Liten fältstudie av Svenska kyrkan

Har du någon gång funderat över varför Svenska kyrkan har så svårt att locka nya besökare? Jag menar, det är ju inga ondskefulla eller galna *hostutomÅkeGreenhost* människor det handlar om.. nog borde det väl finnas kyrkobesökare även nu för tiden?

Efter nogranna empiriska studier nu under påskhelgen har jag svaret. Eller flera till och med, på varför folk inte går till kyrkan. Läs och begrunda.

1. Bakgrund:
Jag har en kompis som heter M. I fredags berättade hon för mig att hon börjat sjunga i en gospelkör, och att de skulle delta på en midnattsmässa i en kyrka här i stan, natten till påskdagen. Eftersom jag vid flera tillfällen tyckt att det vore trevligt att gå på en midnattsmässa, det dessutom skulle bli mycket sång och musik och jag till på köpet skulle ha en nära vän i kören, så beslutade jag mig för att gå. Eftersom det var mitt i natten så ville inte sambon att jag skulle gå själv genom stan, så han anmälde sig frivillig till att följa med mig. Så vi kan därmed anta att 50% av svenska kyrkans besökare rekryteras genom rädsla.

2. Frågeställning
Hur positivt allt detta än låter, så kvarstår faktumet att många människor aldrig går till kyrkan. Jag redovisar härmed ett antal förklaringar på det bristande deltagandet:

2.1. Förklaring: Folk vet inte om att det är någon gudstjänst
Men det var hur svårt som helst att hitta någon info om den här gudstjänsten. det stod inget om den i Sydsvenskan. Det stod ingenting i Evenemangskalendern på Malmö stads hemsida. Församlingens hemsida (som var svårt att hitta) låg nere. Hade jag inte fått alla uppgifter från M så hade jag knappast kunna hittat dit på rätt dag och tid.

2.2. Förklaring: De vill inte bli hittade!
Så vid 23:00 ikväll tog vi bussen in till den aktuella kyrkan. När vi närmade oss kyrkan blev jag lite orolig. Den var inte så upplyst som jag föreställt mig. Jag har alltid tänkt mig en midnattsmässa innehållandes en massa ljus, som en julotta, och med tanke på hur stora fönster en kyrka har så borde den inte se så... mörk ut. Faktum är att ju närmare vi kom kyrkan desto säkrare blev jag på att jag lurat ut min kära sambo till en kyrka mitt i natten, på fel tid/dag. Eller möjligtvis till fel kyrka. Det var fullständigt tyst utanför kyrkan. Den stora byggnaden låg mörk och dyster och det fanns knappast några mängder av bilar eller ens människor utanför som kunde skvallra om att det försiggick något alls.

Men vi tänkte att när vi ändå var här kunde vi lika gärna gå och känna på dörren, och kolla anslagstavlan, så vi gick runt hörnet. Utanför kyrkporten står en gubbe och pratar i mobiltelefon. Vi kollar anslagstavlan och den gudstjänst vi tänk oss att besöka står med. Allt är rätt. Så vi öppnar kyrkporten och ser att innerdörrarna är stängda. Det är mörkt och knäpptyst inne i kyrkan, så det är uppenbart att inget händer här. Vi suckar och inser att killen med mobilen troligen är en vaktmästare som håller på att stänga kyrkan för kvällen, så vi vänder för att gå.

Men vi hinner inte längre än ut på trappen när mobilkillen gör en 180sväng och går in i kyrkan igen! Han öppnar innerdörren och går in, så vi följer efter. Sambon öppnar innerdörren (som vi förrut inte brytt oss om att röra) och... DET STÅR FOLK DÄR!!

2.3. Förklaring: de får mäniskor att tro att svenska kyrkan är en sekt.
Vi kliver tyst och så ljudlöst vi kan in i kyrkan och stänger porten efter oss. Det är nu vi hamnar mitt i en dålig skräckfilm. Kyrkan är mycket riktigt helt i mörker. Inte en lampa, inte ett ljus är tänt. Och ingen säger något, det är knäpptyst. Det står åtminstone 20 personer innanför kyrkporten, med ryggarna mot oss, och säger inte ett ljud. Och hälften av dem har kåpor (med huvor) och håller i någon form av stavar. Det här bådar inte gott. Här står vi mitt i natten i en nedsläkt kyrka med knäpptysta människor i kåpor. Hade det här varit en skräckfilm hade vi varit döda nu.




2.4. Förklaring: de tvingar folk att delta i saker de inte tänkt sig.
Plötsligt kommer det en vitklädd varelse mot oss genom det kompakta mörkret. Nej det är inte Lucia. Det är en präst, tror vi. Hon har iaf den vita kappan på sig. Hon ger oss varsitt program och ett tunnt stearinljus, och viskar att vi behöver det för att kunna delta aktivt. Vi ser skrämda på varann och undrar vad vi hamnat i. Eller, sambon undrar vad han hamnat i. Jag undrar hur många timmar jag ska behöva massera hans rygg för att kompensera det här.
Jag kommer fram till att mina händer troligen kommer att ramla av, av utmattning, om vi ens kommer härifrån vill säga...

