, när han sitter där i tv-sändingen. Han kanske innerst inne fantiserar om att springa upp och göra "Träbenet" eller försöka lura upp Jihde i en vinkelvolt. Det tror jag.

Nu har Sverige kvitterat mot USA i semi:n, så nu får ni klara er själva..

Dagens citat:
"Livet är en rugbymatch, så fullt av hugg och slag. Vill du spela i mitt lilla rugbylag?"
/Jan Rippe sjunger



(Bilden är lånad från www.gasklubben.com)

Radhusångest?

Igår var vi ute och åkte. Vi skulle nämligen handla lite grann, och eftersom snön äntligen försvunnit vågade jag sätta mig bakom ratten igen. Först bibiloteket, sedan Oriflame och till sist Jysk för att handla en skrivbordstol. En trevlig liten utflykt i vår älskade stad, bara jag och sambon.

Jag lyckas alltid må dåligt så fort vi åker hemifrån. Det spelar ingen roll vad jag gör, så fort vi lämnar hemmet för en längre sejour på stan så börjar min kropp protestera och försöka få mig tillbaka hem.

Första ärendet var stadsbiblioteket, eftersom jag skulle lämna igen en packe böcker. Det tar sju minuter att åka dit. Redan innan jag kom innanför dörrarna till biblioteket började min kropp anmoda mig att uppsöka en toalett. Jag ignorerade min nödighet och tänkte att vi snart är frammevid nästa stopp, och där vet jag att de har toaletter. (Tja, i ärlighetens namn tänkte jag även att det skulle vara döden att åka någonstans med ett barn som har mina gener. Vi kommer inte att hinna lämna garageuppfarten innan ungen får kräksjuka, svimmar och måste gå på toa igen.)

Sen åkte vi till Oriflame, eftersom jag skulle hämta en låda med hudvårdsprylar som jag beställt. Oriflames kontor ligger i andra änden av stan, och fast jag varit där ett antal gånger har jag aldrig kört själv. Så som den intelligenta och strukturerade kvinna jag är hade jag givetvis gått in på Gulasidorna.se och tagit fram en karta över hur vi skulle köra. Allt såg mycket enkelt ut. Det var det också, tills vi kom halvvägs.

"Vägen är avstängd", skrattade stora skyltar mot oss. Men det fanns några små orangea skyltar som visade hur man kunde köra runt, så vi chansade på att vi kunde ta oss runt området. Jag mådde lite illa, men tänkte att vi snart skulle vara framme.

Plötsligt fanns det inga orangea skyltar längre! Plötsligt befann vi oss mitt inne i ett bostadsområde, och visste inte varifrån vi kört in! Alla gator var hysteriskt smala, vi fick möte två gånger och var tvugna att mötas i korsningen för att komma förbi varandra. Runt och runt körde vi, gata upp och gata ner. Nu mådde jag hysteriskt illa. Alla husen var samma formade skokartonger som låg så tätt ihop att grannen lätt skulle kunna se hur du skrev fel siffra i sudokun. En sväng och en till. Jag mådde hysteriskt illa, och det började snurra i huvudet. Nu hade vi kört runt inne i det jävla bostadsområdet i säkert 10 minuter utan att komma ut.

Vi har hamnat i en ond dröm, vi kommer aldrig att ta oss ut ur det här bostadsområdet, tänkte jag och såg framför mig hur vi körde omkring tills bensinen tog slut och fick frysa ihjäl i bilen i väntan på en lustig gubbe som ändå skulle ge oss en felaktig vägbeskrivning till hur vi skulle ta oss hem. Hela bostadsområdet verkade jättestort och jag är säker på att de fula husen allihop var småsyskon till "Hotel California".

Just när jag trodde att vi var körda hittade sambon en väg ut. Vi snurrade runt i stans ytterkanter i ytterligare 10 minuter, medans min kropp skrek åt mig från flera olika håll, att jag var en ond människa som borde fatta att jag aldrig skulle åkt hemifrån. Till slut gav jag upp, och mer eller mindre kved att sambon skulle stanna bilen, var som helst.

- Jag måste andas! Jag måste få luft! Stanna var som helst!

