Vad vi utstår för teknik och design.

Idag var det äntligen dags. Jag hade förberett mig, studerat hemsidan och läst på. Frågat V om råd, eftersom hon är lite mera bevandrad än jag i sånt här, och till och med varit och smygprovat innan. Klädde mig fin gjorde jag, och fixade håret. Sminka mig vågade jag inte, tänk om det skulle vara i vägen!? Ni kanske tycker att det låter omständigt med så mycket förberedelser, men det är inte varje dag en tös får sina första glasögon!

Om ni undrar varför jag klädde upp mig så berodde det inte på att jag tror att optiker är fina personer (som gamla människor tycker om läkare, så att tanterna försöker niga i sjuksängen)utan att jag i all min vishet insett att det är meningslöst att försöka prova något alls (kläder, skor, glasögon) när man inte är maätt, utsövd och känner sig så snygg man bara kan bli. Risker är nämligen stor att man bara stör sig på hur hemsk man ser ut, eller hur hungrig man är, och så hittar man inget alls. Och så ville jag ju inte ha det.

Jag tittade ut genom fönstret, skulle jag ta med mig paraplyt? det såg fint ut, så jag beslöt mig för att strunta i det. Jag skulle ju inte vara utomhus särskilt länge. När jag kom ner på gatan började det att regna. Men jag var glad trots det fallande dugregnet och trallade en smula medan jag gick mot bussen. När jag klev av densamma utanför köpcentret så hade det ökat på, nu regnade det mera ihärdigt. Men jag var ju snart inomhus så det var ingen fara tänkte jag.

Jag klev in till optikern exakt klockan 16 och hittade min sambo, sittandes bakom en pelare, där han parkerat sig för att vänta på mig. Han var nämligen engagerad som smakråd för dagen, även om vi som sagt har helt skild smak alltsom oftast. När jag vimsat runt ett tag så klev det fram en nisse som sa att han var optikern, och skakade hand. Sen visade han vägen till en maskin längre bort, där jag fick läga hakan på ett litet hakstöd (det var till och med utbytbara pappersskydd på det lilla hakskyddet!!) och titta in i maskinen. Där var det en liten bild på en startbana och ett gult flygplan som stod parkerat med nosen rakt emot mig. Sen blinkade det till ett antal gånger i maskinen och optiker-nissen vred på en massa rattar.
"Är det här allt de gör på en synundersökning!?" tänkte jag en minut senare. Det var det inmte. Det var bara ett förtest, informerade nissen, och bjöd in oss till den stora synmaskinen i ett bakre rum. Sambon fick sitta i den lilla gröna stolen och jag fick den stora gröna stolen. Allt var mycket spännande. Sen fick jag titta på en massa bokstäver och prickar i rött och grönt i en stor maskin, medan jag satt i "tandläkarstolen". Allt var mycket lustigt, men till slut kom nissen fram till att jag hade ett brytningsfel och lite närsynthet. Så då hade jag passerat även det andra tester och kvalifcerat mig för glasögon! =)

Sen var det bara att prova ut ett par. Haha. Först letade vi igenom hela butiken själva och provade ett 30-tal bågar. Sen hämtade jag experthjälp, för det vore ju synd att inte utnyttja dem när de får lön för att tala om för oss stackare vad vi passar i. De har ju fått läsa faciologi och allt, står det på hemsidan. Fast jag hoppas inte att hon (expiditen) tagit ett jättestort studielån för den kursen, för hon sa precis samma sak som jag redan tänk själv (nåja, ett par vettiga råd hade hon absolut, men någon faciologi behöver jag iaf inte läsa).

Det blev ett par dyra bågar. Suprise, suprise. Jag sneglade på priserna ett tag, men faktum är att de bågar som var snyggast på, överlägset snyggast t.o.m. var inte så billiga. Men jag antar att jag bara hade grämt mig över att ha ett andrahandsval om jag inte hade tagit dem, så jag tryckte ner min inneboende smålänning och tog bågarna. Jag har letar efter en bild, men tyvärr finns det ingen, så jag får beskriva dem istället. Det är ett par grova, rektangulära bågar i plast. De är bruna och skalmarna (heter det så?) är breda och har en massa fina små stenar (typ diamanter fast det naturligtvis inte är det). Det är definitivt inga subtila glasögon, men å andra sidan så är jag inte speciellt subtil heller, så jag vet inte riktigt varför jag skulle ställa det kravet på ett par bågar. Nu behöver jag bara (blä) vänta 10 arbetsdagar innan jag får dem.

När vi var klara drog vi oss mot utgången för att hitta en elgigant, så att sambon äntligen kunde få sin mobil/födelsedagspresent. Nu hällregnade det.
"Härligt! Du råkar inte ha en Ark på dig?" skrek jag till sambon (som tog skydd vid en nödutgång med ett minimalt tak) medan jag uthärdade regnet i bankomatkön. Det hade han inte. Däremot hade han oroat vakterna, genom att blockera den utgång som vaktbolaget inom en minut skulle använda för att transportera bort dagskassan. Lyckligtvis blev han uppmärksamad på detta innan någon grep honom. Allt det här bara för att jag inte tog med mig ett paraply...

Sambon har fått en mobil nu. Vi fick köa 3 gånger inne på Elgiganten för att få fanskapet. Först en gång för att få hjälp av en försäljare. När hände det senast, att du kudne befinna dig inne på Elgiganten/OnOff/Siba i mer än 30 sekunder utan att bli antastad av en försäljare?? Men nu var de minsann på kafferast hela bunten. Sen fick vi ett papper på vilken telefon vi skulle ha, och fick ta med oss papperet till kassan och betala papperet (kö 2). Sen var vi tvugna att köa vid varu-utlämningen för att äntligen få den orangea mobilen. Lång tid tog det också, så pass att vi började fundera på om killen gått vilse därinne på lagret.

