Vuxenliv och kulturliv

Efter 4 års utbildning på högskola arbetar jag idag som:
Kock
Telefonintervjuare

ÅÅÅ vad jag är nöjd med min studieskuld till CSN...

Å andra sidan får man vara glad att ha något jobb alls, och att ha två är ju riktigt lyxigt. Även om de inte kommer upp i 40h/veckan ihop och inte har något med min utbildning att göra. Det är väl dumt att klaga, telejobbet är faktiskt ett rätt lyxigt jobb. Det är fina lokaler, vettig lön, bra chef och kollegor, ligger nära mitt hem och uppgifterna (att sitta framför en dator och prata i telefon ett par timmar om dagen) är ändå sådant jag gör på min fritid. Skillnaden är ju bara att jag inte kan ringa vem jag vill och att jag måste hålla mig till mitt manus när jag pratar.

Jag ska faktiskt jobba som matlagnings-kurs-ledare för barn några veckor framöver. Det är ett gäng barn som vill lära sig laga mat, och jag ska vara deras ledare. Jag får själv bestämma vad de ska laga för mat och jag får betalt för det. Det kunde också vara betydligt värre, ska bli riktigt roligt faktiskt.

Det sura är bara att jag hade hoppats på att få ett riktigt jobb, kanske tom med en heltidslön och inom något jag utbildat mig till. Jag är 26 år och det känns som att jag aldrig kommer att bli vuxen. Tänk om man hade vetat det när man var 15, att man skulle bli vuxen och den största önskan man skulle ha vore att få ett fast jobb (inget spännande exotiskt yrke här inte) med en normal lön (ingen hög lön, inte ens en bra lön, bara en lön som kommer en gång i månaden utan att man behöver undra vad man ska göra av räkningarna) så att man kunde få sätta sig i ett hus någonstans (nej ingen flådig lägenhet, lyxvilla eller så, bara en trist villa och slippa flytta mer i hela sitt liv). Vilka drömmar...



Tranan kom lite i förtid igår, och lämnade en blåbärspaj och vanlijsås. Vanligen kommer ju tranan natten till idag, och lämnar godis i stumpor, men en frödingepaj är svår att få ner i en strumpa.. Sambon har aldrig hört talas om Tranan-dagen, och skrattar åt mig och hade dessutom mage att påstå att det var en långsökt traditon som säkerligen var väldigt lokal (så lokal att det bara var min familj som uppfunnit och använde sig av den). Inte mera långsökt än en Påsk-hare som kommer med godis muttrade jag och påpekade att mina barn minsann skulle ha en tranadag, oavsett att de inte flugit så långt norr ut som Stockholm. Tänk att det kan vara sådana kulturförbistringar mellan Småland och Uppland. Vi får nog be Integrationsministern om hjälp.

Dagens citat:
"Jag vill mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville."
/Hjalmar Söderberg

Men, VARFÖR kan man inte klä in världen i rosa tyll?

För den som inte uppfattade mitt *host* subtila sätt att avslöja Min Stora Hemlighet i förra inlägget, så kommer här nu en version som inte kan missförstås:

VI SKA GIFTA OSS!!

Och JA, jag har hittat någon som vill gifta sig med mig. Det är inte bara som jag planerar ett bröllop och hoppas på det bästa, nej då. Den lilla rutan för Lämplig Brudgum är redan avbockad. Och JA han vet om det. Det var till och med han som friade.

Visserligen så behövde han nog inte fundera så mycket på om jag ville eller inte. Jag äger cirka 30 bröllopsmagasin och har en hemsida helt om bröllop. Så till skillnad mot andra damer kunde jag inte ta till knepet att gå och köpa en bröllopstidning och låta den ligga framme lite så där "cashual" på ett bord, och utgå ifrån att han skulle fatta vinken. Så mycket bröllopsrelaterat som jag omger mig om fanns det ingen subtil vink i världen jag kunde använda mig av. Inte en mindre subtil heller för den delen...
Förutom att hyra en brudklänning och gå runt med här hemma kanske, fast till och med jag tycker att det vore att ta i. Lyckligtvis friade han iaf, utan att jag behövde klä ut mig i vita lakan och humma "dam-damda-dam".

Bröllop gör folk galna, lite som fågelinfluensa och Galna kosjukan på en och samma gång. Hälsosamma människor faller offer utan att man förstår hur det gick till. Insjuknande blivande kvinnor brukar beskrivas som "Bridezillor" (kombination av Bride och Godzilla, en påhittade monsterödla som de gjorde film av för några år sedan). Eftersom jag redan varit "bröllopsgalen" i flera år så utgår jag ifrån att jag är immun mot sjukdomen.