Sambon stannade. Jag vinglade ut ur bilen. Vi var på någon form av industriområde/glest affärskkomplex i utkanten av stan. Jag, i desperat behov av toalett och något att dricka, snavade iväg mot den närmaste affär som verkade kunna erbjuda något liknande. Det var Biltema.

Jodå, de hade en toalett. Jag kände mig räddad, och sprang in och stängde dörren om mig...

*Hysterisk hybrid av samba-hissmusik-experimentiell jazz spelas på mycket hög volym inne på toaletten*

AAAAARGH!! Varför varför varför hamnade jag på den enda toalett i hela stan som kan vikariera som tortyrkammare??? Jag flydde ut, till tystnaden och sambon.

Efter en liten festis, en mindre shoppingtur (det låg ett Jysk på andra sidan parkeringen!) var jag på bättre humör och mådde mycket bättre. På vägen hem tittade vi på varandra.

- Tänker du på samma sak som jag...? frågade jag.
- Att det där bostadsområdet var hysteriskt skrämmande och att det kändes som att vi inte skulle hitta ut igen?
- Ja.

Dagens citat:
The great thing about living in a small town is when you don't know what you're doing, someone else does.

Vad är det för en dag?

Idag är det min dag. Bara min. (Ja, och alla andra som också fyller år idag.)

Jag har fått "frukost på sängen" med färska frallor, Tropicanajuice, kaffe och en massa smaskiga pålägg, sommin underbara sambo kämpat sig igenom en snöstorm för att köpa. Sen passade han på att ge mig en jättebukett med tulpaner också =)

Jag har bara ätit hela dagen. Förrutom jättefrukosten har vi käkat paj, jordgubbsfromage och snart semlor. Det är en bra dag.

En massa människor har ringt och grattat. Jag har fått en del pengar, så att jag äntligen ska kunna köpa nya kläder. Nu har jag lyxproblemet att bestämma vad jag ska läga pengarna på...

Under resten av dagen har jag druckit kaffe, kollat på både Oprah och DR Phil, surfat och bara slappat. Aah, den som fick fylla år varje dag =)

Dagens citat:
"Fru talman! Låt mig börja med att bli nummer två i raden av officiella gratulanter till personen Göran Persson på hans 50-årsdag. Jag övervägde ett tag om jag skulle sjunga i riksdagens talarstol, men vi har inom den s.k. sångalliansen en ansvarsfördelning på den punkten där vi respekterar respektive kompetensprofiler. Och jag tror att om jag skulle börja anta den typen av ton i riksdagens talarstol skulle det vara att alltför mycket förmörka den dag som skall vara ljus för Göran Persson, mig själv och förhoppningsvis nationen. Men låt mig framföra en hjärtlig gratulation."
/Carl Bildt,
Allmänpolitisk debatt, riksdagens protokoll 1998/99:42,
anförande 1, onsdagen den 20 januari 1999

"Det är ju ingen ålder på en häst.."

- Vad ska ni göra i helgen, frågade V. Något speciellt?
- Tja, på söndag ska vi städa.
- Eh, jaha, men på lördag då?
- Ja, då ska vi tvätta. Och byta gardiner!
- Okej... ska ni göra något i helgen som inte innefattar normalt hushållsarbete?
- Eh... nej.

Är det tecken på åldrande tro? Ihop med mina rynkor i pannan och under ögonen. 2006 var året då jag officiellt blev gammal.

Även tvprogrammen talar sitt tydliga språk. Jag ser på Antikrundan och På spåret, med största glädje. Jag har till och med en bingolott till söndagkväll. Inte för att det var jag som köpte den, det var faktiskt mamma som tyckte att jag behövde en möjlighet att bli miljonär. Jag fick lotten i födelsedagspresent.

För övrigt roar jag mig med att fundera över vad jag ska äta på måndag. Jag är så gammal att jag inte har någon älsklingsrätt längre. När man är gammal har man inte det. Så jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag ska äta, den dagen, den enda då jag får mumsa på vad jag vill. Vissa dagar måste man ge sig tillåtelse att äta.

Det är bara att inse att jag är gammal. Jag kan inte ens önska mig ett rejv, för de är väl ute för länge sedan. Suck. Nåja. Det är ju gott med kaffe.

Dagens citat:
"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt."
/Hjalmar Söderberg