Ni skrämmer mig

Just det, svenska folket, Fifa, världen: Ni skrämmer skiten ur mig!

Ni är inte kloka, inte någonstans. Varför? Jo jag ska förklara.

Jag arbetar med barn från och till, under en period som kurator/socialpedagog på en skola. Som alla som arbetat med barn vet är en av de saker som man ständigt får ägna sig åt att lära ungarna att hålla sams, och var gränserna går för hur man ska bete sig. Alla ungar bråkar, många ungar säger taskiga saker, några ungar slåss. Det är inget som vi vuxna kan acceptera, för samhället accepterar inte det, och det vore taskigt av oss att lura i ungarna att de är okej att slå på folk som irriterar dig och sedan bara rycka på axlarna när grabben blir över 15 och åker i fängelse för att han viftat med nävarna.

En sak jag upptäckte under min tid där, är att många barn och ungdomar har oerhört svårt att skilja på begreppen självförsvar och hämnd. Vi jobbade mycket med det, och det behövdes. För enligt barnen idag var det försvar att slå en kvart på någon som sagt att du är dum (eller för all del pratat om din mamma). Och innan ni nu börjar sucka över dagens ungdom kan ni ta en stund och filosofera över var barnen kan ha fått den här idén ifrån. En ledtråd, det är INTE tv/dataspel. Det är andra vuxna.

Bara så att det är klart och tydligt för alla ska vi reda ut begreppen lite innan vi går vidare:

Självförsvar:
Att med minsta möjliga våld freda sig från en attack/våld från en annan person. Alltså _kan_ du gå därifrån så är det inte självförsvar att slå tillbaka för att någon slog dig. Därmot om någon sitter på dig och slår dig får du slå tillbaka så att du kan ta dig loss. Om du sedan stannar kvar och forsätter slå på den som överföll dig, för att du är förbannad så är det...

Hämnd:
Att slå på någon för att ge igen, för att man är arg, trots att du har möjlighet att gå därifrån istället. Att slå på någon som säger taskiga saker är alltid hämnd, aldrig självförsvar. Försvara sig mot ord för man göra med andra ord.

Hänger ni med? Det är det här vi vill lära våra barn, att det inte är okej att slåss, utom i nödfall. I min enfald trodde jag att vuxenvärlden skulle vara överens om detta, att vi inte ska slåss bara för att vi känner för det, utan lämna hämnden till staten istället (eller rektorn eller forbollsdomaren om så är). Men så fel jag hade.

För någon vecka sedan sa en pojke elaka saker till någon annan pojke på skolgården. Det är givetvis inte okej, det tycker ingen. Men pojke nummer två hade kort stubin och istället för att gå därifrån, ignorera, skrika tillbaka eller annat vettigt valde han att SKALLA pojken. Och världen jublar! För pojken som retades heter Materazzi, och pojken som tog till våld heter Zidane.

Zidane gjorde sin sista match, han har varit med länge. Han _vet_ att psykningar på plan är en del av spelet, för att få motståndaren att fokusera på dem istället för på bollen. Det är så i många sporter, det är klassiskt. Det är inte snyggt, det är inte Fair Play, men ärligt talat, ska inte ett fotbollsproffs kunna ha lite is i magen, när han vet att han bara blir trackad för att han _ska_ bli galen?

På Aftonbladets sida har folket röstat fram att Zidanes straff (tre dagars samhällstjänst på fotbollsklubbens ungdomsdel och böter) är för hårt (37%) och att Materazzis straff (två matchers avstängning och böter) är för milt (55%). Jag är fullt och fast FÖR att spelare ska låta bli korkade kommentarer och spela schysst,det är inte det. Men det Aftonbladets läsare säger är att det är Zidane som det är mest synd om, och att han gjorde rätt, och det är det som gör mig vansinnig och mörkrädd om vartannat.

Är det såhär vi ska ha det? Vill ni det? Är ni samma människor som tittar lite förstående på killen som misshandlar sin fru, för att "hon provocerade mig"? För det är ju det Zidane är! Han är Börje som tycker att det är okej att spöa frun för att hon sa att han skulle ta upp strumporna från golvet. Han är Kent som tar ett par öl på krogen och sedan spöar killen i baren för att han "tittade på honom på ett respektlöst sätt". Han är Dagny som slår sina barn för att de sa att "mamma är dum" när de inte fick godis. Ska ni applådera dem också??

Menar ni på fullaste allvar att det ska vara okej att ta till nävarna för att någon säger något dumt? Ja det menar ni. Och ni är idioter.

Bloggutmaning

Fick en bloggutmaning från "En liten tant" eller rättare sagt, jag tog mig den. Så här kommer det!

