Dagens linslus: Jag.

Idag har jag varit med på tv. Jag har deltagit i en inspelning av ett tv-program som kommer att sändas under sommaren. En bekant letade folk till programmet, kom på mig och så hamnade jag där mitt ibland kameror och dekor med ansiktet 8 cm från programledarens. Jag är ingen människa som är speciellt mycket för att träffa nya människor, eller för den delen att ha människor som inte är min man så nära inpå. Faktum är att jag är ett praktexempel på svenskt "omkrets-tänkande", dvs jag föredrar att vara social på avstånd. Helst en 1,5 till 2 meters avstånd. Men det var bara att gilla läget och flyta med.

Det var ändå en mycket trevlig upplevelse, i efterhand. Innan, och medan vi satt och väntade på att det skulle bli min tur så var det hemskt. Av två anledningar, som jag nu tänker gå djupare in på.

Först bör jag förklara att vi innebär här mig själv och maken, eftersom han fick följa med som moraliskt stöd. Han fick sitta i publiken under själva inspelningen, och han höll mig sällskap när vi väntade och på tåget dit. Vi hade planerat att han skulle kunna hänga på ett café i närheten medan jag filmades, men nu funkade det bra att han följde med så jag slapp vara ensam. Åter till berättelsen.

Anledning 1:
Jag var hemskt nervös. Jag har provat kläder i flera dagar, förkastat, kollat väderrapporterna, förkastat igen. Har nojat över vägen dit, vägen hem, allt. Nojat över vad jag ska säga, vad programledaren ska säga, vad jag ska svara. Vad jag inte får svara för då skulle jag låta korkad.
Jag slängde i mig två mackor innan vi åkte idag men jag var grymt nervös och min mage lät mig inte glömma hur nervös jag var. Jag drack kaffe, kaffe och kaffe och sen fick jag till slut tacka nej till kaffe för att jag inte klarade av mer. DÅ är jag nervös. Jag hatar att träffa nya människor, att prova på nya saker och att utsätta mig för sånt här. Usch.

Anledning 2:
Petunia Dursley.




Jo det är sant. Jag har tillbringat halva dagen med Harry Potters onda moster, Aunt Petunia!

Det började redan på vägen till tv-inspelningen. Vi var tidiga och gick gatan fram i lugn takt i väntan på att klockan skulle gå. Då möter vi en dam med sin son i 12-årsåldern. Hon ser stressad ut och frågar oss efter vägen till X-gatan, villket ironiskt nog är den enda gatan vi känner till i hela stan, eftersom det är på den gatan som studion ligger. Så vi förklarar snabbt och de skyndar iväg.

10 minuter senare stiger vi in i studion och upptäcker då att damen, dvs Petunia Dursley sitter där i soffan ihop med sin son. Jodå, grabben ska också vara med i tv. Han ska vara med i det ena programmet de spelar in idag och jag i det andra. Det finns bara en soffgrupp att sitta och vänta i så vi slår oss ner där och utbyter de vanliga artighetsfraserna. Det framgår rätt snabbt att Petunia gärna skulle lägga en arbetsvecka på att berätta fördelaktiga saker om sig själv och sin son. Sonen förresten, är lugn och verkar trots sin mors omsorger vara vettig. Men mamman var galen för två så ingen skada skedd...*suck*

EFter en snabb genomgång med producenten var det snart dags för killens program att börja och då passade vi på att smita ut på stan igen för att komma bort från mamman. På den relativt korta tiden vi suttit där hade hon babblat konstant. Jag kunde inte prata alls med maken utan vi var tvugna att konversera henne, annars la hon sig i samtalet.

Efter en första standardfråga "Är du nervös?" som jag besvarade lagom jakande, men utan att öht delge henne några större detlajer eller förklara vidden av min nervositet för henne, så ägnade hon sedan cirka 45 minuter under dagen åt att fortsätta på det ämnet. Hon skulle minsann utröna exakt hur nervös jag var, frågade igen var 3:e minut om jag var nervös och fortsatte sedan med förklaringar om att det behövde jag då inte vara. Fast med en så tydligt överseende min på läpparna att det var uppenbart att hon klappade mig på huvudet.
"- Å ja det kommer gå så bra så bra. Du behöver säkert inte vara nervös aaalls!"
Medan vi flydde nerför trappan för vår "prommenad" ropade hon efter oss i hallen hur bra det skulle gå för mig...

När vi kom tillbaka efter vår tur på stan filmade killen fortfarande och vi blev strandsatta med Petunia. Hon återgick genast till att utröna hur nervös jag var och prata till mig som om det var självklart att jag skulle göra bort mig, fast hon inte tänkte låtsas om det. Vid det här laget hade jag slutat att säga att jag var nervös helt och hållet och istället gått över till att säga att det var ko-lugnt för att få henne att sluta tjata. Det hjälpte inte. Hon var uppe i varv och fortsatte att tjata om min kommande medverkan. Vid ett tillfälle som hon också:
- Det kommer säkert att gå bra. Du ska ju inte sjunga! (Möts av en förvånad min från mig och maken).
- Ja, när jag tänker på tv så här så tänker jag alltid på Idol, och då måste det ju vara väldigt nervöst för dem.. Men du ska ju inte sjunga så då är det ju ingen fara.. *glad min*
Jag övervägde att säga något om att jag sjunger inför publik några gånger om året så det hade nog inte varit någon fara, men lät bli. Hade jag gjort det hade hon säkert övervägt att anmäla mig och Duddley som en duett till nästa Idol-uttagning.

Jag försökte att få henne att sluta diskutera mig genom att ta till det äldsta tricket i världen. Be en förälder att prata om sitt barn. Det kommer att hålla dem sysselsatta tills de dör. Det fungerade, nästan.

Hon berättade om sin son och att hon köpt tidningen för att också kunna köpa veckans Bond-film till sin son. Hon berättade dettta 8 gånger för oss. Sedan fortsatte hon att berätta detta om och om igen för personalen. Kamerakillen, ljuskillen, producenten, värdinnan med flera fick alla höra historien om filmen. Även en utländsk representant från produktionsbolaget fick höra historien om Bondfilmen när han dök upp för ett möte en halvtimme senare, och gjorde misstaget att säga "Hej" till henne.

Jag försökte att glida in på ämnet som tv-programmet handlade om, och frågade hur grabben kommit att intressera sig för det. Jodå, det visade ju sig vara hennes förtjänst alltihop. När hon började berättelsen så visste hon rätt lite om ämnet, men hade gått en kurs i ämnet för kanske 20 år sedan. Tjugo miuter senare var hon svensk mästare i ämnet. Tänk vad tid kan åstakomma! Hon fortsatte att klappa mig på huvudet mentalt och pratade som om hon var svenskt proffs efter sin kurs och att jag inte skulle oroa mig över min medverkan, underförstått
att jag säkert inte var så duktig som hon..
Nu frågade hon aldrig mig öht vad jag kunde i ämnet. Jag har bara några års utbildning, har jobbat med det några år och även undervisat. Faktiskt även lärt ut just det som hennes son var där för att prata om. Men det var ju inte hon intresserad av, så jag sa inget. Hon frågade som sagt var inte heller. Hon babblade på och fortsatte att anta att jag var rätt efterbliven. Jag vet inte hur hon fick för sig att någon ville ha med mig i det här tv-programmet om jag var så korkad på ämnet som hon trodde att jag var... men men..

Sen delade hon med sig av sin livsvisdom. Helt plötsligt började hon en lång och yrande monolog om att
"-Jag säger alltid till ungdomar, passa på! Man ska passa på när man är i er ålder!"
Det framgick inte om hon syftade på att vi borde passa på att skaffa barn innan vi nådde hennes ålder, eller om det var andra saker vi borde passa på. Men det var viktigt att förklara detta för oss, så det fick ta sin tid det också. Hon frågade inte heller om vi hade barn. Hon frågade knappt något alls om oss. Men det var ju bäst så, då fick hon ju låtsas att vi var som hon ville...

Medan jag gick på toaletten för att göra mig i ordning hade hon en lång utläggning om maten, om kaffet och om varför hon inte åt upp den del av maten hon la ner i en plastpåse.

När jag kom tillbaka bytte hon raskt över från "passa på" till att berätta varför arkitekter var onödiga och att hon minsann hade pratat med en kille på kommunen som sa att det inte behövdes arkitekter för att lämna in en ansökan till nämnden. Efter 10 minuter kom hon på sig att det kanske var oartigt att ondgöra sig över arkitekter om det visade sig att maken var det, varpå hon frågade honom om han var arkitekt. Maken svarade nej. Då återupptog hon tråden där hon var. Hon frågade inte vad han jobbade med, eftersom det uppenbarligen var oviktigt för henne. Att jag kunde ha varit arkitekt tänkte hon aldrig på. Jag förbannar mig själv att jag inte sa det, efter si sådär en tio minuter till. Då kanske hon blivit tyst.

Det visade sig att hennes långa utläggning om kommunala ansökningar och tillstånd syftade till att berätta att hon utbildade sig till fotterapeut och tänkte öppna eget. Sen beskrev hon ingående hur kittlig hon var under fötterna, men att när hennes son tog på hennes fötter då kittlades det minsann inte alls! (Ja det var rätt olustigt att höra hennes berättelse om hur hon brukade tvinga sin son att ge henne fotmassage.)
- Brukar du ta på din mans fötter?
Frågan kom snabbt och hon såg ut som en läkare som frågar om hur du tränar bäckenet. En min som säger att "min fråga är helt normal, och jag anser att det är självklart att jag har med det att göra".
Jag försökte svar undvikande med att vi nog var kittliga båda två så vi såg nog ingen anledning. Då fortsatte hon med att fråga om vi litade på varandra.
- Litar du på din fru?
- Eh.. ja!?
- Ja men då ska det inte kittlas! Jag tror att vet du bara att hon inte kommer att kittla dig, då kommer det inte att kittlas! När Duddley tar på mina fötter, då vet jag att han inte kommer att utnyttja det och kittla mig, och då är jag så lugn så lugn...*nöjt leende*
Vad svarar man på det?

När det äntligen blev min tur trodde vi att ungen och Petunia skulle gå, men ungen hade övertalat teamet att låta honom se på min inspelning, så då blev Petunia och maken kvar ensamma vid soffgruppen. Jag tyckte extremt synd om honom. Petunia hade just börjat förklara för maken att jag var söt, så det här skulle säkert gå bra (med en röst som sa att hon vid första bästa tillfälle skulle göra ingående reproduktions-experiment på oss) när producenten kom och sa till dem att de också kunde få se på inspelningen om ändå Duddley skulle se den inne i studion. Maken hade tur. I studion var alla tvugna att vara knäpp tysta, så Petunia kunde inte prata längre, varken till eller med honom. Hon fick sitta stilla och tyst i hela 50 minuter. Hon ägnade tiden åt att titta uppskattande på sin son och låtsas som om min inspelning var ointressant.

Inspelningen gick bra. Vi fick tack och en present och programledaren var grymt trevlig och kul. Snart var det dags att åka hem.

När vi flyddde nerför trappan för andra gången ropade Petunia efter oss "Det gick säkert bra" med innebörden, "Du gjorde nog inte bort dig helt". Vi gick en bakväg tillbaka till tåget för att slippa stöta ihop med dem igen.

Det hjälpte inte. På tåget hem behövde jag gå på toa, och givetvis satt de där. Killen hejade glatt och jag hejade tillbaka. Sen sprang jag tillbaka till vår sittplats och förbannade att det inte går att gömma sig på tåg. Vi övervägde att hoppa av flera mil tidigare än vi skulle, om Petunia och hennes son bestämde sig för att komma och sätta sig hos oss. Lyckligtvis kom deras station rätt snabbt och vi kunde andas ut.