Sambons nya mobil har kompass, ficklampa och radio. Den kan ta fram aktiekurser, polarfakta och erbjuda ett personligt fitnessprogram. Polarfaktan kan säkert komma till nytta om han träffar på en isbjörn, och är isbjörnen vilse kan han ju alltid ta ut norr åt honom. Länge leve teknikens framsteg! Eller inte.

Dagens sanning:
En snobb sätter sig utan att ändra en min på en igelkott bara för att någon sagt honom att det är en stol designad av Picasso.


/Stirling Moss

Här går hon, eller inte.

det går att diskutera nämligen, ur flera synvinklar. De ena synvinkeln bottnar i att jag full av iver och tåga (det här var mitt bidrag till att återanvända trevliga gamla ord) i måndags kväll gick på ett bodypump-pass. Det var trevligt, tills jag kom hem och upptäckte träningsvärken som bosatt sig i min kropp. Sedan dess kan jag inte gå. Jag stapplar fram och gnäller, muttrar.

Jag hade en vag förhoppning om att E, som fegat ur från de senaste träningspassen, skulle dra någon ursäkt idag också, så att jag skulle kunna missa dagens pass. men det gjorde hon inte. Idag minsann, när jag fortfarande har skitont, hade hon minsann tid. Så om en halvtimme mina vänner, så ska jag hoppa runt på ett Low Intensive pass. Gud hjälpe mig.

Såg att mijöpartiet dammat av en gammal vägskylt med en dam i klänning, och nu vill att övergångsställena ska förvandlas till varannan damernas. Hur korkat är det? Hur tänker de? "Nu ska vi göra något åt de snedvridan könsrollerna och könsfördelningen på vägskyltarna. Så då sätter vi upp nya skyltar på kvinnor, I KJOL!"

Jag har inget emot kjolar. Det är ett trevligt plagg, jag har själv gått i kjol i fyra dagar i sträck just nu. Men OM vi nu ska göra något kreativt åt Herr Gårmans domination över det offentliga rummet, så är det kanske inte ett framsteg direkt, att sätta dit en kvinna som måste avbilds som en relik från 1950?? Är det jämlikheten somMIljöpartiet ville uppnå? Att ta oss tillbaka till 1940-talet, då kvinnor inte fick ha långbyxor, om de inte ville framstå som trash??

Idag när både män och kvinnor faktiskt har byxor oftast, så behöver vi väl ändå inte ta till sådana här saker. Jag lovar att jag kan överse med Herr Gårman (som jag för min del mest sett som en streckgubbe/streckkvinna) och inte som en Herre, bara jag slipper små fina bilder på kvinnor i kjol, med nättare skor som trippar över gatan. Hon tar säkert hoppsa-steg också, för det är väl den kvinnorbilden de har på vägverket. Snälla Miljöpartiet, var det här verligen så genomtänkt?

Dagens mening:
Det är aldrig försent att ge upp!
/Rolf Zetterlund

Play-dejt för tre

Jodå, det är riktigt, det är vad som pågått här i helgen: en play-dejt för tre personer. Och innan ni får några läskiga idéer om vad detta innebär så kan jag bestämt dementera allt snusk. Vi har inte blivit swingers.

Play-date, i ordets egentliga amerikans-hemmafru/mamma-bemärkelse, är när mammorna kommer överens om att de små barnen kan få träffas och leka. Min sambo har haft en sådan den här helgen, vilken han självklart planerat alldeles själv, men jag kan ju inte låta tillfället gå mig ur händerna, att leka med orden =) Så hur trist det än verkar, så kommer play-dejt skämten att fortsätta hagla några dagar till, enkom för att jag kan. Hahaha! *skrattar diaboliskt*

Till skillnad mot åttiotalets golfänkor, får vi respektive till en dataspelsberoende man (ni vet vilka ni är) åtminstone ha kvar våra män i huset. Vi vet var de befinner sig, kort sagt. Framför datorn. Någon gång då och då befinner de sig i ett annat hus, någon annanstans (kanske 40 mil hemifrån) men alltid framför sin dator. Nu ska ingen tro att jag klagar, för det gör jag inte. För det första så får jag ha både tv:n och min egen dator ifred, och för det andra så sitter han inte längre bort än att jag kan kittla honom om jag vill (eller störa honom på det sätt jag finner roligt för stunden, kanske genom att prata väder/mat/helgplaner etc). Dessutom så är det betydligt trevligare att han har ett intresse som inte innebär att han samtidigt försöker fly från hemmet =)

Denna helg hade vi alltså lånat V:s sambo; H, som spenderat helgen på vår soffa, framför sin dator. Det har varit trevligt, de har spelat, jag har pluggat och sett på film och däremellan har vi fått extra sällskap vid maten. Jag såg framför mig en oerhört produktiv helg när H klev in genom dörren i fredags kväll. Nu skulle jag minsann läsa ikapp och ägna tiden och produktiva studier. Jojo. Fredagskvällen ägnade jag åt att se klart första säsongen av "The Closer", en underbar polisserie som går just nu, på lördagskvällarna (se den om ni har möjlighet).



