Första och sista minuten

Varför är man alltid ute i sista sekunden med allt?? Som ni kanske visste, så var den 28 April sista dagen för att lämna in de gamla (silvriga) 50-öringarna på en bank. I affärerna har de varit ogiltiga sedan årsskiftet, men på ett bankkontor kunde man få växla in dem ett tag till.

Eftersom vi hade en plastpåse med noga utsorterade 50-öringar att växla in, så har jag varit på gång att åka in med dem hela veckan. Vis av tidigare erfarenheter av bankkontor som vägrar ta emot mynt över disk (utan bara genom den ständigt trasiga växlings/insättningsmaskinen i lokalen) så bestämde jag mig för att ringa och kolla att apparat-fan faktiskt fungerade innan jag släpade en tung påse per buss.

Måndagen och tisdagen gick bort eftersom jag inte kom fram på telefonen. Jag fick sitta i en lång telefonkö och sedan blev jag bortkopplad... Onsdagen så jobbade jag så konstiga tider så att jag inte skulle hinna innan de stängde, och hela torsdagen var jag upptagen. På fredagen kom jag på vid 16:30 att det var något jag glömt. Då var redan bankkontoret stängt.

Återstod "Svensk kass(a) service", om jag ville ha de där kronorna alls. Efter lite dealande med mig själv insåg jag att jag aldrig skulle förlåta mig själv för att jag förkastat de där kronorna, och jag därmed var tvungen att åka. Jag kastade mig i bilen, parkerade bakom Hemköp och rusade in på kassaservice, tio minuter innan stängning. Lyckligtvis fick jag tag i rör (eftersom kassaservice inte sätter in mynt åt dig om du inte först paketerar dem i rör och betalar för att du fick göra det roande arbetet!) och med en puls som var värdig en sprinterlöpare tryckte jag ner de stackars mynten i rören. Jag hann. Fast jag naturligtvis skrev fel på blanketten och fyllde i "uttag" istället för "insättning" (jo man måste sätta in pengarna på ett konto, annars kostar det en massa extra om man vill ha dem i handen). Jag var inte ens klar i sista minuten, för när jag kom fram till kassaluckan var klockan en minut efter stängningsdags. Men de tog min insättning iaf, vilket var tur för dem. Hade de försökt slänga ut mig efter den stressen hde jag nog hamnat först i bråk och sedan på polisstationen...

Några som inte är ute i sista minuten är Hovet, som firar Kungens födelsedag i en halv vecka. Jag gillar Kungen, han är cool. Jag har skrivit ett långt inlägg tidigare om varför det är så bra med Kung, så det ska jag inte upprepa. Vi nöjer oss med att jag är en övertygad royalist.

På SVTs hemsida kan man kolla på en massa gamla klipp med Kungen och kungafamiljen. Det är en hel del roligt klipp där som man kan underhålla sig med ett tag. Däremot så blev jag väldigt besviken på klippen om bröllopet, för de visade nästan ingenting från vigseln eller festen. Man fick se kungaparet åka häst och vagn och vinka lite på väg in i kyrkan, plus två minuter från ett trist tal. Jag ville ju se från vigseln!!!

Imorgon är det Valborg, och jag har belsutat oss för att stanna hemma och elda värmeljus framför tv:n. Med tanke på hur mycket tur vi brukar ha med vädret på Valborgsmässoaftonen, och att samtliga väderkartor talar om regn i hela Skåne både söndag och måndag, så finner jag det ytterst lämpligt att ta varningarna på allvar. Jag får stanna inne och spela Valborgslåtar och mumsa på kött och potatisgratäng istället. OM det skulle vara hysteriskt fint väder går vi kanske till Folkets Park, men då ska det ta mig 17 vara strålande sol och kvittrande fåglar.

Hur Björn Rahnelid ska tackla det här vågar jag knappast tänka på. Eftersom hans Valborgsmässoaftnar går ut på att förfölja mig och förpesta (eller FörBjörna, det är lite som man tycker) min högtid, så måste han få problem nu när jag deklarerar att jag inte tänker gå ut...
I det bästa scenariot blixtrekryterar han nu in sig på någon tv-sändning som jag troligen kommer att se, och sitta där och prata goja i en tvsoffa, eller få med ett av sina säkert otaliga vårtal på Nyheterna (som kan rullas varje nyhetssändning hela kvällen). I det värsta scenariot så kommer det att knacka på dörren här framåt tiotiden på söndagskvällen, med en packad och förbannad Rahnelid (fråga mig inte hur han bröt sig in i vårt hus) som kommer att tolka att jag inte öppnar dörren som en inbjudan till att läsa sin poesi genom vårt brevinkast resten av kvällen. Är det så det kommer att sluta hade jag föredragit en Vogon framför Rahnelid.




Det är nu ett år sedan jag började skriva på den här bloggen. Jag trivs här och kommer att fortsätta ett bra tag till. Jag vill ta en liten stund att säga Hej och Tack till alla läsare. Det är trevligt att ha er här, och jag hoppas att ni hänger kvar!

Trevlig Valborg till er allihop!!

Ulv i fårakläder

Vi har fått ett litet tillskott i familjen, Ulfhilde heter hon (hederspris till den som vet vem hon är döpt efter!). Mata henne gärna!

Det var den Ilskna tanten som inspirerade mig till att adoptera ett litet husdjur. Fast jag tror iofs att ankor är mera hus-och-familje-vänliga än vargar. Anledningen till att jag valde lilla Ulfhilde är dock framför allt att jag älskar vargar, även om de inte är att gosa med. Ulfhildes bror sitter redan på min högra höft och har så gjort i ungefär 7 år.

Till skillnad mot vad folk ofta tror så föregicks mitt föreviga sammankopplande med "Ulf" av nästan åtta års eftertanke. Jag var nämligen inte mer än tio år när jag bestämde mig för att jag ville ha en tatuering. Sen ägnade jag åtta år åt att tänka över beslutet, och betsämma mig för vad jag ville ha. Min lille far hade nog föredragit att jag tänkt över det i säg, trettio år till, och förhoppningsvis glömt hela idén i processen, men han får nöja sig med att slippa se den. Hans sambo tyckte iaf att Ulf såg trevlig ut när jag kom hem med honom.

Sambon var med mig till tatueraren när jag skulle göra min utsmyckning. Jag var hysteriskt nervös eftersom jag är mycket dålig på att hantera smärta (med tanke på det så är prognosen för barnbarn inte särskilt god...) och inte visste om jag skulle ta mig igenom det här. Men tack vare ett frenetiskt tuggande på tuggummi (som sambon fick fixa fram åt mig) och en tv som visade "Desperado" så lyckades jag sitta stilla medans nissen etsade in vargen på min hud. Snyggt blev det också om jag får säga det själv.

Jag har inte gjort någon mera sedan dess, eftersom jag lovat både mig själv och sambon att stanna vid en tatuering, och inte sluta som en anslagstavla. Istället har jag fått ge utlopp för min tatueringslusta genom att uppmuntra små söta frikyrkliga blondiner till att tatuera in de motiv jag skulle velat ha. En grönskimrande skalbagge, på ankeln. Hysteriskt snyggt blev det, och tjejen var helnöjd. Hur det mottogs i församlingen har jag därmot ingen aning om... =)

Så är det med mig. Jag ser snäll ut på ytan, men därunder finns det en liten elak person som lockar religiösa människor i fördärver. Eller något sådant...

Meningslösa möten

Jag såg en kändis häromdagen. Han stod utanför en sån där "Handlar'n" närbutik med två kompisar. De hade varit inne och handlat, och det såg ut som om han mumsade på något godis. Han hade keps och stor täckjacka med en luva på. Dessvärre var denna närkontakt-av tredje-graden tämligen bortkastad på mig, det var nämligen Timbuktu. Man kunde ju tänka sig att någon av alla hans fans kunde ha fått se honom istället för mig.