Om ni tyckte att den här redogörelsen för min förmiddag med Petunia var tråkig så kan jag bara säga: Du fick kortversionen. Du slapp vara där. När jag kom hem fick jag gå och lägga mig och sova i tre timmar för att återfå styrkan och livslusten. Tur att det är fredag imorgon och pappa kommer hit. Han har en BiB med vin med sig. Jag behöver det.

Nej, jag tänker inte berätta vilken tv-program det gäller.

Det kom ett brev...

(Jag hoppas jag är ursäktad för att jag lånar bilden...)

Jag var ute och surfade runt bland en massa bloggar förra året och stötte på en som fastnade hos mig, rejält.

"Saker min sambo och jag tyckte olika om." av Sabina Strand.

Jag läste och kommenterade, förfärades och skrattade om vartannat. Och grät, också. Nu har bloggen blivit en bok och lyckliga jag hade turen att få en alldeles egen av författaren.

Boken är en berättelse om ett samboförhållande som gick i kras. Det gör tusentals samboförhållanden varje dag. Kanske just därför är boken så intressant. Det är de små nyanserna, vardagen mitt i dramatiken, som gör att man inte kan lägga ner den. Den visar så tydligt att man behöver inte en massmördare i sitt liv för att få det illa. Det räcker med "Normala" människor, sådana som utifrån verkar vettiga, för att vårt liv ska ta en vändning vi inte väntat oss.

Texterna är lysande och behöver inte antränga sig för att nå fram. Det finns en underbar svart humor under all tragik, eller över, beroende på var man läser. Speciellt avsnittet om badmössan är något jag aldrig kommer att glömma.

Om du ska köpa någon bok den här sommaren så köp den här. Den är perfekt för alla som någonsin varit vuxna, varit förälskade, varit sambo, haft ett förhållande, blivit sårade i kärlek eller vara lite ledsna. Glömde jag någon??

Provläs boken här. Du kommer inte att ångra dig.

Fredagsfyran v.23

Tema: Studenttider

1) Vad är en bra studentpresent till en tjej?

Jag tycker att man ska anknyta till den utbildning som personen gått, eller ge något som personan har nytta av i "vuxenlivet". Saker till det framtida hemmet eller yrkesverksamheten. När jag gick ut gymnasiet fick många i min Hotell & restaurangklass fina knivar som present. Kockar har ofta sina egna knivar när de jobbar och bra knivar är DYRT. Kokböcker, fina kokkärl och redskap till hemmet är ju också bra där.

Annars funkar ju presentkort på IKEA utmärkt. Eller en "upplevelsepresent" för att njuta av livet, som ballongflygning eller liknande. Det finns ju speciella webshoppar där man kan köpa sådant nuförtiden, som boxexperience och upplevelsepresenten.se Kommer man inte på något så fungerar pengar eller en bok alltid bra.

Själv fick jag en fin klocka av min pappa och ett pärlhalsband och armband av min mamma.

2) Vad är en bra studentpresent till en kille?

Precis samma som ovan. Borta är de tider då bara kvinnor behövde saker till hemmet, och jag är den sista som ser någon anledning att ge olika saker till män och kvinnor. Så länge det inte handlar om underkläder eller trosskydd och om någon av er tänker ge DET som examenspresent så har vi större problem än så...

3) Studenter brukar färdas i ganska märkliga fordon på sin högtidsdag - har du sett någon särskilt märklig?

Nej det brukar vara de sedvanliga Porcharna och lastbilsflaken.

4) Vilket är ditt bästa minne från studenten?

Ärligt talat så var det inte så extremt spännande. Det var mest pinsamt att gå omkring och vara kaxig för att man klarat av en normal 3-årig linje som alla borde klara av, och dessutom var inte alls framtiden så lysande eftersom då som nu, många blev arbetslösa. Så jag är inte så imponerad, dessvärre. Jag var det inte av mig själv då heller.
Champagnefrukosten var trevlig.