Sen gav jag mig på den relativt nya filmen "Som man bäddar", men den gav inte alls lika mycket glädje. Faktum är att jag slängde den i ren ilska efter att endast ha sett 20 minuter på den. På den tiden hade filmen hunnit få mig att ge den omdömen som sexistisk, felaktig, egocentrisk och råttskit för att bara ta några exempel. Så jag slängde den, hårt. Tyvärr, insåg jag senare. Det största nöjet med dåliga filmer är ju att kunna trasha dem riktigt ordentligt, och för att kunna göra det så krävs det att man sett hela filmen, och inte bara 20 minuter. Så jag fick vackert be sambon att skaffa fram den igen, så att jag kan se skiten till slut. Fatta att det är sånt här den svenska filmbranschen har mage att gnälla över att jag inte vill betala fullt biljettpris för att se. Det finns inga ord för sådan dumhet. Det skulle möjligen vara "Som man bäddar får man ligga".

På lördagen var all min film slut. Jag såg till och med den tecknade Askungen från 1950, men den var inte speciellt underhållande. Sen råkade jag installera "Zoo Tycoon" på min dator, och satte igång att bygga djurparker för glatta livet. Sen var lördagen slut. KLockan var 2:30 när jag tittade upp igen, efter många timmar. (Inte för att de andra saknat mig, jag sitter ju en meter ifrån dem, och de var ju rätt så upptagna av sitt eget spel.) Så i ärlighetens namn får man säga att vi är tre, inte två, som haft en play-dejt den här helgen...=)

Idag har jag pluggat en aning, och surfat. Men mest har jag funderat på hur jag ska kunna bygga om gångarna i min djurpark utan att störa besökarna för mycket. Jag antar att det är sådant man kan oroa sig över så länge man kan ha play-dejt, utan några barn...

Dagens sanning:
It's never too late to have a happy childhood.
/Tom Robbins

När livet inte blir som man vill

Det gick inte riktigt som jag planerat, det gör ju sällan det. Fast jag är så himla bra på att planera. Jag är en väldigt strukturerad person, gör Exceldiagram, budgetar och listor på allt som tänkas kan. Fast ibland så hänger ju saker och ting på andra personer också och då blir det gärna lite fel.

Som mina glasögon till exempel. Vi åkte in till Triangeln (köpcenter) i lördags, för att småhandla lite, och så hade jag tänkt att bara hoppa in sådär lite casual till en optiker och be om en synundersökning och prova ut ett par glasögon. Det fanns pengar, jag hade tid och vi hade lagt tillräckligt mycket pengar i biljettautomaten så att bilen inte skulle få böter. Men så sabbade de mina planer med att påstå att man måste beställa tid i förväg, och att det är minst en veckas väntetid. Blä. Jag hatar när jag bestämt mig för att göra saker och så är det någon annans jävla rutiner som förstör. Varför kan inte bara hela världen kretsa runt mig och när jag vill göra saker!? *jodå, liite ironisk är jag allt*

Så då åkte vi till Mobilia istället, för att testa där, men de hade mage att säga samma sak. "Beställ tid för 17 gubbar" (eller något lite mera diplomatiskt och inte lika Åsa-Nisse-aktigt). Så då gjorde jag det, där också. Så nu har jag två tider för synundersökning, men jag ska gå på den på Mobilia, för hon var mycket trevligare än nissarna på Triangeln.
Sen var jag tvungen att tröst-shoppa ett nagellack i en speciell nyans, som jag sett på något blogg (som jag inte hittar igen) ska vara inne i höst. Jag letade igenom hela Kicks innan jag hittade en nyans jag var nöjd med, fast flaskan kostade 125kr och jag är snål och tyckte att det var hutlöst för ett nagellack. Jag är snål när jag handlar till mig själv (eller så kan vi säga det på ett trevligare sätt att "Jag bejakar Smålänningen i mig"). Fast sambon övertalade mig att köpa det. Det brukar vara så när vi handlar, att jag snålar och tycker inte att jag behöver något och han gör sitt bästa för att övertala mig att handla skor, handväskor, kläder och vad jag nu vill ha, och sen blir han smått skrämd av världen när jag inte bryr mig om att ta hans erbjudande och genaste springer in på närmaste väskaffär och handlar för 10.000kr på det där Visa-kortet jag heller inte vill ha.
På väg ut från Mobilia frågade han sig faktiskt hur det kom sig att just han hamnat ihop med den enda tjej som inte vill handla, när han verkligen inte har något emot det. Jag log och svarade något om att det var universums sätt att bry sig om honom och se till att han inte blev utfattig, för med en sådan generös man behövs det en sån som jag. Fast jag ska inte säga annat än att jag uppskattar att ha en sambo som inte får nervösa utslag av att flickvännen letar rätt nagellacksnyans på Kicks i 15 minuter och går igenom alla nagellacksflaskor i hela affären. Jag vet att jag har mera tur än jag förtjänar.

För övrigt var det inte bara glasögonen som jag inte kunde få när jag ville. Jag försökte att kopiera ett kort förra veckan och tänkte ta en fika under den timmen det skulle ta. Men det finns ingen fika som räcker i en vecka, så när jag hämtat mig från beskedet att jag skulle få vänta så länge fick jag gå hem med min lilla lapp, och tackkorten jag skulle skicka får vänta ännu en vecka eller två. Fast det har redan gått flera månader, så de jag ska tacka har redan tappat all tro och förhoppning på min uppfostran i det avseendet, så det spelar ingen roll längre.

Inte ens sambons nya mobil gick att få tag på. Jag blir galen på att inte kunna få tag på honom, och det blir problem hela tiden för att vi båda behöver telefonen. Dessutom så lovade jag honom en mobil i 30års-present för 9 månader sedan (som han aldrig fick eftersom det är så det är att leva som fattig student, man tvingas bli jättebra på att låtsas att man faktiskt kunnat köpa födelsedagspresenter till den andre, som normala människor gör) så det var minst sagt dags nu att köpa en. Men den rätta modellen fanns naturligtvis inte, så det är bara att vänta. Börjar jag låta tjurig?? *l*

Telefonförsäljningsjobbet jag sökte fick jag inte. Det svider, hysteriskt mycket, för det är ett skitjobb, som de flesta inte ens vill ha. Jag vet inte ens vad det var för fel, för allt lät hysteriskt bra på intervjun. Sen skickade han bra ett sms och sa att jag inte fick jobbet. Så all planering jag hade gjort upp för vad som skulle hända med mina nya extrapengar gick upp i rök. Jag surar fortfarande, men har beslutat mig för att avsluta det kapitlet med sambons förslag till förklaring:
"- Han kanske blev hysteriskt förälskad i dig och kände att han inte skulle klara av att leva sitt liv med dig närvarande där varje dag, när han inte kunde få sig. Så då var det enda han kunde göra att inte ge dig jobbet!"
Det känns som en betydligt bättre förklaring än att jag skulle ha gjort bort mig på intervjun, att han tyckte jag var dum i huvudet eller att han bara anställer blondiner av personliga skäl. Så trots att jag nu givetvis hatar honom (han som inte gav mig jobbet såklart!) så kan jag ju inte förebrå honom för hans goda smak... *l*

I måndags började jag träna igen. Det var skönt att komma igång. E, som brukar träna ihop med mig, hade avsagt sig all form av träning innan den 17:e, men nu var det ju efter det så jag ringde upp henne. Hon ville inte, visade det sig när alla hennes ursäkter var slut, för att jag löste problemen åt henne. Slutet av samtalet tyckte jag att jag påminde om någon av de där äckelhurtiga tränarna i barntarprogramen på Kanal 5, och hon var desperat och fick ångest över att jag var så hurtig *l*. Så jag fick vara hurtig själv, iaf den här veckan också, tills lönen kom, bestämde vi. Jag är inte totalt hjärtlös =) Fast jag tyckte att det var hysteriskt roligt att få vara den som inte ägnade samtalet åt att försöka komma undan träningen. Nya roller är underhållande =)

Så efter samtalet med E beslöt jag mig för att gå själv. Jag hade beställt nya träningskläder för att pigga upp mig lite. Men byxorna var för långa, så 1h och 15 minuter innan träningen började bestämde jag mig för att lägga upp dem (varför börjar man alltid sådana projekt i sista minuten?). Jag har en symaskin, men symaskiner har aldrig gillat mig (och jag gillar inte dem) så jag började med nål och tråd. Det gick bra, men tog tid, och klockan gick oavsett att jag hotade dem med stryk om den inte stannade, så efter 20 minuter gav jag upp och slet fram symaskinen.
Ingen tråd med rätt färg på spolen. Jag varken orkade eller tyckte att jag hann sätta mig in i hur man spolar upp tråd på spolen, så jag gjorde det för hand. Det är svårt med långa naglar kan jag intyga. Hur många varv i minuten jag kom upp i vågar jag inte gissa på, men efter ett tag bestämde jag mig för att det fick räcka, och började att trä maskinen efter bästa (nej, min) förmåga, vilket inte vill säga mycket. Kortversionen är att tråden snodde sig, maskinen bråkade, jag svor, gick lös på den med pincett och sax för att lösa upp härvan, klippte och sydde för glatta livet och en halvtimme innan passets början var byxorna upplagda och jag var slut. Snyggt upplagda var de visserligen inte alls, men jag nöjde mig med att slippa trampa på dem (och som jag senare så fyndigt återgav historien till V: "Ingen ska ju ändå syna mig i sömmarna"). Sen tog jag en taxi till träningslokalen.

Dagens sanning:
It's a biiiig mistake to allow any mechanical object to realize that you are in a hurry.

Överarbetad eller smartlat?

Känner ni till hur det är när man har massor att göra, tar på sig mer och mer men samtidigt inte gör ett skit? Eller, det gör jag ju, jag gör en hel del, men inte riktigt så mycket som jag skulle göra.

Det nya modeordet är "smartlat". Det stod i min nya Amelia (som jag köpte i brist på bättre tidningar och mot bättre vetande) och det hade ju varit intressant, men jag har inte läst artikeln ännu, så jag får gissa mig fram till vad det betyder. Troligen något om att man bör satsa på de uppgifter som är viktigast och skippa de som är mindre viktiga som egentligen inte spelar någon roll. Lata sig på rätt sätt helt enkelt. Undrar om jag gör det? *l*

Jag går på 2 kurser och läser alltså heltid. Jag planerar att söka en tredje kurs nu, så att jag alltså kommer att plugga 150% i väntan på ett jobb. Samtidigt söker jag jobb lika frenetiskt som förut (villket arbetsförmedlingen anser är en heltidssyssla)så då lägger vi till 100%. Desutom väntar jag på besked från ett extrajobb som telefonförsäljare på kvällstid (nu är vi uppe på 270%) och detta tänker jag få att gå ihop med träning två gånger i veckan samt en massa styrelsemöten i bostadsrättsföreningen. Ser det ut som att jag ska sova alls i höst??

Jag bara skakar på huvudet åt mig själv. Det är inte rimligt att göra såhär, men jag tänker göra det iaf. Men jag har fortfarande inte läst något till mina kurser, är tvungen att komma ifatt där. Vi får sortera in det under benämningen "smartlat", för det låter mycket mera positivt att beskriva sig så än som en idiot som tar på sig mer än hon klarar av. Antar att det får bli någon form av utvärdering runt jul (när man inte har något annat att göra)..

Jag ska skaffa glasögon. Jag undersökte synen i 6:an, då sa skolsyster att jag var en hårsmån från att behöva glasögon. det intressanta var att när jag gjorde syntestet i samband med körkortet ett antal år senare såg jag sämre, men optikern hävdade att jag hade fullt godkänd syn. Men eftersom jag sedan dess har vant mig vid att hamna närmare och närmare papperet och dataskärmen samt att jag har svårt att läsa avlägsna vägskyltar så är det bara att inse att jag behöver dem. Glasögonen alltså, körkortet har jag redan och optikern vet jag inte vad jag skulle göra med.

Jag funderar på vad jag ska ha för glasögon och hur det ska se ut. Ska ta med mig sambon som smakråd. Vi har alltid totalt olika smakuppfattningar, det är skrattretande. De kvinnor han tycker ser bra ut tycker jag ser vidriga ut (och nej, det beror inte på svartsjuka) och vice versa. Det ger en konstig känsla av att han antingen måste ha gått emot sin smak totalt när han blev ihop med mig, eller så ser jag ut som skit. Jag frågar ibland, men han är inte så positiv till att utveckla sina tankegångar och urvalskriterier för mig. Vet inte om det är att betrakta som att väna om den personliga tryggheten eller som smartlathet. *l*

Jag har en tanke om att jag skulle passa i sådana där "sekreterar-glasögon", och för en gångs skull är sambon överens med mig. Om detat bådar gott eller inte återstår att se. Vi följer utvecklingen med spänning..

Dagens sanning:
Jag älskar dead-lines.
Jag gillar det svischande ljudet de åstadkommer när de rusar förbi.
/Douglas Adams

När jag inte är här

Yeh, yeh, yeh. Jag vet att jag inte skrivit på länge. Faktum är att det ger mig lite ångest, iaf så tänker jag på det. Men jag vägrar att skriva korta meningslösa inlägg om vad jag åt till middag, för det är varken ni eller jag intresserade av att läsa. Så enda lösningen på problemet är att jag skaffar mig ett intressantare liv, så att jag får något att skriva om. Eller så krävs det att livet är lite mindre intressant vissa dagar, så att jag vill-vågar-och-kan dela med mig av det =)

Vi var på bio i helgen. "Batman begins". En riktigt bra film, som absolut var värd varenda öre och t.o.m. varje minut i biostolen. Biostolar är ju ett kapitel för sig. För 15 år sedan var man lyrisk över dessa biofåtöljer som fanns på de stora biograferna, för i jämförelse med de hårda fällstolarna på centralortens bio så var de himmelriket. Men ärligt talat; finns det någon som sitter bra på bion?! Benutrymmet är litet och hur 17 kom någon på idén att biobesökarna skulle dela på armstöden!! Det var väl någon närhets-fanatiker (av den typen som tycker att alla ska berätta om sig själva, att vi ska göra tillits-övningar och leda varandra i ett mörkt rum, och åka på resor till stugor i vildmarken ihop med människor vi inte vill lära känna, när vi bara tänkte gå in på det lokala ICA och handla lite mjölk) som tyckte att det var en god idé att alla får dela armstöd. "För då blir det ju mysigt med närhet och så får man naturliga tillsfällen till samtal". Jovisst. Eller så har man ont i armen för att man måste sitta snett för att inte riskera att plötsligt hålla handen med någon man inte känner. Eller så går man inte på bio.

Filmen var bra iaf, fast jag var mera impad än sambon, som gillade de äldre Batman-filmerna, som verkligen inte besitter något som helst värde för mig. Se filmen! Kaffet var gott också, även om det var dyrt. Vi drack kaffe i foajén och pratade bort en timme medan vi väntade på att filmen skulle börja. Tur att man hinner umgås ibland så att man minns att man faktiskt lever med en väldigt trevlig människa. Det kan ju vara svårt annars att vinna sociala pluspoäng på uttalanden i vardagslivet av typen "Skicka mjölken!", "Har du betalat räkningarna?" eller "Var i helvete är mobilen?".

När vi kom hem från bion såg vi på film. Den nya Wallander-filmen. Den var hyfsad, fast till den här filmen så behövde man ju inte sitta illa, eller oroa sig för att hålla hand med fel person.. =)

Dagen sanning, inspirerad av en stor romantiker och en trevlig helg:
Att skriva brev till sin käresta är som att rita en skinkmacka när man är hungrig.
/Carl Gustav Lindstedt

Orkaner och kanaler

I måndags började jag skolan, igen. Det kändes faktiskt väldigt skönt att komma tillbaka, och det är skönt att inte vara en del av arbetslöshetsstatistiken, även om jag egentligen är det, eftersom jag pluggar i väntan på att få ett jobb.

När jag kom innanför dörrarna träffade jag L. Vi utbytte genast komplimanger och nyförvärvad smalhet (jag) och tillika nyförvärvad rundhet (hon), och skrattade gott åt att vi återigen hamnade på samma plats. L var närmligen den fösta jag lärde känna för några år sedan när jag började plugga, och nu var vi här igen. Anledningen till att L inte ilsket gick därifrån när jag påpekade att hon gått på sig är helt enkelt att det berodde på en mycket positiv viktuppgång, nämligen graviditet. Jag har nu 1 vän kvar som inte har barn, L har länge legat på den listan över personer jag kan tänka på som en buffert "L har fortfarande inte barn så då är det inte stressigt att jag inte har heller, det är fullt normalt att inte ha barn i den här åldern" osv. Nu är det bara jag och E kvar. Nejdå, jag har inte alls ångest.