Däremot har jag sett Lundell två gånger. Den första gången ställde jag mig i vägen för hans bil mitt på gatan (det kan eventuellt ha förekommit en öl eller två tidigare den kvällen) och såg att gubben på passagerarplatsen skrattade åt mig/oss. När bilen körde förbi såg jag att det var samma person som jag en timme tidigare sett på scenen i slottsruinen. Någon annan som råkat vara dryg mot sin idol?? Ingen? Ingen alls?

Den andra gången måste han ha känt igen mig, för han såg hemskt besvärad ut och lekte agentfilm ("jag ställer mig här och låtsas se in i skyltfönstret så måste hon gå förbi och jag slipper bli förföljd"). Antingen det eller så var Uffe faktiskt väldigt intresserad av HMs skyltfönster.

Jag har dessutom sett Gudrun Schyman på Malmö centralstation och serverat kaffe till Bengt "gurkburk" Johansson.

Närmare än så har jag aldrig kommit en "kändis", och lika bra är väl det. Jag kan faktiskt inte se någon poäng med ett "idol-möte" av den typen de har i tidningarna. Alltså, vad är poängen?? Vad ska man säga till dem? Det finns massor av artister jag tycker är bra, men jag vet inte vad jag skulle prata med dem om.
- Öh, du gör bra musik. Jag gillar din nya platta...
- Eh, jaha... Vill du ha en idolbild?
- Nej, tack jag är inte 14.
- Okej... Hej då.

Om det inte vore en träff mellan Westlife och någon av deras fans, då skulle det mera låta såhär:
- IIIIIIIIIIIIAAAAIIII!!! Aj lav jooo!!!
- Eh... Hello. It´s nice to...*drunknar i skrik*
- IIIIIIIIIIII.... Brian jår så snyyyygg *tonårstjej vet inte hur man säger snygg på engelska*
- Eh, well it was really nice to meet you....eh...sort of...
- IIIIIIIIIIIIII... *kastar trosor*

Så jag är ganska tacksam att jag bara såg och inte mötte Timbuktu häromdagen, där utanför Handlarn. Vi har inget att säga varandra och underkläderna behöver jag själv.

Liten fältstudie av Svenska kyrkan

Har du någon gång funderat över varför Svenska kyrkan har så svårt att locka nya besökare? Jag menar, det är ju inga ondskefulla eller galna *hostutomÅkeGreenhost* människor det handlar om.. nog borde det väl finnas kyrkobesökare även nu för tiden?

Efter nogranna empiriska studier nu under påskhelgen har jag svaret. Eller flera till och med, på varför folk inte går till kyrkan. Läs och begrunda.

1. Bakgrund:
Jag har en kompis som heter M. I fredags berättade hon för mig att hon börjat sjunga i en gospelkör, och att de skulle delta på en midnattsmässa i en kyrka här i stan, natten till påskdagen. Eftersom jag vid flera tillfällen tyckt att det vore trevligt att gå på en midnattsmässa, det dessutom skulle bli mycket sång och musik och jag till på köpet skulle ha en nära vän i kören, så beslutade jag mig för att gå. Eftersom det var mitt i natten så ville inte sambon att jag skulle gå själv genom stan, så han anmälde sig frivillig till att följa med mig. Så vi kan därmed anta att 50% av svenska kyrkans besökare rekryteras genom rädsla.

2. Frågeställning
Hur positivt allt detta än låter, så kvarstår faktumet att många människor aldrig går till kyrkan. Jag redovisar härmed ett antal förklaringar på det bristande deltagandet:

2.1. Förklaring: Folk vet inte om att det är någon gudstjänst
Men det var hur svårt som helst att hitta någon info om den här gudstjänsten. det stod inget om den i Sydsvenskan. Det stod ingenting i Evenemangskalendern på Malmö stads hemsida. Församlingens hemsida (som var svårt att hitta) låg nere. Hade jag inte fått alla uppgifter från M så hade jag knappast kunna hittat dit på rätt dag och tid.