Det finns tecken att hålla utkik efter, när man kan misstänka att bruden insjuknat. Då är det bara en rejäl öl och en timmes lyssnade på Alice Cooper som kan bota henne.
Tecken på insjuknande kan till exempel vara (som jag alltså svär att inte uppvisa):

• Man söker ivrigt efter någon som kan släppa ut duvor efter vigseln.
  
  
• Man anser att det är rimligt att lägga 700kr eller mer på en "caketopper".
  
  
• Man tillhandahåller själv de ris som gästerna ska kasta på brudparet för att bringa lycka, serverade i små hemsydda rispåsar som matchar tärnans klänning.
  
  
• Man tycker på fullaste allvar att det är rimligt att bruden ska bestämma hur tärnan ska ha sitt hår.
  
  
• Man brister ut i gråt över att servetterna inte är i exakt samma nyans som de inbjudningar man skickade ut, fem månader tidigare.
  
  
• Man tycker att det är en trevlig idé att låta trycka upp toalettpapper med en bild av brudparet, att placera ut på toaletterna i festlokalen.
  

För övrigt kan du läsa mera här om du inte tror på att folk kan bli galna av bröllop.

Dagens citat:
En av människans äldsta behov är att ha någon som undrar var man är när man inte kommer hem på kvällen.
/Margaret Meed

Konstgjorda kroppsdelar

Nu har jag varit försvunnen ett tag igen, men det var inte mitt fel. Jag var nämligen fysiskt oförmögen att blogga.

Jo, det är sant, jag kunde helt enkelt inte. Jag försökte, men jag nådde inte tangenterna. Svaret på frågan ni nu ställer är : Konstgjorda kroppsdelar! Går också under namnet lösnaglar.

Jag har aldrig testat lösnaglar förrut, det är inte så att jag är storkonsument. Settet jag använde mig av följde med någon veckotidning, minns inte vilken. Sen har asken legat och samlat damm i väntan på att jag skulle ta mig tid, för testa måste man ju. (Väl?) Med småländskt blod i ådrorna så måste man faktiskt åtminstone testa saker!

Så för några dagar sedan var det dags. För det första måste man hitta rätt storlek på lösnageln. Nu vet jag inte hur man mäter ut rätt storlek på en lösnagel korrekt, antar att jag missade den föreläsningen i högstadiet. Jo, jag har faktiskt haft ett ämne som hette "Mitt skönare jag" på högstadiet, där alla -givetvis bara tjejer- fick lära sig att lägga makeup och gå på studiebesök till en pedikyrsalong. Det var svintrist och jag vet inte varför jag gick kursen. Dessutom var den lärarinna som höll den lika spacklad som clownen Manne, så hennes teknik inom makeup var knappast något jag ville ta till mig...

Nåja, tillbaka till naglarna. När jag plockat ut några som verkade vara ungefär som mina, försökte jag skruva av korket på limmet. Det gick inte. Jag fick klippa av tippen för att få ut limmet. Sen började jag lägga lim på min nagel och ansträngde mig för att fort som sjutton få dit fejknageln. Sen skulle man trycka i 10 sekunder. När 10 sekunder hade gått satt undersidan av min tumme fast ovanpå min nagel. Eftersom jag som människa utvecklat ett smärre behov och brett användningsområde för just mina tummar fanns det bara en sak att göra: rycka loss tummen. Aj.

För varje nagel jag satte på blev det svårare att plocka upp en ny ur kartongen. Efter fyra naglar fick sambon rycka in för att plocka upp den nagel jag pekade på (med huvudet, inte med fingrarna gudbevas, de var ju upptagna av jättelika naglar nu!), och efter några naglar till fick han även ta över handhavandet av limstiftet. I bakhuvudet började det snurra en gammal JustD låt, om en tjej som tvingar sin kille att vara hemma och klippa hennes tånaglar. Jag fick dåligt samvete ett tag och oroade mig en smula för att han skulle ta sitt förnuft tillfånga och ta tilbaka frieriet, men det gjorde han inte. It must be löööv.

Nåja, när alla naglar var ditsatta, och sambon (eller M2B som alla bridezillor säger) fått återgå till mera manliga sysslor som att slakta fiender/monster på sin dator, synade jag resultatet. Naglarna var hysteriskt långa. Medan jag funderade på om det var meningen att de skulle se ut så, eller om man skulle ommodulera dem en aning, och i så fall hur, försökte jag att surfa lite.
Så länge jag bara använde musen gick det bra, sen försökte jag att skriva. Det gick inte! Mina jättenaglar gjorde att jag inte nådde tangenterna! Jag försökte som ett sista desperat försök att skriva med naglarna, men det gjorde hysteriskt ont, så det var bara att ge upp.

