Att rota om sig

Utsikten från mitt skrivbord har förändrats drastiskt. Med tanke på att jag tidigare såg in i min vardagsrumsvägg och nu _har_ en utsikt (om persiennen var uppdragen dvs) så är ju bara det en väsentlig skillnad. Men förändringen är större än så.

Mitt skrivbord står numera inte i Malmö, som det gjort i 7,5 år. Sedan i tisdags förmiddag befinner sig jag, mitt skrivbord och min familj i Småland. Vi har sagt adjö till jobb, lägenhet och storstad och förflyttat oss till småstad och hyresrätt. I princip kan man säga att vi under den senaste månaden förändrat och bytt ut ALLT i vårt liv vad det gäller boende, sysselsättning etc. Det enda som är detsamma är att vi och katten. Skilsmässa är alltså inte aktuellt. Tvärtom.

Nästa månad väntar fler förändringar. Min inneboende alien kommer då att genomföra sin egen förflyttning, från insidan av min mage till utsidan, via en mycket liten gång, på ett så obehagligt sätt att jag helst hade hoppat över det om det var upp till mig. Jag skulle också kunna uttrycka mig mindre kryptiskt och helt enkelt säga att jag är höggravid och kommer att föda vårt första barn i mitten av oktober.

Men varför säga saker på ett normalt sätt, när man kan uttrycka sig på ett annat sätt... Det vore inte riktigt jag då. När folk får reda på att vi ska bli föräldrar brukar en av de första kommentarerna vara:
"Å vad roligt!" Mitt svar brukar då vara "Ja, jag hoppas det." Då brukar folk se extremt förbryllade ut. Som blivande förälder ska man nämligen glida runt i ett rosa tonat ljus och vara så blåögd och naiv att Pollyanna skulle blekna. Men ett mera realistiskt svar är ju att jag faktiskt inte har en aning om hur det är att vara förälder, men jag är väldigt säker på att det inte är glitter och glamour och dans på rosor hela tiden och det ligger inte för mig att låtsas.

Ibland får jag frågan om jag är orolig/nervös/rädd inför förlossningen. Det är jag inte. Jag räknar med att det kommer göra så ont att bilder ur Shindlers list kommer flasha förbi på näthinnan, och att jag kommer skrika som besatt och tro att jag kommer att dö. Med den inställningen kan det bara bli bättre, resonerar jag. Men även detta svar brukar störa folk. För man ska le lite vekt och säga att man helst inte vill tänka på det där... och alla kvinnor som har fött barn ska få le överseende och klappa sig på axeln över att de är så snälla att de inte skrämmer upp dig mer fast de skulle kunna. Men när mina förväntningar redan är värre beskrivningar än de själva skulle kunna hitta på så är det inte så kul längre.

Å andra sidan kommer jag från en rätt knäpp familj när det gäller att handskas med sånt här. I min babybok har min mamma kommenterat sin förlossning med orden "Det gick bra. Vi fick kaffe och smörgåsar efteråt." Vilket säger en hel del om henne. :)
Min syster låg inne på förlossningen och vägrade erkänna för någon att värkarna gjorde ont. Istället för att beklaga sig och låta som normala förstföderskor, så bet hon ihop och suckade lite besvärat. Den andra kvinnan på rummet frågade henne om det gjorde ont och syrran försäkrade att det inte var så farligt. Till slut fick den andra kvinnan övertala syrran att ringa på personalen och acceptera att det faktiskt var värkar hon hade och inte skoskav..

I motsats till de här superkvinnorna utan smärtkänsel så är jag extremt gnällig. Jag har ont, och när jag har ont så gnäller jag. Jag kommer att skrika som en gris under förlossningen och om någon försöker säga åt mig att INTE göra det så kommer min sista energi gå åt till att strypa dem långsamt med CTG-apparaten. Nej, det är inte bildligt talat. Jag kommer att ta till våld. Mitt sätt att handskas med smärta är att förvänta mig det värsta och sedan gnälla så mycket som möjligt under tiden.

Å andra sidan, ibland kan man märka att jag är släkt med min mamma och syster. Häromdagen var vi på ett andra ultraljud. Något som beskrivs som en stund av pur mysighet. Där låg jag på rygg med glidslem på magen (sjukvården vet då hur man sexar till ett ögonblick) och kände att det var en smula obekvämt. Efter en stund började jag kallsvettas, och tänkte att det var dålig luft i rummet. Sen kom illamående, och jag tänkte att jag ska inte ställa till besvär, undersökningen är nog snart klar. När rummet började snurra och det var 5 sekunder från att helt svartna framför mina ögon pep jag lite försiktigt om att jag nog skulle behöva dricka lite vatten för jag mådde inte så bra. Och ursäkta ursäkta men jag håller på att svimma och kan vi möjligen ta en liten paus? Och jag kände mig som världens svikare som tvingade henne att avbryta sitt jobb för att jag var mjäkig.
Jag la mig på sidan, Maken hämtade flera muggar vatten till mig som jag hävde i mig som en efter en vandring i öknen. Han såg hur blek och dålig jag såg ut, och hämtade våta handdukar så jag kunde badda ansiktet och långsamt kvickna till. Efter ett tag behagar sköterskan erinra sig att i slutet av graviditeten kan det vara svårt för en del att ligga på rygg, för då trycker barnet mot en viktig blodåder. Å tack, kunde du inte påtalat det INNAN jag la mig ned så jag hade haft en chans att fatta vad som hände när jag höll på att svimma??
Det tog mig flera timmar att bli människa igen efter den undersökningen...

Nåja, nu är vi alltså tillbaka i småland. Vi ville helt enkelt inte fostra barn med skånsk dialekt. Den där vi bor nu är inte heller så vacker men det är iaf bättre. Det finns mycket att säga, och jag kommer att säga det. Lite i taget...