2.2. Förklaring: De vill inte bli hittade!
Så vid 23:00 ikväll tog vi bussen in till den aktuella kyrkan. När vi närmade oss kyrkan blev jag lite orolig. Den var inte så upplyst som jag föreställt mig. Jag har alltid tänkt mig en midnattsmässa innehållandes en massa ljus, som en julotta, och med tanke på hur stora fönster en kyrka har så borde den inte se så... mörk ut. Faktum är att ju närmare vi kom kyrkan desto säkrare blev jag på att jag lurat ut min kära sambo till en kyrka mitt i natten, på fel tid/dag. Eller möjligtvis till fel kyrka. Det var fullständigt tyst utanför kyrkan. Den stora byggnaden låg mörk och dyster och det fanns knappast några mängder av bilar eller ens människor utanför som kunde skvallra om att det försiggick något alls.

Men vi tänkte att när vi ändå var här kunde vi lika gärna gå och känna på dörren, och kolla anslagstavlan, så vi gick runt hörnet. Utanför kyrkporten står en gubbe och pratar i mobiltelefon. Vi kollar anslagstavlan och den gudstjänst vi tänk oss att besöka står med. Allt är rätt. Så vi öppnar kyrkporten och ser att innerdörrarna är stängda. Det är mörkt och knäpptyst inne i kyrkan, så det är uppenbart att inget händer här. Vi suckar och inser att killen med mobilen troligen är en vaktmästare som håller på att stänga kyrkan för kvällen, så vi vänder för att gå.

Men vi hinner inte längre än ut på trappen när mobilkillen gör en 180sväng och går in i kyrkan igen! Han öppnar innerdörren och går in, så vi följer efter. Sambon öppnar innerdörren (som vi förrut inte brytt oss om att röra) och... DET STÅR FOLK DÄR!!

2.3. Förklaring: de får mäniskor att tro att svenska kyrkan är en sekt.
Vi kliver tyst och så ljudlöst vi kan in i kyrkan och stänger porten efter oss. Det är nu vi hamnar mitt i en dålig skräckfilm. Kyrkan är mycket riktigt helt i mörker. Inte en lampa, inte ett ljus är tänt. Och ingen säger något, det är knäpptyst. Det står åtminstone 20 personer innanför kyrkporten, med ryggarna mot oss, och säger inte ett ljud. Och hälften av dem har kåpor (med huvor) och håller i någon form av stavar. Det här bådar inte gott. Här står vi mitt i natten i en nedsläkt kyrka med knäpptysta människor i kåpor. Hade det här varit en skräckfilm hade vi varit döda nu.




2.4. Förklaring: de tvingar folk att delta i saker de inte tänkt sig.
Plötsligt kommer det en vitklädd varelse mot oss genom det kompakta mörkret. Nej det är inte Lucia. Det är en präst, tror vi. Hon har iaf den vita kappan på sig. Hon ger oss varsitt program och ett tunnt stearinljus, och viskar att vi behöver det för att kunna delta aktivt. Vi ser skrämda på varann och undrar vad vi hamnat i. Eller, sambon undrar vad han hamnat i. Jag undrar hur många timmar jag ska behöva massera hans rygg för att kompensera det här.
Jag kommer fram till att mina händer troligen kommer att ramla av, av utmattning, om vi ens kommer härifrån vill säga...

Sen börjar faktiskt någon tala. En kvinna säger att vi alla ska tända våra ljus på "uppståndelseljuset" och sedan ska vi gå in tillsammans och sätta ljusen i en ljushållare. Därefter ska vi alla samlas vid dopfunten och motta välsignelser och till sist ska vi få ta nattvarden tillsammans. Hon tystnar. Några andra människor (lika förvånade som vi verkar det) tassar in i kyrkan precis bedvid oss. Vad sambon gör vet jag inte. Jag läser förbrilt i programmet (det fanns lite ledljus som kom genom glasdörrarna) för att se vad som ska hända och hur jag ska rädda oss från det här. Jag har ingen som helst lust att vare sig gå i led med ljus, bli välsignad, ta nattvarden eller delta aktivt! Jag ville bara sitta stilla i en kyrkbänk och lyssna på lite gospel...