Så under några dagar har jag fått hålla mig i tysthet, iaf vad det gäller alla internetforum. Det har visserligen varit en fröjdefull tid för dess andra deltagare, men efter ett tag blev jag hysteriskt trött på att gå omkring och spreta med fingrarna och inte kunna göra något. Det suger att vara lyxhustru när det inte ens finns praliner (och Oprah sänds bara en gång om dagen). Inte heller kunde jag ta bort dem, eftersom det uttryckligen stod att man inte fick slita bort dem (och det dessutom skulle ha gjort hysteriskt ont!) och jag äger inget special-special-lösnagelborttagningsmedel, och att det troligen inte fanns på vårt lokala ICA heller.

Men det löste sig fortare än man kunnar tro. Vi åkte och storhandlade, bar ut sopor, städade en smula och badade katten. Sen var mer än hälften av naglarna puts väck. De sista lyckades jag peta bort efter en chansartad behandling av mycket varmt vatten och tvål. Äntligen var jag fri!!!

Nästa vecka provar vi peruker.

Veckans citat:
Det bästa sättet att glömma dina problem är att gå i för trånga skor.

Händelser i hörnet

Idag har vi äntligen hämtat ut tre paket som legat och skrikigt åt oss från ICA-butikerna, där de fått vänta i flera veckor. Ett bokpaket till sambon, ett bokpaket till mig, och min födelsedagsstol som ska sättas ihop någon gång under helgen.

Jag har bakat idag. Det händer inte ofta vill jag lova, men det händer. Jag blev ohyggligt sugen på äppelpaj och vaniljsås nämligen. Den är färdig nu, så vi väntar bara på kaffet. Jag har till och med tagit ett kort på äppelpajen, bara för att kunna bevisa att jag faktiskt bakat. Sambon har bidragit med kaffekokning och vispande av vaniljsås.

Jag kan bidra med receptet efter att jag smakat på pajen =)

MUMS

Agent 00Cee med rätt att svamla.

Jag vet, jag vet, jag har varit borta väldigt länge. (Är det någon som saknat mig??) Men det blir så ibland.

Den här gången berodde det i ett flertal saker (gör mig redo för att täcka mitt bristande bloggande med ursäkter) :

* Melodifestivalen:
Jag blev lite lätt uppslukad och all min bloggenergi gick åt till det. Men nu så har jag tappat lite fokus på den bloggen och hittat tillbaka hit =)

* En förkylning:
Jag däckade i en förkylning för en vecka sedan och har först idag börjat känna mig redo att ta mig an något alls utom glass (åt 3/4 av hela dajmglasskartongen i ett svep), kaffe (värmer en ond hals) och oseriösa mängder av film och skräptv. Den senaste veckan har jag avverkat Fun with Dick and Jane, Casanova, Rumor has it, Sweet home Alabama, Notting Hill och dessutom flera avsnitt av American Idol. Jag har varit begravd i sjukhet och det enda som muntrat upp är de rosa hjärtan som dekorerat snytpapperet. (Jag har nu investerat i nytt fint från Änglamark, min favvo med krokodiler och poesi på) =)

* En resa:
Vi var i Göteborg på Depeche Mode konsert i slutet på februari. Det var underbart med en hotellnatt, OS-finalmys på hotellrummet (med picnic och chips!), en jättegod middag ute på stan och inte minst den efterlängtade konserten (och konsertölen inte att förglömma!) på kvällen.
Med oss hem har vi var sin DM-mugg, en konsertplansch, en del foton och några presenter. Det var en bra resa.

* En hemlighet:
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är värdelös på att hålla saker hemligt. Jag har inga problem när det är andras hemligheter jag ska bevara, då är jag tyst som en mus. Men mina egna? Pytt. Det ligger inte för mig att dölja saker av mitt liv (jag har en blogg, det säger väl en del).
Var enda gång jag pratar med någon som jag inte ska avslöja något för så börjar det att krypa i kroppen, killa i halsen och hela jag blir sprickfärdig. Som tur är behöver jag inte hålla det hemligt för sambon den här gången, för vi vet alla hur bra det brukar gå när jag ska hålla något hemligt för honom. (Historien om när Cee låste sig ute, fick kontakta låssmed och svor att inte avslöja sitt syndfulla slöseri med ekonomiska medel för sambon. Det tog en halvtimme.)

Så vi kan alla vara överens om att jag inte är något het kandidat för ett spionjobb, iaf inte ett spionjobb där det finns risk för tortyr. Jag skulle ge mig bara de kom nära med en kanelbulle.

Följden av att jag för tillfället är hemlig, är att jag inte vågar blogga, för det är sååå svårt at fokusera på något annat. Det spelar ingen roll att man har tusen saker att skriva om för jag fokuserar bara på det jag inte får berätta iaf.

Läsare ombedes att INTE sammankoppla mitt extraordinära intag av Dajmglass med det faktum att jag har en hemlighet. Dessa äro icke sammanlänkade.

Dagens citat:
"Om du lever i en flod måste du bli vän med krokodilen."
/Gammalt djungelordspråk, direkt från Änglamarks papper.