Fem saker i min frys
* Fryst persilja (till tonfisk och bacon-pastan!)
* Iskuber (en orange mjuk gummi-iskubsbricka från Ikea som gör + av isen)
* Massor av nötfärs
* Bacon
* På senare tiden en del glassbils glass (Jag föredrar mormors blandning, sambon vill ha äcklig smarties-glass)

Fem saker i min klädkammare/garderob
*Tvättkorgen
* Strykbräda
* Dammsugare
* Min vackra vinterhatt
* Massa skor, kläder och väskor

Fem saker i min bil
* McDonaldsskräp
* Rattkrycka
* Solglasögon
* Putsduk för bilens insida från senaste Guldtvätten vi köpt på Statoil
* Gamla parkeringskvitton

Fem saker i min handväska
* Solglasögon
* Plånbok
* Penna
* Inköpslista
* Nycklar till jobbet

Sagostund

När jag var liten berättade mina föräldrar sagor för mig, sådär som föräldrar gör. Det var fint tycker jag.

Nu tänker jag inte på de där sagorna som de läste ur "Min skattkammare" eller andra böcker som "Mias dammsugare" och "Oskar äter grus" (båda fullkomligt autentiska namn). Det var bättre på den gamla goda tiden. Numera heter barnböckerna "Bajsboken" och annat trams.

Jag syftar inte heller på när mamma för 300:e gången fick berätta om sin barndom för mig som godnattsaga (med högpunkter som när hon slängde sin basker i utedasset för att den var så ful, eller när hon hade körskola på gården, eller när hon lekte affär och slog in alla mormors saxar, knivar och annat i tidningspapper och la i vedhögen så att mormor fick "hitta" dem igen när hon skulle tömma aska ur spisen).
Det här handlar inte heller om min pappas godnattsagor om "Smutte Älg" och alla hans vänner i skogen som uppstod ur någon vild panik när jag var sjuk, alla sagoböcker var försvunna och mamma gick i strejk av trötthet och tvingade honom att vara lite kreativ istället. Jag kan säga att kreativiteten tog slut efter det, all hans fantasi och sagoambitioner tog slut efter att han skapat detta fina lilla land med karaktärer som Orvar Orre, Tjalle Tjäder och Smutte Älg. Någon dag ska jag skriva ner dem och bli rik. Disney är ju ständigt på jakt efter ett gäng djur som bor i skogen...

De sagor jag skulle komma till är de där som alla föräldrar intalar sina barn, om de mest märkliga ting. Ibland för att roa dem och göra deras värld lite mera magisk, någon gång för att få utlopp för sin ilska och cynism, men i de allra allra flesta fall för att slippa tjat och få lite lugn och ro. Känner ni igen det?

Mina föräldrar berättade för mig om ett troll som bodde i ån som flöt förbi precis bakom vårt hus. Trollet hette Trullimull och var direktimporterat från pappas kusins familj som begagnat sig av Trullimull med stor framgång. Jag var desvärre inte lika inponerad/vettskrämd som min syssling var. Jag suckade mest över tilltaget att försöka slå i mig sådant och struntade snällt i att gå nära vattnet i alla fall.

Sagor jag däremot trodde på var att just vår telefon inte klarade av att ringa in till Godmorgon Sveriges barntävling (det var något fel på den, oklart vad) samt att just MIN brandvarnare som satt i mitt rum var lite trasig och hyperkänslig och skulle gå igång om jag så mycket som tände ett litet värmeljus vid jul. Nu var väl inte min brandvarnare känsligare än andra. Det påpekade också min far när jag 10 år senare frågade om det inte var dags att laga den där brandvarnaren snart. Pappa såg mest frågande ut. Sedan när jag förklarat vad jag menade och hur jag fått den idén såg han irriterande glad ut. Kan ha berott på att han fnissade hejdlöst...

Andra föräldrar berättar vackert om maskar i snön, myror på diverse spännande ställen och upphöjer tomten till allenarådande hela året. En av dagens bästa sagor stötte jag däremot på sajten tjuvlyssnat.se och jag lånar den därifrån:

En gång för länge sen fanns det ett företag, med en alldeles egen tidsräkning..

Röda linjen, Midsommarkransen

(Skyltarna har visat "Mörby Centrum 1 min" en lång stund).
Ett litet barn: Pappa, det har stått en minut på skylten JÄTTELÄNGE, men det kommer inget tåg?!
Pappan (hukar sig ner till barnets huvud och säger med sagoberättarröst): Du förstår, det där är ingen vanlig minut, det är en SL-minut, och den kan vara huuur lång som helst...
Barnet:Jahaa... Ok!

Jag vet att jag inte är den första som säger det, men faktum kvarstår: Den här värmen tar kol på mig. Eller gör kol av mig skit samma. Alldeles för varmt är det i alla fall.

Köpte glass från glassbilen igår, en lite kartong med 12 glassar i. De gick åt som glass i solsken, och idag finns det bara tre kvar.Men vad gör man inte för att stå ut.

Jag försöker skriva på min uppsats, men hjärnan smälter bort, det går helt enkelt inte att tänka när det är så här varmt. Och när det är varmt blir man irriterad, till exempel på att det ser ut hemma. Så idag städade jag lägenheten i en ilsken frenesi, trots att svetten försökte dränka mig, eller i alla fall övertlaa mig att lägga av. Ni ser : värmeslag!

Jag hatar värme. Jag avskyr den svenska sommaren och jag vill ha en ny istid. Och våga inte säga att man inte får klaga på värmen för då placerar jag virus i din dator.

Det är varmt. Jag vill dö.