Jag hinner läsa igenom programmet tre gånger innan det sätter igång, men då har jag vår flyktplan färdig. Jag viskar till sambon att vi får gå med i det här ljusledet, men när vi placerat ljusen i hållaren sätter vi oss längre bak och sedan går vi ingenstans! Han ser roat på mig (jag misstänker att han fokuserar på alla presumtiva ryggmassager och kaffekokningar som kommer att komma honom till del) och nickar att han förstått. Prästen börjar prata. En annan nisse läser hela skapelseberättelsen. Det där ljustjafset låter vänta på sig, men i slutet på skapelseberättelsen (efter att ljuset skapats) börjar det bli ljusare. Efter nästan en kvart har hela jorden skapats och Gud får vila. Då börjar prästerna (tre stycken ska vi snart upptäcka) ropa att Jesus har uppstått, och församlingen svarar. De skriker tre gånger och ropar högre och högre. Det låtar som en hejarramsa ("ge mig ett F" osv).

Sen får vi gå fram och tända våra ljus på ett stort ljus. Jag passerar M som står och ser koncentrerad ut i sin kåpa (det var kören i de röda kåporna) och jag passar på att nicka till henne och hon hälsar tillbaka. När alla tänt sina ljus får vi tåga in medan kören sjunger. Vi lyckas sätta våra ljus (fick de två sista platserna i ljusstaken) och skyndade oss att sätta oss tre bänkar bakom resten av församlingen. Här bör vi vara säkra.

Lite psalmer, lite böner. Mycket hopp upp och ner. Kören sjunger, men skitdåligt. De är ganska få, sjunger trista sånger, har inga körmickar utan bara vanliga som endast förstärker den tondöva tant som ställt sig mitt för den ena micken. Hon sjöng falskt 80% av tiden. Stackars kör.

2.5. Förklaring: de tjatar!
Efter 40 minuter är det dags att gå till dopfunten! För församlingen får inte sitta och ta det lugnt, nej då. De ska minsann också upp och röra på sig. Alla andra går fram, så det känns svårt att sitta stilla. Efter viss tvekan smyger vi fram och ställer oss längst bak, vid en kant, och hoppas att inte drabbas av något. Det är nämligen några konfirmander som ska konfirmeras, och därefter ska hela församlingen få konfirmera sig igen, samt få korstecket i pannan med dopvatten! Oh happy day! Jag är både döpt och konfirmerad, men är av den bestämda åsikten att det får räcka med en gång, och tycker att jag redan svarat ja. Dessutom vill jag inte att prästen ska droppa vatten på mig. Så vi gömmer oss bakom ett hörn medan prästerna konfirmerar och droppar vatten. När tre präster samtidigt lägger sina händer på konfirmandens flint (nej, ingen av konfirmanderna kan ens ha varit tonåringar) märker jag hur sambons skakar. Av skratt. Av kvävt skratt. När jag ser det får jag lägga alla min kraft på att hålla mig, och tvingar mig att studera en pelare i detalj. När det blir dags för övriga församlingen att åter-konfirmera sig tassar vi tillbaka till våra sittplatser.

Mera psalm, mera prat och mera körsång. Lika illa som förra gången, och låtarna är bedrövligt trista. Det har gått en timme nu, och prästerna börjar förbereda nattvarden. Fast först ska vi alla ställa oss upp och hälsa på varandra och önska "Guds frid". När jag var liten brukade prästerna göra det.. Är de så lata nuförtiden att de måste lägga ut prästernas uppgifter på entreprenad?! Eftersom jag inte vill bli kramad, eller för den delen få en konstig hälsning av en okänd människa studerar jag (och sambon) intensivt texten till den följande psalmen som spelas upp. Övriga församlingen önskar Guds frid till höger och vänster och tar i hand.

