Vi tänkte först att för en gångs skull ha festen på vår hemort. Att alla andra skulle få åka och vi med en liten bebis skulle få vara hemma. Sen ringde vi kyrkan. Kyrkan meddelande att man kunde få döpas i stora fina kyrkan, ihop med flera familjer. Dvs noll chans att själv få bestämma över psalmer och annat. Jag vägrar att samsas med människor som tycker att "Du vet väl om att du är värdefull" är en fin sång. Den ger mig rysningar. Då fattas det bara en solist som sjunger "Älska mig" med Josefine-stönig röst också. Nej det går fetbort.
Andra alternativet var att en ett ensamdop, men då i ful-kyrkan. Dvs ett kapell som såg exakt ut som ett radhus. Ett gult radhus i trä. Jag körde förbi med bilen och gång och kräktes mentalt. Sen åkte jag hem och ringde mamma som fixade att vi får vara i ett privat kapell ute i skogen. Det ligger 1,5 timmes resa bort för oss men det är det värt. Jag är en typisk lillasyster och Maken är en typisk lillebror ergo: vi vill ha det som VI vill ha det, annars får det vara punkt-slut.
Kapellet ligger som sagt en smula avskilt. Pappa har fått åka till dit med traktorn och plogat vägen in för att folk ska kunna ta sig dit. Mamma har eldat i kapellets kamin i flera dagar för att det ska vara varmt och trevligt. Vi får ta dit vatten i termos till dopfunten. Å andra sidan fyller vi upp hela kapellet med folk, får allt exakt som vi vill ha det, samt att det ligger hur vackert som helst. Mitt i skogen, i djup snö och med marschaller hela vägen fram när vi kommer dit imorgon.
Sen var vi ju tvugna att hitta en egen präst också. Lyckligtvis fanns det plötsligt en ny tjej i min ålder som bor några hundra meter från kapellet. En präst som är jättetrevlig och lätt att ha att göra med och som inte tycker att allt som går utanför ramarna är besvärligt. Eftersom hon är ung och engagerad så fick hon snabbt in oss på (läs: milt tvång) att jag skulle läsa en bön och Maken skulle hälla upp vatten. Det blir alltså ett väldigt engagerat dop imorgon. Syrran som ska sjunga är dessutom lite orolig för sin röst så vill det sig illa så får jag göra en Carola och sjunga själv också...
Lite fika vill vi ju ha också. Hade först tänkt beställa en smörgåstårta och en tårta och vara nöjd och glad med det. Men sen fick jag en idé och så gick det som det gick. Nu ska vi ha smyg-engelskt "Afternoon tea". Jag har bakat scones till 30 personer på kvällarna när sonen somnat. Andra kvällar har vi gjort banankakor och katalaner. Det har handlats te, marmelad, lemon curd, tekakor och doptårta. Det har bakats 5 andra kakor av andra snälla människor (tack släkten) och igår körde vi ner allt till mina föräldrar. Bilen var full kan jag säga.
Jag är egentligen värdelös på att baka. Om jag bakar så äter jag upp allt jag bakat vilket inte ger positiva utslag på vågen. Dessutom är jag yrkesskadad, som kock mäter man inget utan lagar mat på en "höft". Den metoden går inte att tillämpa i bakning. Tro mig jag har försökt ett antal gånger. Men nu var det bara att ta sig i kragen och se till att bakningen gick rätt.
Dopdräkt behövde vi inte låna, det fanns en fin i släkten. Men eftersom jag är jag, så kunde jag ju inte med babyblå färg på dopet. Det är nästan lika irriterande som "Älska mig". Så sonens dop kommer att gå i mörkblått istället. Bara för att. Det innebar att jag behövde byta ut banden på dopdräkten. Se där, så blev jag sömmerska också. Mot alla odds så ser det snyggt ut. Efter dopet förväntas jag att brodera sonens initial på insidan av dopdräkten. Sveriges alla syslöjdslärare skrattar kollektivt...
Sen trodde jag i min enfald att jag var färdig. Men det var jag inte. Jag fick en idé till. Någon dag ska jag montera bort min hjärna. Man skulle kunna tro att graviditeten skulle åstakommit det åt mig men icke. Jag gjorde tom testet på Mensas hemsida för en månad sedan, och resultatet blev att de uppmanade mig att åka och ta det riktiga inträdesprovet eftersom jag fått så bra resultat. *Äckligt nöjd*. För någon som desperat inte vill bli ett lallande kolli som bara kan diskutera avföring och vabb-regler så var det en rätt skön försäkran om att mitt föräldraskap inte orsakat några bestående skador ännu. Nåja det hinns med.
Idén kom sig av att jag surfade och hittade en sago-dukning. Den var helt underbar. Så jag fick efter lite vackert tal och stora hundögon maken att gå med på att vi skulle ha en dukning med Brittiska sagor. Så sedan ett par veckor har jag jagat prylar som kan föreställa olika sagor. Nu har jag fått ihop sju stycken. * Läsare uppmanas att gissa i kommentarerna!*
Så imorgon är den stora dagen då sonen ska bli bundis med Gud. Jag och Maken ska lova att uppfostra honom kristligt och vackert och prästen ska sjunga att "XX Gud han älskar dig". Förhoppningsvis kommer denna präst inte att ta tillfället i akt och börja sjunga och syltlök eller "Jesus Boogie-woggie". (En historia jag får spara till en annan gång).
På söndag misstänker jag att hela familjen kommer att vara helt slut och ha frysen full med kakor. Det låter som en plan. Jag kan käka kakor i soffan samtidigt som jag på allvar börjar planera den 30-årsfest jag ska ha i augusti. Det ska också bli ett liten enkel tillställning utan en massa bestyr. Tills jag får en idé eller två.
