torsdag, april 27, 2006

Ulv i fårakläder

Vi har fått ett litet tillskott i familjen, Ulfhilde heter hon (hederspris till den som vet vem hon är döpt efter!). Mata henne gärna!

Det var den Ilskna tanten som inspirerade mig till att adoptera ett litet husdjur. Fast jag tror iofs att ankor är mera hus-och-familje-vänliga än vargar. Anledningen till att jag valde lilla Ulfhilde är dock framför allt att jag älskar vargar, även om de inte är att gosa med. Ulfhildes bror sitter redan på min högra höft och har så gjort i ungefär 7 år.

Till skillnad mot vad folk ofta tror så föregicks mitt föreviga sammankopplande med "Ulf" av nästan åtta års eftertanke. Jag var nämligen inte mer än tio år när jag bestämde mig för att jag ville ha en tatuering. Sen ägnade jag åtta år åt att tänka över beslutet, och betsämma mig för vad jag ville ha. Min lille far hade nog föredragit att jag tänkt över det i säg, trettio år till, och förhoppningsvis glömt hela idén i processen, men han får nöja sig med att slippa se den. Hans sambo tyckte iaf att Ulf såg trevlig ut när jag kom hem med honom.

Sambon var med mig till tatueraren när jag skulle göra min utsmyckning. Jag var hysteriskt nervös eftersom jag är mycket dålig på att hantera smärta (med tanke på det så är prognosen för barnbarn inte särskilt god...) och inte visste om jag skulle ta mig igenom det här. Men tack vare ett frenetiskt tuggande på tuggummi (som sambon fick fixa fram åt mig) och en tv som visade "Desperado" så lyckades jag sitta stilla medans nissen etsade in vargen på min hud. Snyggt blev det också om jag får säga det själv.

Jag har inte gjort någon mera sedan dess, eftersom jag lovat både mig själv och sambon att stanna vid en tatuering, och inte sluta som en anslagstavla. Istället har jag fått ge utlopp för min tatueringslusta genom att uppmuntra små söta frikyrkliga blondiner till att tatuera in de motiv jag skulle velat ha. En grönskimrande skalbagge, på ankeln. Hysteriskt snyggt blev det, och tjejen var helnöjd. Hur det mottogs i församlingen har jag därmot ingen aning om... =)

Så är det med mig. Jag ser snäll ut på ytan, men därunder finns det en liten elak person som lockar religiösa människor i fördärver. Eller något sådant...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Välkommen Ulfilde till bloggarnas skara du är så fin bara du inte äter upp cees besökare så..

Anonym sa...

Ulfhilde är nog mätt i magen ikväll,har fått en köttbit av mig också.
Gissar att det ser läckert ut med Ulf på höften,det måste kännas tryggt.