I don't know, it's a mystery

Ah, äntligen!!
I en av mina absoluta favorit filmer, "Shakespere in love", går det åt skogen många gånger. De som inte kan betala sina räkningar får finna sig i att få sina skor (med fötterna i givetvis) stekna över en liten eld. Arbetsplatsen som ska fixa pengar till nämnda räkningar stängs ner av myndigheterna. Den man älskar blir bortgift med någon annan, och själv blir man dödhotad för att man skrivit vacker prosa till nämnda dam.
Nåja nu är ju inte världen riktigt så spännande som i Shakespere in love, och jag lider inte heller speciellt mycket. Men en likhet mellan denna filmens värld, och min egen, är att det alltid ordnar sig på något sätt. Eller, för att citera en av filmens grundläggande teser om livet:

-"It will all turn out in the end.
-How will it?
I don't know, it's a mystery."

Så även denna gång, det verkar ordna sig. Jag har varit galen de senaste dagarna, och hjärnan har nära nått kokpunkt vid vissa tillfällen. Men det löste sig, jag gick och tränade, drack en kopp kaffe, och sen, helt plötsligt när jag satt och slet med mitt arbete så funkade plötsligt allt. Det ser faktiskt ut som att jag har kommit på hur jag ska lösa det. Nu ska jag bara färdigställa uppsatsens centrala, viktigaste delar på 10 dagar... Men det löser sig på något sätt. det brukar göra det. Saker brukar lösa sig, annars dör man och då är det ju inte mycket mer att oroa sig över iaf.

Träning ja. Det är lite spännande att gå och träna. I början så känner man sig ganska utanför och bortkommen, och efter några veckor så har man koll på alla rörelser och hur man bäst fyller på vatten till sportflaskan från ett feldimensionerat handfat. Då får man tid att studera "rookiesarna" istället. Det är både til glädje och sorg. Mest sorg, när man får en precis bredvid under passet. De brukar nämligen gå åt fel håll så att man snabbt får hoppa ur vägen för att inte krocka. Eller så har de en halv parfymflaska på sig, så att parfymångorna drver iväg och anfaller stackare som råkar springa bakom dem, dvs. jag. Sen finns det dem som tar i för kung och fosterland så att man tror att de ska ramla, de är också lite kul, sålänge de inte ramlar på mig.

I salen bredvid tränar de kampsport. Kampsportare skriker mycket. I kör. Och flerstämmigt. det låter ungefär som om man råkat kliva in på ERA:s uppvärmning, om man dessutom föreställer sig att denna manskör är bakfulla och ska ha en konsert vid 06:00. Så låter det, högt och i takt, och nästan tre stämmigt. Brööl, brööl, hååå, trööö. Så låter det. *testa gärna själv hemma* Ibland fortsätter dessa läten i en lugn, samlad takt, i 20 minuter. Ibland så kommer det ett högt brööl utan förvarning. Då hoppar man extra högt, av rädsla. ERA-nissarna i salen bredvid gör någon form av kampsport med masker och pinnar att slås med. De har långa pinnar som de riktar mot varandra och viftar i luften medan de utstöter dessa bröööl. Efter mycket övervägande har vi kommit fram till att de troligen fungerar som en ubåt eller en haj, fast inte i havet då, utan i en gymnastiksal. Alltså, att de utstöter läten för att lokalisera hur omgivnigen ser ut. Ljudet stöter mot saker och på så sätt kan de se ut genom maskerna/under vattnet. Sonarsystem eller nåt tror jag det heter. Jag hoppas att de tar av sig maskerna innan de ska gå hem...

När man kommer ut från hallen så luktar det antingen kanelbullar eller wienerbröd. Det beror på att Pågen har en fabrik precis bakom hallen. Stadsplanerare med humor...

Dagens (andra) citat:
Det är alldeles för mycket sport inom idrotten. /Percy Nilsson