Behöver du verkligen en ursäkt?

Snälla lägg ner nu. Hur tråkig får man vara egentligen?!

Det är Nationaldagen idag, du har till och med fått ledigt idag, bara för att det är Nationaldagen. Ska du verkligen gnälla då över att du inte fått en upptryckt broschyr från socialstyrelsen eller skatteverket med skäl till att du ska fira den här dagen? Måste svenskar alltid ha skäl till allt? Varför kan man inte bara vara glad och fira, utan att gnälla för att ingen har övertygat dig tillräckligt?

Visst nationaldagen är inte så gammal, men alla dagar måste uppstå någon gång. Julafton hade också en början. Lucia är inte mer än kanske 100 år gammal i sin nuvarande form. Har du verkligen så mycket fest och glam i ditt liv att du ska gnälla för att du får en ledig dag att uppskatta?

Nåja. Jag ska ge dig en lista. Du kan låtsas att jag är socialstyrelsen som talar om för dig varför du ska fira den här dagen. Så kan du läsa den och sluta gnälla. Och nej, du behöver inte gå i en parad, du behöver inte måla flaggor i ansiktet. Det räcker att du firar som du vill. Men fira.


Anledningar till att fira nationaldagen:

1. Det är en ledig dag. Bara det.

2. Sverige har årstider. Det finns något för alla, en för de som gillar värmen och en för dem som föredrar kyla, och två däremellan för sådana som mig som inte gillar något av det. Ingen behöver stå ut med en dålig årstid särskilt länge.

3. Det är tyst här. Du behöver inte prata med folk på bussen eller bli bästa vän med grannen i busskön. Folk fattar att du har varit social hela dagen på jobbet och vill vara ifred. Gud så skönt det är att få sätta sig på en buss och inte behöva vara social med alla som åker med!

4. All bra musik och alla artister vi har! Abba, The Ark, Gyllene Tider, Roxette, The Plan, Tommy Körberg, The Hives, E-type, BWO, BAO, Helen Sjöholm, Lars Winnerbäck, Till och med våra dansband exporteras och går för fulla hus i Tyskland! Vad har Norge? Sissel och Bobbysocks. Och DE har parader den 17 Maj!!

5. Vi dubbar inte filmer och tvprogram. I Sverige får du avnjuta Clintans raspiga röst i sitt ursprung. Indianerna talar inte småländska. Du behöver inte missa något av skämten i Vänner för att regeringen bestämt att du är för dum för att kunna se ett program på ett annat språk.

6. Vi har engelska-undervisninng i skolan. Svenskar har förmånen att lära sig ett annat språk relativt bra. Utan det hade du inte kunnat njuta av de underfundiga skämten i Vänner, och jag hade fått läsa hela Harry Potter på svenska.

7. Våra komiker. Sverige är faktiskt ett väldigt roligt land! Vi har en uppsjö av komiker att välja mellan, och massor av lysande stå-uppare. Jag såg en norsk stå-uppare på Stockholm Live för några månader sedan. Han var så dålig att jag ville ge honom stryk. Tänk på Robert Gustavsson, Parlamentet, Hassan, Nilecity, Hipp Hipp, Räkfrossa, Kvarteret Skatan. Bara Johan Glans är tillräckligt för att ställa till med fest.

8. Vårt vatten. Vi har extremt gott och bra vatten. Vi kan dricka det direkt från kranen! Vi har till och med tävlingar om vilken kommun som har det godaste dricksvattnet. Tänk er den tävlingen i Uganda. Där vinner man på VO bara genom att HA vatten! Eftersom vi numera dessutom äntligen fått handeln att börja sälja kallt vatten utan bubblor på flaska så är Sverige ett himmelrike för den som är törstig och inte vill dricka Coca-cola.