När det blir dags för nattvard går 95% av församlingen upp. Vi sitter kvar och försöker anlägga en min av fullständig sinnesro och naturlighet, trots att alla nattvardsgäster tittar frågande på oss. Åter igen, vad hände med alla de där trevliga gudstjänsterna som fanns när jagvar liten? Då man gick till kyrkan (som var upplyst) fick sätta sig i en bänk och filosofera i 45 minuter innan man gick hem??!

Efter 1,5 timme är det äntligen slut, coh vi får tåga ut tillsammans. Jag passar på att krama om M, och morra att nästa gång hon lurar mig till kyrkan mitt i natten kanske hon bör tala om att den kommer att vara kolsvart när man kommer dit...


3. Slutsats
Jag kommer aldrig mera att gå på en midnattsmässa. Jag kommer definitivt aldrig mera att ta med mig sambon på en midnattsmässa. Det enda positiva med den här upplevelsen är att vi nu helt ärligt kan säga till prästen (på nästa års vigselsamtal) att vi gått i kyrkan förra året...

Nåja, det blev en blogg av det.. =)

Nattens citat:
Folk talar vällustigt om landet som flödar av mjölk och honung. Det skulle väl ingen vettig människa vilja gå och trampa i en sån smörja.
/Tage Danielsson

HU-morkrig

jag är dålig på att skicka påskkort, eller några kort öht. Men när jag ramlade över denna bild tyckte jag att jag ville dela med mig av påskkänslan i den (jag får be Gud förlåta mig för mitt grova skämt när jag går till kyrkan inatt..)

Sambon kontrade då med en annan påskrelaterad bild och sedan var humor-kriget igång. Därför lämnar jag nu över avgörandet till er kära bloggläsare. Vilken bild är bäst?

Sen kan vi gemensamt göra en djupare ananlys över vilken sorts person som väljer en sådan bild. Vem av sambon och mig som valde vilken tänker jag inte avslöja ännu...

Glad på sk på er allihop!


Alt. 1 = Easter is cancelled

Alt. 2 = Easterbunny

(Tack Batbut för bildtipset!!)

Tack Linda!

Vill härmed ta tillfället i akt att rikta ett varmt och innerligt TACK till Linda Skugge, som idag avsäger sig epitetet Feminist.

Tack Linda. Mitt liv kommer att bli sååå mycket enklare nu, när jag slipper börja alla jämställdhets-diskussioner med att ta avstånd ifrån dig.

Barnkär?

Jag har fått ett jobb. Ett ganska litet jobb visserligen, men ändå ett jobb.

Det är svårt att komma fram till en titel, man kan väl enklast beskriva det som att jag är ledare/lärare på en matlagningskurs för mellanstadiebarn. Jag och åtta ungar samsas i ett hemkunskapskök och jag får bestämma helt själv vad de ska laga för något.

Det är faktiskt väldigt kul, och ungarna gillade det. De var helt fasinerade över att de fick laga "riktig mat" och inte "barnmat" av typen pizza, hamburgare, makaroner eller fruktsallad. Sånt som barn ska äta, enligt de som vet. Det sägs även att barn ska äta fiskpinnar, men det har jag svårt att tro på. Jag tyckte alltid att fiskpinnar var hysteriskt äckligt.

Nåja, ungarna fick laga en full middag med kryddiga köttfärsspett, tzatziki, klyftpotatis och sallad med fetaost och paprika. De åt och tyckte att det var jättegott, och försäkrade att de skulle hem och laga det till föräldrarna. Dessutom vet jag att det inte var tomt fjäsk. Det ringde nämlingen en mamma hit i förrgår och bad om receptet på köttfärsspetten, eftersom sonen skulle laga middag men tappat receptet. Sen kvittrade hon på i nästan 10 minuter över hur roligt sonen haft det och hur underbart det var att han själv kommit hem och ville äta något nytt. Se där.