Skolan har lämnat in min c-uppsats till en tävling, fick jag veta i måndags. 25.000 kan man vinna. Håll tummarna för mig!! Jag vet inte riktigt när tävlingen avgörs, eller vilka kriterierna är, men jag hoppas att jag är bäst. Jag behöver 25.000kr. Fast det gör väl de flesta =)

Min andra skoldag var på en helt ny skola där jag aldrig varit förrut. Förvirrningen var enorm, men det är väl vad man kan vänta sig när byggnaden heter Orkanen. Den var stor och glasig och jag hade ingen aning om vart jag skulle, men lyckades hitta rätt. När jag väl kom dit blev jag iväg skickad för att skaffa ett passerkort, så det var bara att knalla iväg igen. Jag har aldrig haft ett passerkort innan, ni vet ett sånt där som ser ut som ett leg, som man har runt halsen. Som ett backstagepass, fast knappast lika coolt. Passerkortet ger bara tillgång till skolan på kvällstid och möjlighet att använda datasalen. Jag funderade på att fråga om möjligheten att lägga in ett öltält också, men avstod. Uppropet var skittrist och bestod i 30 minuters info, där vi fick veta allt utom det man vill veta, och därefter fick alla 50 elever presentera sig själva. Det tog ungefär 1h. Sen fick vi gå hem. Jag fattar inte varför de ska envisas med sådana saker som presentation av 50 personer. De flesta såg ganska uttråkade ut efter 5 minuter redan, eller så var det bara jag. Det var svårt att avgöra, jag var lamslagen av tristess.

Det trevligaste var att gå hem, och det menar jag inte på det elaka sätt som det låter. Orkanen ligger nämligen på högskoleområdet nere i Malmös hamn, och det är till och med sjöutsikt från klassrumsfönstren. Så när jag gick hem vis 19 lyste solen lagom varm från en klarblå himmel, och det blåste från havet när jag gick över den bro som ledde över kanalen. I hörlurarna sjöng Cornelis "Ingrid lilla se hur strömmen dansar, alla böljorna har vita fransar" och hela livet kändes som en musikvideo (även om jag är medveten om att varken Cornelis eller Taube var så väldigt inne på den typen av media). Det var helt enkelt ett sånt där ögonblick som man ramlar över ibland, då livet känns så där perfekt att det inte känns verkligt längre. =) Mp3 spelare är underbara uppfinningar (jo, det var ju även freestylen när den kom) för den ger den riktiga människan möjligheten att leva livet till ett soundtrack!

Vi har jagat Depeche Mode biljetter sedan i måndags när de släpptes. Allt körde ihop sig på en gång, allt som kunde trassla trasslade, och trots hjälp från en massa människor så blev det inga biljetter. Vi hade egentligen gett upp igår, men så tittade jag på blocket och fick lite nytt hopp. Det fanns biljetter till salu! Vi har tom fått kontakt med en som vill sälja sina och sambon försöker just nu få tag i dem. Jag vågar inte tro på det ännu, men vi håller tummarna för att det blir en konsert i Göteborg i februari, även för oss. Vi får väl se. Det känns som att livet just nu pendlar helt obegripligt mycket mellan himmel och helvete. Vi får väl se vart det slutar. HÅll tummarna för att optimisten i familjen får rätt!

Dagens sanning:
It's a biiiig mistake to allow any mechanical object to realize that you are in a hurry.

Vem är konsumenten??

Det går en löpeld genom bloggvärlden just nu. Den kallas "Hej Konsument", oklart varför. Till mig kom den från crrlys blogg, där jag hittade den, och eftersom jag är så oerhört svag för att få prata om mig själv (varför bloggar man annars *l*) så tänker jag svara. Ombedd eller ej =)

"Hej Konsument!"

Senaste impulsköp: Köpte en liten chokladkaka när vi var i affären tidigare idag. Jag såg bestämd ut så att sambon inte skulle ifrågasätta mitt beslut, med tanke på att jag började om med viktväktarna idag...
Bästa promenad: En klassisk prommenad genom Prag.
Favoritdryck: Vitt vin till fest, Minimjölk till vardags.
Äter lyxmiddag på: Jeansens Böfhus om vi går ut.
Favoritgata: Unter den Linden, bara för att namnet låter så fint och att hotellet med samma namn har världens bästa hotellfrukost =)

Bästa förfestmusiken: Det mesta som är glatt och fartigt!
Reser helst till: Norrut till familjen eftersom det aldrig blir ofta nog.
Bra gå bort-present: En rolig bok eller ett gott té.
Favoritlyxartikel: Nattkräm och chokladpudding.
Älsklingsljud: Bra musik och komplimanger.
Senaste upptäckt i Stockholm: Sist jag var där upptäckte jag hur mycket jag faktiskt gillar Depeche Mode.

Favoritgalleri: Min mammas privata studio där hon målar tavlor, "Galterian" (för att den ligger i ett gamalt uthus som eventuellt varit svinstia innan).
Tidning jag gillar: Genus och Larsson.
Favvosajt: www.mugglenet.com
Här bjuder jag mamma på middag: Om jag skulle bjuda henne på middag så skulle vi gå till en pizzeria, för hon säger jämt att hon saknar det.
Favoritförort: Haha. Knippefloe.
Fikar gärna på: Mammas veranda.
Favoritbutik: Lagerhaus, alla bokhandlar och alla secondhand affärer som säljer prylar och möbler.

Bästa lunchställe: Åt på skolan idag, det var gott. Visst har jag glassiga vanor *lol*.
Favoritgrönsak: Grön paprika.
Favoritfärg: Beror på vad. Men vinrött gillar jag starkt.
Favoritmärke: Jag antar att det syftas på kläder, men jag _har_ inga märkeskläder.
Favoritdjur: Katt som husdjur. Annars beundrar jag vargar.
Bästa nu levande regissör: Om regissören är den största behållningen filmen så kan det inte varit så bra =) Är sååå dålig på att uppskatta regissörer.

Stjärna jag vill träffa: Kan inte tänka mig att träffa någon jag inte skulle ha något att prata om med, och den enda jag kan tänka mig att prata med är Jan Guillou. Men jag tror tyvärr inte att vi skulle gilla varandra, alls.
Favvoskor: Mina vinröda kängor.
Klädkonto per månad: Generellt obefintligt.

Modeförebild: Vet bara en massa människor som klär sig hemskt.
Motionerar: Två gånger i veckan, numera inte lika motvilligt som förr.
Mest överskattade affär: Monica Lewinsky-affären.
Dyraste jag köpt: Lägenheten. Och min vackra hatt var väldigt dyr i förhållande till vad en hatt bör kosta.
Mode jag aldrig vill se igen: Tennisstrumpor uppdragna över byxorna, taxklackar och tyvärr, de byxor med vida lår och smala ben som är inne nu igen.
Favoritprodukt på systembolaget: Bailys. Eller kärringdricka som min syster skulle ha sagt.

Bästa fyllekäket: Pizza.
Dansar helst till: Allt!!
Senast gnolade: Någon Taubelåt om en Ingrid.
Senaste fyndet: Nya träningsbyxor.
Bästa romanen: Jane Eyre, Stolthet och fördom, Aprilhäxan gahhh!! det finns så många!
Bästa diktsamlingen: Läser inte dikter.
Favoritprodukt på apoteket: Allt som tar bort tillfällig smärta är väl väldigt omtyckt just då =)

Fulaste färgen på kläder: Orange, gult
Går bort just nu i min cd-spelare: All form av rap, soul och rnb.
I min cd-spelare: I min mp3 spelare finns Cornelis sjunger Taube, Carolas nya skiva, musiken från serien Arns rike, Bon Jovi, The Phantom of The Opera (hela föreställningen), någon ny samlingsskiva och en Gwen Stefani.
Beställer i baren: Vitt vin eller White Russian.
Användbar pryl: Datorn.

Dessa vill jag ska svara på "hej konsument": Alla som vill och orkar. Speciellt V som inte skrivit på länge =)

Saker som skrämmer mig

Världen är galen. Vissa dagar känns det bara så. Det finns så mycket idioti som bara rullar vidare, inget ändras. Jag skulle vilja skriva om något trevligare men just nu känns det som att jag drunknar under (ursäkta uttrycket) alla katastrofer och olyckor i världen.

Händelserna i New Orleans är så tragiska att det är svårt att ha något nytt att säga om dem. Jag kan bara fråga mig hur världens rikaste land kan misslyckas så kapitalt med att ta hand om ett problem som aviserats i förväg!! Det var ju knappast så att de blev överraskade, eller borde ha blivit. Om jag var strandsatt i det helvete som fortfarande kallas New Orleans av omvärlden, skulle jag också bryta mig in i affärer och plundra. För hjälpen kommer ju inte, det finns varken mat eller vatten till de flesta. Men istället för att låta soldaterna ta hand om problemet (alltså hjälpa de nödställda och ge dem mat och vatten, husrum och vård) så skjuter man dem istället! Vad ska man säga, visst det blir ju färre nödställda, men det var kanske inte riktigt så vi andra hade tänk oss lösningen...
Michael Moore har som alltid en träffande kommentar på USAs problem (läs: Bush), här i ett öppet brev till presidenten.

http://www.michaelmoore.com/words/message/index.php?id=183

Halva Sverige står i lågor. Pyromaner bränner ner hus på löpande band och drar sig inte för att ge sig på kulturarvet heller. Jag förstår att det handlar om sjuka människor, som behöver hjälp, men jag kan inte låta bli att hata dem iaf. Till skillnad mot skadegörelsen i New Orleans finns det ju ingen mening med det här, bara förstörelse och innebrända tvååringar. Jag är jätterädd för bränder. Tänker ofta på vad jag skulle kunna rädda om det började brinna, hur vi skulle ta oss ut. Kattens bur, som vi aldrig använder, står och tar upp plats i klädkammeren, och den är i vägen minst 1 gång om dagen. Men om det börjar brinna så skulle det aldrig gå att bära ut katten utan buren. Dessutom kan det ju dröja flera dagar innan man får någonstans att ta vägen igen. Usch, börjar man tänka på hur många potentiella pyromaner det kan finnas i Malmö, eller att den här staden skulle kunna läggas under vatten lika enkelt som New Orleans så börjar man hyperventilera. Och det är inte riktigt så jag tänkt att tillbringa min helg.

Skolan har börjat för de flesta, mina lektioner börjar på måndag. Igår var jag på biblioteket och hämtade 5 tjocka böcker som jag reserverat, eftersom det inte finns en möjlighet att köpa all kurslitteratur man behöver, om man dessutom vill äta mat, och det vill man för det mesta, iaf jag. Så jag ställer mig i kö på böcker på biblioteket istället, och hoppas att det är just de böckerna som jag fått tag i, som ska läsas först. Troligtvis så kommer de 5 jag fått inte att behövas förrän i december och då har jag fått lämna dem ifrån mig för länge sedan.