9. Vår mat! Tänk efter nu innan du rynkar på näsan och mumlar att vi inte har någon mat att vara stolta över. Vårt svenska smörgåsbord är berömt. Usa och övriga världen säger till och med "smorgas-board" och vi får en chans att fnissa åt hur fånigt det låter. Dessutom så smakar inte köttbullar eller pizza som köttbullar eller pizza gör här. Inte ens i Italien smakar pizza som i Sverige. Jag säger inte att den är sämre där, inte alls, men om du gillar pizzan du mumsar i dig till ölen på fredagskvällen så ska du vara glad att du bor i Sverige.

10. Vi har insett att vårt intellekt räcker, vi behöver inte ta till våld. Vi har som policy att uppfostra barn utan våld, att skaffa brudar utan våld, ha sex utan våld. Vi tillåter varken barnmisshandel som uppfostringsmetod, och kallar inte hustumisshandel för familjegräl, som de gör i många andra länder. Lärare får inte slåss med linjaler eller ris. Oavsett om du tycker att rättsystemet är mjäkigt ibland så kan du inte säga emot att det är vettigt att vi inte sätter folk i stocken utanför kyrkan längre, för att de hånglat med någon innan äktenskapet.

11. Vi har Internet! Vi har snabb uppkoppling, kan till och med deklarera på nätet och slipper åka till en låda mitt i natten och lämna in den för att vi glömt. Vi kan komma i kontakt med de flesta myndigheter via mejl och det finns datorer överallt. Vi har bra spelbolag som skapar bra spel, vår utrikesminiseter bloggar. Förstår du hur tråkigt livet vore utan internet?

12. Vi har snygga män! Martin Stenmark, Olof Mellberg, Mikael Persbrandt (ja jag vet att många av er är svaga för honom...), Fredrik Ljungberg, Marcus Schenkenberg (om man kollar på hans senaste bilder så är han absolut värd att vara med på listan), Måns Zelmerlöv, Joacim Nätterqvist.. Och visst har vi snygga svenskor också: Våra prinsessor, Rafaela Bjäringer, Helena Paparizou, Jill Johnsson och många fler. Bara det är ju en anledning att gå ut och se sig omkring :)

13. Våra partyn! Vi har Hultsfredsfestivalen, Sweden Rock festival, Mönsterås Bluesfestival, Västerviks Visfestival, Visby Medeltidsvecka eller varför inte Malmöfestivalen där du inte betalar ett öre i inträde för ett enda framträdande under en hel vecka! Vi har också midsommar och varför inte Melodifestivalen som hela europa känner till som ett perfekt exempel på svenskarnas förmåga att fixa en bra fest.

14. Du får ha sex som du vill. Du blir inte hatad för att du som vuxen har sex med en annan vuxen, vi accepterar samboförhållanden och homoförhållanden även om vissa stackare fortfarande anser att de har med att göra vilket kön din partner har. Men faktum kvarstår, svenskar generellt tycker att det är helt okej att ha Mark Levengood är julvärd och kassörskan på konsum skäller inte på dig för att du köper kondomer.

15. Sverige är ett bra land: Vi har inte dödsstraff eller kroppsstraff. Vi lever i en demokrati där du får ha vilken åsikt du vill och välja att uttrycka den eller inte, du kan till och med välja om du vill rösta eller inte. Du får till och med välja att rösta på Unika Partiet om du anser att det är rätt.
Kvinnor får rösta, får jobba och blir myndiga. Du får gifta dig med den du vill och behöver inte leva med nån du inte vill ha bara för att ni gift er som 18-åringar och kyrkan säger att det är synd att skilja sig. Du behöver inte vakna upp till skottlossning och stridsvagnar, du behöver inte kriga om du inte vill. Vi svälter inte, och klarar oss hyfsat bra från naturkatastrofer. Vi har sjukvård och tandvård och naturvård och även om det är mycket i det här landet som inte är perfekt och även om jag skäller och gnäller övriga året över allt som är dåligt och fel så varför inte lägga EN dag när vi uppskattar allt som är bra?!