Sen börjar faktiskt någon tala. En kvinna säger att vi alla ska tända våra ljus på "uppståndelseljuset" och sedan ska vi gå in tillsammans och sätta ljusen i en ljushållare. Därefter ska vi alla samlas vid dopfunten och motta välsignelser och till sist ska vi få ta nattvarden tillsammans. Hon tystnar. Några andra människor (lika förvånade som vi verkar det) tassar in i kyrkan precis bedvid oss. Vad sambon gör vet jag inte. Jag läser förbrilt i programmet (det fanns lite ledljus som kom genom glasdörrarna) för att se vad som ska hända och hur jag ska rädda oss från det här. Jag har ingen som helst lust att vare sig gå i led med ljus, bli välsignad, ta nattvarden eller delta aktivt! Jag ville bara sitta stilla i en kyrkbänk och lyssna på lite gospel...

Jag hinner läsa igenom programmet tre gånger innan det sätter igång, men då har jag vår flyktplan färdig. Jag viskar till sambon att vi får gå med i det här ljusledet, men när vi placerat ljusen i hållaren sätter vi oss längre bak och sedan går vi ingenstans! Han ser roat på mig (jag misstänker att han fokuserar på alla presumtiva ryggmassager och kaffekokningar som kommer att komma honom till del) och nickar att han förstått. Prästen börjar prata. En annan nisse läser hela skapelseberättelsen. Det där ljustjafset låter vänta på sig, men i slutet på skapelseberättelsen (efter att ljuset skapats) börjar det bli ljusare. Efter nästan en kvart har hela jorden skapats och Gud får vila. Då börjar prästerna (tre stycken ska vi snart upptäcka) ropa att Jesus har uppstått, och församlingen svarar. De skriker tre gånger och ropar högre och högre. Det låtar som en hejarramsa ("ge mig ett F" osv).

Sen får vi gå fram och tända våra ljus på ett stort ljus. Jag passerar M som står och ser koncentrerad ut i sin kåpa (det var kören i de röda kåporna) och jag passar på att nicka till henne och hon hälsar tillbaka. När alla tänt sina ljus får vi tåga in medan kören sjunger. Vi lyckas sätta våra ljus (fick de två sista platserna i ljusstaken) och skyndade oss att sätta oss tre bänkar bakom resten av församlingen. Här bör vi vara säkra.

Lite psalmer, lite böner. Mycket hopp upp och ner. Kören sjunger, men skitdåligt. De är ganska få, sjunger trista sånger, har inga körmickar utan bara vanliga som endast förstärker den tondöva tant som ställt sig mitt för den ena micken. Hon sjöng falskt 80% av tiden. Stackars kör.

2.5. Förklaring: de tjatar!
Efter 40 minuter är det dags att gå till dopfunten! För församlingen får inte sitta och ta det lugnt, nej då. De ska minsann också upp och röra på sig. Alla andra går fram, så det känns svårt att sitta stilla. Efter viss tvekan smyger vi fram och ställer oss längst bak, vid en kant, och hoppas att inte drabbas av något. Det är nämligen några konfirmander som ska konfirmeras, och därefter ska hela församlingen få konfirmera sig igen, samt få korstecket i pannan med dopvatten! Oh happy day! Jag är både döpt och konfirmerad, men är av den bestämda åsikten att det får räcka med en gång, och tycker att jag redan svarat ja. Dessutom vill jag inte att prästen ska droppa vatten på mig. Så vi gömmer oss bakom ett hörn medan prästerna konfirmerar och droppar vatten. När tre präster samtidigt lägger sina händer på konfirmandens flint (nej, ingen av konfirmanderna kan ens ha varit tonåringar) märker jag hur sambons skakar. Av skratt. Av kvävt skratt. När jag ser det får jag lägga alla min kraft på att hålla mig, och tvingar mig att studera en pelare i detalj. När det blir dags för övriga församlingen att åter-konfirmera sig tassar vi tillbaka till våra sittplatser.

Mera psalm, mera prat och mera körsång. Lika illa som förra gången, och låtarna är bedrövligt trista. Det har gått en timme nu, och prästerna börjar förbereda nattvarden. Fast först ska vi alla ställa oss upp och hälsa på varandra och önska "Guds frid". När jag var liten brukade prästerna göra det.. Är de så lata nuförtiden att de måste lägga ut prästernas uppgifter på entreprenad?! Eftersom jag inte vill bli kramad, eller för den delen få en konstig hälsning av en okänd människa studerar jag (och sambon) intensivt texten till den följande psalmen som spelas upp. Övriga församlingen önskar Guds frid till höger och vänster och tar i hand.

När det blir dags för nattvard går 95% av församlingen upp. Vi sitter kvar och försöker anlägga en min av fullständig sinnesro och naturlighet, trots att alla nattvardsgäster tittar frågande på oss. Åter igen, vad hände med alla de där trevliga gudstjänsterna som fanns när jagvar liten? Då man gick till kyrkan (som var upplyst) fick sätta sig i en bänk och filosofera i 45 minuter innan man gick hem??!

Efter 1,5 timme är det äntligen slut, coh vi får tåga ut tillsammans. Jag passar på att krama om M, och morra att nästa gång hon lurar mig till kyrkan mitt i natten kanske hon bör tala om att den kommer att vara kolsvart när man kommer dit...


3. Slutsats
Jag kommer aldrig mera att gå på en midnattsmässa. Jag kommer definitivt aldrig mera att ta med mig sambon på en midnattsmässa. Det enda positiva med den här upplevelsen är att vi nu helt ärligt kan säga till prästen (på nästa års vigselsamtal) att vi gått i kyrkan förra året...

Nåja, det blev en blogg av det.. =)

Nattens citat:
Folk talar vällustigt om landet som flödar av mjölk och honung. Det skulle väl ingen vettig människa vilja gå och trampa i en sån smörja.
/Tage Danielsson