Så nu har jag alltså officiellt börjat mina studier för året. Det är lika skrämmande som alltid, för jag avskyr att göra nya saker, och att träffa nya människor. Inte för att jag inte tror att det är trevliga, det är de för det mesta, men jag är egentligen hysteriskt blyg och har svårt att bli vän med nya människor. Det är inga problem att prata ytligt med människor, det kan jag göra ett tag, men att gå från ytligt prat till att försöka framställa sig som någon de skulle vilja vara vän med har jag jättesvårt för. Min vänskap med V är ett utmärkt exempel. Vi har kännt varandra i säkert 6 år, men det är kanske bara 2 år sedan vi började prata på telefon mellan våra årliga träffar (vi bor på 30 mils avstånd, och det är från början våra respektive som känner varandra). Idag pratar vi nästan varje dag, men det tog mig alltså 4 år att överkomma rädslan för att hon skulle tycka att jag var en en sån där skitjobbig flickvän till kompisen. En sån där som hon var tvungen att vara trevlig mot. Lyckligtvis så behöver jag inte noja över det längre.

Men nu när jag redan har min examen, och ska läsa kurser så blir jag ju tvungen att träffa nya människor, som jag naturligtvis redan bestämt mig för, avskyr mig. Jag går iaf inte dit med någon förhoppning om att hitta nya vänner *l*
Desutom ska jag gå två olika kurser. Jag är redan livrädd, och jag vet att jag kommer att vara tvungen att prata med dem. Tur att det inte är någon jävla nollning iaf. Jag genomled det i gymnasiet, och någon mera meningslös aktivitet kan jag inte tänka mig. När jag skulle börja på högskolan så tänkte jag verkligen inte uppleva det igen, oavsett innehåll. Lyckligtvis så hamnade jag på en skola dit folk kommer för att plugga, och inte för att leka, någon nollningstradition finns det alltså inte. Iaf inte på min institution. Jag har gått en hel utbildning, 3,5 år på högskola, och har fortfarande inte varit på någon sittning, haft min studentmössa på eller duschat iklädd overall (uttalas åverål på småländska =). Ingen jag känner har overall, så det var ju tur att jag slapp det. Jag funderar dock på att gå till kårhuset någon gång den här hösten, så jag iaf kan säga att jag varit. Men det är ingen jag prioriterar man om man säger så.

Dagens citat:
En vän är en som vet allt om en
och ändå tycker om en.
/Elbert Hubbard

Idag har den kommit!!

Äntligen kom den. Där där bra dagen som vi väntat på så länge, som vi så innerligt behövde och som dröjt alldeles för länge. Jag hade nästan gett upp och försökte tom skapa en fejk-version (se mitt inlägg "Positiviteter") men det gick ju knappast så bra.. Men idag!!

Sambon hade en tandläkartid (vi har äntligen råd att gå till tandläkaren, åtminstone den av oss som vill ;) och behövde därför ta ledigt halva dagen från sitt jobb (underbart att någon av oss fått jobb!! med lön!!) så vi fick en sovmorgon ihop, och sambon som jobbat 22h och sovit 8h sammanlagt på 2 dagar fick äntligen sova ifatt lite =)

När vi vaknade till liv hade posten kommit, och ett glatt brev från fk meddelade att de pengar som varit spårlöst försvunna sedan förra månaden idag satts in på kontot! Haleluja, mat!! Sambon fick mejl om att den datadel som strulat i ett halvår, och som vi skickat tillbaka nu är påväg och troligen här imorgon. Dessutom fick jag en trisslott med posten, som tack för en undersökning jag deltagit i. Sambon som fortfarande inte hämtat sig från den mirakulösa början på dagen vägrade gå hemifrån innan jag skrapat. Med tanke på allt annat som fungerat idag
så vore det inte mer osannolikt än något annat, att jag skulle vinna. Det gjorde jag inte, men det var kul iaf.

Sambon åkte till tandläkaren och sedan till jobbet. Jag käkade frukost i lugn och ro och log lyckligt åt tv:n. Mamma ringde och tackade för dvd:n med "The Phantom of the Opera" som jag gett henne. Sen pratade vi operett-minnen i tjugo minuter och var lyriska över musiken i filmen. Hon är cool min mamma. Jag antar att man verkligen är vuxen när man tycker det, att ens föräldrar är coola.

Solen har lyst från en klarblå himmel hela dagen, medan jag snabbstädade lägenheten. Jodå, man kan beundra naturen och det sköna vädret från köksfönstret, det finns ingen anledning att gå ut =)

När sambon kom hem ringde vi pizzerian och beställde mat, den första hämtmaten på minst 5 månader. Och gott var det.

Ikväll har jag lyssnat på jazz och beställt nya träningskläder och druckit gott té.

Det finns massor med saker i världen som jag har åsikter om, och som jag upprörs över. Men inte idag. Idag är det bara en alldeles underbar dag. Imorgon ska jag ha åsikter och skriva intressant igen, men idag är världen precis så god som den bara kan vara, och inget tränger in hit och stör mitt lugn.

Idag älskar jag allt =)

Dagens citat:
Om problemet är sådant att det går att göra någonting
åt det finns det ingen anledning att oroa sig för det.
Om det å andra sidan inte finns någon utväg, någon
lösning, är det också meningslöst att oroa sig
eftersom man ändå inte kan göra något åt det.
/Dalai Lama