Men om man försummar den så länge som jag har gjort så uppfinner blogger ett helt gäng med nya utseende man kan använda sig av, och så får man en liten nytändning bara sådär!
Min inredningssmak har alltid varit rätt excentrisk. "Lyckligtvis" (åtminstone enligt min man och övriga omgivning) har jag aldrig haft utrymme eller pengar att göra allvar av mina hot...
Nä rjag var yngre drömde jag om ett rum helt tapetserat av gammalt tidningspapper. Det är helt och hållet min systers fel. Det var hon som presenterade mig för Led Zeppelin. Hon trodde visserligen att det var musiken hon presenterade, men jag brydde mig mest om omslaget.
Numera ägnar jag mest tid till att planera mitt bibliotek, som ska säkras så fort vi får ett hus.
Jag ska äntligen få bre ut alla mina böcker över hyllmeter av bokhyllor, från golv till tak. Jag ska ha mitt fina gamla skrivbord, min gigatiska fotölj, röda sammatsgardiner och så mycket tofsar att Maria Montezami hade lagt sig att dö direkt där på golvet, eftersom livet aldrig igen skulle kunna bli lika fulländat. Vill hon så kan hon få lägga sig direkt i min soffgrupp av röda sammet, som jag också ska få plats med på något sätt.
Om du tycker att det här låter som en bordell direkt ur Borta med Vinden så tror du alldeles rätt.
Inredningsarbetet just nu är dessvärre inte en uppbygglig historia. Eller jo, det är det väl. Det går mest ut på att bygga upp hinder och flytta upp saker från låg höjd så att inte familjens tornado får tag på det. Varför? En liten problembeskrivning:
Barnvagnens hjul måste låsas, annars rullar han den till badrummet. Det spelar ingen roll att han inte kan gå och att barnvagnens hjul är större än vad han är, han flyttar den ändå. Alla skor i hallen flyttas till vardagsrummet och äts på under resan.
I köket förvandlar han kattens torrfoder till konfetti och övar torrsim i röran på golvet. Tomma pantflaskor töms ut ur återvinningspåsen och hamnar över hela golvet. Om han fick så skulle han krypa in och gömma sig både i frysen och kylen. Nu "Nöjer" han sig med att gnaga på ketchupflaskan som står på den lägsta hyllan, och skaka om de öl han når. Sonen och katten konkurrerar om vem som först kan slita sönder soppåsen. Katten använder tänderna, sonen tar tag och hänger sig med all kraft i plasten. När han får tag på sopborsten så viftar han den iofs gärna över hela golvet, och helst över oanande föräldrars arma tår. Jag har en blå nagel.
På toaletten strimlar han den uppbyggliga lektyren (fars seriesamling), gömmer sig i duschdraperiet och puttar på moppen så att den slår (fortfarande oanande!) föräldrar i huvudet.
Från skötbordet kan man dessutom passa på att kasta saker i toastolen.
I vardagsrummet nöjer han sig med att ändr aom i bokhyllan, jaga katten och dammsugaren (han kryper efter och gör glada ljud) samt gömmer de bästa leksakerna bakom soffan. Kaffekoppar och annat måste nu placeras i MITTEN av bordet, annars åker de i golvet.
Jag har just insett att det inte längre finns någon möjlighet (förutom spjälsängen) att sätta sonen någonstans så att man vet var han är. Alla stolar som tidigare funkar utmärkt för en stunds förvaring medan mamma duschar (eller sopar upp kattkonfettin i köket) kryper han nu ur med lätthet. Så nu är det springa två steg bakom som gäller i flera år. Jag är fortfarande i chock.
Just nu sover den lilla ängeln. Det är han fortfarande. Liten alltså. Ängel också visserligen, men typen av ängel varierar under dagen. De gånger han biter mig så är han mest lik Angel från "Buffy the Vampireslayer". Han hugger utan förvarning och sen skrattar han när man skriker. Min älskade lilla son.
Jag ska äntligen få bre ut alla mina böcker över hyllmeter av bokhyllor, från golv till tak. Jag ska ha mitt fina gamla skrivbord, min gigatiska fotölj, röda sammatsgardiner och så mycket tofsar att Maria Montezami hade lagt sig att dö direkt där på golvet, eftersom livet aldrig igen skulle kunna bli lika fulländat. Vill hon så kan hon få lägga sig direkt i min soffgrupp av röda sammet, som jag också ska få plats med på något sätt.
Om du tycker att det här låter som en bordell direkt ur Borta med Vinden så tror du alldeles rätt.
Inredningsarbetet just nu är dessvärre inte en uppbygglig historia. Eller jo, det är det väl. Det går mest ut på att bygga upp hinder och flytta upp saker från låg höjd så att inte familjens tornado får tag på det. Varför? En liten problembeskrivning:
Barnvagnens hjul måste låsas, annars rullar han den till badrummet. Det spelar ingen roll att han inte kan gå och att barnvagnens hjul är större än vad han är, han flyttar den ändå. Alla skor i hallen flyttas till vardagsrummet och äts på under resan.
I köket förvandlar han kattens torrfoder till konfetti och övar torrsim i röran på golvet. Tomma pantflaskor töms ut ur återvinningspåsen och hamnar över hela golvet. Om han fick så skulle han krypa in och gömma sig både i frysen och kylen. Nu "Nöjer" han sig med att gnaga på ketchupflaskan som står på den lägsta hyllan, och skaka om de öl han når. Sonen och katten konkurrerar om vem som först kan slita sönder soppåsen. Katten använder tänderna, sonen tar tag och hänger sig med all kraft i plasten. När han får tag på sopborsten så viftar han den iofs gärna över hela golvet, och helst över oanande föräldrars arma tår. Jag har en blå nagel.
På toaletten strimlar han den uppbyggliga lektyren (fars seriesamling), gömmer sig i duschdraperiet och puttar på moppen så att den slår (fortfarande oanande!) föräldrar i huvudet.
Från skötbordet kan man dessutom passa på att kasta saker i toastolen.
I vardagsrummet nöjer han sig med att ändr aom i bokhyllan, jaga katten och dammsugaren (han kryper efter och gör glada ljud) samt gömmer de bästa leksakerna bakom soffan. Kaffekoppar och annat måste nu placeras i MITTEN av bordet, annars åker de i golvet.
Jag har just insett att det inte längre finns någon möjlighet (förutom spjälsängen) att sätta sonen någonstans så att man vet var han är. Alla stolar som tidigare funkar utmärkt för en stunds förvaring medan mamma duschar (eller sopar upp kattkonfettin i köket) kryper han nu ur med lätthet. Så nu är det springa två steg bakom som gäller i flera år. Jag är fortfarande i chock.
Just nu sover den lilla ängeln. Det är han fortfarande. Liten alltså. Ängel också visserligen, men typen av ängel varierar under dagen. De gånger han biter mig så är han mest lik Angel från "Buffy the Vampireslayer". Han hugger utan förvarning och sen skrattar han när man skriker. Min älskade lilla son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar