"Blogga om vilken fantastisk människa jag är" sa hon då. Så nu gör jag det.
Det är svårt för vissa människor att få vänskaper. Jag är förbluffad över att det gick öht. Jag och Berenike blev ihoptussade i ett riktigt jobbigt sammanhang. Ni vet, när två kompisar vill träffas så blir deras respektive för eller senare ihoptussade också av bara farten, och det ligger ett social tvång i sammanhanget att även kompisarnas flickvänner ska gilla varandra. "The dark hell of parmiddagar" således. Det är, mig veterligen, rätt sällan det fungerar. Oftast så har vännernas flickvänner (eller vännernas pojkvänner) extremt lite gemensamt, mer än att de känner sig tvingade att få den här relationen att fungera hjälpligt så att deras älskling kan träffa "Stoffe" eller vad nu polaren heter. Så de är tysta och lider, och pratar barnmat/knyppling/hästar en hel kväll fast de spyr mentalt.
Som ni redan gissat så träffades Berenike och jag genom att Maken och hennes dåvarande var vänner. Bästa vänner. Det innebar för oss att vi umgicks i dagar eller tom en vecka i sträck, medan våra män stängde in sig i ett annat rum och lekte med sitt. I början, en rätt lång början, var det mest försagd artighet. Jag är inte typen som skaffar vänner snabbt, inte hon heller. Efter några år lossnade det. Några år till så sjöng vi ihop till "Sound of Music" soundtracket. Idag sjunger vi det fortfarande tillsammans, fast över telefonen. Vår vänskap överlevde det mesta, turligt nog. Bra vänner kan man inte ha för många av, även om man som jag oftast tar ett par år på sig att våga öppna munnen ;)
Hela idén med att skaffa vänner som vuxen är skrämmande. När man var liten så fick man naturliga möjligheter att träffa på folk. Som vuxen är det sällan så.
Bra vänner är vänner som inte håller med dig om allt, men som utan att blinka kan säga att de tycker precis tvärt om, och sedan skratta åt det. En bra vän är en vän som man kan väcka mitt i natten, som min syster lärt mig. En vän som inte svarar artigt på frågan "sov du?", utan som säger "Ja, jag sov som en stock. Vad gör du?". Nu ringer jag sällan Berenike vid den tiden, men jag vet att jag skulle kunna. Det är det som är poängen.
Tack för att du skulle svara om jag ringde dig vid 3:04 inatt.
Tack för att du är en så bra vän.
Jag är glad att jag fick en bästa vän. Jag förstod aldrig poängen med bästa vänner innan du hamnade där i soffan i den småländska ödemarken, och hade samma humor och kunde samma sånger som jag. Nu vet jag.
För övrigt, om du inte fattat det ännu så är det en fantastisk person. Bara så du vet.
och imorgon kommer du att tänka dig för när du ger mig ett nytt bloggämne att skriva om. (och är det någon annan som har lust att ge ett förslag är ni hjärtligt välkomna!)
(Och för att detta nu inte ska bli så smörigt att till och med Christer Sjögren skulle rygga tillbaka så lägger vi in en fin liten dikt. Håll till godo) ;)