Annars har folk som känner mig en väldig skepsis mot mig ihop med barn. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske därför att jag är allergisk mot att hela världen är ska anpassas till barn (eller rättare sagt till vad vissa vuxna tror att barn vill ha) och att jag inte automatisk tycker att bebisar är söta. Jag tycker att det är taskigt att förutsätta att barn bara vill äta saker som inte smakar något eller som ska vara "barnvänligt". När jag gick på kalas som barn hade jag blivit ohyggligt ledsen om jag försetts med ett Happy Meal istället för den goda festmaten som de vuxna fick. Men det är ju jag det.

Sambon påstår att jag och min syster var två var två helt orimliga barn, som troligen inte ens funnits på riktigt. Vi sa tack, tog i hand, åt all mat och var artiga. Dessutom hade vi inga större problem med att sitta tysta och lugna vid bordet i två timmar och bara lyssna på de vuxna. Vi behövde inte en halv leksaksaffär med oss för att inte riva huset av tristess, och vi skrek inte eller klädde av oss kläderna när vi var borta på kalas. De flesta barn gör tydligen så, och då kan man ju lätt inse att jag kanske förväntar mig för mycket.

Men som sagt, jag slås ofta av hur skeptiska mina närmaste är till min förmåga att handskas med barn. Speciellt med tanke på att de flesta andra som inte tillhör min närmaste familj glatt låter mig ha hand om sina barn, och dessutom påstår att jag är bra på det.

Senaste julen fick alla i rummet (tror vi var cirka 12 stycken) hålla bebisarna. Utom jag då. Tror folk att jag ska bita barnen eller vad är det frågan om? Sen höll min syster en lång utläggning om hur bra min kusin är med barnen, och inflikade som vanligt hur mycket jag inte gillar barn. det hade säkert inget alls att göra med det faktum att min kusin träffar barnen varje vecka, och jag träffar dem ungefär 4 gånger om året...

Dagen efter den första barngruppen ringde jag min mor.
- Hur gick det? frågade hon, utan att dölja nervositeten i rösten.
- Eh, jodå det gick så bra så.
- Gick det bra med barnen då?
- Tja, med tanke på att dessa barn var där högst frivilligt, och jag tidigare vid säkert 40 tillfällen haft hand om lika stora barngrupper som varit ganska ointresserade från början, så var det här snarare ingenting att oroa sig över... tyckte jag.
Jag är inte säker på att hon trodde mig.



Jag undrar hur min familj tänker egentligen, när jag hela tiden berättar att jag jobbar med barn på olika sätt och att jag faktiskt inriktar mig på att göra det även i framtiden. De måste tro att jag är galen, och att de som anställer mig är galna. Ungefär som att anställa häxan i pepparkakshuset på ett dagis.

Imorgon ska vi ha vår andra träff, barnen och jag. Jag lovar att inte äta upp dem.

Snälla gamla damer

Dagens bloggtips är:
Ilskna tanten

Ilskna tanten är en alldeles förtjusande tant, med en sund syn på livet. Det är blandad ilska, humor och stundom en finstämd ton. För att inte tala om de vackra bilderna.

Läs Ilskna tantens blogg, NU!!

Utveckling??

När jag läser de här siffrorna förstår jag genast varför Göran tycker att det går så bra för Sverige. Och varför jag inte håller med honom...



Så mycket fick vi i studielån (inklusive studiebidrag)
1995: 62 652 kronor om året
2005: 69 160 kronor om året
Ökning: 10,4 procent (6 508 kronor)

Så mycket kostade en genomsnittsetta
1995: 2 360 kronor/månad (29 520 kr/år)
2005: 3 022 kronor/månad (36 264 kr/år)
Ökning: 28,1 procent (6 944 kronor)

Så mycket kostade ett SL-kort
1995: 355 kronor/månad (4 260 kr/år)
2005: 600 kr/månad (7 200 kr/år)
Ökning: 69 procent (2 940 kronor)

Så mycket tjänade riksdagsledamöterna
1995: 318 000 kronor/år
2005: 556 800 kronor/år
Ökning: 74,8 procent (238 000 kronor)


Källor: SCB CSN Riksdagen SL