Att förlita sig på Gud och ibland på stora träd

Sonen sover illa ibland. Missförstå mig rätt, han är fortfarande en Lyxbebis, men även lyxbebisar kan ibland ha dåliga dagar. Eller nätter i det här fallet.

I natt har han sovit en timme i stöten, från att i vanliga fall sova från 19-06 med två max tre uppvak för mat. Man lugnar, bäddar om och sjunger vackra sånger med mer och mer sprucken röst (just nu soundtracket från Solstollarna) ju längre natten lider. Man försöker ge mat i varje upptänklig sitt och liggställning. Man startar speldosan och rotar runt i mörkret efter nappen som ska ligga någonstans under barnet. Förr eller senare somnar han (eller somnar man själv, det händer det också). Då drar man en mental lättnadens suck, för en hörbar vågar man inte.

Ibland tar det längre tid än andra gånger. Som runt 04:00, då han kommer på att natt är tråkigt och inte accepterar något annat än underhållning. Gärna lustspelet "Nu gör vi morsan tokig" och "Nu väcker vi pappa - igen". (Föreställningen av "Nu hoppar morsan framför tåget" är lyckligtvis inställd tills vidare.) Då försöker man att vara så tråkig som möjligt för att han ska ge sig. Det är inte tillrådigt att börja leka med en bebis klockan 4 på morgonen. Framför allt om man vill få en chans att sova över det klockslaget nästa natt. En lyckad föreställning tenderar att ge publiken vilja att återvända, om man säger så.
































I natt tog det 50 minuter där vid 04:00 att förmå sonen att somna om. När man för 27:e gången nattat om, ber den ömma modern (öm därför att man får ont i överkroppen av att hänga snett halvvägs över spjälsängen längre stunder) till Gud och vem som helst som kan vara intresserad av att lyssna. Oftast är Gud upptagen med annat. Haiti eller så. Det är inte mycket att säga om, men det skadar ju inte att försöka.

Vid 01:30 inatt när jag äntligen lyckats få i honom en omgång mat och han föreföll att ha somnat smög jag mig ut till maken på kontoret och krävde att vi redan nästa dag skulle avverka vilket som helst stort träd. Helst ville jag ha Rumskulla-eken mitt i hallen, så att jag hade något rejält trä att ta i efter varje gång jag tror mig ha lyckats med en nattning. Det är livsfarligt att säga högt att barnet sover. Ofta känner nämligen nämligen sleeping beauty in det psykologiskt och bestämmer sig för att vi kom undan allt för enkelt, och vaknar.

Så om ni ser någon konstig dam i natt som sågar ner allén i centrala stan, så är det bara jag som slutligen hämtat pappas traktor och motorsåg. Viserligen berättade pappa idag att världens äldsta träd är en tall som står i norra Sverige, men det finns gränser för hur långt jag orkar ta mig. Traktorer går inte så fort.