Mitt jobb och andras.

Det finns så mycket dumhet i världen. Tur att jag är så klok...

Våren har faktiskt kommit nu, himlen är blå, solen lyser och vinden är hyfsat still för att vara Skåne. Dagarna är jättefina. Sen slutar jag arbetet, och vips så regnar det igen. Och givetvis så har jag inte tagit med mig något paraply, eftersom det var fint när jag gick... Varje dag.

Jobbet är rätt trevligt nu för tiden. Jag uppskattar att äntligen få ha ett ställe där jag kan vara, och åtminstone teoretiskt kunna förvänta mig att det kommer en lön den 25:e och framför allt slippa arbetsförmedlingen fastbiten i hälsenan som en rabiessmittad räv som inte fått komma i närheten av rönnbär i hela sitt liv och därför är grymt sur och gniden.

Jag uppskattar till och med att jag nu efter nästan ett halvår känner mig hyfsat bra på att gå upp vid 7:00, så att jag på helgerna är utsövd och går upp självmant vid 9. Jag är gammal. Fast det innebär ju att jag när jag nu skriver det här har hunnit med en väldig massa saker redan, och min ledighet därmed blir betydligt längre. Snälla någon stryp mig innan jag säger att "man inte ska sova bort sin ledighet".

En sak som är jobbigt på jobbet är att våra kunder liknar folk, så att det är svårt att hålla sig neutral och inte skratta när man träffar dem. En kund (som dessutom är från ett grannland) är väldigt lik Lasse Berghagen, med kroppsspåk och en onaturlig munterhet. Tänk er en speedad Lasse Berghagen som pratar knackig engelska och aldrig vill gå hem. Det är den här kunden.

Nu i veckan fick vi en ny kund. Han är Björn Hellbergs lillebror, iaf kan man tro det för han har precis samma kroppspråk, samma sätt att prata och är jättelik (förutom att han har en kort sendbena och inte pottfrisyr). Han pratade till och med om tåg under en längre stund under vårt möte. Jag höll på att dö av undertryckt skratt!

Jag hoppas Mona Sahlin trivs på sitt jobb, för där lär hon få stanna. Läste idag att någon förfasat sig över att Mona rökt hasch i skolan. Jaha. Det spelar ingen roll, det vet vi ju. Mona Sahlin skulle kunna äta barn stående i talarstolen, hon skulle ändå inte få gå. Senast hade hon en "Meritlista" som var en meter lång, och det enda hon fick var en betald semester. Så föräldrar, håll i era barn. Skulle Mona vara hungrig kan ni knappast räkna med upprättelse...

Vart kommer SPAM ifrån?

Sambon fick ett mejl häromdagen. Ett mycket fint och sympatiskt mejl, från en lite föräldralös pojke i något sydligt Afrikanskt land. Sambon blev givetvis väldigt tagen av hans bistra öde och mejlade genast mig.

"Kan du tänka dig, han kan ärva nio miljoner dollar av en farbror om han bara kan
ordna med lite pengar först för att fixa papper och grejer.

Han lovar mig en stor summa om jag hjälper honom med det. Riktigt
hur en föräldralös kille i nåt afrikanskt land hittade min epostadress och
dessutom har internetaccess framgick inte men eftersom det står på
internet så måste det ju vara sant. "

Så det fick oss att börja tänka, på den lilla pojken och hur hans vardag blivit som den blivit. Och vi kom på det till slut.

Det är givetvis så att adoptionsbyråerna har tagit lärdom av andra statliga inrättningar. Ni vet outsourcing och så. Nu när högern dessutom bantar ner de statliga verken så blir ju givetvis en massa människor ännu mer överflödiga än de var innan och måste söka sig vidare. Det är alltså inte helt omöjligt att någon från den svenska Arbetsförmedlingen varit nere och föreläst för adoptionsbyrån i Gambia eller var det nu var.

Jag tycker synd om den lilla killen, för jag vet hur Arbetsförmedlingen fungerar. Det vill säga inte fungerar. Till alla er som inte vet kan jag säga att nästa gång en arbetslös berättar en hårresande historia för er om hur det går till på Arbetsförmedlingen så kan jag lova er att det är inte bara sant, det är dessutom inte ovanligt. Vad de än säger, så är det bara en liten liten bit av sanningen. Men det går inte att överdriva när det gäller nedsättande omdömen om Arbetsförmedlingen. De är värda ett ton med skit i huvudet varje dag.

Så vad säger då det om den lilla pojkens vardag? Tja förrutom hans annars så glättiga liv på barnhemmet så väntar honom nu käcka råd och tillrop som:

"Vadå inte blir adopterad? Världen är ju full av vuxna som vill ha barn! Sätt dig här vid datorn. Nu ska du skriva brev till minst 8 vuxna om dagen och be om att bli deras barn."


"Skicka ut spontanansökningar! Alla vuxna älskar att få brev från föräldralösa, och den dag de VILL ha barn så kan de ju lika gärna välja dig! Det är ju självklart att de sparar ditt brev i sin mejlbox i flera år, ifall de skulle vilja ha en liten Gambiansk pojke!"


"Gå och ställ dig utanför abortkliniken! Då är det ju bara att gå fram och fråga damerna som kommer ut om du får följa med dem hem, för då vet du ju att det "fattas" ett barn där! De vill säkert prata när de kommer därifrån..."


"Sök även sådant du inte passar för. Det spelar ingen roll om de annonserar efter en hund, katt, fönsterputsare eller danspartner. Om familjen inte får tag på något av det de vill ha så kan du ju bli tvingade att välja dig istället."


"Det måste bero på dig. Du söker inte föräldrar tillräckligt aggressivt!"


"Utnyttja ditt kontaktnät. Paulo blev ju adopterad, de kanske behöver fler? Vadå du känner ingen för att du är föräldralös!? Det är bara en dålig ursäkt!"


"Du ska få gå på en kurs där du lär dig att marknadsföra dig själv. Du måste bli säljande! Till exempel så kunde du övertygad dem genom att säga att du lovar att alltid städa hela huset."


"Förresten, vi kan ju låta människor låna dig i en månad eller två och utnyttja dig som de har lust. Sen kan de ju lämna tillbaka dig när de tröttnar och hämta ut en ny. Lite praktik är ju bara bra!"


"Du är nog inte tillräckligt motiverad. Det måste löna sig att bli adopterad. Från och med nu kommer vi att plocka bort 20% mer av din mat för varje månad du är föräldralös. Och våga inte skylla på att du skrämmer bort presumtiva föräldrar för att du är sjukligt smal!! Du är bara lat!"


Jag förstår att den stackars pojken är smått desperat. Det blir jag också av Arbetsförmedlingen.