Det tänker jag i alla fall göra. Idag.

Mitt historiska jag.

You scored as Elizabeth Bennet, You are ELIZABETH BENNET from Pride and Prejudice. Few people find you disagreeable. You are often described as intelligent, clever, and quite worth looking at. You are the best of company, though your family may not be. Marianne Dashwood 81% Elizabeth Bennet 81% Emma Woodhouse 63% Elinor Dashwood 63% Mr. Knightly 44% Mr. Darcy 25% Which Jane austen Character are you? created with QuizFarm.com

Det är ju tur att jag inte gör så dåligt första intryck, som jag tror då. Jag avskyr att träffa nya människor, för jag tror egentligen aldrig att jag gör bra ifrån mig. Antingen är jag tyst som en mus, som när jag träffar Makens vänner (Maken, formarly known as Sambon, but comes nowdays in a upgraded version, and Mannen tends to sound as any man at all, so since I don't wanna trick you into thinking that I have a hole house full of men, I will hereafter call him Maken, even though it sounds like we live in a Jane Austen novell. Or maybe just because of that.) *Why the h*ll am I writing in english???* så brukar jag vara tyst som en mus. Jag misstänker att vissa av dem fick en chock när de träffade mig på bröllopet, hög på endorfiner, glädje och kofffein, och jag babblade och drog vitsar värre än Johan Glans. De såg en smula överraskade ut iaf..

Tillbaka till historien. Jag är alltså antingen en blyg mus när jag träffar folk, eller så överkompenserar jag detta genom att babbla ihjäl folk och bli för personlig. Generellt är jag ständigt förvånad över att jag har någr avänner öht, men trot eller ej så finns det faktiskt en hel hög som vågar umgås med mig. Och jag tror att jag lyckades lägga en till, till den listan igår..

Jag träffade Teresa på stan över en fika. Vi har aldrig setts innan och jag tror att vi båda blev ganska överaskade av att ingen av oss egentligen uppskattar att vara sociala och träffa nya människor. Med tanke på hur lättsinnigt vi bestämde vår kaffedejt så skulle man kunna tro att vi var mingelproffs.

Det hela förflöt iaf totalt avslappnat och var precis så extremt trevligt om folk säger att det är att träffa nya människor. Ingen av oss verkade vara en yxmördare och ingen av oss flydde när den andre gick på toaletten. Jag fick till och med en bröllopspresent (och muggarna var väldigt goda att dricka kaffe ur, redan invigda!), eller så var det något hon tog med sig som säkerhetsutrustning, för att det skulle sinka mig om jag var en galen yxmördare och hon hade behövt att springa ifrån mig... snällt var det iaf.

Fredagsfyran v.22

Tema: Sommarkänslor

1. Får du ångest om du sitter inomhus en solig dag?

Nej. Jag stänger helst in mig och vrider på fläkten. Och duschar kallt. Känner absolut inget tvånga att gå ut. Däremot kan jag sakna en ballkong att gå ut på, och jag måste ha in frisk luft i lägenheten så jag vädrar ofta.

2. När börjar respektive slutar sommaren enligt dig?

Tja, 1 juni ungefär och slutar 1 oktober, fast lite beroende på vädret.

3.Vilka saker är ett måste för en “riktig” sommar?

Minigolf. Grillning. Åka till stugan. Sommarpratare i radio. Läsa böcker. Öl på uteservering och äta glass.

4.Har du någon gång inte längtat till sommaren?
Varje år. Jag längtar till ledighet, till vår och till höst. Aldrig till sommaren. Jag avskyr värme. Däremot kunde man ju längta efter sommaren på den tiden då man var liten och ingen tyckte du var förtappad om du inte hade ett sommarjobb. Så min begaistring i sommaren avtog nä rjag var 16 för att aldrig mera återses..
Dessutom förväntas man vilja ha shorts och linnen på sig på sommaren. Två klädesplagg som INTE fungerar ihop med mig.