Barnkär?

Jag har fått ett jobb. Ett ganska litet jobb visserligen, men ändå ett jobb.

Det är svårt att komma fram till en titel, man kan väl enklast beskriva det som att jag är ledare/lärare på en matlagningskurs för mellanstadiebarn. Jag och åtta ungar samsas i ett hemkunskapskök och jag får bestämma helt själv vad de ska laga för något.

Det är faktiskt väldigt kul, och ungarna gillade det. De var helt fasinerade över att de fick laga "riktig mat" och inte "barnmat" av typen pizza, hamburgare, makaroner eller fruktsallad. Sånt som barn ska äta, enligt de som vet. Det sägs även att barn ska äta fiskpinnar, men det har jag svårt att tro på. Jag tyckte alltid att fiskpinnar var hysteriskt äckligt.

Nåja, ungarna fick laga en full middag med kryddiga köttfärsspett, tzatziki, klyftpotatis och sallad med fetaost och paprika. De åt och tyckte att det var jättegott, och försäkrade att de skulle hem och laga det till föräldrarna. Dessutom vet jag att det inte var tomt fjäsk. Det ringde nämlingen en mamma hit i förrgår och bad om receptet på köttfärsspetten, eftersom sonen skulle laga middag men tappat receptet. Sen kvittrade hon på i nästan 10 minuter över hur roligt sonen haft det och hur underbart det var att han själv kommit hem och ville äta något nytt. Se där.

Annars har folk som känner mig en väldig skepsis mot mig ihop med barn. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske därför att jag är allergisk mot att hela världen är ska anpassas till barn (eller rättare sagt till vad vissa vuxna tror att barn vill ha) och att jag inte automatisk tycker att bebisar är söta. Jag tycker att det är taskigt att förutsätta att barn bara vill äta saker som inte smakar något eller som ska vara "barnvänligt". När jag gick på kalas som barn hade jag blivit ohyggligt ledsen om jag försetts med ett Happy Meal istället för den goda festmaten som de vuxna fick. Men det är ju jag det.

Sambon påstår att jag och min syster var två var två helt orimliga barn, som troligen inte ens funnits på riktigt. Vi sa tack, tog i hand, åt all mat och var artiga. Dessutom hade vi inga större problem med att sitta tysta och lugna vid bordet i två timmar och bara lyssna på de vuxna. Vi behövde inte en halv leksaksaffär med oss för att inte riva huset av tristess, och vi skrek inte eller klädde av oss kläderna när vi var borta på kalas. De flesta barn gör tydligen så, och då kan man ju lätt inse att jag kanske förväntar mig för mycket.

Men som sagt, jag slås ofta av hur skeptiska mina närmaste är till min förmåga att handskas med barn. Speciellt med tanke på att de flesta andra som inte tillhör min närmaste familj glatt låter mig ha hand om sina barn, och dessutom påstår att jag är bra på det.

Senaste julen fick alla i rummet (tror vi var cirka 12 stycken) hålla bebisarna. Utom jag då. Tror folk att jag ska bita barnen eller vad är det frågan om? Sen höll min syster en lång utläggning om hur bra min kusin är med barnen, och inflikade som vanligt hur mycket jag inte gillar barn. det hade säkert inget alls att göra med det faktum att min kusin träffar barnen varje vecka, och jag träffar dem ungefär 4 gånger om året...

Dagen efter den första barngruppen ringde jag min mor.
- Hur gick det? frågade hon, utan att dölja nervositeten i rösten.
- Eh, jodå det gick så bra så.
- Gick det bra med barnen då?
- Tja, med tanke på att dessa barn var där högst frivilligt, och jag tidigare vid säkert 40 tillfällen haft hand om lika stora barngrupper som varit ganska ointresserade från början, så var det här snarare ingenting att oroa sig över... tyckte jag.
Jag är inte säker på att hon trodde mig.



Jag undrar hur min familj tänker egentligen, när jag hela tiden berättar att jag jobbar med barn på olika sätt och att jag faktiskt inriktar mig på att göra det även i framtiden. De måste tro att jag är galen, och att de som anställer mig är galna. Ungefär som att anställa häxan i pepparkakshuset på ett dagis.

Imorgon ska vi ha vår andra träff, barnen och jag. Jag lovar att inte äta upp dem.